...

ni vet den där känslan man får när nån säger till en att det är fel när man gör sitt bästa? ja alla har väll råkat ut för de? precis men jag känner att det hände rmig allt oftare jag gör mitt bästa o försöker lösa allt så alla blir glada o då skäller nän på mig för att de tkr de är fel, kan man göra så? o klart du kan men borde man göra så? jag blir jätte ledsen när de händer för hur du än försöker så skäller nån på dig :S för hoppningsvis känns det bara som det är så :P

jaja det är bara att gå vidare :) 

jag är på min APU plats o har jätte kul :)

ha det bra :D 

vad hände?

hur blev det såhär? det känns som om att det ända jag gör är att gråter...
vrf, vrf? jag klara de inte längre, men jag antar att jag inte kan göra något åt det... jag vet inte om jag ska ångra mig lr inte...

jag trodde verkligen du skulle förstå de var drf jag gjorde som jag gjorde! men man kan ju inte alltid ha rätt... jag vet bara att jag kommer fortsätta gråta ett tag till men jag hoppas de går över o att allt löser sig men just nu ser de väldigt omöjligt ut...

ha det bra :D  

Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 14

- Tänk den där dagen för så många år sedan det hände så mycket då. Och jag antar att ni vill veta hur Draco mår. Tryck på knappen då.

- Minns vem han är. Förklarade läkaren vi kollade på varandra o sen på henne, vi satt som frågetäcken o väntade på att hon skulle fortsätta.
- Fallet gjorde att han fick hjärnskakning och det orsakade att han tappade minnet. Sa hon till oss o vi kollade oroligt bort mot Dracos säng.
- Finns det nått sätt han kan få tillbaka minnet? Frågade Blaise
- Ingen medicin om det var de du syftade på. Men det kan ibland hjälpa att man pratar med honom, går igenom minnen om det inte funkar får det ta den tid det tar. Svarade hon o jag kände mig hjälplös, jag har en kompis som har tappat minnet, super. Hur löser man det?
- Skulle det hjälpa om jag tog med honom hem? Lucius ställde frågan mer som en order och kollade oroligt på sin son.
- Jag tror inte det. svarade Pomfrey nerstämt, de såg allihop så dystra ut, jag förstår dem men det är inte som han dött.
- Mår han bra annars? Frågade jag o kollade på läkaren framför mig.
- Japp han har mirakulöst klarat sig utan andra skador. Svarade hon nästan chockat o log lite åt oss.
- Är det ok om jag tar honom här ifrån då? Nu vände allas blickar mot mig, Lucius kollade oroat på mig, men jag log mot honom o han såg lite lugnare ut.
- Ja jag antar det. sa Madame Pomfrey förvirrat o väntade på en förklaring, jag kollade på de tre människorna framför mig
- Men om han har tappat minnet kan kanske olika platser i slottet få honom och minnas. Förklarade jag, o de såg ut o tänka på saken, sen svarade Lucius
- Jag tror det kan funka. Läkaren o Zabini kollade på honom o sen på mig.
- Om ni är säker Mr Malfoy, o låter hon där ta med din son till olika platser till slottet, kan jag knappast förbjuda det. sa hon med missnöje, jag kollade på henne o såg hur ogillande hon kollade tillbaka på mig.
- Jag har ett namn, och om jag får för Lucius tänker jag försöka. Sa jag argt o Lucius svarade
- Du får min tillåtelse Cara. Jag litar på att du gör ditt bästa. Sa han o log mot mig o Blaise log även han
- Det gör jag alltid. Sa jag o log tillbaka mot dem.
- Men han ska vara tillbaka innan 8. Sa läkaren strängt o kollade på mig som om jag skulle kidnappa honom.
- Jag tyckte du sa att det inte var något fel på honom o då borde han väll inte behöva komma tillbaka hit? Sa Lucius o krävde ett svar, Madame Pomfrey skruvade lite på sig och rättade till förklädet innan hon svarade
- Jag kunde inte hitta något fel på honom, men han bör ända vara kvar över natten. Jag skakade på huvudet o reste mig sen från fönstret o kollade på sällskapet innan jag styrde mina steg mot Dracos säng, förbi Harry där han låg o sov, stegen ekade i flygeln. När jag kom fram låg Draco o kollade upp i taket, men vände blicken mot mig när jag kom, jag såg på honom att han kände igen mig även om han inte kunde placera mig.
- Hej Draco. Jag heter Cara. Sa jag o log mot honom, han slappnade av o log tillbaka.
- Hej. Svarade han o väntade på att jag skulle säga något.
- Hur mår du? Han verkade vara förvånad över att jag brydde mig om honom.
- Jag vet inte, ont i huvudet. Hur mår du? Han kollade på mig med undrande blick.
- Jag mår bra. Vad säger du ska vi gå från det här tråkiga stället? Svarade jag o log snällt mot honom.
- Jag vet inte vart vi är men inget kan väll vara tråkigare än det här stället så visst varför inte. svarade han nonchalant, han har i alla fall inte glömt bort sitt sätt att vara, vi reste oss från sängen o styrde stegen mot dörren, jag var förvånad över att han hade fått på sig vanliga mugglar kläder, ett par jeans o en t-shirt, det var lite kul o se honom i mugglar kläder.
- Vart är vi? Han såg undrande ut o kollade på väggarna med alla tavlor o på alla personer för att tillslut möta min blick, jag log mot honom o svarade sen.
- Vi är på Hogwarts skola för häxkonster och magi. Jag skrattade lite när jag såg hans förvirrande utryck.
- Det betyder att du är en trollkarl och jag är en häxa. Draco såg nästan mer förvirrad ut.
- Menar du att vi kan trolla? Frågade han och jag nickade o svarade sen
- Ja. jag ska visa. Avis. De gula fåglarna kom ut ur staven o Draco såg roat på sen försvann de.
- Kan jag också det där? Frågade han nyfiket
- Kanske inte just det där, de tar ett tag o lära sig, men här ta din stav och se om du kommer ihåg något. Sa jag o gav honom staven, först stod han o kollade på den sen viftade han lite och sa
- Wingardium Leviosa. En vas som stod på ett podium började sväva för att sen fala i golvet o gå sönder när Draco tappade koncentrationen. Men jag log en då o lagade staven.
- Du minns lite. Sa jag o log, även Draco log glad över att komma ihåg något. Vi fortsatte gå men krockade snart med Mioni för andra gången idag, vi skrattade lite men jag slutade snart när Malfoy o Ron såg förvirrade ut.
- Draco det här är Hermione Granger, ni är kompisar. Draco skakade hennes han o hon såg förvirrad ut, jag förklarade
- När han full tappade han minnet, så nu försöker jag hjälpa honom få tillbaka det. Frästen vad hände med Harry? Jag kollade frågande på henne.
- Dunkaren träffade honom inte långt efter Draco, han bröt armen. Lockman skulle fixa den men trollade i stället bort alla benen i armen. Sa Mioni lite roat o jag log.
- Hur är det med honom då? Frågade jag mina två kompisar
- De hade du vetat om du var där, svikare. Svarade Ron argt
- Kalla inte henne de. Försvarade Draco mig o jag log mot honom han gör saker som han inte tänker på, Ron kollade på honom, lika så gjorde eleverna runt omkring, jag nickade mot Mioni o drog sen iväg Draco där ifrån.
- Vem var den rödhåriga idioten? Minns han eller faller det bara naturligt för honom o kalla Ron så?
- Ron Weasley. Sa jag o log vi gick bland allt folk, men de verkade bara göra Draco obekväm, så jag tog hans hand o styrde in på en sidokorridor.
- Cara hur blev vi kompisar? Han tittade på mig o jag log.
- Vi träffades förra året på tåget till skolan, sen dess har vi varit kompisar. Svarade jag
- Umgås vi alltid? Han minns verkligen inget, vad ska jag ta mig till? De andra räknar med att jag ska lyckas.
- Nej, jag går i Gryffindor o du går i Slytherin, men så fort vi kan umgås du o  jag oftast är Mioni och Blaise med. Jag log mot honom, han funderade på namnen som om han mindes nått för längesedan men sen försvann det.
- Vad brukar vi göra då? Frågade han där vi gick i den tomma korridoren o såg vilsen ut.
- En massa saker, oftast sånt som bryter mot reglerna. Sa jag o log lite lurigt mot honom o han skrattade lite.
- Har jag några syskon? Vi satte oss ner i samma fönster som jag och Salazar hade suttit i dagen innan.
- Nej, du är enda barnet. Och du bor med din mamma Narcissa och din pappa Lucius i en herrgård utanför London. Sa jag o log mot honom.
- Herrgård, Narcissa o Lucius. Han tänkte efter, det verkade bekant för honom.
- Minns du något? Frågade jag honom o mötte de isblå ögonen han såg tillbaka in i mina klarblå
- Inte mycket, jag vet att jag heter Draco Malfoy och är född 5 juli 1992. Sa han o log lite
- Se du minns ju något i alla fall. Sa jag o blev lite gladare o kollade sen ut genom fönstret.
- Cara. Jag vände åter blicken mot Draco som kollade på honom
- Ja. Svarade jag o väntade på att han skulle fortsätta.
- Varför är du så ledsen? Även om han inte minns kan han ändå se på mig om nått är fel
- Jag saknar bara pappa. Sa jag o kände hur en tråd började falla ner för kinden, efter ett år saknar jag honom fortfarande, jag känner mig så misslyckad. Draco kollar på mig o ger mig sen en kram.
- Jag minns inte vad som hänt men jag är ledsen för din skull. Tröstade han o jag log lite o torkade tårarna.
- Tack. Vi måste gå tillbaka nu. sa jag o reste mig, Draco kom efter o tog min hand jag log mot honom o kände att han blev tryggare trots att han inte visste vem han var. Vi gick åter ut i korridoren som ledde oss till sjukhusflygeln, den var tom nu såhär när åtta. Jag gick fram mot porten o vände mig om mot Draco
- Jag är ledsen. Sa jag nerstämt
- För vadå? Han såg förvirrat på mig.
- Att jag inte lyckades hjälpa dig att få tillbaka minnet. Svarade jag
- Det gör inget, du är försökte. Sa han o log mot mig och gick sen in genom dörren. Lucius o Pomfrey kollade på oss när vi kom in hand i hand, de kom fram till oss samtidigt som vi slog oss ner på sängen.
- Draco det här är Lucius din pappa. Sa jag o log mot de båda, Draco mötte sin fars blick o jag såg att nått minne flög förbi.
- Hur mår du min son? Lucius såg oroad ut o väntade på ett svar.
- Jag mår bättre. Sa han o log mot mannen som han visste var hans far men som han inte mindes. Madame Pomfrey började undersöka honom o schasade iväg oss.
- Jag är ledsen Lucius jag misslyckades. Sa jag nerstämt Lucius kollade på mig med vänlighet o svarade
- Det gör inget, du försökte i alla fall, antingen får du försöka igen eller så får vi vänta på att han minns själv. Han log mot mig o jag var förvånad över att han var så snäll mot mig, han hade verkligen förändrats sen första gången vi träffades.
- Tack. Sa jag lite gladare
- Draco kunde inte ha en bättre vän en dig, och jag hoppas han vet det. sa Lucius o log mot mig o jag log förvånat tillbaka. Pomfrey kom i mot oss
- Jag ser att du inte lyckades, inte förvånande dock… längre kom hon inte innan Lucius avbröt henne
- Nej men hon försökte så om du kan sluta klanka ner på den enda som försöker hjälpa min son så vore det bra. Jag log tacksamt mot honom men Pomfrey såg mest arg ut
- Vilket fall som helst så är er sons läge oförändrat. Så ni kan ge er av hemåt jag meddelar om det sker nån förändring, och du miss Riddle borde återvända till ditt elevhem. Sa hon
- Kan inte Cara få stanna här i natt? Kom det från Draco o jag log mot honom
- Efter som det är vad min son vill, hoppas jag inte det är nått problem. sa Lucius o stirrade på läkaren
- Nej jag antar att det inte är de. Sa hon surt o gick iväg in på sitt rum. Jag o Lucius gick tillbaka till Draco säng
- Jag måste återvända hem till din mor, Draco. Men skriv och berätta hur du mår. Sa han o gav honom en kram, jag log över hur mycket han egentligen bryr sig om sin son. Lucius försvann ut ur rummet, jag hörde hur Harry sov ett par sängar bort.
- Cara kan du sova hos mig? Sa Draco o kollade på mig oroligt, ja nästan rädd. Fast jag förstår honom, han är på en plats som han inte känner igen o inte vet något om, jag ler mot honom o svarar
- Jag sover hos dig. Draco log o la sig ner i sängen så jag fick plats o sa sen
- Du är den bästa kompis man kan ha. Sen slöt han ögonen o somnade jag log o slöt även mina ögon.

Jag vaknade med ett ryck, jag hörde hur något pratade i rummet, jag satte mig upp men såg ingen. Jag inbillar mig väll inte? nej där är det igen fast nu är de en annan röst den kommer bortifrån Harry fast det är inte han som pratar.
- Harry du kom tillbaka till slottet. Dobby varnade dig varför lyssnade du inte på mig? Varför åkte du inte hem när du missade tåget? Dobby? vem är Dobby? O vad gör han hos Harry mitt i natten, fast Harry verkade inte förvånad över att se honom
- Vad gör du här? Och hur vet du att jag missade tåget? Frågade Harry, Dobby svarade inte eller så var de så lågt att jag inte kan höra det, utan i stället tar Harry till orda
- Det var du som såg till att jag missade tåget, o att jag o Ron nästan blev relegerade!
- Det stämmer, jag spärrade portalen när du o din vän kom, men jag trodde inte du skulle kunna komma till skolan på nått annat sätt. Så efter att jag hindrat er gick jag hem o strök mina händer med ett strykjärn. Men jag blev så upprörd när jag hörde att du lyckats komma hit ändå, jag lyckades till o med förstöra min husbondes mat, så mycket har han inte slått mig innan. Dobby är alltså en husalf, men vad gör han här, o varför vill han inte att Harry ska vara på skolan? Det är nått mysko med det här.
- Jag är inte intresserad, o jag vill inte ha med dig o göra då blir jag väll relegerad. Stick härifrån innan mina ben i armen växer ut o jag kan strypa dig. Sa Harry argt, det här är en sida jag inte hört från honom innan.
- Jag är van vid dödshot jag får såna flera gånger om dan hemma. Sa Dobby ledsamt o snöt sig i nått.
- Dobby vad var de du vill? Harry lät nu mer ledsen än arg, patetiskt.
- Du måste återvända hem, jag trodde min dunkare skulle räcka. Sa Dobby uppriktigt, det var alltså han som låg bakom att Draco hade tappat minnet, hade jag inte velat veta vad samtalet leder hade jag dödat honom.
- Din dunkare, det var alltså du som ville döda mig! Sa Harry åter argt
- Inte döda, bara skada, så han skulle skickas hem, bort härifrån. Förklarade Dobby som ingenting
 - O varför vill du få min hemskickad? Frågade Harry argt
- Om du bara visste. Om han bara visste vad han betyder för oss husalfer. Dobby kommer ihåg hur det var när Du-vet-vem stod på höjden av sin makt, vi husalfer behandlades som ohyra, Dobby gör det fortfarande. Men för de flesta av oss har livet blivit bättre sen du besegrade honom. Du blev hoppet för alla som hade trott att han aldrig skulle besegras… men nu kommer det ske hemska saker på Hogwarts, de har redan börjat, därför kan du inte stanna kvar nu när historien upprepar sig själv, nu när hemligheternas kammare har öppnats… plötsligt tystnade alfen o för att sedan börja slå sig själv. Hur kan den här alfen veta så mycket, vem är hans herre o hur mycket vet han?
- Hemligheternas kammare finns alltså? Och den har öppnats tidigare, berätta vem som då öppnade den! Berätta Dobby. Harry ville veta mer o även jag men alfen svarade inte.
- Men jag är inte mugglarfödd så då är jag inte i fara, eller? Harry lät frågande
- Fråga mig inte mer, snälla. Jag har redan sagt för mycket. Men onda saker kommer hända så res hem medans du kan. Du får inte vara kvar när de händer det är för farligt. Kved Dobby
- Dobby berätta för mig vem det är som har öppnat kammaren? Vem öppnade den sist? Harry krävde svar av alfen som jag visste han inte skulle få.
- Jag kan inte, jag kan inte. res hem Harry! skrek alfen, det är ett under att Draco fortfarande sover.
- Jag tänker inte resa hem, en av mina kompisar är mugglarfödd o jag tänker inte överge henne! sa Harry bestämt, o vad hade han tänkt göra? han trodde inte ens att kammaren existerade för 20 minuter sedan.
- Harry Potter är så tapper o osjälvisk, men han måste resa o rädda sig själv…  Dobby stannade mitt i meningen, utanför hörs steg, det är på väg folk hit.
- Dobby måste gå. Sen hördes ett knäpp o alfen var borta, jag kollar bort mot dörren. Stegen stannar utanför o dörren öppnades, in kommer Dumbledore i pyjamas bärande på något som ser ut som en staty, McGonagall bär i andra ändan. Vem bär runt på en staty mitt i natten? Men när de kommer närmare ser jag att det är Colin, han är förstelnad. De lägger honom på en säng.
- Hämta Pomefrey. säger Dumbledore till vår elevhemsföreståndare, under de orden vaknar Draco jag kollar på honom o han ser orolig ut, jag tar hans hand o han bli lugnare. Sen visar jag honom att han ska vara tyst. McGonagall var snart tillbaka med Pomfrey
- Vad har hänt? Frågade hon medans hon böjde sig över honom för att undersöka honom.
- Ett nytt överfall är jag rädd, Minerva hittade honom. Sa Dumbledore o McGonagall fortsatte
- Det låg en klase druvor bredvid honom, jag tror han var på väg för att hälsa på Potter. Draco kollade förvirrat på mig men jag skakade på huvudet o han förblev tyst. Lärarna kollade på första årseleven
- Förstelnad!? Sa Pomfrey som en fråga o samtidigt bekräftade det
- Ja o tack o lov var Albus på väg ner efter en kopp choklad o kunde hjälpa mig. Sa Minerva de kollade på eleven o rektorn böjde sig efter kameran o lossade den ur pojkens grepp
- Tror du han fick en bild? Frågade Pomfrey, hon fick inget svar av honom. Han vände på kameran o öppnade den, ur kom ett ångmoln som luktade smält plast.
- Jösses. Var allt läkaren fick fram.
- Smält. Konstaterade McGonagall
- Ja. Svarade rektorn
- Vad betyder det här, Albus? Frågade professorn förvirrat
- Det kan bara betyda en sak! Hemligheternas kammare faktiskt har öppnats igen. Svarade han nerstämt, Pomfrey hoppade förvånat till o slog handen för munnen, medans McGonagall bara stirrade skockat på rektorn.
- Är du säker Albus?  Frågade McGonagall rektorn måste ha nickat för hon ställde inte om frågan
- Tror du de kan vara miss Riddle? frågade Pomfrey
- Jag tror…

- Ja om han tror jag är skyldig berättar jag inte nu. o jag säger inte heller hur de gick med Draco, ni får vänta o se. Nu ska jag sätt skräck i folk på Londons gator

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 13

- Det var ett tag sedan jag var här och berättade men jag har haft annat kul för mig, men jag antar att ni vill veta vad som hände. Tryck på knappen då.

Vi vände oss om och såg Percy, och han såg inte direkt glad ut, utan snare chockad, innan han kollade argt på oss och särskilt Ron.
- Det där är en flicktoalett, vad gjorde du där inne? Han stirrade på Ron o krävde ett svar.
- Vi såg oss bara omkring efter spår… längre kom inte Ron innan Percy avbröt honom.
- Ge er i väg därifrån. Ni fattar väll hur det här kan se ut, ni smyger omkring här, ni är redan misstänkta så det räcker.
- Vi får vara här om vi vill, och du vet att vi inte rörde den där katten, vi vet inte ens hur man gör. Sa Ron
- Jag vet inte vad jag ska tror, och inte Ginny heller! Hon gråter ögonen ur sig av oro för dig och det är inte bara hon utan alla första årselever, de är förvirrade och rädda. Sa Rons storebror
- Du bryr dig inte om Ginny, du är bara oroad över att jag ska förströra för dig så du inte får bli första ordningsman! Svarade Ron argt
- Fem poängs avdrag från Gryffindor, och slutar du inte upp med att leka detektiv skriver jag till mamma!! Sa Percy argt och stegade iväg.
- Han gör mig så arg. Sa Ron o mumlade något vi inte hörde. Just nu är jag glad att jag inte har några syskon. Vi började gå och lämnade korridoren bakom oss, vi var snart framme vid ingången till tornet, vi gick in och slog oss ner i det mysiga uppehållsrummet, det var så fullt som man kunde förvänta sig vid den här tiden, Percy kollade strängt på oss när vi kom, jag log mot honom och som så många andra återgick han till sitt. Hur kommer de dig att de alltid gör de? Jag fattar inte, men sen jag började på Hogwarts är det inte mycket jag fattar. Harry avbröt mig i mitt tänkande
- Vem tror ni det kan vara?
- Ja vem vill driva ut alla mugglare och ynkar från Hogwarts? Undrade Hermione som precis avslutat sin läxa.
- Låt oss tänka efter. Vem känner vi som tycker alla mugglare är avskum? Sa Ron och låssades spela förundrad.
- Du menar väll inte Malfoy? Sa Mioni skeptiskt.
- Vem annars? Du hörde vad han sa. Och du behöver ju bara kolla på honom för att veta att det är han. Sa Ron
- Skulle Malfoy vara Slytherins arvtagare? Frågade Mioni fortfarande skeptiskt.
- Men kolla bara på hans familj, de har alltid varit i Slytherin. De skulle säkert kunna vara släkt med Salazar, hans far är i alla fall tillräkligt ond. Sa Harry som kollade på Mioni, de hade nästan glömt bort mig, men jag har svårt att tro på det jag hör.
- De har säkert haft nycken i flera år den går säkert i arv från far till son. Sa Ron bestämt.
- De finns säkert en möjlighet till det. sa Mioni, jag kollade på henne undrande jag trodde hon var kompis med Draco, jag kanske har fel.
- Men hör ni inte hur orimligt det här låter, tror ni verkligen Draco skulle vara Slytherins arvtagare? Sa jag och kollade på dem.
- Ja och varför tar du alltid den råttans parti. Sa Harry argt
- De gör jag visst inte, men jag tror knappast Draco skulle ha modet nog att förstelna mrs Norris och sedan utrota alla mugglare på skolan, han pratar mycket men det är allt. Sa jag.
- Det kanske finns ett sätt och ta reda på det. sa Mioni och nu lyssnade vi alla spänt.
- Det kommer bli svårt och farligt och sen kommer vi säkert bryta mot minst femtio regler. Sa Mioni allvarligt som om vi skulle backa ut på grund av det, hon borde veta bättre. Hon kollade sig omkring för att se så ingen lyssnade.
- Vad vi behöver göra är att ta oss in i Slytherins sällskapsrum och sen ställa några frågor till Draco utan att han förstår att det är vi.
- Det är ju omöjligt och det borde du veta Mioni. Sa Harry och Ron skrattade, men jag undrar om hon tänker på det som jag tänker på.
- Nej det är det vist inte, det ända vi behöver skaffa är polyjuice-elexir. Sa Mioni, hon hade tänkte på de jag tänket på.
- Vad för nått? Sa killarna i kör.
- Det hade ni vetat om ni lyssnat på Snapes lektion. Sa jag
- Vi har annat för oss än att lyssna på honom. Sa Ron o skrattade lite
- Om man dricker det förvandlas man till nån annan för en stund. Vi förvandlar oss till några Slytherin elever, Draco kommer berätta allt för oss. Sa jag och kollade på killarna som såg skeptiska ut.
- Jag vet inte, tänk om vi inte kan förvandla oss tillbaka. Jag vill inte vara Slytherin elev resten av mitt liv. sa Ron äcklat.
- Jag sa ju att det slutar verka efter ett tag. Sa jag lätt irriterat över att de inte lyssnat, elevhemmet började tömmas på folk.
- Problemet är att receptet står i De krafftigaste värkande elixiret och den boken står säkert på den avskilda bokavdelningen. Sa Mioni.
- Då måste vi ha intyg av en lärare. Sa Ron
- Cara, kan du inte fjäska för Snape? Sa Harry o log mot mig
- Han är ingen idiot Harry, han skulle fatta direkt. Sa jag, men sanningen är att han skulle ställa miljoner frågor och det orkar jag inte.
- Men om vi får det att låta som vi bara är intresserade av teorin skulle de kanske funka. Sa Mioni
- Inte en chans då måste läraren vara en komplett idiot. Sa Harry och i samma stund kollade vi på varandra
- Lockman. Sa vi i kör vi kollade på varandra och log.
- Självklart, men vi får ta i tur med det i morgon. sa Harry och reste sig för att gå o sova, Ron följde hans exempel o de gjorde även Mioni de kollade på mig.
- Gå ni jag ska sitta uppe en stund till. Vi syns i morgon. Sa jag o de nickade och försvann snabbt upp för trappan. Jag kollade in i elden. Vem är Slytherins arvtagare? Undra om pappa eller Severus vet? Tankarna rör ihop sig och tillslut blir allt svart.

Jag måste somnat, jag kollar mig runt i uppehållsrummet men ser ingen. Vad är klockan egentligen? Plötsligt kommer Hermione ner springande och ser oroad ut
- O där är du, jag trodde du hade försvunnit eller nått. Sa Mioni och såg lättad ut.
- Nej då jag somnade bara här, men vi har missat frukosten är jag rädd. Sa jag när jag kollade på klockan som jag trollade fram.
- Fan de betyder att vi är sena. Sa Mioni argt, jag tog fram staven och trollade fram varsin macka till oss och kallade sen på våra saker, vi började springa mot Lockmans klassrum, killarna stod redan där.
- Vi undrade just när ni skulle dyka upp. Sa Ron och skrattade lite.
- Ni kunde väkt oss! sa jag surt och blängde på honom.
- Vadå vi är inte din väckarklocka. Sa Ron argt.
- Och jag är inte din lärare. Sa jag argt och tog min väska och kollade på Mioni, o viskade sen till henne.
- Kan du säga att jag är sjuk, jag orkar inte gå.
- Men vi skulle ju få boken. Sa hon oförstående.
- De fixar du utan mig, dessutom orkar jag inte just nu. sa jag hon kollade på mig och såg lite oroande ut
- Du ser faktiskt inte så kry ut. Jag säger att du är sjuk. Hon log mot mig o jag log tillbaka jag hörde att hon sa något till nån när jag var en bit bort. Jag styrde mina steg ner mot entréhallen och ut ur den stora träporten. Jag gick förbi det lilla trädet, förbi sjön jag bara gick tills jag fick syn på ett litet kryp in mellan en massa buskar, jag kollade på det innan jag kröp, det var varmt och mysigt, träden låg som ett tack över och gräset var fortfarande grönt trots att det var höst, magi! Jag la mig ner i gräset men hörde snart hur nån annan också kröp in, jag stelnade till och satte mig sagt upp och mötte då Dracos ögon, han log mot mig.
- Hej fröken skolkare. Skrattade han.
- Hej på dig herr skolkare. Sa jag o log lite, men jag kände mig mest ledsen av nån anledning, Draco gav mig en kram och då brast allt tårarna kom
- Men Cara vad är det? vad skulle jag svara jag vet ju knappt själv jag torkade tårarna och kollade på honom
- Jag vet inte, allt känns bara så hopplöst. Svarade jag, han kollade på mig o väntade på att jag skulle fortsätta.
- Jag o Ron bara bråkar hela tiden, Severus är så överbeskyddande o så saknar jag pappa. Sa jag .
- Men det löser sig säkert. Sa Draco och log
- Tack. Det räckte att Draco log så kändes det bättre.
- Hur känns det inför första matchen i mon då? Jag kollade på honom och han såg nonchalant ut precis som en Malfoy.
- Bra, jag tror vi vinner. Svarade han och la sig ner.
- Det gör ni säkert. Sa jag och la mig bredvid Draco i gräset, sen blev allt åter svart.

- Dags och vakna sömtuta. Sa Draco och skakade på mig, jag flög upp och riktade staven mot honom.
- Gör aldrig sådär. Sa jag och sänkte staven.
- Sory. Sa han och kröp ut ur gläntan jag följde efter honom.
- Vad snällt av dig att vänta på mig. Sa jag och log
- Inga problem, kom nu det är lunch. Sa Draco och drog upp mig på fötter, vi började gå mot slottet.
- Draco vad tror du om hemligheternas kammare? Han kollade undrande på mig när jag frågade, de var tyst en stund och allt man hörde var vågorna som slog mot stranden.
- Jag vet inte, är du rädd? Han kollade på mig och jag på honom.
- Jag tror inte det, men jag vet inte. jag gillar inte när jag inte vet vad det är som finns där nere, då kan jag inte försvara mig mot det. Sa jag lite oroligt.
- Det är klart, men jag tror inte du har något att oroa dig för, du är den skickligaste häxa jag känner. Sa han o log, de fick mig att känna mig bättre.
- Du då? Är du rädd? Jag kollade på honom, han flyttade sin blick ut över sjön.
- Jag vet inte heller, jag borde inte vara och far blir besviken om jag blir. Sa han ledsamt.
- O min far hade inte? sa jag o log lite även Draco log, vi puttade upp porten och gick in i värmen, vi skildes åt och satte oss vid våra bord.
- Cara, Cara. Det gick vi fick tag på boken. Sa Mioni när jag satte mig hos dem.
- Jag sa ju att ni skulle fixa det. sa jag och log mot dem, Hermione öppnade boken och letade upp receptet.
- Oj det här var de mest komplicerade recept jag någonsin sätt. Sa hon
- Jag vet det är hemskt. Sa jag och tog lite pannkakor o kollade sen i boken.
- Har du gjort det förut? Frågade Harry.
- Ja för längesedan, och vi kommer inte vara klara innan jul med det. sa jag och åt lite mat, killarna suckade
- Bättre sent än aldrig! Sa Mioni som också började äta. Är det verkligen rätt att lura Draco så? Det känns elakt särskilt när vi är kompisar men då får jag ju veta hur han egentligen tänker o det kan vara bra. Jag kollade på klockan, dags för musik.
- Kom nu vi börjar nu. sa Harry o reste sig, jag kollade på Mioni som förstod att jag inte tänkte gå hon nickade och gick. Jag tog min väska och styrde mina steg mot tavlan på grundarna, de spelade knallkort när jag kom fram, jag log lite.
- Hej. Sa jag och de kollade upp.
- Ne men ser man på, miss Riddle. sa Godric o log.
- Salazar jag vill prata med dig. Sa jag o kollade på Slytherins grundare som kollade tillbaka på mig o nickade o klev sen ur tavlan, vi började gå bort från korridoren o vandra planlöst i slottet.
- Nå jag antar att det var nått du ville? Han kollade på mig o jag mötte hans blick o nickade innan jag satte mig i ett fönster på sjätte våningen. Jag kollade ut över skolområdet och på eleverna som vandrade omkring där nere, Salazar slog sig ner bredvid mig o jag vände åter blicken mot honom.
- Jag vill veta vad som finns i hemligheternas kammare! Sa jag o väntade på ett svar.
- Jag kunde tro att det var nått sånt du skulle fråga, men tyvärr kan jag inte svara på det.
- Jag har listat ut att det är en orm. Jag studerade honom för att se hur han reagerade men han ändrade inte en min.
- Jaså vad får dig att tro det? han såg undrande på mig.
- För att du är ormviskare o om det bara ska vara något som du skulle kunna kontrollera borde det vara en orm. Sa jag självklart.
- Du är inte så dum du ser ut, precis som Tom listade du ut det men jag kan inte säga vad som gömmer sig där nere, bara min arvtagare får veta det. Sa han och kollade ut genom fönstret.
- Du berättade för Tom eller hur? Jag bara vet att pappa vet vad som finns i kammaren.
- Hur visste du? Fast berätta är kanske fel ord han visste redan jag bara bekräftade det. sa Salazar o log, om pappa listade ut det kan jag nog med göra det.
- Lovar du att berätta om jag kommer på det? mannen såg på mig o nickade sen innan han svarade.
- De kan jag göra. Jag fingrade på medaljongen o funderade på vilken sorts orm det kan vara.
- Du borde höra till mitt elevhem. Sa Salazar efter ett tag, jag var förvånad över att han var kvar.
- Ja jag borde ju det, allt hade varit så mycket enklare. Sa jag o slöt ögonen o suckade innan jag öppnade dem.
- Men det ordnar sig. O Godric har fått en utmärkt elev. Sa han o log mot mig, trots att han är känd som den elakaste av grundarna kände jag mig trygg med honom.
- Ja han har ju fått det. Jag kollade ut genom fönstret men det var nu svart ute så allt som mötte mig var min spegelbild.
- Du borde kanske återvända till dina kompisar. Salazar kollade på mig o jag på klockan den var mycket.
- Ja jag får väll göra det. Sa jag o reste mig men innan jag gick gav jag honom en kram han kollade förvånat på mig.
- Alla behöver kramar. Sa jag o gick sen, jag såg att han log o skakade på huvudet innan han försvann in i någon tavla. Jag gick upp för den sista trappan, genom korridoren o in i uppehållsrummet, det var helt tomt trots att klockan är halv 7, men eftersom ingen är här är det lika bra att gå o lägga sig. Jag gick upp för trappan till höger o in på mitt rum o la mig.

- Försvinn! Jag öppnade ögonen o kollade ut på solen, dumma sol! Jag kollade på klockan åtta lika bra att gå upp, matchen börjar om en timme. Jag gick upp o tog på mig ett par jeans o en randig t-shirt. Sen borstar vi håret o trollar fram lite frukost, orkar inte äta i matsalen. Klockan blev halv nio, jag kollar i spegeln o ler sen tar jag en svart jacka o slänger på mig.
- Hejdå Merlin vi syns sen. Säger jag till min uggla o stänger dörren utanför krockar jag med Mioni.
- Så kan man också säga god morgon. Säger jag o skrattar från golvet, Mioni stämmer in i skrattet o hjälper mig upp på fötter.
- Förlåt. Säger hon medans hon skrattar, sen tar vi varandras händer o börjar gå ner för alla trappor, förbi allt folk o tillslut ut genom porten.
- vilka hejar du på? Frågar Mioni o kollar på mig.
- Slytherin. Svarade jag lätt, hon kollar på mig o rycker sen på axlarna.
- Jag hejar på Gryffindor. Säger hon o jag ler mot henne.
- Klart du gör, men jag måste ju göra tvärt i mot alla andra. Svarade jag o skrattar. Vi var snart framme vid den stora planen, o började gå upp för trapporna tills vi kom upp till sittplatserna o slog oss ner bredvid Ginny.
- Hej. Sa hon glatt o vi log, läktarna blev fullare och fullare, av åskådare som nästan alla håller på Gryffindor.
- Är inte det här spänande? Frågade Ginny o kollar på oss.
- Jo det är helt ok. Sa Mioni.
- Tänk att få flyga där ute på planen. Sa Ginny drömmande.   
- Cara har en plats i laget. Kom det bakifrån, vi vände oss om o mötte Blaise jag log mot honom o gjorde plats bredvid mig.
- Varför spelar du inte Cara? Sa Ginny o flyttade sig lite från Blaise.
- Jag är bara reserv för Harry. Sa jag o ryckte på axlarna.
- Var inte så blyg nu, du vet att får bli första sökare om du vill, du flyger mycket bättre en den idioten. Sa Blaise o log, jag log tillbaka men Ginny blev röd om kinderna.
- Han är ingen idiot. Skrek hon nästan.
- Ok, ok ta det lugnt tjejen. Sa Blaise o glodde på henne, Ginny han inte svara något innan spelarna kom ut på planen, de flög i graciösa cirklar innan de ställde upp i mitten, Hooch släppte iväg bollarna i luften o spelet var igång. Det var ingen rättvis match, Slytherin var överlägset bättre, de nya kvastarna är till deras fördel, o Draco flyger inte så dåligt. Jag letar med blicken efter kvicken o får snart syn på den, under lärartornet, jag kollar på lärarna o ser även att Lucius sitter där.
- Vad gör Lucius här? Viskade jag till Blaise, han kollar bort mot lärartornet o svara sen
- Vet inte, men jag antar att han vill se hur de går för Draco. Vi vänder åter blickarna mot planen när Slytherineleverna jublar, de har gjort mål o de var tydligen inte deras första utan fjärde, hur har jag kunnat missa det? för att jag far fullt upp med att ha ögonen på kvicken. O nu är inte jag den ända som fått syn på den utan även Draco o Harry har. De flyger mot den. samtidigt som Fred skickar iväg en dunkare mot Draco flyger de i mellan tygerna som utgör tapeter till tornen. Dunkaren följer efter dem.
- Är inte den där dunkaren utefter dem lite väl mycket? frågar Blaise mig o jag kollar på hur den åker in o ur genom tyget o försöker få tag på sökarna.
- Jo, det är nått som inte stämmer. Svarade jag o gick fram till kanten för att se bättre, Blaise följde med.
- Jag hoppas de snart blir av med den. Sa Blaise, samtidigt som sökarna åter kommer ut på planen, jag ser att Draco ökar farten o flyger mot kvicken, han sträcker sig efter den, ökar farten o sluter fingrarna runt den lilla bollen. Jag o Blaise jublar, men ser hur dunkaren flyger mot honom o träffar han i magen så han ramlar av kvasten.
- Draco. Roppar jag o Blaise, innan vi börjar rusa ner för alla trappor, bakom oss hör jag
- Se upp Harry. Det verkar som dunkaren har hittat ett nytt mål, snart hör jag hur Mioni, Ginny o Ron kommer efter oss ner för trappan. Vi kommer ner o springer ut på planen och fram till Draco som ligger orörlig på marken, vi kastar oss ner bredvid honom på marken.
- Draco, Draco? Ropar Blaise o skakar honom.
- Gör inte sådär. Skriker jag.
- Varför inte? säger Blaise argt
- För om han har brutit något gör du det bara värre. Förklarar jag o kollar på honom, jag böjer mig ner mot honom, jag känner att han andas men det är knappt, sen kollar jag pulsen, den är svag.
- Han behöver komma till sjukhusflygeln fort. Säger jag o kollar på Blaise som ser oroad ut.
- Jag kan bota honom. Vi kollar upp o möter Lockmans blick o kollar oroat på varandra.
- Nej det behövs inte, vi tar honom till sjukhusflygeln. Svara Blaise.
- Struntprat det här fixar jag. Säger han o kommer närmare.
- Du rör inte min son. Säger en man bakom professorn, vi kollar upp o ser Lucius, Lockman möter mannens blick med rädsla och backar sen undan o börjar gå mot Harry som sitter på marken en bit bort, jag ser hur alla på läktaren kollar ner på oss, Lucius böjer sig ner o lyfter upp sin son o går ut från planen, jag och Blaise följer efter honom, över gräsmattan, in genom porten, upp för trapporna och in i sjukhusflygeln. Han lägger Draco på en säng och går sen efter Madam Pomefrey. Jag o Blaise slår oss ner på varsin stol bredvid Draco, Lucius återvänder snart med Pomefrey i hällarna. De kommer fram till Draco, Lucius slår sig ner bredvid mig medans Pomefrey undersöker Draco. Under tiden kommer Gryffindor läget in med Harry, han verkar ha problem med armen.
- Jag måste be er att lämna sjukhusflygeln allihop. Sa Pomefrey o började köra ut folk.
- Jag går ingen stans. Sa Lucius bestämt o jag och Blaise kollade på honom.
- O inte de här två heller. La han till.
- Som du vill Mr Malfoy men jag får be er att gå till andra sidan rummet. Sa hon och drog för förhängena.  Vi satte oss i det stora fönstret o kollade ut över gården, jag hörde hur Harry fick en dryck av Pomefrey o sen hur han somnade. Jag kollade på Lucius och Blaise som såg oroliga ut båda två.
- Det löser sig. Sa jag o log mot Lucius, han kollade på mig o log sen, han verkade lite lättad o det gjorde även Blaise. Jag vet inte hur länge vi satt där men det kändes som timmar, till slut kom madam Pomefrey fram
- Jag måste tyvärr säga att Draco inte…

- Ja vad hon meddelade oss säger jag inte nu. Det berättar jag en annan gång.

*Kash*


I'm sad with out tears

jag är ledsen... jag vet inte om det var rätt beslut jag fattade, men de får väll tiden avgöra...

jag känner mig tom men jag antar att det är ganska vanligt i såna här sitvtioner...

jag önskar verkligen de hade kunnat slutat på ett anants sätt, men jag tror inte de går... o de gör mig mer ledsen.

ibland tar livet oväntade vändningar...

RSS 2.0