Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 3 del 1

- jag sitter här mitt i natten och tänkte fördriva tiden genom att berätta om mitt tredje år. Eller i alla fall börja.  Så tryck på knappen.

Jag vaknade av att det knackade på dörren. Ja jag är lätt väkt. Nån meter bort sov fortfarande Mioni. Det har varit en rolig sommar synd att den snart är slut. Koffertarna med alla saker som vi skulle ha med oss till Hogwarts var packade och i mon skulle vi få åka tillbaka. Jag satte mig upp i sängen. Idag skulle jag äntligen få handla mina saker inför mitt tredje år, synd bara att Severus inte kan följa med. Jag minns första gången han tog med mig dit, det känns som en livstids sedan. Och förra året hade också varit intressant. Men i år hoppas jag på en lugn tur. Jag gick fram till Mioni och väckte henne.
- Upp och hoppa törnrosa. Jag skakade lite på henne och hon log. Sen gick jag fram till garderoben, tog ut en lila svart klänning, och gav Hermione svart klänning, hon såg lite tveksam ut men tog sedan på den och vi gick ut till köket där Severus satt.
- God morgon Severus. Sa jag och log, Mioni log svagt. Hon har fortfarande svårt att inte se honom som den ”elaka” läraren, Snape lyfte huvudet från tidningen och såg lite bister ut men log sedan.
- God morgon Cara, och god morgon Hermione. Hon satte sig vid bordet och jag tog fram frukost till oss.
- Varför så nedstämd Severus? Jag såg på honom över mina flingor.
- Det är inget. Svarade han och vek ihop tidningen. Mioni såg intressant på oss som så många gånger innan. Hon tyckte att det var underhållande att lyssna på våra dissektioner.  För att Severus är inte en lärare i första hand åt mig utan en vän/ min familj, Sev har nästan blivit som en pappa för mig.
- Säg inget. Jag känner dig tillräckligt bra för att veta att det inte är sant. Jag såg på min gudfar och väntade på ett svar.
- Sirius Black har rymt från Azkaban. Sa han till slut och jag såg på honom. Det är inte likt Severus att oroa sig för saker. Eller oroa kanske är fel ord. Det var då det slog mig, Black var en av dem som mobbade honom under hans skoltid. Men varför oroar det honom nu. Jag menar han kan säkert utan problem klara av Black. Det måste finnas någon annan anledning.
- Professorn Snape, vem är Sirius Black? Hermione såg på vår professor, han såg tillbaka på henne och log lite.
- Du behöver inte kalla mig professor Hermione, vi är inte på skolan nu. Sirius Black sägs vara han som förrådde Potters föräldrar till Voldemort. Han spärrades in i Azkaban för det. Han sägs vara en av Voldemorts närmaste män. Vi kollade på Severus, och Hermione frågade undrande
- Sägs vara?
- Vad jag vet stod Black aldrig på Voldemorts sida. Severus spottade ut orden och jag granskade honom.
- Finns det en chans att du inte visste? Jag såg in i de svarta ögonen.
- Det finns en lite chans. Jag tror ingen vet allt som Voldemort gjorde, och planerade.  Jag nickade.
- Nej han dolde för mig halva mitt liv vem han egentligen var. Jag suckade lite och Severus la sin hand på min och frågade
- Hade du velat veta? Jag såg på honom. Det var en bra fråga.
- Jag vet inte. Jag hade nog blivit skrämd när jag var mindre, men det hade varit hjälpsamt att veta såna saker nu. Och jag hade helst sluppit fått veta allt han gjort genom andra.
- Cara om din pappa hade berättat för dig om sig själv hade du inte sätt honom på samma sätt. Jag antar att han visste det. Sa Mioni tröstande och la sin arm runt halsen på mig. Severus nickade instämmande.
- Du är den som betydde mest för honom. Men nu får ni rycka upp er. Ni ska ju till Diagongränden. Så gå och gör er klara nu. Uppmuntrade Severus och vi nickade glatt. Vi ställde undan disken och gick in på mitt rum. Vi borstade tänderna och fixade håret.
- Tänk att i morgon får vi åka tillbaka till Hogwarts. Sa Mioni glatt, jag flätade klart håret och svarade
- Ja det är underbart. Sen tog jag min ryggsäck och gick ut med min kompis ur rummet. Severus väntade på oss.
- Var försiktigt nu! Båda två! Han såg på oss innan han gav mig en kram, han såg på Mioni och log mot henne sedan.
- Vi ska. Vi syns i övermorgon på skolan. Sen gick jag och Hermione ut genom dörren och jag transfererade oss till Diagongränden. Det var fullt med folk, första års eleverna sprang glatt omkring och jag skakade på huvudet, undra om jag hade varit lika dan om jag haft en ”normal” uppväxt. Vi handlade de böcker vi behövde och såg undrande på monsterboken. Sen handlade vi skolkläderna och tillslut satte vi oss vid Florean Fortescues glassbar.
- Jag älskar chokladglass. Hermione, jag nickade mot henne. Men jag var långt borta i tankar.
- Vad tänker du på? Jag såg på henne och tog en sked glass. Jag såg på alla som sprang runt i alla affärer.
- Jag tänker bara på Sirius Black, jag undrar om han jobbade för pappa? Men Mioni han aldrig svara
- Hermione! Cara! Vi kollade upp och såg Harry och Ron komma mot oss.
- Hej! Sa vi glatt och gav dem varsin kram. Vi reste oss upp och vandrade omkring lite i affärerna. Harry berättade om hur han hade lyckats blåsa upp sin faster.
- Hur lyckades du med det? jag såg på honom o skrattade lite.
- Jag vet det liksom bara hände. Jag tappade kontrollen. Svarade Harry ursäktande och vi skrattade.
- Jag är förvånad över att du inte blev relegerad. Sa Hermione och undvek smidigt människor som kom in i butiken.
- Ja det är jag med. Men det var de minsta jag oroade mig för. Jag trodde de skulle skicka mig till Azkaban. Vet din pappa varför Fudge inte relegerade mig? Harry såg på Ron som ryckte på axlarna och svarade.
- Antagligen för att du är den berömda Harry Potter. Hade det varit jag som blåste upp min faster hade jag inte haft lika stor tur. Jag hade blivit relegerad om mamma inte hade slagit ihjäl mig. Men du kan fråga pappa själv, vi bor på den läckande kitteln i kväll. Ska ni också bo där? Ron såg på oss och vi nickade. Jag hade faktiskt aldrig sovit på den läckande kittel det skulle bli kul.
- Toppen. Har ni handlat alla era böcker? Harry log mot oss och väntade på svar. Vi nickade och betalade för godisklubborna.
- Harry titta vad jag fick? En ny stav. Ron var överlycklig, antagligen för att den var just ny. Vi skrattade lite och gick förbi åskviggen. Det stod massa folk runt den, både jag och Harry suckade lite längtansfullt.
- Jag funderar på att köpa en. Sa jag halvt till mig själv, och halvt till dem andra. De vände sig mot mig.
- Funderar? Det låter som du ska köpa en bok! Det är inget man funderar över antingen köper man den eller så gör man det inte! Sa Ron hysteriskt och jag log lite lugnande mot honom.
- Nej man kan fundera. Saken är den att jag inte vet vad jag skulle göra med den. Jag menar jag är bara reserv och jag kan inte ha en kvast liggande på rummet som jag inte använder. Förklarade jag.
- Jag kan använda den när du inte gör det. skämtade Harry och jag log. Sen visste jag inte om det är rätt att använda pappas pengar så där. Han sa förvisso att de var mina nu, men jag tror han ändå vill ha pengar när han kommer tillbaka och inte att jag ska ha slösat dem på en massa saker.
- På tal om köpa saker. Jag har lite pengar över så jag funderar på att köpa ett husdjur. Ja jag tror jag ska köpa en uggla. Jag menar Harry du har ju Hedwig och du Cara har ju både Merlin och Kira, och Ron du har ju Errol… Hermione var på väg och fortsätta men Ron tog till orda.
- Errol är inte min, han är familjens. Jag har bara Scabbers och för tillfället mår han inte alls bra. Jag tror inte Egypten var bra för honom. Jag såg på Ron Egypten? Hade han varit där? Vi får fråga honom senare. Jag såg på Scabbers han verkade faktiskt inte må bra, han såg väldigt sliten och gammal ut, om en råtta nu kan se sliten ut?
- Det ligger en djuraffär där borta. Harry pekade åt vänster och vi började gå åt det hållet. När vi steg in blev det ett väldans liv. Ugglorna som täckte väggarna hoade och jag var glad att jag inte jobbade här inne varje dag. Ron gick fram till disken och började prata med expediten medans jag och Mioni började kolla på ugglor.
- Den här då? Frågade jag och visade henne en svart uggla. Hon såg på den.
- Han är fin.
- Scabbers! Ron skrek och vi vände oss om för att se en stor rödgul katt. Ron råtta sprang ut och med sin ägare och Harry efter sig. Vi gick fram till disken där katten satt ganska förnöjt. Hermione såg på honom och gav han en klapp på huvudet, katten svarade genom att börja spinna. Det måste fått hennes hjärta att smälta för i nästa stund sa hon.
- Vad kostar katten? Expediten så förvånat på henne, antagligen för att ingen hittills hade velat köpa den.
- Krumben? Ja eftersom du verkar vara en flicka som tar bra hand om djur och han har varit här så länge får du köpa honom för 3 galleoner. Mioni började leta efter pengarna men jag la snabbt fram pengarna på disken. Min vän såg undrande på mig.
- Se det som en tidig födelsedags present. Hon log mot mig tog katten i famnen och gick ut till killarna som stod utanför.
- Du köpte inte det där monstret va? Ron såg misstänksamt på katten som just försökt äta hans råtta.
- Nej jag gjorde det åt henne. Sa jag och log retsamt mot honom. Han började genast skälla på mig om hur dumt det var. Men jag lyssnade inte. Hermione däremot svarade honom jag och Harry log mot varandra.
- Så hur har din sommar varit? Jag såg på min vän där vi gick med våra påsar på väg tillbaka mot puben.
- Som förra hemsk. Förutom den här sista veckan då. Det har varit helt underbart att kunna göra vad man vill när man vill. Hur var din och Hermiones sommar då? Harry såg på mig och jag svarade honom
- Den har varit helt ok. Eller mer än ok, vi har haft jätte kul. Jag fick till och med upp henne på Blackstar, min häst. La jag till när jag såg Harry undrande ansikts uttryck. Plötsligt stötte jag ihop med någon, och två sekunder fann jag mig själv liggande på gatan.
- Se dig för din… längre kom inte personen innan våra blickar mötts och jag såg att det var Draco.
- Cara. Sa han glatt. Bakom honom stod hans föräldrar. Narcissa log och såg nästan trevlig ut, Lucius såg lika allvarlig ut som alltid. Harry och Ron muttrade men slutade när Mr. Malfoys blick föll på dem. De fortsatte gå, Mioni sa snabbt hej till Draco tog sedan mina påsar, jag log tacksamt mot henne, sen gick hon efter killarna. Draco hoppade upp och hjälpte sedan mig upp.
- Cara vad kul och se dig igen. Narcissa gav mig en kram och Lucius skakade min hand. Draco lös som en sol när han gav mig en kram.
- Hur är det med dig? hur är det med professorn? Hur är det med Mioni? Och hur har sommaren varit? Har du handlat alla saker? Såg du åskviggen? Draco ställde så många frågor att jag knappt hann med. Hans mor stoppade honom tillslut.
- Draco, Cara hinner inte svara på alla frågor. Jag log tacksamt mot henne.
- Vi ska gå och äta, vill du följa med oss? Jag såg på Lucius som log lite halvt. Tänk vad annorlunda personer är beroende på vilka de är med. Jag minns hur han hade varit mot Dumbledore.
- Det kan jag inte. Jag kan inte tränga mig på. Svarade jag men Draco hade tydligen bestämt att nu när hans far bjudit in mig skulle jag med. Vi gick till en liten restaurang som låg längre ner i Diagongränden. Restaurangen var helt olik den läckande kitteln.  Det var ett finare och lugnare ställe och jag visste att jag inte hade tillräckligt med pengar på mig för att äta här.
- Lucius, det är jätte snällt av er att fråga om jag vill äta med er, men jag har inte tillräckligt med pengar på mig för att äta här. Jag mötte mannens blick som såg på mig och höjde ett ögonbryn.
- Jag bjöd med dig inte sant? Då förväntar jag mig inte att du ska betala för dig själv. Efter allt du gjort för Draco så är att bjuda på middag det minsta jag kan göra.
- I så fall vore det oartigt att tacka nej. Han log lite och valde sedan ett fint bord på andra våningen vid fönstret.  Jag såg på alla som stressade runt där nere, jag såg på alla butiker där nere och alla saker de säljer. Jag bara älskar magi. Lucius beställde in något och äta, och jag orkade inte bry mig vad det var så jag frågade inte. Undra vad pappa skulle säga om han såg mig äta med hans ”tjänare”, jag log lite åt tanken. Draco gav mig en frågande blick där han satt på andra sidan bordet. Jag skakade på huvudet.
- Du ställde en massa frågor Draco jag ska kanske svara på dem. Han nickade och väntade.
- Jo jag mår bra och professorn som du så fint kallade honom mår bra. Mioni med och vi har haft en super rolig sommar. Jag fick henne att rida på Blackstar. Han fnissade lite när han försökte föreställa sig Hermione rida. Hans far var på väg och säga till honom att det inte passar sig för en Malfoy att fnissa men hans mor bara skakade på huvudet och de återgick till deras samtal.
- Hur var din sommar? Förresten hur mår du själv? Jag såg på min blonde vän.
- Jo min sommar har varit bra. Vi var i Frankrike med Blaise familj.
- Ja jag fick kortet. Måste ha varit jätte skoj. Jag hade fått ett kort i mitten av sommaren från mina vänner där de berättade att de var i Frankrike i deras sommar herrgård. Min blonde vän nickade.
- Såg du åskviggen. Draco bytte ämne och jag blev åter helt fokuserad på nuet. Att mina tankar vandrar iväg har börjat bli en dålig vana.
- Ja det gjorde jag. Och jag köpte nästan en.
- Jag förstår vad du menar. Men jag fick ju en ny kvast förra året så jag får väll vänta ett tag. Jag såg att Lucius log lite, undra om han har någon plan.
- Jag hade verkligen velat ha en ny kvast. Frågan är bara vart jag skulle använda den. Som jag sa till Harry och Ron så är jag bara reserv så det känns lite dumt att bara ha kvasten liggande när jag inte spelar vilket inte är ofta. Och hemma kan jag inte spela, dels för att jag i så fall får spela själv och sen är jag helst inte där så mycket. Draco nickade medlidande och maten kom in. Jag såg att det var svärdfisk, ja Lucius har inte dålig smak i alla fall. Sen kom jag och tänka på en sak. Lucius är eller var dödsätare kanske han vet något om Black? För jag måste verkligen veta vems sida han stod på.
- Lucius jag har tänkt på en sak. De grå ögonen mötte min blick och han nickade och uppmanade mig att fortsätta.
- Du vet Black? Var han dödsätare? Familjen Malfoy såg på mig. Lucius var tyst en stund innan han svarade.
- Vad jag vet så…

- Nej nu tycker jag att ni har fått höra nog! Jag tänker faktiskt bege mig till Azkaban och hälsa på lite fångar där.

*Kash*

 


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 23

- Ja så nu sitter vi här och jag tänkte att ni ville höra slutet? Utanför regnar det och det är helt underbart. Men om ni vill veta vad som hände, så får ni faktiskt trycka på knappen.

 

 Lärarna såg chockat på varandra. Jag såg hur Severus blev orolig och hur han tog stöd med hjälp av en stol
- Hur vet du det? De andra eleverna såg frågande på sin kollega i grönt, som var likblek.
- Arvtagaren skrev det på väggen. Han skrev Hennes skelett kommer vila i kammaren i evig tid. Nu bröt lärarna ihop totalt. Flitwick brast i gråt, Severus satte sig trött ner i en stol och lika så gjorde Sprout. Hooch frågade med darrande röst.
- Vem är det? vilken elev har monstret tagit? De såg alla på Minerva
- Ginny Weasley. Flera av lärarna skrek eller flämtade till. Vi kände hur Ron tyst gled ner på golvet och jag la tröstande en hand på hans axel men han märkte det inte.
- Det här är slutet för skolan. Vi skickar hem alla elever i morgon. Skolan måste stängas. Dumbledore sa alltid… längre kom hon inte innan dörren flög upp, det var nästan så vi väntade oss att det skulle vara Dumbledore men i stället var det Lockman. Han verkade inte märka den dystra stämningen utan sa i stället.
- Jag slumrade till, vad för spännande har jag missat? Han kollegor såg på honom nästan med hat i blickarna. Severus klev fram och sa med iskallt tonfall
- Precis den mannen vi söker. En flicka har blivit kidnappad och förd till kammaren. Ditt stora ögonblick är här. men Lockman verkade inte hålla med utan bleknade. Sprout tog till orda och sa
- Det är riktigt. Och om jag vill minnas rätt sa du igår att du hela tiden vetat vad ingången till kammaren är. Flera nickade instämmande, och Lockman själv stammade fram
- Jag… öh… jag…
- Och till mig sa du att du var helt säker på vad som finns inuti kammaren. Pep Flitwick och gav honom en sträng blick
- Gjorde jag? Det minns jag inte… För svar mot svartkonst läraren såg inte lika självsäker ut.
- Jag minns i alla fall att du var ledsen över att du inte fick ta hand om monstret. Jag minns även att du tyckte att allt var dåligt skött och om du hade fått fria tyglar från början hade problemet varit löst! Sade Severus bestämt och han tänkte inte ge sig. Lärarna stirrade på honom när han åter tog till orda.
- Jag minns inget av det här. ni måste ha missförstått det hela…
- Nej då! Vi lämnar det hela till dig. ikväll blir ett utmärkt tillfälle att rädda flickan, vi ska se till att ingen är i vägen för dig. sa McGonagall bestämt och de andra lärarna nickade.
- J- ja men d-då säger vi v-väll det då. Jag g-går in på mitt k-kontor och g-gör mig k-klar. Läraren såg plötsligt väldigt liten ut när han skyndade iväg från sina kollegors blickar.
- Vi blev i alla fall av med honom. Föreståndarna till varje elevhem bör tala om för sina elever hur situationen är och att Hogwartsexpressen avgår i morgon bitti. Ni andra bör se till att det inte är några andra elever kvar i korridorerna. McGonagall reste sig trött och de andra lärarna nickade. En efter en lämnade de rummet. Vi gick ut och satte oss i fåtöljerna. Ginny, varför har pappa fört bort henne. Hur ska jag göra, hon är min vän men om vi räddar henne kanske vi förstör pappas plan. Var rörigt allt blev. Men vi måste rädda henne. Pappa klarar sig säkert ändå. Jag vet inte hur länge vi satt där. Längs Rons kinder rann tårar och jag slog armarna runt honom, då brast det totalt för honom. Harry så lika orolig ut, efter ett tag samlade Ron sig och sa med darrande röst.
- Hon måste ha vetat något om kammaren! Det är enda förklaringen till att hon blev tagen. Jag menar hon är ju från en äkta trollkarlsläkt. Det finns väll ingen annan förklaring? Ron satt fortfarande lutad mot mig och jag lät honom vara. Jo Ginny vet definitivt något, och inte bara något utan hela sanningen. Hon hade försökt berätta för oss i julas. Jag såg ut genom fönstret och där solen som var blodröd sjönk ner. Det var som om den ville tala om för oss att Ginny antagligen var…
- Tror ni… Tror ni att det finns en chans att hon fortfarande är vid liv? Vi såg på Ron men svarade inte. Vi viste helt enkelt inte. Jag har svårt att tro att pappa tar med henne ner till kammaren för att sedan låta henne leva. Vi satt där tysta och åter var det Ron som bröt tystnaden.
- Vet ni vad? Jag tycker vi ska gå till Lockman och berätta vad vi vet! Han må vara en idiot, men han ska i alla fall försöka rädda min syster. Vi kan berätta vad vi vet och att monstret är en basilisk.
Vi nickade. Det kan ju knappast skada, och något måste vi ju göra. Vi gick ut ur rummet. Korridoren var nästan helt svart och öde. Men det var inte en trevlig stillsamhet, utan den var mer obehaglig. Vi kom fram till professorns kontor. Han var i alla fall där, eftersom det lär som om han hade en hel armé elefanter där inne.  Vi knackade på och det blev tyst. Sen öppnades dörren lite.
- Å… Potter… Weasley… och så Riddle. Jag är upptagen för tillfället, så det får gå fort. Han öppnade dörren ytterst lite och såg på oss. Varför är han så nervös?
- Vi har information om kammaren som du kan behöva, professorn. Förklarade Harry och pressade fram ett leende. Lockman såg bekymrad ut men svarade sedan.
- Nja det är inte det bästa tillfället… Jag menare… Nåja, kom in då. Han öppnade dörren och vi klev in. Kontoret var nästan tomt. Alla professorns saker låg ner packade i koffertar, och på väggarna fanns inte ett ända kort. Vi såg undrande på varandra och sedan på vår lärare. Harry var tillslut den som tog till orda.
- Ska du resa någon stans? Lockman såg lite oroligt på oss och plockade ner en affisch av sig själv och började rulla ihop den.
- Öh… jag fick ett telefonsamtal… mycket viktigt… väldigt brådskande… måste resa redan i kväll.. hans blick flackade fram och tillbaka och Ron steg argt fram
- Men hur blir det med min syster då? Lockman såg inte på honom utan plockade ner fler saker i en annan väska.
- Det är väldigt beklagligt. Och jag är hemskt ledsen för det. Han skruvade på sig och vi stirrade argt på honom.
- Men ni är ju lärare i för svar mot svart konst.  Ni kan inte bara lämna oss när skolan är full av mörka krafter. Protesterade Harry och viftade med armen, nu stannade Lockman äntligen upp och såg på oss.
- När jag tog det här jobbet… stod det inget om några monster… det ingår inte…
- Ni tar alltså till flykten. Efter alla dina stora bedrifter.  Just en snygg lärare du är. Sa jag och såg argt på honom, och han backade ett steg.
- Böcker kan vara vilseledande. Lockman mumlade fram orden och nu började vi bli riktigt arg på honom.
- Men du skrev ju böckerna själv! Skrek Ron som nu blev arg, han ville inget annat än att rädda sin syster.
- Mina kära elever, använd sunt för nuft! Mina böcker hade aldrig sålt så bra om inte folk trodde att jag hade gjort allt det där. Ingen vill väll läsa om gamla gubbar och gummor. De skulle inte ens se bra ut på framsidan. Ni förstår väll… Vi kollade chockat på honom. Jag var inte beredd på att han faktiskt hade ljugit i sina böcker.
- Så du har bara tagit åt dig äran för vad andra gjort? Harry såg argt på honom och Lockman skyndade sig med att svara.
- Harry, Harry. Det är inte så lätt som det låter. Det innebar långa resor för mig, en massa anteckningar, och sedan slänga glömskeförtrollningar över dem, och även om jag är bra på det så är det jobbigt.  Sen kom alla boksingeringar och alla fotograferingar. Och det är jobbigt i sig. Harry om du vill bli känd måste du arbeta hårt. Vi såg på honom, han är värre än vad vi trott. Han stängde kofferten och drog sin stav.
- Nu återstår bara en enda sak. Jag är ledsen över detta men jag kan inte låta er berätta sanningen för folk, då säljer inga fler böcker. Han riktade staven mot oss men jag var snabbare innan Lockman hann uttala formeln, skrek jag
- Expelliarmus! Lockman flög bakåt och landade på en koffert. Ron fångade staven när den kom flygande och slängde ut den genom fönstret.  Harry drog sin stav och gick fram till professorn, som satt på sin koffert. Harry sparkade undan den, men riktade fortfarande staven mot honom.
- Vad vill ni att jag ska göra då? Jag vet inte var kammaren finns. Jag kan inte hjälp er. Lockman såg ut som ett litet barn som precis fått skäll av sina föräldrar.
- Vilken tur att vi är här då. För vi tror vi vet, och vad för monster som finns inuti. Kom nu så går vi. Sa Harry och tvingade upp Lockman på fötter. Vi gick ut ur kontoret mot Myrtles toalett. Harry hade Lockman framför sig, hans stav var riktad mot kändisens rygg. Vi kom fram till Myrtles toalett och skickade in Lockman först. Han darrade av skräck och vi log lite. I alla fall något bra. Myrtle satt ovanför sitt bås och såg upp när vi kom in.
- Oh det är du. Vad vill du den här gången då? Myrtle kollade på Harry och hon hade en konstig blick och Harry svarade på frågan.
- Jag undrar hur du dog? Myrtle log lite som om någon hade gett henne en smickrande fråga. Jag gav henne en undrande blick, och fick en nästan hatisk blick tillbaka. Sen vände hon sig mot Harry och log.
- Det  hände här inne. Det var jätte hemskt. Jag gömde mig för Olive Hornby, eftersom hon retade mig. Jag satt och grät här i båset, när jag hörde hur någon kom in. Det var en pojke och han verkade tala ett anats språk. Jag låste upp för att be honom använda sin egen toalett, och så dog jag.
Vi såg undrande på varandra, och förstå att hon måste ha sätt ormen.
- Men hur? Frågade Harry som ville ha mer svar än så.
- Jag vet faktiskt inte. Jag minns bara ett par stora gula ögon, sen lämnade jag min kropp. Jag blev ett spöke för att kunna hämnas på Olive, gissas om hon ångrade att hon hade retat mig. Det var där borta. Sa hon och pekade på handfatet mitt i mot hennes bås. Vi gick fram och granskade det, på ena sidan fanns en orm. Det här är ingången till kammaren.
- Säg något Harry, säg något på ormspråket. Sa Ron och Potter vände sin blick mot handfatet. Jag undrar om han skulle lyckas? I värsta fall får väll jag rycka in. Frågan är bara hur jag skulle lyckas med det, utan att avslöja mig? Men Harry lyckades och plötsligt öppnades ingången till kammaren, det var ett rör rakt ner. Vi såg på det och sedan på varandra.
- Vi har kommit så här långt lika bra att fortsätta. Sa jag och de andra två nickade, Lockman däremot började gå mot dörren.
- Det verkar som ni inte behöver mig så jag lämnar er nu. Men killarna stoppade honom
- Du kan få åka ner först! De gör inget om monstret tar dig. sa Ron och puttade ner honom i röret, sedan åkte killarna efter, jag såg på mörkret i tunneln, det här kommer inte bli kul. Jag hoppade ner, det var som en stor rutschkana som sluttade brant ner för. Det kändes som om väggarna kom närmare och närmare. Men de kom aldrig närmare och tillslut planade röret ut och jag flög ut i ett mörkt rum. Jag landade på fötterna och såg på de andra. Lockman var likblek men killarna såg ut att må bra.
- Vi måste vara flera tusen meter under skolan. Sa Harry och såg sig omkring, orden ekade mellan väggarna.
- Vi är nog under sjön. Sa jag och såg på de slamtäckta väggarna. Det är inget dåligt bygge. Jag måste berömma Salazar. Harry viskade Lumos och började sedan gå långsamt framåt, vi följde efter och såg oss omkring.
- Kom ihåg och blunda så fort ni ser minsta rörelse. Viskade Harry, jag såg mig runt. Våra skuggor såg ut som dansande demoner på väggarna. På golvet låg olika djurskelett, och jag försökte undvika att kliva på dem. Plötsligt grep Ron tag i oss och pekade på en stor kontur, som låg stilla på marken. Vi blundade snabbt, men inget hördes.
- Den kanske sover. Föreslog Harry viskande. Men det kändes inte rätt, vi smög närmare och såg att det var ett gigantiskt ormskinn på 6 meter. Bakom oss hördes en duns, Lockman ramlade ihop. Ron gick fram och sparkade lite på honom och riktade sedan staven mot honom, men i stället för att ställa sig upp hoppade han på Ron och slog honom till golvet. Han fick tag på Rons trollstav. Expelliarmus sa han och min stav for ur handen på mig, och professorn log. Harry var på väg mot oss men stannade då Gyllenroy riktade staven mot honom.
- Här tar det roliga slut. Jag tar med mig en bit skin från ormen som bevis och talar sedan om för de andra hur jag kom försent för att rädda flickan och hur ni miste förståndet av synen. Säg adjö till era minnen. Han hånlog och riktade staven mot mig, jag var beredd på det värsta när han skrek.
- Obliviate. Men istället för att radera mina minnen, exploderade Rons stav som en lite bomb. Lockman flög bakåt in i väggen och taket började rasa in, jag kastade mig bakåt och drog med mig Ron som var omtumlad. När vi såg upp, hade taket rasat in och vi såg inte Harry.
- Harry? Sa jag oroligt och var rädd att han kanske hamnat under stenarna, men han svarade snart.
- Jag mår bra hur är det med er? Svaret lät avlägset, men han mådde bra i alla fall.
- Jag mår bra, Ron klarar sig men Lockman mår inte så bra.  Men vad ska vi göra? Det kommer ta en evighet att ta sig igenom. Jag såg på stenhögen framför mig. Det blev först tyst en stund sen svarade Harry
- Vänta här med de andra två. Jag fortsätter själv. Om jag inte är tillbaka om en timme så… han tystnade och jag visste vad han tänkte på. Vad skulle jag göra om han inte kom tillbaka efter en timme?
- Vi försöker flytta lite stenar, kompis. Hitta Ginny bara. Svarade Ron tillslut nedstämt.
- Var försiktigt Harry. Sa jag oroligt. Jag var på väg att säga att han skulle se upp för pappa men kunde inte. Harry svarade inte, han hade gått vidare. Jag gick fram till Lockman och tog tillbaka min stav.
- Du verkar vara en lustig figur. Bor du här? jag såg på honom, det verkar som om han har tappat minnet, toppen.
- Nej. Svarade jag honom och puttade bort honom, sen gick jag fram till Ron.
- Låt mig se. Du fick en ordentlig bula. Jag undersökte Ron som grymtade till av smärta. Jag log lite ursäktande. Tog fram spöet och mumlade några ord. Rons bula försvann
- Vad skulle jag göra utan dig Cara? Han satte sig trött på en sten och jag satt mig bredvid.
- Antagligen misslyckas totalt. Sa jag och skrattade lite, Ron log svagt tillbaka. Jag såg på sten högen framför oss.
- Om vi jobbar tillsammans så borde vi kunna få bort stenarna. Sa jag och log lite. Vi började lyfta bort stenarna försiktigt rädda för att taket skulle rasa in mer.
- Men Cara varför trollar du bara inte bort dem? Ron såg på mig, han tror verkligen jag kan allt.
- För att jag är rädd att taket ska rasa in mer då. Han nickade förstående. Vi tog sten för sten.
- Cara jag har tänkte på en sak. Jag vände mig mot Ron som lät allvarlig, och jag nickade o ville att han skulle fortsätta
- Du och jag har aldrig pratat på det sättet som de andra. Det känns nästan som vi umgås med varandra för att de andra umgås. Jag såg på honom, han faktiskt rätt. Jag flyttade försiktigt en sten men stannade när det lät lite. När taket inte rasade tog jag bort den.
- Jag förstår vad du menar. Men vi kan ju prata nu. Vi har ju gott om tid. Skrattade jag och pekade på stenhögen.
- Ja verkligen. Men vad ska vi prata om då? Ron låssade små stenar och såg lite undrande ut, jag skrattade lite åt hans ansiktsuttryck.
- Ja vad som helst antar jag. Jag ryckte på axlarna och sneglade på Lockman som satt en bit bort och byggde med stenar.
- Öh ok… hur är det där bodde med din pappa. Frågade han försiktigt, och jag log.
- Staden eller byn heter Little Hangleton, och den är inte särskild stor. Jag och pappa var de ända magikerna där så de andra undvek oss. Det var lite tråkigt eftersom jag då inte hade några andra barn och leka med. Förklarade jag Ron såg in i mina ögon och frågade sedan
- Hur klarade du dig? ja jag menar jag har ju alltid haft någon att leka med. Han tänkte på sina syskon och jag log.
- Jag förstår vad du menar, jag är lite avundsjuk på dig ibland. Det måste vara underbart att ha syskon man kan leka med. Men jag gjorde annat. Jag fick ju all pappas uppmärksam het och de är jag glad för, sen fick jag ju en häst som jag tog hand om. Och sen studerade jag en massa. Min privatlärare lärde mig en massa och han blev en nära vän. Så jag har aldrig lekt som andra barn men det gick bra ändå. Förklarade jag.
- Hur kan du vara avundsjuk på mig? Jag menar jag har en massa syskon som jag måste dela med, jag har typ inga pengar och bor inte i ett fint hus. Ron såg lite nerstämd ut.
- Ron pengar är inte allt. Visst jag har pengar, men jag skulle ge bort allt ihop bara för att få min pappa tillbaka, för att kunna ha en familj igen. Jag saknade att ha syskon när jag var liten, att ha någon och dela en massa saker med verkar underbart. Förklarade jag och Ron förstod vad jag menade.
- Du kan få tvillingarna, en dag med dem och du ångrar allt du sagt. Han skrattade och jag med. Även om tvillingarna kan vara jobbiga vet jag att Ron älskar sina bröder.
- Din gudfar då? Förresten vem är han? Jag mötte stadigt Rons blick. Ska jag berätta? Nej det får bli en annan dag.
- Han är underbar. Och jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag ska berätta vem han är en dag när jag är redo att berätta hela min historia. Det är en massa som du inte vet som jag inte har en aning om hur jag ska berätta för er. Jag tog bort några stenar och såg förvånat att vi hade kommit igenom. På andra sidan lyste ett svagt ljus. Jag och Ron flyttade de sista stenarna och snart fanns det ett hål stort nog att krypa igenom. Vi såg på varandra
- Ska vi följa efter? Ron såg på mig, han visste inte heller.
- Harry kanske behöver hjälp, men vad ska vi göra med honom? Ron pekade på Lockman som nu satt och räknade stenarna. Vi skakade på huvudet.
- Jag tycker vi följer efter. Vi får väll helt enkelt ta honom med oss. Svarade jag och var på väg att krypa igenom, när jag såg dem. Harry och Ginny kom gående mot oss, jag vinkade till Harry som vinkade tillbaka. Jag stannade och vände mig om till Ron
- De är tillbaka. Jag hoppade upp och ner av glädje, men slutade snart. Om Harry och Ginny är tillbaka betyder det att pappas plan misslyckades. Vilket betyder att jag inte kommer få träffa honom. Jag såg lite nerstämd ut, men sen log jag. Pappa kommer alltid på en ny plan, Ginny är i säkerhet nu, de är det viktigaste.
- Ginny. Ropade Ron glatt, och drog över henne till vår sida av stenhögen.
- Du lever. Jag kan knappt tro det. Vad hände? Ron försökte krama sin lillasyster, men hon drog sig undan. Nu såg jag en välbekant varelse komma ut ur hålet Fawkes och sedan kom Harry.
- Fawkes. Sa jag glatt, fågeln kollade på mig och landade sen på min axel. Jag klappade honom lätt och han såg ganska nöjd ut.
- Men du är oskadd? Det är över nu Ginny… och vart kommer fågeln ifrån? Ron såg förvirrat på Fawkes, medans han log mot Ginny.
- Han tillhör Dumbledore. Sa Harry när han stod upprätt igen. Jag såg på honom, han var blodig och höll ett svärd. Vad hände egentligen?
- Vart fick du svärdet ifrån? Och varför har du sorteringshatten med dig? Ron såg förvirrat på Harry som svarade.
- Jag förklarar när vi kommer här ifrån. Vart är Lockman? Han gav Ron en blick som sa att han ville ta det när Ginny inte var med.
- Där borta. Sa Ron och log mot Ginny och la armen runt henne när vi började gå mot Lockman som nu satt vid tunneln där vi först kommit in.
- Förtrollningen slog slint, hans minne är borta. Sa jag till Harry som såg på mannen.
- Folksamling. Är det här ett party? Frågade mannen och kollade på oss, jag gjorde coco tecknet till Harry som skrattade lite.
- Hur ska vi ta oss här ifrån? Ron såg på oss båda, Harry ryckte på axlarna men jag for upp.
- Fawkes så klart. De såg skeptiskt på mig och jag förklarade
- Han är ingen vanlig fågel ju, han är en Fenix. Han kan lyfta stora tyngder utan problem, eller hur killen? Jag såg på honom och han nickade, de andra såg undrande ut i två sekunder, sen ryckte de på axlarna. Jag tog tag i Fawkes stjärtfjädrar och räckte min hand till Harry som tog den, Ron höll hårt i Ginny när han tog Harrys hand, och vi tog motvilligt med oss Lockman. När alla höll i varandra flaxade Fawkes och vi lyfte. Det var en underbar känsla. En underlig värme spred sig i kroppen och jag log. Innan jag han blinka var vi uppe igen. Vi landade på Myrtles golv och jag strök Fawkes över fjädrarna, han verkade nöjd. Men Myrtle verkade inte lika nöjd när hon utbrast
- Du lever. Vi såg konstigt på henne och Harry svarade
- Du behöver inte låts så besviken över det! Harry såg lite argt på henne, när han torkade glasögonen.
- Men jag tänkte om du hade dött, hade du kunnat bo här med mig. Vi hade kunnat dela bås. Svarade spöket och rodnade. Vi kollade undrande på henne och steg snabbt ut i korridoren.
- Jag tror hon är kär i dig, Harry. Äckligt. Och det verkar som du fått en rival Ginny. Skojade Ron, men när han såg sin systers tårar blev han orolig och frågade.
- Vart ska vi ta vägen? Fawkes flaxade framför oss och verkade veta.
- Vi följer honom. Sa Harry och vi gjorde så, i nästa stund stod vi utanför McGonagalls kontor. Harry knackade och vi gick in. Vi stod först som förstelnade i dörröppningen, täckta av slam och sörja, Harry hade även blod på sig, innan Ginnys föräldrar rusade upp och omfamnade henne. Vid spisen stod Dumbledore och log som en sol, Fawkes fick syn på honom och flög fram till mannen och satte sig på hans axel, bredvid honom stod McGonagall och såg lättad ut. Innan jag han blinka kramade en okänd kvinna mig, jag visste så klart att det var Mrs. Weasley.
- Ni räddade henne. Ni räddade henne. Och vem har vi här? sa hon när hon släppte oss, hon såg på mig där jag stod blöt, flätorna i oordning och ganska trött.
- Cara. Svarade jag, jag undvek efternamnet när jag presenterade mig just för att jag vet att Voldemort har det efternamnet, och just nu vill jag inte på minna alla om det. Hon nickade och log strålande.
- Men hur bar ni er åt? Vi vände oss mot McGonagall, och såg sedan på varandra innan Harry började berätta efter att han lagt hatten och svärdet på skrivbordet. Han berättade om rösten och hur Mioni hade listat ut att det var en basilisk och att den förflyttades i rören. Hur de hade följt efter spindlarna in i skogen, hur vi hade listat ut att flickan som dog var Myrtle och att ingången var på toaletten. Harry höll på i en kvart. Jag såg mig runt i rummet. Ginny stod gråtande tryckt mot sin far, och jag visste att jag själv snart skulle få ha ett samtal med rektorn om min far. Allt detta beror på min pappa. Varför gör han allt det här? McGonagall avbröt mitt tänkande
- Jag må säga det. Ni upptäckte vart ingången till kammaren fanns och bröt säkert mot hundra skolregler. Men hur i helsike kom ni därifrån levande? Jag vände mig nu mot Harry, den här biten har jag inte hört.
- Jo ett sten ras gjorde att jag fick fortsätta ensam. Jag kom fram till kammaren och såg Ginny ligga på golvet. Jag skyndade mig fram till henne och mötte då Tom Riddle, eller Voldemort. De andra drog efter andan när han berättade det, jag tittade ner i golvet. Jag ville inte möta lärarnas blickar. Harry fortsatte.
- Han berättade att han var arvtagaren, sen kallade han på basilisken. Och Fawkes kom till min räddning i sista stunden, han klöste ur ögonen på basilisken. Tillslut drog jag svärdet ur hatten och dödade ormen. Jag tog med mig Ginny därifrån och mötte de andra där jag lämnat dem, sen flög Fawkes upp oss. Harry slutade prata. Han hade inte nämnt dagboken i rädslan för att Ginny skulle råka illa ut. Nog tog Dumbledore till orda för första gången.
- Jag är mest intresserad över hur Voldemort lyckades förhäxa Ginny och kontrollera henne, när mina källor säger att han gömmer sig i Albaniens skogar. Jag såg på rektorn som log svagt mot oss. Just nu ville jag bara rusa fram och be honom berätta allt han vet, men givetvis gjorde jag inte det utan stod kvar och lyssnade när de började prata igen.
- V-vad säger du? Skulle Ni-vet-vem ha förhäxat Ginny?  Men Ginny är väll inte… har väll inte… har hon? Mr. Weasley såg förstå på Ginny sen på Dumbledore, Harry tog fram dagboken och sa
- Det var den här dagboken, Riddle skrev i den när han var 16. Han gav boken till rektorn. Jag såg att den hade ett hål i sig och undrade vad som hänt med den.
- Genialt. Men jag är inte förvånad. Han är nog den mest begåvade mannen som gått på Hogwarts. Han sa det stilla och vände sig sedan mot Mr. Och Mrs. Weasley som såg helt förvirrade ut.
- Det är inte många som vet att Voldemorts riktiga namn är Tom Riddle. Jag undervisade honom själv när han gick på skolan. En lysande ung pojke som tyvärr hamnade på fel spår. Han lämnade Hogwarts och började umgås med de värsta svartkonstnärerna. Han lärde sig en massa mörk magi och när han kom tillbaka som Lord Voldemort, var det ingen som kopplade honom till Tom Riddle, den lysande eleven med toppbetyg. Förklarade Dumbledore och såg lite olycklig ut.
- Men vad har Ginny med honom och göra? Mrs. Weasley såg undrande ut, Ginny sades sedan tyst och snyftande
- Jag h-har s-skrivit i den, och h-han skrev t-tillback till m-mig under h-hela året…
- Ginny! Har du inte lärt dig någonting alls? Jag har ju sagt till dig att inte använda något som tänker på egen hand! Varför visade du inte dagboken för mig eller din mamma. Du förstår väll att något så mystiskt innehåller svartmagi! Mr. Weasley kollade på sin dotter som ursäktande svarade
- J-jag visste inte. Jag hittade den i en av de gamla böckerna du köpte, jag trodde bara någon hade glömt den…
Dumbledore avbröt och sa sedan med vuxen röst
- Miss Weasley bör tas till sjukhusflygeln, Pomfrey är vaken nu. Hon håller på att med mandragorasaften. Och den bästa medicinen för miss Weasley är vila och kanske en stor kopp choklad, det hjälper alltid mig. Nån bestraffning blir det inte tal om, Voldemort har lurat många skickliga trollkarlar och häxor.
- Så Mioni kommer bli ok. Sa jag glatt och rektorn mötte nu min blick
- Ingen kommer lida av några efterverkningar. Han nickade och log lite. Mrs. Weasley ledde ut Ginny och hennes man följde chockat efter. Nu vände sig Dumbledore till McGonagall
- Minerva, jag tycker det här bör firas med en festmåltid. Skulle du kunna gå ner till köket och förbereda dem? Hon log och svarade
- Självklart. Jag lämnar dem i dina händer att ge den vad de förtjänar. Vi såg oroligt på varandra ska de bestraffa oss? McGonagall stängde dörren och rektorn log mot oss.
- Jag minns att jag sa till dig Mr. Potter och dig Mr. Weasley att jag skulle relegera er på fläcken om ni bröt mot några fler regler. Ron tappade hackan och jag var på vippen att försvara dem när rektorn fortsatte.
- Vilket visar att alla kan få äta upp sina ord. Ni kommer alla tre att få motta var sitt pris för särskilda insatser för skolan- och jag tycker Gryffindor ska få två hundra poäng för var och en av er.  Vi såg förvånat på rektorn. De andra två rodnade lite men jag slog ner blicken. Det kändes fel att få ett pris för att jag har stoppat pappa och egentligen gjorde jag ju inget. Dumbledore kollade lite på mig innan han sa
- Men hur kommer det sig att du, Gyllenroy är så tyst om detta äventyr? Vi hajade till, vi hade ju inte berättat för dem om Lockmans olycka.
- Jo han råkade ut för en liten olycka. Professor Lockman… började Ron, men Lockman avbröt honom
- Är jag verkligen professor, jag måste vara en hopplös professor.
- Jag kan inte annat än hålla med. Sa jag och de andra log lite.
- Han försökte kasta en glömskeförtrollning över oss, men min stav gick i baklås och den träffade honom själv. Förklarade Ron och såg lite oskyldig ut
- Så du föll på ditt eget svärd, Gyllenroy? Dumbledore skakade lite på huvudet och Lockman sa förvirrat.
- Jag har inget svärd, men den där pojken har. Han lånar säkert ut det.
- Ron skulle du kunna vara vänlig och ta med professor Lockman till madame Pomfrey? Jag behöver prata med dina kamrater. Ron ryckte på axlarna och gick lite nyfiket där ifrån. Han satte sig framför brasan
- Sätt er ner. Han log mot oss. Harry satte sig ner i fåtöljen, själv sjunk jag ner i ett hörn och ville bara försvinna. Harry såg undrande på mig där jag satt i mörkret, medans Dumbledore gav mig en medlidande blick.
- Oroa dig inte för Cara. Jag ska hjälpa henne med hennes problem snart. Men först vill jag tacka dig. Du måste ha visat mig verklig lojalitet nere i kammaren, det är de ända som kunde tillkallat Fawkes. Jag såg på de båda där de satt framför brasan. jag vet inte om jag ska vara glad över att få prata med Dumbledore eller inte. Antagligen inte.
- Så du mötte Tom Riddle. Jag kan tänka mig att han var väldigt intresserad av dig. Dumbledore klappade Fawkes där han satt. Han lyfte sin klara ögon och såg på mig innan han verkade bestämma sig att jag behövde honom mer. Han flög bort till mig och jag log lite åt honom när han slog sig ner i mitt knä, och klappade honom. Harry såg på rektorn och det var knappt jag hörde vad han sa
- Professor Dumbledore… Riddle sa att jag var lik honom. Att det fanns en hel del likheter…
jag såg på Harry, jag har aldrig märkt några likheter mellan honom och pappa. Fast o andra sidan känner jag inte samma Voldemort som alla andra.
- Jaså det gjorde han? Vad tycker du då, Harry? Dumbledore såg med sina klocka ögon på honom. Harry svarade lite högre än vad han tänkte.
- Jag tycker inte alls jag är lik honom! Jag är en Gryffindorelev, jag är… sen tystnade han. Jag såg undrande på honom innan han fortsatte
- Sorteringshatten sa att jag hade passat bra i Slytherin… och ett tag trodde alla att jag var Slytherins arvtagare… därför att jag kan prata med ormar…
- Du kan prata med ormar därför att Voldemort- som är Salazars ända levande släkting kan det. Om jag inte har helt fel överförde han en del av sina krafter till dig den natten då han försökte döda dig,

Även om det inte var med avsikt.
- Överförde han en del av sig själv till mig? Harry stirrade lamslaget på professorn. Jag såg förvånat på dem, jag var lika förvånad som Harry.
- Det verkar faktiskt så. Sa Dumbledore lika lätt som om han pratade om vädret.
- Så jag borde kanske vara i Slytherin. Men jag träffade ju inte Voldemort fören efter att jag börjat på skolan. Harry såg lite förvirrad och jag förstod hur han kände sig.
- Det är sant att du har många av de egenskaper som Salazar Slytherin eftersträvade hos sina elever. Du är kvicktänkt, beslutsam, du har viss brist på respekt för reglerna, när dy tycker det behövs och nu pratar du ormspråket. Men ändå placerade hatten di i Gryffindor. Varför? Dumbledore väntade tålmodigt på ett svar.
- Jag hamnade i Gryffindor bara för att jag bad hatten att inte placera mig i Slytherin. Svarade Harry lite nedslaget, men Albus sken som en sol.

- Just det! och det är de som gör dig olik Tom Riddle. Det är våra val i livet som visar vilka vi är, inte egenskaper som vi föds med. Och vill du ha bevis på att du är en äkta Gryffindorelev, så tycker jag att du ska kolla närmare på svärdet. De båda reste sig, men jag orkade inte lyssna längre. För mig kändes det som jag inte hör hemma någon stans. Jag tycker inte jag passar in i Gryffindor, eller i nån av de andra elevhemmen. Jag tror inte att hatten placerade mig i Gryffindor för att Dumbledore bad honom, jag tror att han kände att jag inte passade in i Slytherin. Jag hörde hur Harry ställde den fråga som jag bävat för hela tiden.
- Professor Dumbledore? Hur kommer det sig att Tom och Cara har samma efternamn. Jag kände hur panikslagen jag blev, rektorn sneglade på mig och jag skakade diskret på huvudet. Bara han inte berättar. Men han förstod vad jag menade
- Det finns nog fler med efternamnet Riddle. Det är nog bara en slump. Dessutom vet Cara inte vilka hennes riktiga föräldrar är, och jag tvivlar på att det är Tom som är hennes pappa. Jag log tacksamt mot honom. Harry skulle aldrig förstå.
- Men nu behöver du lite vila och lite mat. Jag tycker att du går ner till stora salen och firar med de andra. Jag ska bara prata en stund med Cara sen kommer vi med. Harry nickade och styrde sina steg mot dörren, men innan han hann öppna den slogs den upp. På tröskeln stod Lucius och en husalf. Jag såg på dem från mitt hörn, men de märkte mig inte. Lucius var full koncentrerad på Dumbledore.
- God kväll Lucius. Sa Dumbledore vänligt, Lucius såg inte de minsta vänlig ut. Hans blick var iskall och han puttade nästan om kull Harry när han kom in.
- Jaså! Du kom tillbaka, styrelsen avsatte dig och trotts det kom du tillbaka!
- Jo du förstår Lucius, att de andra elva styrelsemedlemmarna kontaktade mig när de fick höra att Weasleys dotter hade blivit bortförd. De bad mig komma tillbaka eftersom de ansåg att jag var den bästa mannen för jobbet.  Och åtskilliga av dem påstod att du hade hottat med att förbanna deras familjer, om de inte gick med på att avsäga mig. Dumbledore lät fortfarande vänlig. Lucius log stelt men i ögonen såg man raseriet.
- Och har du satt stopp för överfallen? Fick du fast den skyldige?
- Ja det fick vi. Rektorn log mot mannen, och jag såg roat på dem. Innan jag bestämde mig för att resa mig upp. Jag steg ut från hörnet och samlade mig. Men de la inte märke till mig, vilket inte gjorde så mycket.
- Nå vem var det då? Lucius såg på Albus.
- Precis som förra gången var det Voldemort. Fast den här gången verkade han genom någon annan. Med hjälp av den här dagboken. De båda männen såg på varandra, men jag och Harry såg på alfen. Han pekade först på dagboken och sedan på sin herre, för att sedan bestraffa sig själv. Just det ja, Lucius hade smusslat ner dagboken i Ginnys kittel för nästan ett år sedan. Hur fick han tag på den? Nu hade jag lust att gripa tag i honom och be han berätta. Men även den här gången stod jag stilla och gjorde inget.

- Jag förstår… sa Lucius tillslut. Dumbledore svarade utan att bryta ögonkontakten med den blonde mannen.
- En listig plan. Och om Harry och Cara här… det var första gången Lucius la märke till oss. Han såg hånfullt på Harry men gav mig ett snabbt leende innan han åter vände ögonen mot Dumbledore.
- Och deras vän Ron hade upptäckt den här boken i tid, skulle säkert Ginny fått hela skulden eftersom ingen skulle kunna bevisa att hon inte handlade av egen fri vilja. Jag såg hur Malfoy stelnade till. Jag stod intresserad och såg på honom. Jag vill veta hur han ska ta sig ur det här? men han svarade inte och Dumbledore fortsatte.
- Och tänk bara om hur det skulle påverka familjen Weasley, en av våra mest framstående trollkarlssläkten. Tänk hur det skulle påverka Arthur Weasley och hans nya mugglarskyddslag om hans egen dotter hade kommits på att överfalla mugglare. Så det är verkligen tur att det hittade och förstörde dagboken.  Vem vet vad som annars hade hänt…
- Ja, det var verkligen tur. Sa Lucius som nu samlat sig lite, och när Harry kollade på alfen förstod han tillslut vad han menade och tog till orda.
- Vill du inte veta hur Ginny fick tag på dagboken? Lucius vände sig åt hans håll och stirrade på honom.
- Hur ska jag veta hur den dumma flickan fick tag på den?
- Därför att det var ni som gav den till henne. Ni stoppade ner den i hennes gamla bok inne på Flourish & Blotts. Visst gjorde ni? Harry mötte hans blick och Lucius knöt nävarna och sa sedan lugnt
- Bevisa det.
- Det kan vi inte. Inte nu när Riddle har lämnat dagboken. Men jag råder dig från att dela ut fler av Voldemorts gamla skolsaker, för då kan jag lova dig att Arthur kommer göra allt för att spåra dem tillbaka till dig…
Först trodde jag Lucius skulle dra sin stav men han bara vändes sig om gav mig en kort nickning, jag bugade graciöst för honom. Sedan sparkade han ut alfen genom dörren och försvann. Harry såg efter dem innan han frågade om han kunde få boken av Dumbledore och försvann. Tillslut var jag och rektorn ensamma i rummet. Jag satte mig försiktigt ner i en av fåtöljerna och suckade.
- Hur mycket av det här visste du om? Rektorn satte sig lugnt ner i fåtöljen, det hade varit bättre om han skrek på mig.
- En del. Jag visste att pappa öppnade kammaren för 50 år sedan. Jag visste att monstret ner i kammaren var en basilisk, och jag visste att dagboken tillhörde pappa. Sen misstänkte jag att Ginny låg bakom allt ihop. Men jag gjorde inget för att stoppa det. Så jag förtjänar värken utmärkelsen eller poängen. Jag mötte oroligt rektorns blick som reste sig upp och gick fram till mig, han satte sig framför mig och tog mina händer.
- Kära Cara, vad vill du att jag ska göra? Visst du kunde ha berättat för någon men jag vet också hur svårt det är för dig att stå mitt i mellan båda sidor, och jag vet att du försöker göra det som är bäst. Men i slutändan gjorde du precis som förra året. Du satte dina vänners säkerhet framför din egen lycka. Han såg nästan lite olyckligt på mig, det är konstigt hur mycket jag har förändrats på två år. Förr hade jag inte stått ut med honom.
- Jag vet, men allt detta hade inte behövt hända om jag sagt något tidigare. Tänk om Ginny hade dött. Jag såg in i de klarblåa ögonen.
- Men nu gjorde hon inte det. Och du ska inte straffa dig själv. Du är en utmärkt vän och du gjorde som sagt det rätta. Han släppte mina händer och jag reste mig upp. Han har kanske rätt. Vad är det som har hänt med mig? Hur blev jag så här snäll? Jag såg ut genom fönstret. Stjärnorna lyste och jag log lite.
- Tack. Sa jag och vände mig om mot mannen.
- Ingen fara och vem vet en dag kommer Voldemort tillbaka och då kanske du kan få honom på bättre tankar. Albus visste att det inte var sant men log ändå lite. Rektorn gick fram till skrivbordet och tog fram en bit pergament och en penna.
- Ne nu har jag två viktiga brev och skriva, ett till Azkaban och till The Daily Prophet. Vi behöver en ny försvar mot svart konstlärare. Vi verkar slita ut dem här, eller vad säger du. Jag ryckte på axlarna och gick ut genom dörren. Korridoren låg helt öde. Jag visste att alla var i stora salen. Jag gick ner dit och såg en mycket underhållande syn. Eleverna satt i pyjamas, jag log och slog mig ner hos killarna och såg
- Mioni. Sa jag glatt och gav min bästa vän en kram, hon kramade mig glatt tillbaka.
- Vad kul det är att se dig Cara. Jag trodde först något hade hänt när du inte satt med killarna. Hon släppte mig och jag slog mig ner hos dem.
- Nej jag pratade med Dumbledore. Sen tog jag för mig av festmaten, och jag var faktiskt hungrig. Jag åt så mycket att det kändes som om jag skulle vara mätt i flera veckor. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag var bara glad över att mina vänner vad vid liv och att allt hade ordnat sig. Efter en stund kom Justin fram till oss och bad Harry om ursäkt. Harry sken som en sol och var glad över att ingen längre misstänkte honom. Runt klockan halv fyra kom Hagrid in, vi sprang fram till honom och gav han en kram, han log glatt mot oss. Severus granskade mig från sin plats vid bordet. Och jag hade lust att vinka till honom, men han fick nöja sig med ett leende. Tidigt på morgonen förklarade McGonagall för oss att examensproven var inställda.
- Nej. Sa Mioni lite ledsamt och vi skrattade åt henne.
- Cara jag kom och tänka på en sak. Jag vände mig åt min vän, hon såg plötsligt inte lika glad ut.

- Jag kan inte åka hem? Jag vågar inte det. Mioni viskade skrämt till mig och jag förstod henne. Bilden av hur hon hade sätt ut när hon kom från sin familj förra sommaren kom upp i mitt huvud.
- Jag kan prata med min gudfar. Du kan kanske bo hos oss? Jag log mot henne, hon log svagt tillbaka.

- Tror du han går med på det då?
- Annars kan vi bo i mitt andra hus. Sa jag och log lite, men jag tror inte Severus skulle lämna oss ensamma i huset. På morgonen tömdes salen. Eleverna gick upp till sina sovsalar och jag fick tag på Severus.
- Tack och lov att du mår bra. Sa han oroligt och jag log lite åt honom.
- Det är ingen fara. Ormen eller Tom skulle ju aldrig ha skadat mig. Det största hotet var faktiskt Lockman. Skrattade jag, och Snape kunde inte låta bli och dra på smilbanden. Han rufsade mig i håret och sa sedan
- Men jag antar att det var något du ville?
- Kan Hermione bo hemma hos oss i sommar? Jag kan inte låta henne åka hem. Jag mötte bedjande min gudfars ögon och han visste vad jag tänkte på.
- Jag antar det… längre kom han inte jag slängde mig runt halsen på honom och tackade han. Han skrattade lite och sa sedan god natt till mig eller vi ska kanske säga god morgon. Jag styrde mina steg upp till mitt sovrum. På vägen mötte jag Mioni och berättade att det gick bra.
- Snape är riktigt snäll. Jag såg på henne när vi satt i mitt rum.
- Ja det är han. Och vi kommer få så kul i sommar.  Sen gick vi och la oss.

 

Vi vaknade nästa dag och log. Fast samtidigt kände vi oss lite ledsna. I morgon skulle vi lämna Hogwarts. Vi klädde på oss och gick ner till stora salen för att äta frukost/lunch. Alla på skolan var glada och lättade. Gladast var nog Ginny. Draco var däremot inte lika glad. Hans pappa hade fått sparken från styrelsen. Men jag gav honom ett leende och han bestämde sig för att det inte var något att vara ledsen över. Vi spenderade hela dagen med att inte göra någonting. Vi bara var i nuet och njöt. När vi mötte rektorn i korridoren log han mot oss och de andra eleverna tackade mig och killarna för att vi hade räddat skolan. Egentligen var det bara Harry som förtjänade det eftersom han gjort allt farliga. På kvällen satt vi och umgicks vid brasan i tornet. Vi spelade kort, skrattade, pratade och hade trevligt innan vi skulle behöva skiljas åt under sommaren. Jag var glad över att Mioni skulle bo hos mig.
- Tänk så har det gått ett år till. Sa Fred och la några knallkort vi kollade på honom och nickade.
- Ja och det blev inte mindre händelse löst än det förra. Skrattade jag och de andra stämde in. När klockan slog tolv gick jag och Mioni och packade. Hon hade berättat för de andra att hon skulle bo hos mig i sommar på grund av det som hänt hemma, de hade förstått.
- Cara vad behöver jag ha med mig? Jag såg på min vän som stod i dörr öppningen.
- Inget särskilt. Ta med dig det du vill ha med dig. Vi får säkert plats med allt i mitt rum på något sätt. Hon nickade och gick för att packa. Jag tog fram min koffert och la ner kläderna, böckerna, sen vände jag mig mot fotografierna.
- Nej de kan lika väl vara kvar här. Sa jag till mig själv och slängde i de sista grejorna i kofferten innan jag stängde och gick till sängs.

 

På morgonen vaknade jag av en blandad känsla mellan lycka och sorg. Jag gick och släppte ut Merlin.
- Jag åker hem till Severus idag, så du kan komma dit när du vill. Han hoade till svar och flög sedan ut genom fönstret. Sen vände jag mig om till Kira
- Du får resa med mig. Jag plockade upp hennes bur och hon nickade. Sedan tog jag min koffert och steg ut ur rummet. Det skulle kännas konstigt att inte vakna här i morgon. Jag låste efter mig och gick ner till sällskapsrummet där de andra väntade.
- När fick du en orm? Ron såg ogillande på den och jag skrattade lite. Han hade väll fått nog av dem.
- I julas, hon heter Kira. Förklarade jag Harry hälsade på henne och hon såg förvånad ut och såg på mig, jag skakade lätt på huvudet och hon svarade men sa inget om mig. Vi gick ner tillsammans till entréhallen. De andra eleverna stod där och väntade på vagnarna.
- Ja jag antar att det är dags och säga hejdå. Sa jag till Harry och Weasley familjen. De nickade och vi såg lite nerstämda ut.
- Men se inte så ledsna ut nu. Vi syns snart. Sa Fred och gav oss varsin kram. De andra följde hans exempel och det blev ett stort kramkalas.
- Ni är välkomna hem till mig i sommar. Sa Ron och log, vi nickade.
- Vi ska försöka. Sa Hermione glatt, de nickade och gick sedan till sina vagnar. Plötsligt ryckte någon tag i oss bakifrån, vi vände oss om och såg Draco, Blaise och Simon.
- Vi ville bara säga hejdå. Sa Simon och log mot oss.
- Vad trevligt. Sa jag och log tillbaka innan jag gav honom en kram, han var först lite förvånad och besvarade den sen. Sen gav jag de andra två varsin kram och lika så gjorde Mioni.
- Vi måste ses i sommar! Ni får komma hem till oss. Sa jag och de log, Severus kommer bli irriterad på mig som bjuder hem en massa människor. Jag log lite.
- Ja och så får ni komma hem till mig med. Sa Draco han log och vi nickade sen såg vi efter dem när de hoppade på sin vagn. Tillslut var det bara vi två kvar i hallen. Severus kom upp från fängelsehålorna och log.
- Ja det verkar som det är dags att åka?
- Ja det är det. Svarade jag.
- Jag minns somrarna då jag hade lugn och ro. Mumlade han, Mioni såg lite orolig ut först, hon har fortfarande stor respekt för Snape, men jag skrattade bara. Jag visste att Severus gillade sällskapet. Jag log mot dem båda och transfererade oss där ifrån.

 

- Så det var mitt andra år. Det var mycket som hände det året och jag vet inte hur vi klarade av allt. Jag minns hur många frågor som snurrade i mitt huvud, jag minns hur glad jag blev när jag fick Simon och Salazar som vän och hur oroad jag blev när jag fick reda på att någon försökte döda mig. Det är så många år sedan nu. Nån dag när jag orkar med er ska jag fortsätta med mitt tredje år, nu är jag uttråkad så jag ska gå och skälla lite på husalferna.

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 22

- Tänk vad vänlig jag är som sätter mig här idag med. Men jag har faktiskt inget bättre för mig idag. Har ingen o tortera, barnen är sin hos farmor o farfar, och nu när jag är gravid i 6 månaden är jag inte riktigt på humör för vissa saker. Men berätta kan jag alltid göra. Så tryck på knappen!

 

Vi väntade på att McGonagall skulle fortsätta, men i stället puttade hon upp dörren och vi såg vem det andra offret var, Hermione. Vi såg ledsamt på varandra och gick sedan fram till vår vän. Det såg så konstigt ut, hon bara låg där helt stel med öppna ögon. Killarna tog mina händer och jag kramade dem tillbaka.
- Vi hittade henne vid biblioteket. Kan nån av er förklara den här? frågade föreståndarinnan och höll upp en liten rund spegel. Hon måste ha haft den för att kolla runt hörnet efter ormen. Vilken tur att hon inte dog! Men jag gjorde lika dant som mina vänner, skakade på huvudet.
- Jag följer med er tillbaka till Gryffindortornet, jag måste informera de andra eleverna. Professorn suckade och såg väldigt trött. Vi gick till tornet under tystnad. Killarna hade fortfarande inte släppt mina händer och jag tänkte att de lika väl kunde hålla i dem. Hur kunde Ginny? Varför Mioni? Om inte, om inte hon vet vad hon gör. Jag är inte helt säker på att man kan kontrollera en person på det sättet, genom en dagbok men de är nog inte omöjligt. Vi kom fram till porträtthålet och klev in, de andra eleverna såg undrande på oss, vi slog ner blicken och satte oss på trappan. McGonagall tog fram ett pergament och började läsa
- Från och med nu ska alla elever befinna sig i sina elevhem senast klockan 6 på kvällen. Och ingen får lämna sovsalen efter det! En lärare kommer följa er överallt, ingen får gå på toaletterna utan att en lärare följer er. Alla quidditchmatcher och träningar är inställda tills vidare. Och alla kvällsaktiviteter är inställda. Hon såg ledsamt på oss innan hon fortsatte.
- Jag behöver väll knappast berätta att jag sällan har varit så här bekymrad.  Och om den som ligger bakom överfallen inte blir fast, kommer skolan troligtvis få stängas. Alla som vet något om saken träd fram och berätta det. Nu önskar jag er god natt. Sen klev hon ut ur porträtthålet och försvann. Eleverna började genast prata i mun på varandra och ett sorl bröt ut. Plötsligt tog Lee till orda
- Det var den andra eleven från Gryffindor om vi inte räknar nick då, en från Ravenclaw och en från Hufflepuff. Lärarna måste ju ha lagt märke till att ingen från Slytherin har drabbats! Det är ju deras arvtagare, deras monster, så varför slänger de bara inte ut alla Slytherin elever. Vrålade han och flera nickade instämmande. Men nu ställde jag mig upp och tog jag till orda.
- Det skulle inte vara någon bra ide. Och börja inte med det där att jag älskar Slytherin. Nej i det här fallet är risken stor att om vi slänger ut Slytherin eleverna så kanske överfallen slutar, men när de kommer tillbaka kan de mycket väl börja igen. Vi måste helt enkelt ta fast arvtagaren när han eller hon är på skolan! Förklarade jag enkelt och flera viskade nickade den här gången med, fast mera motvilligt.
- Men Cara om du nu är så bra vän med dem och professor Snape, kan du inte bara be dem sluta? Frågade Wood och skrattade lite, jag gav dem lite trötta blickar.
- Jo men självklart. Hej skulle inte ni kunna sluta förstelna folk! Tack så mycket. Nej jag tror inte det skulle funka. Dessutom är det inte någon av mina vänner som är arvtagaren. Förklarade jag.
- Och hur vet du det? jag lovar att det är det där kräket Malfoy. Protesterade Fred och jag suckade.
- Ja för de skulle säkert förstelna Hermione, deras egna kompis? Den andra hade precis fått nyheten om Mioni och de förstod hur orimligt det lät. Eftersom de var fullt uppmärksamma på att försöka lista ut vem arvtagaren var, gick jag tillbaka till mina vänner.
- Vi smyger dit i kväll. Viskade Harry och Ron log skeptiskt. Jag såg på dem båda
- Harry, McGonagall sa att vi var tvungna att vara i tornet när vi inte har lektioner! Sa Ron och lutade sig mot väggen för att släppa förbi lite folk som ville upp och sova.
- Vi tar fram pappas mantel. Sa Harry med dämpad röst och kollade på sin vän mitt i mot och sedan på mig.
- Jag följer med! Försök inte stoppa mig, Mioni är min bästa kompis! Harry gick och hämtade sin mantel och vi satte oss i mitt rum och väntade på att tiden skulle gå. Jag hade så lust att berätta för dem om Ginny, men jag tror inte de skulle tro mig, och det finns bitar i berättelsen som jag inte vill att de ska veta, så som att Voldemort är min pappa! Vi ryckte till när klockan slog sina 12 slag.
- Lika bra att gå. Sa jag och vi reste oss upp, smög ner för trappan och slängde manteln runt oss. Vi gick genom korridoren under tystnad. Det var fler lärare, prefekter, och spöken i korridoren än någon sin. Jag var förvånad över att vi inte blev upptäckta. Särskilt när Ron slog i en röstning. Men på något sätt lyckades vi komma ut ur slottet. Jag kollade upp och såg att stjärnorna lös och jag log. De andra två såg frågande på mig men jag bara ryckte på axlarna. Först när vi stod framför dörren till Hagrids stuga tog vi av manteln. När halvjätten öppnade dörren höll han i ett armborst, vi såg oroligt på honom och han sänkte det, innan han sa
- Vad gör ni här? men han släppte ändå in oss i stugan, Fang hoppade nästan på mig.
- Hej gubben. Viskade jag och klappade honom på huvudet.
- Vad ska du med det där till? Ron såg skeptiskt på armborstet och Hagrid ryckte till
- Ingenting… jag väntade mig… är strunt samma. Te? Vi nickade men Hagrid verkade vara långt borta. Han verkade inte ha en aning om vad han gjorde.  När han tillslut hällde upp ”te” var det bara varmt vatten. Han såg sig hela tiden oroligt över axeln, och till o med Fang verkade nervös
- Hagrid mår du bra? Frågade jag honom och synade den stora mannen. Han nickade lite och började plocka fram en kaka.
- Har du hört om Hermione? Frågade Ron nedstämt, och vi allihop såg lite ledsamma ut.
- Ja det har jag. Fruktansvärt. Mumlade han till svar. Vi avbröts av en knackning, och Fang började skälla. Vi såg på varandra och slängde sedan manteln runt oss och ställde oss i ett hörn. Hagrid grep tag i armborstet och gick försiktigt mot dörren. Utanför stod Dumbledore.
- God afton Hagrid. Sa han allvarligt och steg in i stugan, men han var inte ensam utan bakom honom kom en tjock liten man med grått hår, men konstiga kläder. En randig kostym, mörkröd slips, lila stövlar, en svart mantel och som om det inte vore nog så hade han ett konstigt grönt plommonstop. Jag undrar vad han tänkte när han valde kläder?
- Det är pappas chef. Cornelius Fudge, trolldomsministern.  Viskade Ron. Men vi satte varsin armbåge i honom för att tysta han. Vad gör trolldomsministern här? Hagrid såg ut som ett spöke, och satte sig likblek i en av stolarna.
- Det är en tråkig historia Hagrid. Vi var tvungna att ingripa. 4 attacker på mugglarfödda. Det har gått för långt! Sa ministern korthugget och Hagrid mötte panikartat Albus blick.
- Jag har inte gjort något, de vet du professorn. Dumbledore la en arm på Hagrids axel och riktade sedan sin blick mot mannen framför honom.
- Jag vill tala om för dig, att Hagrid har mitt fulla förtroende! Ministern så plötsligt inte lika säker ut.
 - Albus lyssna nu. Hagrid har sitt förflutna i mot sig. Vi måste vidta försiktighetsåtgärder. Den lille mannen skruvade på sig när rektorn mötte hans blick. Det var en blick som jag aldrig sätt förut. Den var bestämd och det såg nästan ut som om ögonen flammade.
- Trotts det gör du ett misstag. Hagrid har inte överfallit någon och att visa bort honom kommer inte att hjälpa det minsta!
- Försök att se det ur mitt perspektiv. Jag är under hård press och måste göra något. Därför måste jag ta med mig Hagrid och om det visar sig att han är oskyldig kommer han släppas utan tvekan. Men jag måste ta med honom nu, det är min plikt. Cornelius hade plötsligt blivit väldigt intresserad av sin hatt.
- Ta med mig vart? Inte Azkaban? Frågade halvjätten med darrande röst. Men han fick inget svar, för Fudge avbröts av en knackning på dörren. Vi kollade förvånat på varandra. Vem kan komma nu? Rektorn gick och öppnade trädörren. Utanför stod Dracos pappa, Lucius. Han svepte lätt in i stugan med den svarta manteln runt sig, och log kyligt. Det är konstigt att se den här sidan av honom, han är precis som Draco, de växlar sätt hur lätt som helst. Eller så är det bara jag som får folk att göra saker annorlunda.
- vad bra att du är här Fudge. Sa han och log ett kallt leende.
- Ut ur mitt hus! Vrålade Hagrid ursinnigt mot Mr. Malfoy som kyligt mötte hans blick.
- Jag finner inget nöja av att befinna mig i… var det hus du kallade det? Han hån log mot mannen innan han fortsatte
- Nej jag tittade bara in för att jag fick reda på att rektorn var har.
- Och vad vill du mig då? Albus talade artigt men kollade man noga såg man att hans ögon sköt blixtrar, jag förstå nu vad pappa menar med att jag ska se upp för Dumbledore. Lucius log åter ett kallt leende och tog fram en pergament rulle som han gav till Albus.
- Det är en mycket tråkig affär det här. Styrelsemedlemmarna har därför bestämt att det är dags för dig att lämna din plats som rektor. Du kan se att alla medlemmar har skrivit under. Vi tycker att du håller på och tappa greppet! Så många överfall och du har inte lyckats fånga den skyldiga en, i den här takten kommer det inte finnas några mugglare kvar på skolan, och det vore ju en förfärlig tragedi för skolan.  Sa han överlägset.
- Nej men hör här Lucius. Du kan inte avskeda Dumbledore. Det är verkligen det sista vi vill. Protesterade Fudge men Mr. Malfoy vände sig åt hans håll och svarade bestämt den lilla mannen.
- Nej hör här själv Fudge. Uppsägningen av rektorer är styrelsens sake och det vet du! Och eftersom Dumbledore inte har lyckats särskilt bra med att stoppa över fallen så…
- Men Lucius, du måste se klart här. Om inte Dumbledore kan stoppa dem, vem kan då göra det?  Trolldomsministern så nervös ut. Hur lyckades han bli minister?
- Det vet vi inte än. Men eftersom alla tolv har röstat för att… men Lucius blev avbruten för andra gången, men den här gången av Hagrid som for upp rasande ur stolen.
- Och hur många av dem hotade du för att få din vilja igenom, Malfoy? Skrek han av raseri, Malfoy den äldre vände sig lugnt åt den högreste mannens håll och svarade hånfullt.
- Vilket temperament du har.  Jag hoppas du kan hålla det i styr i Azkaban. Dementorerna gillar inte att man skriker åt dem vet du.
- Men ni kan inte ta bort Dumbledore från skolan! Eleverna kommer inte ha en chans! Han skrek så högt att till och med Fang blev rädd och kröp in i ett hörn.
- Hagrid lugna dig. Sa Albus milt och vände sedan sina kalla ögon mot Lucius.
- Om nu styrelsemedlemmarna vill att jag ska lämna skolan, kommer jag givetvis göra så.
- Nej Dumbledore det kan ni inte göra! Protesterade ministern, trotsa att han egentligen inte kunde göra något. Men rektorn tog ingen notis om honom utan såg fortfarande på Lucius och sa sedan med klar tydlig röst, så att ingen av dem kunde gå miste om ett ord.
- Men det ska du veta att jag först kommer på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet. Och dessutom kommer det finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts ska då det. För en sekund riktades de klara blåa ögonen mot oss.
- Beundransvärt. Vi kommer sakna ditt sätt att sköta saker och ting på. Hoppas bara din efterträdare kan förhindra ett dödsfall. Sa den blonde manen och bugade sig när han lät den före detta rektorn lämna stugan före honom, Fudge kollade efter dem och väntade sedan på att Hagrid skulle gå ut, men han stannade och sa sedan
- Om någon vill få reda på något är det bara och följa spindlarna! Och jag hoppas nån kommer mata Fang! Ministern kollade undrande på honom innan han följde efter ut i natten. När de stängde dörren började Fang genast gnälla. Vi kollade på honom och tog av manteln.
- Det kommer bli bra pojken. Sa jag och klappade honom.
- Bra! Bra? Dumbledore är borta! Vi kan lika väl stänga skolan nu. Vi kommer ha nya över fall varje dag! Sa Ron hest. Jag började rota i skåpen tills jag hittade Fangs mat. Jag hällde upp. Sa hejdå till honom och gick sedan tillbaka mot min säng med killarna.

 

- Vi hoppar åter några dagar. Ja jag vet jag har hoppat mycket det senaste, men det blir så segt om jag ska återberätta varje dag jag gick på skolan. Särskilt de tråkiga dagarna då det inte händer något. Det har gått några dagar sedan Hagrid och Dumbledore försvann, och Harry har grubblat över rektorns ord. Och när han är borta är skolan på helspänn. Det är faktiskt lite tomt utan Hagrid. Jag fick gå ner och hälsa på Fang. Severus var med mig och han log lite när han såg hur glad jag blev av hundens sällskap. Vi får inte längre komma in i sjukhusflygeln, tydligen tror de att den skyldige kanske kommer tillbaka och avslutar jobbet. Vi har även letat efter spindlarna som Hagrid sa (mot Rons vilja) men vi har inte hittat dem. Vi följs fortfarande av lärarna till alla lektioner vilket är mycket frustrerande. När vi börjar har vi trolldryckskonst.

 

Jag satt i ett hörn själv faktiskt. Vi var ojämnt antal och jag hade inget i mot att arbeta själv. Den lilla drycken puttrade framför mig och jag rörde några gånger i den.
- Jag visste att pappa skulle lyckas få Dumbledore avstängd! Jag har ju sagt att han är den sämsta läraren vi haft på länge! Vi kanske kan få en bra lärare nu, för jag tvivlar att McGonagall blir långvarig. Jag behövde inte kolla upp för att se att det var Draco som pratade. Snape svepte förbi i klassrummet, han stannade inte vid mig men i farten räckte han mig en lapp. Jag såg efter honom och öppnade den.

 

Du vet att jag finns här i fall du behöver prata. Jag har tid i kväll, säg bara till så jag kan skaffa dig ett intyg.

 

Det är så typiskt honom, men det hade faktiskt varit skönt att prata med någon efter allt som hänt. Jag hör hur Draco åter tar till orda
- Professor Snape. Varför söker inte ni jobbet som rektor? Jag kollar upp för att se hur Severus ler lite innan han svarar.
- Tack för stödet Malfoy. Men professor Dumbledore har bara blivit avstängd tillfälligt. Han kommer snart tillbaka. Draco log mot honom och sa sedan hånfullt
- Jo säkert. Men jag vet att pappa skulle rösta på er om ni vill ha jobbet. Och jag ska tala om för honom att ni är den bästa läraren på skolan. Severus log. Jag hade svårt o se honom som rektor, det gick inte. Men sen vet jag också det som många andra inte det, att min gudfar är nära vän med rektorn. Severus började svepa runt i klassrummet, men han såg inte hur Seamus låtsades spy i sin kittel, jag skakade lite på huvudet och skrattade.
- Jag är förvånad över att alla smutsskallar inte har lämnat skolan. Och jag kan slå vad om att nästa elev kommer dö. Synd att det inte blev Collien bara. Sa Draco och Blaise skrattade. Ron reste sig ursinnigt, men som tur var så ringde klockan samtidigt. Jag såg hur Harry fick hålla i mot för att hindra honom  att hoppa på Draco.
- Skynda er nu. Jag måste följa er till er lektion i örtlära. Suckade Severus, vi samlade våra saker och började gå mot växthusen. Severus gick först med Draco och Blaise efter sig. De små pratade lite och jag gick i kapp dem. De log när jag kom.
- Och hur mår fröken Riddle idag? Frågade Blaise artigt och skrattade nästan lite.
- Jag mår förträffligt, trotts omständigheterna. Hur mås det själv Mr. Zabini och Mr. Malfoy? jag skrattade lite med mina vänner och Severus log svagt.
- Vi mår bra Cara. Det är kul o se dig. Svarade Draco och jag nickade.
- Ja det är svårt och ses när vi måste ha barnvakter med oss överallt. Skrattade Blaise nu vände sig Severus om.
- Barnvakt är det de ni ser mig som? I så fall ska jag kanske lämna er här och låta monstret ta er. Sa han lågmält, både killarna stelnade till ett tag. De trodde först att han menade allvar.
- Ta det lugnt jag beskyddar er. Och om ni dör så skyller jag på Snape. Sa jag och log, nu förstod de att han skojade. Severus var kanske inte alltid den snällaste, men han skulle inte lämna nån elev till ett monster, inte ens Harry. Severus lämnade oss Gryffindorare vid grönsakslandet. Innan han gick gav han mig en lapp med intyg, jag nickade och log. Sedan styrde han sina steg tillbaka mot skolan med Slytherineleverna efter sig. Nu släppte Harry och Dean som hjälpt honom, Ron. Vi steg tysta in i växthuset med Hufflepuffeleverna, och började genast beskära träd. Jag stod med killarna vid ett träd, vi sa typ inget utan ville bara bli klara så fort som möjligt. Helt utan förvarning kom Ernie Macmillan och Hannah Abbott fram till oss.
- Jag, eller vi är ledsna att vi misstänkte dig. Vi vet att du aldrig skulle förstelna Granger. Vi sitter ju trotts allt i samma båt nu. Sa han och sträckte fram handen. Harry skakade den faktiskt och jag åter gick till grenarna. Finns det något tråkigare? De båda andra stannade kvar vid trädet och hjälpte oss.
- Tycker ni inte att Malfoy är lite väl nöjd med allt det här? Jag tror faktiskt att han kan vara arvtagaren. Sa Ernie, han kollade lite mystiskt på mig som om han inte var säker på vems sida jag står, men jag orkade inte försvara Draco, de skulle tids nog inse att det inte är han.
- Vad smart man kan vara då. Sa Ron surt, han verkade inte förlåta dem lika lätt.
- Harry tror du det kan vara Malfoy? Eller misstänker du någon annan? Sa Hannah och kollade på mig, jag himlade med ögonen. De tror inte att det är Harry när Mioni bli överfallen men mig. Självklart.
- Nej! Och jag vet att det inte är Cara! Sa han bestämt. Jag log tacksamt mot honom och fick ett leende tillbaka. Men de andra två såg nyfiket på honom. Plötsligt knuffade Harry mig och smällde till Ron med trädgårdssaxen. Och vi blängde surt på honom, men han pekade mot flera stora spindlar som kröp på marken några meter bort. Hufflepuffarna bakom oss kollade intresserat men när de såg att de bara var spindlar ryckte de på axlarna.
- Underbart. Men vi kan inte följa efter dem nu ändå. Mumlade Ron förskräckt. De små 8 benade djuren sprang över golvet bort mot skogen. Vi kollade på varandra.
- De går tydligen in i skogen. Viskade jag till dem samtidigt som jag låtsades ta bort klippig vätska från saxen. Ron blev ännu blekare vid tanken på spindlarna i skogen. Sen hördes en ringsignal, och lektionen var slut. Sprout började följa oss upp till slottet, mot Lockmans lektion. 
- Vi får använda manteln igen. Och vi kan ta med oss Fang, han är van vid skogen. Sa Harry, vi gick in genom dörren till idiotens klassrum och satte oss längst bak.
- Men finns det inte varulvar i skogen? Rädslan hördes i Rons röst. Att de inte tänker på att varulvarna bara kommer fram när det är fullmåne. Men Harry svarade inte och vår lärare tog till orda. Jag hörde inte så mycket. De var något om att Hagrid självklart hade varit den skyldige, bla bla bla. Det är det ända jag hör när han öppnar munnen. Men Harry och Ron måste ha lyssnar, för Potter fick sparka Weasley på smalbenet för att hindra honom att säga något, och min vän med glasögon såg ut att vilja kasta boken på Lockman. Ron skjuter fram en lapp framför mig

 

Låt oss göra det i natt

 

Men jag ska till Severus och jag har ingen lust att springa runt i skogen och leta efter spindlar, när jag redan vet att de inte är monstret. Jag borde kanske berätta det för dem. Fast o andra sidan nej, de får klara sig själva. Jag skriver tillbaka

 

Jag kan inte, har en massa extra uppgifter från varje lärare, eftersom jag ligger före alla andra.

 

Ron fick tillbaka lappen och visade den för Harry som nickade förstående. De visste att jag fick extra uppgifter men inte att jag redan gjort dem. När klockan ringde lämnade vi lättat klassrummet och gick för att äta middag. Stämningen i salen var dämpad och man kunde känna rädslan i luften. Vi följdes upp till tornet som var fullt med folk. Killarna slog sig ner vid brasan medans jag styrde mina steg mot mitt rum. Där inne var det betydligt tystare och lugnare.
- Hej Kira. Sa jag till ormen som låg i sin bur, hon lyfte på huvudet och svarade
- Hej Cara. Du har besök. Jag kollade förvånat på henne, men fick snart svar på vad hon menade.
- Jag visste väll att du kunde prata med ormar. Sa en man och jag vände mig om. Bakom mig stod Salazar. Jag bara skakade på huvudet, ja nu vet han det i alla fall. Men eftersom jag betraktar honom som en vän antar jag att det är ok.
- Och vad förskaffar mig den äran? Sa jag och log mot honom. Han satte sig ner i en av fåtöljerna. Jag gick fram och gav Merlin en godis innan jag hämtade Kira och la henne i knät.
- Severus ville att jag följde dig ner. Egentligen tyckte jag att det var onödigt. Jag sa till honom att monstret inte kommer skada dig. Han log mystiskt, det var då det slog mig tänk om det inte alls är Ginny utan Salazar som öppnade kammaren. Nej det är inte möjligt. Jag tvivlar på att han skulle skada en av mina kompisar. Dessutom hade folk märkt om han smög omkring på skolan med en jätte orm.
-Ja, jag kan ju alltid prata med den. Svarade jag samtidigt som jag klappade min vän i knät.
- Men han svarade att det inte var monstret han var orolig över. Salazar mötte allvarligt min blick. Och jag förstod vad han syftade på, personen som vill mörda mig.
- Jaja då är det väll lika bra att du följer mig ner. Sa jag och satte tillbaka Kira i buren.
- Men hur ska jag komma ut? Percy lär stoppa mig. Jag mötte de gröna ögonen och Salazar log slugt.
- Transferera dig bara. Jag möter dig utanför porträttet. Sen försvann han. Jaha lika bra och följa efter. Jag kände hur allt snurrade, och när jag öppnade ögonen stod jag i korridoren utanför. Min följeslagare stod några meter bort. Jag gick mot honom och vi började färden neråt. Vi kom till fjärde våningen innan vi blev stoppade av, Lockman. Vi suckade båda två.

- Du vet att du inte får vara utan för ditt elev hem efter klockan 6 och den är faktiskt 8. Och du ska eskorteras överallt. Svarade han trött.
- Ett professorn, jag har eskort som du mycket väl ser, och jag tror inte det finns någon säkrare än Slytherins grundare! Två jag är på väg till professor Snape. Sa jag bryskt. Han såg granskande på mig, han verkade inte riktigt säker. Tydligen ansåg han inte att Salazar var beskydd nog.
- Jag tvivlar på att professor Snape tar i mot elever vid den här tiden, och definitivt Gryffindorelever. Jag räckte honom intyget men han verkade tro att det var förfalskat.
- Jag vet inte vad du har i kikaren miss Riddle, och den här mannen som låssats vara en av grundarna. De har varit döda i över tusen år. Så det blir raka vägen till McGonagalls kontor. Sa han och började fösa oss mot McGonagalls kontor. Bakom mig gick Salazar, han suckade lite och jag kunde inte låta blir och fnissa lite. Längst bak gick idioten, jag har märkt att jag kallor honom det ganska ofta. Vi knackade på och steg in. Hon satt bakom skrivbordet, och jag kom på att jag aldrig hade varit inne på hennes kontor. Jag visste så klart hur det såg ut eftersom Snape hade förklarat det. Det lila rummet var mysigt med brasan, skrivbordet, hyllorna och en massa tavlor på väggarna som föreställde landskap och främmande länder, de var faktiskt riktigt fina. Och så hade hon en dörr som jag antog ledde till hennes sovrum.
- Vad ska detta föreställa? Sa hon och lyfte blicken från pergamenten som låg framför henne på skrivbordet. Jag ställde mig med armarna i kors och suckade.
- Jag var på väg ner till Snape, när han där stoppade mig. Förklarade jag och pekade på Lockman, som genast tog till orda.
- Hon var ute efter klockan 6 och utan tillåtelse och eskort. Sa han överlägset och Minerva kollade på mig.
- Är det sant? Men sen vände hon blicken mot Salazar som stod bakom mig och såg lite irriterad ut.
- Nej jag har ett tillstånd från Snape som han där tror är falskt och Salazar följde mig. Sa jag själv lite irriterat och blängde på mannen i rosa.
- Kan jag få se tillståndet. Bad min föreståndare och Lockman räckte över det. Hon läste igenom det och log sedan.
- Det är äkta. Dessutom tror jag inte Cara skulle förfalska ett tillstånd från Snape, av alla lärare. Små log hon. Vilket var sant, hade jag inte känt Severus som jag gjort hade jag aldrig förfalskat ett tillstånd från honom, med tanke på hur hon är.
- Jag sa ju det. sa jag protesterande mot Gyllenroy. Han vande sig mot sin kollega.
- Kan må hända att tillståndet är äkta, men hon går fortfarande utan eskort. Att någon har klätt ut sig till Slytherin duger inte. Nu hade Salazar fått nog, han gick fram till min försvar mot svartkonst lärare och lyfte honom i kragen och röt sedan.
- Hör här nu din idiot! Jag är mycket värklig kan jag tala om för dig! Och jag kan tala om för dig att miss Riddle är mycket säkrare med mig än någon av er. Både jag och McGonagall små log mot varandra när vi såg hur Lockman nervöst skruvade på sig.
- Salazar, du kan släppa honom. Även om han är en värdelös lärare behöver vi honom. Sa jag och la en hand på mannens arm. Han släppte motvilligt ner honom på golvet, och färgen i mannens ansikte började komma tillbaka.
- Om ni ursäktar oss, går vi ner till Snape nu. Sa jag och log, vände mig mot dörren och gick ut i korridoren med min vän bakom mig. Han såg fortfarande irriterad ut.
- Tack. Sa jag och gav honom ett leende. Han ryckte på axlarna och snart stod vi framför Severus dörr, jag knackade på och gick in. Jag tog med mig Salazar in. Severus kollade upp när vi kom in och log.
- Jaså där är ni. Jag trodde nästan jag skulle behöva leta efter er. Jag skakade på huvudet och berättade kort vad som hänt och båda männen mumlade något om Lockman och jag små log. När jag var klar styrde Salazar sina steg mot dörren, men jag stoppade honom.
- Du kan ju stanna. Jag behöver någon som följer mig upp sen. Sa jag och blinkade lite med ögat. Han log lite och vi slog oss ner framför brasan i min gudfars rum. Han hällde upp nån dryck till sig själv och Salazar.
 - Nå Cara hur är det? frågade han när han satte sig ner. Jag såg på de båda männen, satte mig skräddare i stolen och tänkte.
- Jag vet inte riktigt. Jag blev jätte orolig när Hermione blev förstelnad, och jätte arg på… jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Ska jag berätta att Ginny ligger bakom allt, men då råkar kanske hon illa ut, och de stoppar kanske pappas plan. Det vill jag inte, jag vill att han ska komma tillbaka.
- Vem är du arg på? Salazar tog en klunk och såg sedan på mig. Lika bra att berätta eller i alla fall en del.
- Pappa. Han ligger bakom det här. det var han som öppnade kammaren för 50 år sedan, och nu så har han gjort det igen. Sa jag och väntade på deras reaktion.
- Så kammaren finns alltså på riktigt med monstret och allt. Frågade Severus och riktade blicken mot skaparen av kammaren som nickade till svar.
- Klart den gör. Och nej jag tänker inte berätta vart den är. Det är bara arvtagaren som ska veta. Hur visste du att din pappa är arvtagaren och att han ligger bakom det nu? Jag så en lång stund in i elden och svarade sedan.
- Ja att pappa var arvtagaren var den lätta biten. Sen jag fick medaljongen har jag vetat att han var släkt med dig och att han då var arvtagaren som kunde öppna kammaren sa ju sig själv. Att det är han nu vet jag för att Harry hittade en dagbok som tillhörde pappa, han visade Harry hur Hagrid blev relegerad och allt. Att han sedan kan styra folk som skriver i dagboken tillräckligt länge tvivlar jag inte en sekund på! De kom inte med invändningar, eftersom de själva visste att Voldemort med största sannolikhet kunde göra detta.
- Vet du vem han styr? Jag mötte Severus blick och sa sedan.
- Ja de gör jag, men jag tänker inte tala om det. du får säga vad du vill, men jag tänker först inte låta personen råka illa ut och sedan så vill jag inte att någon ska kunna stoppa pappa att komma tillbaka. De såg min bestämda blick och visste att de inte kunde ändra min åsikt.
- Men vad händer om monstret dödar någon? Severus lät allvarlig, men jag brydde mig inte, utan log innan jag svarade.
- Den ända mugglare som jag bryr mig om är Mioni och hon är redan förstelnad. Om nån annan dör så bryr jag mig inte. De ryckte på axlarna. Salazar brydde sig inte alls om mugglarna dög, det var ju hans mål från början och Severus, verkade inte ta det så hårt. Vi satt där hela kvällen tills klockan slog två. Jag sa god natt till Severus och sedan började jag och Salazar vandringen uppåt. När vi kom fram sade han god natt och försvann in i en tavla. Jag smög in i tornet och såg att Harry och Ron satt framför brasan. De hade tydligen kommit tillbaka från skogen. Jag satte mig hos dem och såg att de var likbleka.
- Vad hände egentligen i skogen? Jag såg på dem och Harry sa lite darrigt på rösten
- Vi mötte Hagrids ”husdjur” en gigantisk köttätande spindel vid namn Aragog. Han berättade att han inte dödat den där eleven utan något monster som spindlarna fruktar hade gjort det. Sen skulle de äta upp oss.
- Då kom pappas förtrollande bil från ingenstans och räddade oss. Inflikade Ron och jag såg lite skeptiskt på dem, lutade mig tillbaka i fåtöljen och blundade. Men väcktes snabbt igen av Harry utrop
- Herregud, Aragog sa att flickan dog på en toalett. Tänk om hon aldrig lämnade toaletten. Tänk om hon är kvar där. Jag och Ron såg på varandra och sa sedan i kör
- Missnöjda Myrtle. Harry nickade och sa sedan
- Vi måste fråga henne. Nu nickade vi. Jag hade aldrig tänkt på att Myrtle hade blivit döda av basilisken.
- Men det får bli i morgon nu måste vi sova.  Sa jag reste mig upp och gick mot trappan och in på mitt rum. Kira lyfte på huvudet när jag kom in och jag log, Merlin hoade för att bevisa att han också visste att jag kom in i rummet. Jag klappade honom lite och la mig sedan.

 

På morgonen vaknade jag av solens strålar, jag klev upp och slängde på mig mina skolkläder och gick ner för att tillsammans med alla andra äta frukost. Vid bordet satt jag och killarna och pratade lågmält.
- Alla gånger vi besökte henne och hon sa inget. Vi var bara tre bås från henne, och nu kan vi inte fråga henne. Viskade Ron. Vi visste att det hade varit svårt nog att leta efter spindlarna, men att smyga iväg till Myrtles toalett skulle vara omöjligt. Men vi fick snart annat att tänka på. Vi satt på McGonagalls lektion och skulle förvandla ett par kaniner till tofflor, jag fick i stället ett par möss, som jag först skulle förstora upp till en lagom storlek och sedan förvandla, det var faktiskt lite svårt med tanke på att om jag gjorde de för fort skulle mössen dö. Men vår lärare avbröt oss och talade om att vi skulle ha examensprov om en vecka. Genast började mina klasskompisar protestera. De var inte alls beredda på att ha provet som vanligt. Hon börjar genast förklara att skolan ska hållas öppen som vanligt, och en massa andra saker, men som vanligt orkar jag inte lyssna. Jag såg på mina vänner där de satt bredvid mig. Harry såg orolig ut och Ron ja han såg ut som om han skulle behöva bo med spindlarna i den förbjudna skogen.
- Kan ni tänka er hur det ska gå att göra prov med den här staven. Han såg ner på sin stav som för tillfället visslade.

 

- vi hoppar fyra dagar. Killarna försöker plugga och jag försöker hjälpa dem, men det går inte så bra. När vi börjar igen är vi i stora salen och McGonagall har just gett oss beskedet att mandragororna är klara och att de som har blivit förstelnade ska återupplivas i kväll. Och att de då kunde tala om vem den skyldiga är.

 

- Det är fantastiskt. Hermione kommer ge oss alla svaren och vi slipper prata med Myrtle. Fast Mioni skulle nog hellre ha velat att vi växten henne efter proven. Tänk vilken panik hon kommer få när vi berättar att vi har prov om tre dagar. Sa Ron och skrattade lite, jag log vid tanken och svarade Ron
- Fast hon klarar nog det bättre än dig. jag skrattade lätt och min rödhårige vän såg orolig ut, i stället tog Harry till orda.
- Men jag vill ändå prata med Myrtle om jag kan. Vi förstod vad han menade, även om de kunde berätta vad som hänt ville vi veta hennes del i det hela, så fort vi fick chansen skulle vi smita iväg till hennes toalett.
möjligheten kom snarare än väntat, nämligen när Lockman ledde oss till vår historia lektion. Han såg inte alls ut som sitt vanliga snofsiga jag. Han var trött och håret var i en enda röra. Och han förstod inte alls varför de andra lärarna envisades med alla säkerhets åtgärder, han var säker på att det var Hagrid och när han var borta var de ingen mening att fortsätta. Mitt i sitt klagande sa Harry
- Jag håller verkligen med dig, professorn. Ron tappade böckerna vi de orden och jag såg lite förvånad ut. Vad håller Harry på med?
- Tack, Harry. Jag tycker vi lärare har viktigare saker för oss än att föra elever till olika lektioner och gå vakt hela nätterna. Förklarade han trött. Nu förstår jag vad Harry håller på med, och det gjorde även Ron som sa
- Verkligen professorn. Varför låter ni oss inte gå den sista biten själva, det är inte långt. Lockman log lite och svarade sedan.

- Vet du vad de var ingen dålig ide Weasley. Jag måste ändå skynda mig och förbereda nästa lektion. Sedan lämnade han oss.
- Jag tror snarare han skulle fixa håret. Skrattade jag. Vi såg oss omkring och smög sedan iväg till en sidokorridor som skulle ta oss till Myrtles toalett, och just som vi trodde att vi kommit undan hörde vi en välbekant röst bakom oss.
- Och vart är ni tre på väg? Vi vände oss om och mötte McGonagalls bistra min, killarna var inte lika kvicktänkta och jag kände att det nu var min tur att lösa problemet.
- Vi tänkte smyga oss in i sjukhusflygeln och hälsa på Hermione. Vi saknar henne så himla mycket, och vi tänkte tala om för henne att mandragororna är klara och hon snart är frisk. Först trodde jag professorn skulle skälla på oss, men sen såg jag en tår som glänste till bakom glasögonen.
- Självklart. Jag förstår hur svårt det måste vara för er och för de andra som känner de som har blivit… jag förstår verkligen. Jag säger till Binns vad ni är och säg till Pomfrey att ni har min tillåtelse. Hon log lite och vi vandrade iväg. Jag hade fortfarande svårt och tro att hon gick på det där. Bakom oss hörde jag hur hon snöt sig.
- Det var den bästa historien du nånsin hittat på Cara. Sade Ron glatt. Jag ryckte på axlarna och log mot dem. Vi hade inte så mycket val, utan vi traskade upp till sjukhusflygeln där Pomfrey motvilligt släppte in oss. Vi slog oss ner hos vår vän, och precis som sjuksköterskan tyckte vi att det var meningslöst att prata med Mioni eftersom hon ändå inte kunde höra oss.
- Undra hur hon såg angriparen? För om han eller hon smög sig på henne och de andra bakifrån kommer de ju inte kunna tala om vem det är. Ron kollade på Hermiones stela ansikte. Jag såg ut genom fönstret. Jag kanske skulle tala om för dem hur det ligger till. Plötsligt ropade Harry till.
- Hermione hittade svaret. Kolla här. sa han och visade en boksida som han hade tagit från Hermiones stela hand. Jag såg på sidan det var samma text som jag hade läst för ett tag sedan. Så hon listade ut det.
- Monstret i kammaren är en basilisk, en orm. Det är därför jag har hört rösten överallt, och därför ingen annan har hört den.
- Men Harry om basilisken dödar genom att titta på folk varför har ingen dött? Ron såg på personerna som låg i salen.
- Därför att ingen har sett direkt på ormen. Colin såg den genom sin kamera, filmen brann upp men han blev bara förstenad. Justin… Justin måste ha sätt ormen genom nästan huvudlösa Nick. Han tog hela smällen, men han var ju redan död så han kan inte dö igen. Och Hermione och den andra flickan hade en spegel bredvid sig. Mioni räknade ut att det var en basilisk och hade väll spegeln för att kolla runt hörnen. Svarade jag och såg på mina vänner
- Men Mrs. Norris då? Hon hade ingen spegel eller kamera. Sa Ron och vi såg fundersamma ut.
- Vattnet. Det var ju vatten på golvet den kvällen. Hon såg säkert bara basiliskens spegel bild. Svarade Harry och vi nickade. Det verkar som att jag slipper berätta. Vad skulle jag göra utan Mioni?
- Tuppens gal är livshotande mot den. Och spindlar flyr från den. Allt stämmer. Någon dödade ju Hagrids tuppar. Antagligen arvtagaren för att förhindra att basilisken dog, och spindlarna flyr från den. Ni minns ju var Aragog sa. Harry såg på oss och vi tänkte en stund.
- Men hur tog den sig runt? Jag menare en gigantisk orm kan knappast smyga runt obemärkt. Jag ställde frågan trots att jag visste svaret och såg på de andra, Harry svarade då
- Hermione svarade på det med. Rören, den har använt avloppssystemet. Rösten verkade alltid komma inne från väggarna. Ron grep plötsligt tag i oss och sa
- Tänk om ingången finns på en toalett. Tänk om det är…
- Missnöjda Myrtles toalett. Svarade jag och Harry i kör och log mot varandra. Vi satt där tysta innan vi reste oss.
- Men det betyder att jag inte är den ända som kan ormspråket. Arvtagaren måste ju också kunna det för att kontrollera ormen. Sa Harry dämpat vi nickade, och Ron fortsatte.
- Vi måste berätta för McGonagall. Ska vi gå till hennes kontor? Jag skakade på huvudet
- Bättre att gå till lärarrummet, hon kommer dit om tio minuter. Vi skyndade ut genom dörren och bort mot korridoren och in till lärarrummet. Rummet var mysigt, de hade panel och stora välkommande möbler, men vi satte oss inte ner utan väntade otåligt på att klockan skulle ringa. Men den ringde aldrig utan i stället hördes den biträdande rektorns röst.
- Alla elever återvänd genast till era elevhem och lärarna återvänd snarast till lärarrummet. Vi såg oroligt på varandra. Det kan bara betyda en sak, ett nytt överfall.
- Ska vi återvända till tornet? Frågade Ron oroligt, men Harry svarade bestämt
- Nej. Vi gömmer oss här och hör vad det rör sig om. Sen kan vi berätta vad vi vet. Harry pekade på ett klädskåp som innehöll lärarnas mantlar, det var inte stort men vi fick utan problem plats alla tre. Ovanför oss rörde sig alla elever och snart strömmade oroliga lärare in i rummet. Vissa av dem så skräckslagna ut, tillslut anlände McGonagall, hon såg förkrossad ut.
- Nu har det värsta hänt. Monstret har fört bort en elev ner till kammaren.

 

- Jag tror  det räcker för nu. Jag behöver faktiskt sova, och jag orkar inte sitta veken hela natten med er.

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 21

 

- Åter sitter vi här, jag, Severus och så du, och jag är grymt uttråkad så tryck på knappen innan jag ångrar mig och gör något annat.

 

Killen tvekade och jag rykte tag i honom.
-Därför att? Jag borrade in mina svarta ögon i hans och han försökte komma loss, men jag släppte inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder min blick bort från pojken för att kolla in i Albus blåa ögon, de är medlidande men bestämde. Jag släpper pojken och han backar några steg, men stöter ihop med Salazar. Jack ser sig panikartat runt i rummet. Vi väntar på ett svar.
- Jag fick betalt, och jag tänkte varför inte. Och dessutom är hon en snobb. Sa han och blängde på flickan i sängen. Att jag inte exploderade är ett under. Jack såg sig runt i rummet och såg både min och Salazars mordiska blickar, han försökte söka tröst hos Dumbledore, men även han såg kall ut.

- Det här är mycket allvarligt Mr. Howeerd! Vem var det som betalade dig? Albus väntade på ett svar och, pojken skruvade på sig, och fingrade på kappan.
- Jag vet inte, jag mötte honom i Diagongränden, han gav mig pengarna och berättade vad jag skulle göra. Jag trodde inte hon skulle bli sjuk, jag trodde bara han ville att hon skulle försvinna och börja om nån annan stans. Sa han och kollade ner på sina skor.
- Hur dum får man vara? Muttrade Salazar. Jag ryckte på axlarna och stirrade sedan på Jack.
- Jag tror det blir bäst om vi tar resten på mitt kontor Mr. Howeerd innan de här två herrarna bokstavligt sliter dig i stycken. Sa Albus hon försvann ut ur sjukhusflygeln med Jack. Vad som händer med honom bryr jag mig inte de minsta om, för mig kan han ruttna i en håla för all evighet!
- Ja de var inte mycket till hjälp. Sa Slytherin, jag kollade på honom. Jag hade bott på skolan nästan hela mitt liv, men aldrig pratat med honom.
- Nej vi vet inte mer än vad vi gjorde första gången någon försökte döda henne. Svarade jag honom och satte mig ner på en stol jämte sängen, grundaren följde mitt exempel. Jag såg på Cara där hon låg i sängen, vit som ett spöke. Det är skrämmande hon som alltid brukar vara full av liv och skratt. Hade jag mött henne någon stans hade jag aldrig trott att hennes far var mörkrets herre. hon är för olik honom, fast å andra sidan kan hon bli lika grym som honom i vissa stunder.
- Hon är olik honom. Sa Salazar, och jag visste vem hon menade.
- Ja jag tänkte precis på det, men hon kan bli lika grym som honom om inte värre. Jag är verkligen glad att jag står på samma sida som henne.
- Ja, hon är en fantastik häxa. Han log mot henne, även om hon inte kunde se det. Plötsligt för dörren upp med en smäll, och in kom en lång smal man, med långt kritvitt hår och en svart blå kappa. Jag mötte mannens blick och såg direkt Caras blåa ögon, jag ryggade nästan tillbaka lite, jag trodde att hon var den enda i världen som hade såna, men med tanke på vem mannen var så är det kanske inte så konstigt. Salazar såg undrande på mannen och jag bestämde mig för att presentera honom.
- Salazar, det här är Merlin, Caras morfar. De båda männen mötte varandras blickar och såg respektfullt på varandra, innan Merlin satte sig ner.
- Vad hände? Han såg oroligt på sitt barnbarn och vi berättade kort vad som hänt. Han nickade och tog sedan hennes hand och mumlade några konstiga ord. Cara började få tillbaka sin färg, och slog tillslut upp sina ögon. Vi drog en lättnad suck.

 

- här ifrån kan jag berätta igen Severus. Men tack för hjälpen. Och du hade inte behövt oroa dig så mycket. Jag är en Riddle och jag klarar mig alltid.
- En dag kommer de där orden bli din död. Skrattade Severus.

 

- Jag slog upp ögonen och tog mig för huvudet. Aj en bula. Och vart är jag nu då? Högt i tak, stora fönster, mjuka sängar med vita laken, sjukhusflygeln. Men hur kom jag hit? Jag vänder mig till vänster och ser Severus oroliga blick. Självklart, han måste ha hittat mig på nått sätt, och bredvid honom sitter Salazar, han ser nästan lika orolig ut. Undra vad dem andra skulle säga om de såg honom? Jag satta mig upp och tryckte deras händer, innan jag vände mig till höger där, morfar satt.
- Morfar. Sa jag glatt och slängde mig runt hans hals. Han blev lite överraskad men besvarade kramen.
- Men vad gör du här? de där två oroliga gubbarna kunde jag vänta mig men du? Jag log lite åt mina två beskyddare på andra sidan och de log.
- Två gubbar hörde du det?  Sa Salazar och såg arg ut.
- Ja jag hörde. Fast Salazar du är egentligen över tusen år, och samma med herrn där borta, så är det någon som ska bli förolämpad är de jag. Skrattade Severus, men jag bara skakade på huvudet och vände mig mot morfar.
- Jo när mitt enda barnbarn blir kidnappat och nästan fryser till döds, ansåg jag mig att ha rätt att besöka dig. Sa han och slog sitt finger mot min näsa, precis som man gör med ett litet barn, men jag hade faktiskt inte något i mot det.
- Jag tror att du har rätt att besöka mig i såna här fall. Sa jag och log sen la jag trött huvudet mot kudden, det hade varit en lång natt.
- Cara vad hände egentligen? Jag vände mig mot Salazar som såg frågande ut.
- Jag vet faktiskt inte, jag var på väg från Snape för att äta, men när jag kom till entréhallen slog någon ner mig bakifrån, och när jag vaknade var jag i den där kalla grottan bakbunden. Jag fick loss repen och försökte transferera mig där ifrån men kunde inte. Efter det blev allt svart. Sa jag och skakade på huvudet.
- Vi hittade dig i sista stunden. Sa Severus och la sin hand oroligt på min arm, och jag log mot honom för att vissa att jag mådde bra.
- Vem  var det som gjorde det? frågade jag och det berättade hela historian om Jack, jag bara skakade på huvudet och suckade.
- Jag börjar bli riktigt trött på det här! åter slogs dörren upp och in rusande kom Mioni, Blaise, Simon och Draco, men de stannade ganska snart och kollade undrande på människorna runt min säng.
- Cara vart hittar du allt folk? Sa Simon förvånat, jag skrattade lite åt dem.
- Ja du vet lite här lite där. Men kom och sätt er så ska jag presentera er. De såg lite tveksamma ut först, men ryckte sen på axlarna och satte sig hos oss.
- Det här är Salazar, men de vet ni nog. Sa jag och pekade på grundarna, de nickade lite nervöst eftersom han inte var känd för att vara snäll.
- De är ingen fara, om ni är Caras vänner så är ni mina vänner. Sa han och sträckte fram handen. Han var lite tveksam till Mioni eftersom hon är mugglare, men jag gav honom en blick och han ryckte på axlarna och skakade sedan hennes hand. Jag log mot dem.
- Och det här är Merlin, min morfar. Sa jag glatt och de såg skockat på mannen, de väntade sig inte att träffa en levande legend här. De skakade försiktigt hans hand.
- Dina vänner är väldigt tystlåtna. Skrattade morfar.
- Vanligt vis inte, så ni måste slängt nån förtrollning över dem. Sa jag och skrattade lite. Jag såg på mina vänner och familj runt mig och log, den ända som saknas nu är pappa.

 

-Vi hoppar fram lite tills jag blir frisk igen. De händer nämligen inte så mycket. De andra eleverna kommer tillbaka och tror först att jag blivit överfallen, men när jag inte har det utan bara är borta flera veckor börjar folk spekulera istället över vad som är fel. Människor alltså. Sen så får jag så klart en massa läxor. Och jag fick till och med ett krya på dig kort från Lockman, Hermione satta eld på det. när jag kommer ut har de inte hänt så mycket. Vi är i Gryffindortornet

 

- Harry har du inte slängt den där dagboken än? Frågade Ron, efter att Harry för typ femtioelfte gången bläddrade i den.
- Nej, jag kan inte jag är helt säker på att det är något speciellt med den. Svarade han
- Men vad? Den är tom! Vi har slängt en massa trollformler över den och inget har hänt. Glöm den bara! Sa Mioni.
- Det är synd att det inte står något i den. Sa jag och de såg frågande på mig som om de ville att jag skulle fortsätta.
- Ja vakna lite nu. Tom gick på skolan för 50 år sedan när kammaren öppnades och han fick en belöning för särskilda insatser på skolan…
- Tänk om han fångade Slytherins arvtagare! Fyllde Mioni i och jag nickade.
- Nu är det bara ett problem, han skrev aldrig i den, inte ens om den där eleven som blev relegerad. Men det är synd för annars hade han kanske kunnat berätta vart kammaren ligger, hur man öppnar den och hur man dödar varelsen i kammaren. Sa Harry och de andra nickade. Jag kollade in i elden, pappa skrev nog inte i den av en anledning. Antagligen för att man inte brukar skriva.

Kära dagbok, idag upptäckte jag att jag är Slytherins arvtagare, jag var i kammaren och snackade med Basilisken, vi hade jätte kul.

Ne jag tror inte pappa skulle skriva så ens om han faktiskt hade använt den.

- Kan vi inte gå och kolla på det där priset han fick? Hörde jag Harry fråga, Ron mumlade något men vi reste oss och gick mot troférummet. Väl där inne hittade vi hans sköld, men de stod inget om varför han fått priset.
- Och tur är väll det, för då hade den varit ännu större och jag hade väll varit kvar här inne. Klagade Ron.
- Va lite mer positiv Ron. Sa jag och log mot honom, han kunde faktiskt inte åta bli och le tillbaka.
- Kolla här, han har fått fler utmärkelser. Här är en medalj och han var tydligen förste ordningsman. Sa Mioni.
- Han låter som Percy! Han var säkert bäst i alla ämnen med! Mumlade ron surt, jaha så länge varade positiviteten.
- Du får det och låta som om de vore något dåligt! Sa Mioni sårat.
- Jag hade velat prata med den där Riddle. Sa Harry, och jag granskade honom, de vill du nog inte om du får reda på vem han är. Vad ska jag säga om de får reda på vem Tom är? vi får lösa det där sen.
- Bäst att vi går tillbaka. Sa jag och såg på mina vänner.
- Sen när blev du rädd att bryta reglerna? Sa Ron och fnissade lite.
- Det är jag inte, men jag är väldigt trött. Jag mår nog fortfarande inte helt bra. Sa jag och gäspade, mina vänner nickade förstående och vi styrde våra steg tillbaka mot tornet och våra sängar. Jag kom in på rummet släppte ut Merlin och somnade bums.

 

Jag vaknade av att de knackade på dörren.
- Kom in. Ropade jag samtidigt som jag steg upp och valde kläder. Ett par jeans och ett rosa linne till, och i stället för att ha en fläta blev det två tofsar sen slängde jag på mig kappan. Hermione som kom in genom dörren kollade undrande på mig men log sen.
- Ja det är ju inte riktigt vad du brukar ha, men jag gillar det. jag kollade i spegel, drog sen på mig mina svarta stövlar med klack och gick ner med henne mot matsalen.
- Det är positivt att de inte hänt några fler överfall. Sa min bästa vän glatt.
- Jag, fast Lockman säger att det beror på att de bara var en tidsfråga innan han skulle ta dem. Han är en sån idiot. Sa jag och vi skrattade.  Vi stannade vid ingången till stora salen och kollade på varandra.
- Har vi verkligen kommit rätt? Sa jag och såg på vad som brukade vara stora salen men nu såg ut som ett gigantiskt rött och rosa slott. Vi såg på väggarna som var täckta med rosa blommor, och på hjärtana som kom ”snöande” från taket. Vi gick fram till killarna som såg ut att få upp maten igen.
- Vi behöver väll knappast fråga vems ide de var. Sa Mioni och vi såg på vår försvar mot svartkonst lärare som bar matchande kläder till rummets färger. Han ställde sig upp och inväntade tystnad. Jag såg på de andra lärarna, McGonagall såg ut som hon vill smyga iväg, Severus som om han vill mörda Lockman, Dumbledore ville nog helst bara ställa sig upp och ursäkta allt ihop. I salen blev det tyst, tjejerna såg drömmande på vår lärare och killarna som om de ville spy på honom.
- Glad alla hjärtans dag. Jag vill tacka alla som har skickat mig kort. Och jag tog mig friheten att ordna denna  överraskning för att muntra upp er. Och inte nog med det. sa han och klappade händerna, vi kollade oroligt på varandra. En dörr öppnades och in kom det ett dussin dvärgar iklädda vingar och harpa, och de såg inte direkt glada ut.
- Mina kära vänner där, kommer dela ut kort hela dagen till alla elever. Och så en sak till, jag är säker på att mina kära kollegor kommer hjälpa mig att sprida glädjen. Snape kan säkert lära er hur man gör kärleksdrycker och Flitwick kan säkert undervisa er i kärleksförtrollningar, vilket jag vet att han är en mästare på. Lockman sken som en sol medans de andra lärarna såg ut att vilja försvinna på fläcken.
- Jag tror inte de är någon bra idé att be Snape att undervisa i hur man gör kärleksdrycker. Sa Ron
- Nej jag tror han skulle förgifta den personen. Sa Harry o vi skrattade lite. Vi reste oss upp och gick ut genom dörren
- miss Riddle. Jag tvärstannade och vände mig om och såg en dvärg. Jag kollade mystiskt på kortet han hade i handen. Jag tog det innan han började sjunga.
- Ge tillbaka det! Det är faktiskt meningen att jag ska sjunga det! sa han surt.
- Du skulle bara våga. Sa jag och viftade med staven mot honom. Sen vände jag mig om och gick. Jag öppnade kortet och läste

 

Två gånger har du lyckats undkomma mig och ditt öde. Ska vi säga tredje gången gillt? Nån gång måste du ge upp andan och somna in.

 

Din trogne tjänare

 

Jag vände mig om för att fråga dvärgen vem som hade gett honom kortet men han var borta. Hermione tog kortet och läste.
- Du måste berätta för någon. Sa hon förskräckt.
- ja men inte nu. Och jag börjar bli trött på den här idioten. När jag får tag på honom eller henne är personen död. Sa jag argt, Mioni la en arm runt mina axlar och sa.
- Du får nog ställa dig i kö. Först tror jag Severus, Salazar, din morfar och din pappa om han kommer tillbaka innan dess vill ”prata” med den personen. Hon skrattade lite och jag stämde in. Hela dagen störde dvärgarna oss, kom in på lektionerna och lärarna var inte direkt glada. på eftermiddagen kom en av dvärgarna i kapp Harry.
- Mr. Potter jag har en hälsning till er. Vi stannade och kollade på dvärgen.
- Inte här. sa Harry väste han o försökte smita, men dvärgen tänkte inte ge sig, han tog tag i Harrys väska som gick sönder. Alla sakerna föll ur och bläckflaskan som gick sönder gjorde att alla böcker blev täckta med bläck. Harry försökte samla ihop sina saker och Ron hjälpte honom, från ingen stans kom Draco.
- Vad håller ni på med då? Han kollade på de två figurerna som kravlade runt och samlade ihop saker på marken. Nu kom även Percy och undrade vad som stod på. Harry försökte fly men dvärgen stoppade honom genom att slänga sig runt benen på honom. Jag skrattade lite och så gjorde även andra runt oss, sen började dvärgen sjunga

 

Hans ögon är gröna som grodor på burk,
 hans hår mörkt som kol, ja, svartare värre.
 O, vore han min, för han är ju så fin,
Min hjälpte som slog Mörkrets herre.

 

Nu bröt skrattet ut på riktigt. Harry försökte resa sig upp och jag gav honom en hand. Percy skingrade eleverna och påminde dem att de var sena, vilket gjorde att de flesta rusade iväg.
- Du med Malfoy. Sa han och kollade strängt på honom. Men Draco gick inte utan plockade istället upp dagboken som låg kvar på golvet.
- Undra vad Potter har skrivit i den här? sa han och log retsamt samtidigt som han visade den för Blaise och Simon som hade kommit fram. De få som var kvar lyssnade ivrigt. Jag sneglade åt Ginnys håll och såg att hon såg med en skräckslagen min på boken. Varför är hon rädd för den, om inte, om inte de var hon som slängde den på golvet. Kan det vara hon som…
- Lämna tillbaka den, Malfoy. Röt Percy, de var till och så med att jag nästan ryckte till. Vi får tänka senare.
- Visst, så fort jag har kollat i den. Sa han roat och viftade med den framför Harry. Percy tog åter till ord
- Som prefekt beordrar…
Jag visste att han inte skulle kunna göra något och, jag såg att Harry hade dragit sin stav, så jag tog boken från Draco som kollade förvånat på mig. Jag ryckte på axlarna.
- Här Harry. Lägg undan staven nu! Sa jag och gav honom boken. Han log tacksamt tillbaka. Jag la handen på Dracos axlar och såg in i hans ögon och sa sedan.
- Vissa saker rör man inte Draco. Han såg undrande på mig och så gjorde de andra eleverna. De var nu allmänt känt att jag umgicks med Slytherinarna men ingen trodde att jag vågade säga i mot dem. Jag viskade sedan till honom
- Jag förklarar mer senare ok? Han nickade och jag log, mina ”onda” vänner vände sig om och började gå från platsen, när de gick förbi Ginny sa Blaise
- Jag tror inte Potter gillade din hälsning. De skrattade och jag skakade på huvudet, Ginny slog händerna för ansiktet och sprang in i ett tomt klassrum. Ron drog sin stav och riktade den mot den blonda. Jag ställde mig i vägen och skakade på huvudet. Harry drog iväg Ron och Hermione följde efter dem mot vår lektion. Hon kollade på mig och jag skakade på huvudet och sneglade mot dörren dit Ginny hade gått, Mioni nickade och sprang efter killarna. Jag gick försiktigt in till rummet där Ginny gömde sig. Hon satt gråtande i fönstret och jag fick gå slalom mellan alla bänkar för att komma fram till henne.
- Ginny är du ok? Sa jag och slog mig ner jämte henne.
- O det är du. Sa hon och log faktiskt lite.
- Det som hände där ute är ingen fara, Harry är inte arg på dig, och Blaise ja han är som han är. Sa jag och skrattade lite.
- Men alla kommer reta mig så för det. sa hon och snyftade lite, jag skakade på huvudet.
- De kommer snart att ha glömt det och om du inte bryr dig om det kommer de snart att tycka att det är tråkigt. Dessutom så kommer de säkert hända något annat som folk tycker är mer spännande. Svarade jag och ryckte på axlarna.
- Något som rör dig? Frågade Ginny undrande, jag såg förvånat på henne.
- Och vad menar fröken med det?
- Det händer ju alltid något med dig. Sa hon och skrattade och jag ryckte åter på axlarna. Jag kunde ju knappast förneka det, jag reste mig upp och drog med Ginny ut ur klassrummet, sen följde jag henne till sin lektion och sa hejdå till henne.  Sen gick jag till tornet och satte mig framför brasan och gjorde läxor. Jag tyckte inte det var nån mening att gå på den sista lektionen. Kvällen smög sig fram, vi satt allihop framför brasan, Fred och George retade Harry för sången, men Ginny tog i alla fall inte åt sig och jag log mot henne. Harry försvann irriterat upp till sitt rum, och efter en stund följde vi hans exempel och gick och la oss.

 

Jag vaknade av ett dovt mullrande, åska. Jag satte mig upp och log. Det kommer bli en underbar lördag. Jag drog på mig en svart, vit randig klänning och gick ner till sällskapsrummet där mina kompisar befann sig. De satt djupt koncentrerade och pratade lågmält, jag smög mig upp bakom dem och sa sedan
- Vad håller ni på med för fuffens. Jag har nog aldrig sätt dem hoppa så högt upp i luften
- Skräms inte sådär Cara! Sa Ron lite argt.
- Förlåt då. Sa jag och försökte dölja ett leende när jag slängde mig i en fåtölj.
- Harry kom på hur dagboken funkade, och han skulle precis berätta för oss vem som öppnade kammaren. Sa Mioni intresserat. Knappats att pappa sa till Harry att han öppnade kammaren. Jag såg undrande på Harry.
- Det var Hagrid! Han öppnade kammaren för 50 år sedan.  Vi kollade förvånat på honom. Hur fick pappa det att se ut som att Hagrid hade öppnat kammaren?
- Hagrid. Sa Mioni tveksamt.
- Visst han gillar konstiga och läskiga djur, men Hagrid? Sa Ron undrande.
- De kan ju fått faste fel person! Kanske var det ett annat monster som angrepp folk. Sa Hermione försiktigt
- Hur många monster tror du det finns som dödar folk på den här skolan, Hermione? Sa Ron irriterat
- Vi vet att Hagrid blev avstängd och bortvisad från skolan, vi visste inte bara varför. Och eftersom Riddle fick sin belöning måste attackerna ha slutat efter att de tog Hagrid.
- Förresten vem bad den där Riddle skvallra på Hagrid? Frågade Ron
- Men Ron, monstret dödade en elev. Vad skulle han göra, strunta i det? protesterade Mioni. Jag granskade mina vänner. Om de bara visste hur långt bort från sanningen de är. De satt tysta en stund, sen såg de frågande på mig. Jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag svara?

- Jo det är så här att min pappa är Voldemort, alltså samma person som Tom Riddle. Han öppnade kammaren när han gick på skolan, släppte ut basilisken. Sen lät han Hagrid ta smällen när nån blev dödad eftersom han själv inte ville åka fast, och nu tror jag att de är Ginny som öppnar kammaren med hjälp av pappa, genom dagboken. Ne jag tror inte det är något vidare bra svar.
- Ska vi fråga Hagrid om allt ihop? Vi vände oss mot Harry som hade ställt frågan.
- Jo men de blir nog ett kul besök. Hej Hagrid har du släppt ut ett hårigt och livsfarligt monster i slottet på sistone? Sa Ron lite ironiskt, vi andra nickade och vände oss åter mot elden. Utanför hördes åskan igen.

 

Jag hoppar fram några veckor, till påsklovet. Det händer inget på veckorna nämligen. Inga nya överfall, inte på fyra månader så vi har inte pratat med Hagrid. Eleverna är inte lika misstänksamma mot Harry. Mandragororna är snart klara. När vi börjar igen sitter vi åter i tornet och ska välja ämnen till nästa år.

- Kan vi inte få sluta med trolldryckskonst? Klagade Ron och sköt ifrån sig sitt papper.
- De kan vi inte. Sa Mioni och kollade på sitt papper.
- Vi vet! Och jag lovar hade de varit valbart, hade Snape inte haft en elev kvar! Med undantag dig Cara som faktiskt verkar gilla ämnet, o så du då Mioni som vill läsa vartenda ämne. Sa Ron och skrattade lite
- Men om vi hade kunnat hoppa ämnen skulle jag hoppa av försvar mot svart konst. Svarade Harry dystert.
- Men det är ju ett jätte viktigt ämne. Hermione lät chockad.
- Inte när vi har Lockman. Jag har inte lärt mig någonting alls under året. Svarade jag henne och skakade på huvudet.
- Där har du fel Cara. Vi lärde oss att aldrig, jag menar aldrig ska släppa lös pixi-gnomer. Svarade Ron och flinade och vi började skratta.
- Ne men seriöst. Vilka ämnen ska vi välja? Sa Ron och hämtade sitt papper och började åter blänga på det, som om svaret skulle komma upp då.
- Jag hörde att Neville fåt brev från en massa släktingar som säger vad han ska välja. Och i morse gav Percy oss en föreläsning om vilka ämnen man ska välja. Sa Harry frustrerat.
- Vi bör kanske göra som Dean. Pecka med staven upp och ner på pappret och välja det som staven hamnar på. Föreslog Ron. Mioni kollade skeptiskt på dem innan hon vände sig åt mitt håll.
- Vad ska du välja Cara? Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag funderar på vård och skötsel med magiska djur, runskrift, eftersom morfar kan det. Sen funderar jag på talmagi men jag vet inte.
- Mugglarstudier då? Eller spådomskonst? Frågade Harry som själv funderade på vad han skulle läsa.
- Jag tror inte min pappa hade velat att jag läste mugglarstudier och spådomskonst är lite väl flummigt för min smak. Svarade jag och ryckte på axlarna. Mioni log lite när hon försökte föreställa sig hur jag skulle tala om för pappa att jag läste mugglarstudier, jag slutade läsa hennes tänkar och vände åter blicken mot pappret.
- Vi ska ju läsa spådomskonst kan du inte läsa det med oss? Frågade Ron och log.
- Så jag kan göra era läxor? Svarade jag och skrattade lite, Ron skruvade lite på sig och mumlade.
- Ja ok då. I värsta fall kan jag väll hoppa av. Svarade jag och kryssade i rutan för spådomskonst.
- Förresten hur känns det inför matchen i mon? Sa Ron och kollade på Harry. Jag hörde dem knappt utan slöt mina ögon och försökte rensa tankarna. Hur kan Ginny lyckas öppna kammaren. Det har något att göra med pappas dagbok det vet jag, men hon kan väll knappast bara vifta med den framför ingången och så öppnas kammaren. Jag hörde hur nån reste sig, plötsligt hör jag att någon ropar, jag vaknar ur tankarna. Vi springer mot rösten som tillhör Harry. När vi kommer fram till pojkarnas sovsal såg det ut som ett krig hade pågått bland Harrys saker.  Allt var ut rivet ur sina låder, madrassen var upp och ner vänd och låg på golvet alla fickor var vända ut och in.
- Jag hittade det så här, Harry jag vet inte vem som gjort det. förklarade Neville. Vem kan ha gjort något sådant? Sen slog det mig, Ginny! Hon måste ha varit på jakt efter dagboken, frågan är om hon hittade den.
- De har uppenbarligen letat efter något Harry. Saknar du något? Frågade Mioni vänligt? Harry började genast se efter. Plötsligt vände han sig om till oss o sa
- Dagboken är borta! Vi såg chockat på honom. Så Ginny hittade den, bäst och inte säga att hon har tagit den.  Vi gick fram till Harry och började hjälpa honom att fixa ordning allt.
- Men… bara en Gryffindorelev kan ha tagit den, ingen annan kan vårt lösenord. Sa Mioni lite oroligt
- Precis. Svarade Harry och såg sig misstänksamt runt i rummet, men de var bara vi och Neville där. Vi kollade på varandra. Sen reste jag mig och log mot dem.
- Det finns inget vi kan göra nu ändå, så jag går och läger mig. Sova så gott. Sen gick jag ut genom dörren och bort mot mitt rum. Någon tog tag i min hand och jag vände mig om för att möte ett par bruna ögon, Mioni.
- Får jag sova inne hos dig? Frågade hon och log lite.
- Klart du får. Det vet du. Sa jag och öppnade dörren. Jag tände en brasa. Sen tog jag en dusch och när jag kom tillbaka satt Mioni med en kopp varmchoklad framför brasan. Jag kollade misstänksamt på den andra koppen som stod där. Jag hade inte druckit choklad sen min födelsedag. Jag slog mig ner mitt i mot henne.
- Du måste ju börja dricka choklad nån gång. Du kan inte sluta bara för att du är rädd för att någon kan ha förgiftat den. Sa hon och log förstående mot mig, jag tog koppen i handen och kollade ner på den bruna drycken.
- Nej, jag vet. Men jag är bara orolig. Men lika bra o ta tjuren vid hornen, skål! Sa jag och förde koppen mot munnen. Jag hade glömt hur gott choklad var, jag ställde ner koppen på bordet bredvid. Jag log och slöt ögonen.

 

Jag måste ha somnat i fåtöljen, för när Mioni väckte mig var det ljust ute.
- Hur lyckas du sova i en fåtölj hela natten? Jag försökte väcka dig igår men du vägrade vakna. Sa hon och skrattade, jag bara ryckte på axlarna. Det verkar vara en vana som jag börjat med. Jag gick fram till fönstret och släppte ut Merlin. Värmen slog mot mig jag trollade fram frukost till mig och Mioni eftersom vi inte orkade äta i stora salen. Sen vänder vi oss mot garderoben, nu ska vi se. Vad ska vi ha på oss idag? Vi tar ett par svarta jeans, ett svart linne och en gul midjetröja och så klart ett par svarta stövlar. Sen flätar vi håret i två flätor. När jag är klar vänder jag mig mot Mioni.
- Ska vi gå? Jag ler mot henne och hon nickar. På väg ner mot quidditchplanen han vi ikapp killarna i trappan.
- God morgon. Sa Ron glatt, men Harry hade stannat.
- Döda den här gången. Låt mig sarga, låt mig smaka blod.
Basilisken den är lös igen. Men hur tar den sig runt? Den kan ju knappast krypa runt i korridorerna.
- Rösten. Jag hörde den precis. Gjorde inte ni? Vi skakade på huvudet, även jag trotts att jag hade hört den.
- Jag kom precis på en sak. Sa Mioni och vände sig om och började springa upp för trapporna igen.
- Vart ska du? Ropade jag och hon vände sig om och log.
- Till biblioteket. Sen var hon borta. Jag log, Hermione har äntligen förstått att det är en orm som är monstret i kammaren.
- Vad är det hon har förstått? Sa Harry förvånat och såg sig om kring och letade efter ägaren till rösten.
- Jag vet inte jag fattar verkligen ingenting. Och vad ska hon göra i biblioteket? Ron såg undrande på mig, och jag log samtidigt som jag svarade.
- Därför att det är mitt och Mionis sätt och göra saker. När vi vill få reda på något går vi till biblioteket och slår upp det i någon bok. Vi började gå ner mot planen, eftersom klockan började närma sig elva. Vi önskade vår vän lycka till och gick mot resten av Gryffindorarna. Det var en underbar varm dag, jag och Ron log mot varandra.
- Jag tror vi kommer vinna pokalen i år. Sa han glatt, jag nickade glatt mot honom, samtidigt som lagen kom in på planen. Hooch skulle just släppa lös bollarna när McGonagall kom in rusande på planen.
- Vad gör hon här? hörde jag Ginny bakom mig, vi såg oförstående på varandra. Vår föreståndarinna tog fram en mikrofon och sa sedan.

- Den här matchen är inställd. Ett sorl av missnöje utbröt bland publiken, men hon tog ingen notis vid detta utan fortsatte.
- Alla elever ska genast återvända till era sällskapsrum där era föreståndare kommer ge er ytterligare information. Skynda er iväg nu. Sen vinkade hon till sig Harry. Jag mötte Rons blick och vi skyndade oss ner till vår väns sida. Vi väntade oss nästan att professorn skulle protestera men hon bara nickade och förde oss till sjukhusflygeln. Vi såg undrande på henne.
- Det har skett ett nytt dubbel överfall. Vi såg oroligt på varandra. Inte tror de att det är vi som ligger bakom det? McGonagall fortsatte
- En femte års elev och…

 

- Ne nu har jag suttit här länge nog. Vem det var får ni reda på nästa gång. Och vi börjar faktiskt närma oss slutet på berättelsen. Men nu ska jag ut och roa mig.

 

*Kash*


just for fun :p

1. Bold the names of guys you'd definitely shag.
2. Italicize the names of guys you might shag after a little persuasion.
3. Leave the guys who don't do anything for you alone.
4. Put a question mark after the guys you've never heard of.
5. Strike the guys you wouldn't touch with a ten-foot pole.
6. ADD FOUR OF YOUR OWN AT THE END. NOTE THAT THESE ARE THE FICTIONAL CHARACTERS, NOT THE ACTORS THEMSELVES...(That's a whole other survey!)

1) Dr. Christian Troy (Nip/Tuck, tv) ?
2) Mike Delfino (Desperate Housewives, tv) ?
3) Dr. Gregory House (House M.D., tv)
4) Warrick Brown (CSI: Crime Scene Investigation, tv)
5) Dr. Derek Shepherd (Grey's Anatomy, tv) ?
6) Anthony (Tony) DiNozzo (NCIS, tv) ?
7) Jim Halpert (The Office, tv) ?
8) James 'Sawyer' Ford (Lost, tv) ?
9) Danny Taylor (Without A Trace, tv) ?
10) Derek Morgan (Criminal Minds, tv)
11) Noah Bennet (Heroes, tv)
12) Michael Scofield (Prison Break, tv)
13) Dr. John ‘J.D.' Dorian (Scrubs, tv)
14) Sam Winchester (Supernatural, tv) ?
15) Chandler Bing (Friends, tv)
16) Jack Bauer (24, tv) ?
17) Jason Bourne (The Bourne Identity, movie)?
18) Westley (The Princess Bride, movie) ?
19) Captain Jack Sparrow (Pirates of the Caribbean, movie)
20) Rusty Ryan (Ocean's 11, movie)?
21) Detective Mac Taylor (CSI: NY, tv)  
22) Detective Danny Messer (CSI: NY, tv) 
23) Sheriff Jack Carter (EUReKA, tv) ?
24) Dr. Nathan Stark (EUReKA, tv) ?
25) Jonathan Creek (Jonathan Creek, tv) ?
26) Dr. James Wilson (House, MD, tv)
27) Mark Corrigan (Peep Show, tv) ?
28) Fitzwilliam Darcy (Pride and Prejudice, tv, book and movie)?
29) Jools Siviter (Spooks a/k/a MI5, tv) ?
30) Captain Jack Harkness (Dr. Who/Torchwood, tv) ?
31) Danny Ocean (Ocean's 11, movie)
32) Jack Bristow (Alias, tv) ?
33) Dr. Owen Harper (Torchwood, tv) ?
34) The Doctor (Doctor Who, tv) ?
35) Commodore James Norrington (Pirates of the Carribean, movies)
36) Nathan Petrelli (Heroes, tv) ?
37) John Winchester (Supernatural, tv) ?
38) Eric Delko (CSI: Miami, tv)
39) Rick Simon (Simon & Simon, tv) ?
40) Ardeth Bay (The Mummy, The Mummy Returns, movies)
41) Withnail (Withnail & I, movie)  ?
42) Gene Hunt (Life on Mars, tv) ?
43) Dean Winchester (Supernatural, tv) ?
44) Giles (Buffy the Vampire Slayer, tv) ?
45) Mick St. John (Moonlight, tv) ?
46) Mr. Big (Sex and the City, tv) ?
47) Henry Fitzroy (Blood Ties, tv) ?
48) Tim Riggins (Friday Night Lights, tv) ?
49) Peter Petrelli (Heroes, tv)?
50) Logan Echolls (Veronica Mars, tv) ?
51) Rodney McKay (SGA, tv) ?
52) Chris Keller (Oz, tv) ?
53) Mohinder Suresh (Heroes, tv)?
54) John Sheppard (SGA, tv) ?
55) Dr. Daniel Jackson (SG-1, tv) ?
56) Alec McDowell (Dark Angel, tv) ?
57) Spike (Buffy the Vampire Slayer, Angel, tv) ?
58) Priestly (Ten Inch Hero, movie)  ?
59) Jason Teague (Smallville, tv) ?
60) Angelus (BtVS, Angel, tv) ?
61) Logan/Wolverine (X-Men, movie) ?
62) Jess Mariano (Gilmore Girls, tv) ?
63) Sam Tyler (Life On Mars, tv) ?
64) Harold Saxon/The Master (Doctor Who, tv) ?
65) Ianto Jones (Torchwood, tv) ?
66) Steven Hyde (That 70's Show, tv)
67) Cassidy Casablancas (Veronica Mars, tv) ?
68) Mason (Dead Like Me, tv) ?
69) Robbie Turner (Atonement, movie)?
70) Derek Reese (Sarah Connor Chronicles, tv) ?
71) Chris Miles (Skins, tv)?
72) Tony Stonem (Skins, tv) ?
73) Dexter Morgan (Dexter, tv) ?
74) Reed Garrett (CSI: NY, tv)
75) Greg Sanders (CSI, tv)
76) Nick Stokes (CSI, tv)
77) Dick Casablancas (Veronica Mars, tv) ?
78) Charlie Pace (LOST, tv) ?
79) Merry Brandybuck (Lord of the Rings, movie, book)
80) Pippin Took (Lord of the Rings, movie, book)
81) Chuck Bass (Gossip Girl, tv) ?
82) Ryan Atwood (The OC, tv) ?
83) Charlie Prince (3:10 to Yuma, movie) ?
84) Brendan Frye (Brick, movie) ?
85) Seeley Booth (Bones, tv) ?
86) Noah Calhoun (The Notebook, movie) ?
87) Scotty Valens (Cold Case, tv)  
88) Nate Archibald (Gossip Girl, tv) ?
89) Edward Cullen (Twilight, movie/book) ?
90) Emmett Cullen (Twilight, movie/book) ?
91) Louis Connelly (August Rush, movie) ?
92) Alex Karev (Grey´s Anatomy, tv) ?
93) Jake Perry (Sweet Home Alabama, movie) ?
94) Tyler Gage (Step Up, movie) ?
95) Denny Duquette (Grey's Anatomy, tv) ?
96) Jake Jagielski (One Tree Hill, tv) ?
97) Dean Forester (Gilmore Girls, tv) ?
99) Matt Saracen (Friday Night Lights, tv) ?
100) Cappie (Greek, tv) ?
101) Doug Ross (ER, tv) ?
102) Smith Jerrod (SATC, tv) ?
103) Ted Mosby (HIMYM, tv) ?
104) Spike (Notting Hill, movie)?
105) Robert Chase (House MD, tv)
106) Jack O'Neill (SG1, tv) ?
107) Ned "The Pie Maker" (Pushing Daisies, tv) ?
108) Jack Sheppard (Lost, tv) ?
109) Ron Weasley (Harry Potter, Novel, Film)
110) Ronon Dex (Stargate Atlantis, tv) ?
111) Sirius Black (Harry Potter, Novel, Film)
112) Lucius Malfoy (Harry Potter, Novel, Film)
113) Samwise Gamgee (Lord of the Rings, Novel, Film)
114) Obi-Wan Kenobi (Star Wars, Film) ?
115) Qui-Gon Jinn (Star Wars, Film) ?
116) Robert Roy MacGregor (Rob Roy, Film) ?
117) Captain James T. Kirk (Star Trek TOS, TV, Film) ?
118) Mr. Spock (Star Trek TOS, TV, Film) ?
119) Captain John Hart (Torchwood, TV) ?
120) Frodo Baggins (Lord of the Rings, Book(s), Film(s))
121) Legolas Greenwood (Lord of the Rings, Book(s), Film(s))
122) Aragorn, Son of Arathorn (Lord of the Rings, Book(s), Film(s))
123) Harry Potter (Harry Potter, Book(s), Film(s))
124) Draco Malfoy (Harry Potter, Book(s), Film(s))
125) Will (Pirates of the Caribbean, movie)
126) Prince Caspian (Narnia: Prince Caspian, movie)
127) Peter Pevensie (Narnia, books, movie)
128) King Henry VII (The Tudors, tv) ?
129) jim ellison (the sentinel, tv) ?
130) blair sandburg (the sentinel, tv) ?
131) special agent fox mulder (the x-files, tv, movies) ?
132) remus lupin (harry potter, books, movies)
133) LT Harry Kim (Star Trek Voyager) ?
134) Captain Jean-Luc Picard (ST:TNG) ?
135) Barney Stinson (HIMYM) ?
136) BJ Hunnicut (M*A*S*H) ?
137) Stosh 'Piz' Piznarski (Veronica Mars, TV) ?
138) Simon Tam (Firefly, TV, Serenity, Movie) ?
139) Karl 'Helo' Agathon (Battlestar Galactica, TV) ?
140) Indiana Jones (Indiana Jones movies) ?
141) Sherrif Lamb (Veronica Mars, TV) ?
142) Joscelin Verruil (Kushiel Series, books) ?
143) Imriel de La Coursel (Kushiel books) ?
144) Seamus Finnegan (Harry Potter books)
145. Corny Collins (Hairspray/movie)
146. Cormac McLaggen (Harry Potter)
147. Dr. Spencer Reid (Criminal Minds/tv)
148. Roiben (Tithe, Ironside, books) ?
149. Kartik (A Great and Terrible Beauty, Rebel Angels, The Sweet Far Thing, books) ?
150. King Henry VIII (The Other Boleyn Girl, movie, book) ?
151. Col. Christopher Brandon (Sense & Sensibility, book, movie) ?

My additions:
152. Blaise Zabini (Harry Potter books)
153. Halt (spejarens lärling, books) 
154. Severus Snape (Harry potter books)
155. Kaname Kuran ( vampire knight)

det här är vad jag gör mitt i natten när jag tårkar xD jag måste säga det, jag tkr Lucius är grymt snygg men i min värld är han Dracos pappa och eftersom jag gilalr Draco skulle jag inte kunna ligga me hans pappa xD sen älskar jag Severus, men inte på det sättet! :P

ha det bra :D

RSS 2.0