Vi ses i himmelen

Beskrivning: jag skrev den här till minne av alla som dog innan och under kriget. du får själv välja vem du vill se som huvudkaraktären och vilke hon sörger! jag hade själv några särskilda i åtanke men du får välja fritt. det här är mitt sätt att hedra de som gick förlorade. hoppas ni gillar den

Gatan låg öde och stilla nedan för fönstret som hon satt i. Hon blickade upp på stjärnorna, alla hon älskade och hade förlorat fanns där upp. Det var många som borde ha fått stå vid hennes sida. Men livet hade inte varit rättvist, de hade fått lämna jordelivet för tidigt.
Hon mindes när hennes far hade rufsat om hennes hår och lyft upp henne i knät, hon mindes hur hans blick mörknade när hon gjorde något hon inte fick, men i nästa stund kunde han le mot henne.
Hon mindes sin mors varma kramar och lyckliga skratt. Minerna över allt de hade gjort tillsammans, de hade pratat om allt mellan himmel och gjorde, hon hade alltid kunnat ge en moders råd.
Hon mindes sin gudfars mjuka skratt, hon kastade en blick på halsbandet som hon hade fått på sin födelsedag. Ett leende formades på hennes läppar när hon blev påmind om deras turer till Diagongränden, hur de hade skrattat åt ett dåligt skämt.
Hennes tankar vandrade till de vänner som hon förlorat. De vänner som hon hade skrattat med, de vänner hon hade gråtit med. De hade klarat sig ur allt. De hade sprungit från, Filch, de hade gömt sig för Umbridge och de hade undvikit döden ett flertal gånger. De hade varit odödliga.
Hon tänkte på de lärare som hon haft. Hur de hade alla lärt henne något och hur hon hade suckat varje gång hon hört ordet läxa nämnas. Men hon mindes även glädjen som uppstod när de berömde henne.
Hon minde hans leende, hans speciella leende. Hon mindes hans blick, blicken som bara var menad för henne. Hans skratt som alltid smittade av sig på henne. Deras första kyss, hur fjärilarna i magen hade fladdrat. De var de två mot världen och ingen kunde stoppa dem.
De var alla odödliga, ingen kunde stoppa dem! De var obesegrade! Men ödet ville annorlunda och en efter en lämnade de henne. Döden gjorde sig påmind, han lurade i varje hörn. Vem har sagt att det finns lyckliga slut? Att det goda alltid segrar kanske är sant, men segern är blodig. Var det värt att offra allas liv? Var deras lycka tvungen att bygga på deras död? Varför kunde de inte alla få vara här att fira och dela deras lycka?
Det sägs att tiden läker alla sår men det är inte sant! Såren finns kvar man lär sig bara leva med dem. Tårarna rann ner för hennes kinder och saknaden gjorde sig påmind. Hon tittade åter upp på stjärnorna och fattade sitt beslut. Hon öppnade fönstret och lät benen hänga ut över kanten. Hon tog ett djupt andetag, hon mindes att någon hade sagt
"Vi ses i himmelen"
Hon log vid de orden och kastade sig ut mot marken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0