Voldemorts dotter eller sanningen bakom HP 3 del 5

nu har ni kommit ikapp ;)

- Cara är på sjukhuset, det var något med barnet så därför bad hon mig Snape att sätta på apparaten åt er.

Jag tog mig för pannan, den gjorde ont. Jag kände kall sten mot ryggen. Jag slog upp mina ögon och såg en blek gestalt framför mig.
- Hur gick det miss Riddle? Lupin såg på mig och jag försökte komma ihåg vad som hänt. Jag hade varit i uggletornet och pratat med professorn när allt hade blivit svart.
- Vad hände? Jag såg på honom och han hjälpte mig upp, han log lite och borstade av fjädrarna som hamnat på min rygg.
- Du svimmade. Förklarade han enkelt och jag nickade, jag undrar varför? Sen kom jag på det, jag har inte ätit idag.
- Ok. Var allt jag kunde svara, Lupin började leda ner mig för trappan.
- Jag tror det är bäst att madame Pomfrey får kolla till dig. Vi började gå mot sjukhusflygeln och jag orkade inte protestera.
- Cara, jag tror det är bäst om jag kontaktar din gudfar, han vill säkert att jag hör av mig och berättar vad som hänt. Jag såg in i de kloka bruna ögonen och log lite mystiskt. Jag tror säkert Snape vill veta men inte av Lupin.
- Hur kontaktar jag honom? Jag såg på min lärare, lika bra att berätta, dessutom vill jag inget annat än att bli sams med Severus.
- Det är inte särskilt svårt, gå bara ner till fängelsehålorna. Lupin såg undrande på mig och jag log lite åt hans ansiktsuttryck.
- Snape? Är Snorgärsen din gudfar? Lupin kunde inte låta bli och jag gav honom en arg blick.
- Severus är min gudfar, ja! Och jag tycker inte om att du kallar honom så, professorn. Sa jag och han log ursäktande.
- Förlåt Cara.
- Kan vi inte bara gå ner till fängelsehålorna? Allt kommer bli bra om jag får prata med Severus. Lupin nickade och vi började gå ner för alla trappor. Jag vinglade till en gång på vägen ner så Lupin fick ta tag i mig, jag log ursäktande. Vi knackade på dörren. Severus öppnade dörren och såg på oss.
- Innan du säger något Snape så vill jag bara tala om för dig att hon svimmade det är därför jag är här. Lupin försökte le ursäktande Severus verkade dock inte ta någon notis till honom utan såg oroat på mig. Innan jag han reagera drog han in mig på rummet och såg oroat på mig, han la handen på min panna och kollade mig i ögonen, Lupin stod i dörröppningen och såg intressant på oss. Sev satte mig ner i en stol och frågade sedan
-Cara vad hände? Jag såg på Severus och försökte le.
- Jag har inte ätit på hela dagen så jag svimmade. Förklarade jag lätt, men i stället för att vara förstående så skrek Snape åter på mig.
- Hur kunde du vara så dum? Du måste äta och de vet du! Jag ställde mig upp och skrek tillbaka.
- Ja men allt är ju ditt fel! Om du inte hade skrikit på mig från början så jag blivit ledsen hade jag inte hoppat över frukosten och sedan var jag så arg på dig att jag inte ville se dig, så allt är faktiskt dit fel! jag såg argt på honom, men i stället för att åter skrika på mig sa Sev
- Förlåt Cara. Du vet att det inte var dig jag var arg på! Jag såg på honom och log lite
- Jag vet, men bara för att både du och professor Lupin är två barnsliga idioter som inte kan lägga saker bakom er vill jag inte att det ska gå ut över mig. Ok? Frågade jag och Sev såg på mig han nickade och jag gav honom en kram, Lupin såg på oss och sa sedan.
- Ja de trodde jag då aldrig, Snape med familj. Han log lite lätt
- Och jag trodde aldrig du skulle bli professor. Sa min gudfar kallt. Jag skakade på huvudet och började äta på en smörgås som Sev trollat fram.
- Jag måste gå och lägga mig nu Sev men vi syns i morgon. Sa jag och gav honom en god natt kram.
- God natt och var försiktig. Han log mot mig och jag nickade.
- Jag följer henne upp så du behöver inte oroa dig. sa Lupin snällt och Severus grymtade till svar. Jag började gå uppåt med Lupin bredvid mig.
- Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hade verkligen svårt att föreställa mig Snape gudfar. Han log mot mig.
- Hermione sa samma sak, men jag har snare svårt att se hur de skulle vara om han inte var min gudfar. Vi kom fram till tjockadamen, jag sa god natt och gick till sängs.

Jag vaknade på morgonen av att solen lös in, jag log lite. Trotts att solen lyser så är jag ganska glad, jag är sams med Snape igen och jag kommer bra överens med Lupin. Jag steg upp slängde på mig skoluniformen och flätade sedan håret. Snart knackade det på dörren och jag öppnade. Mioni slängde sig runt halsen på mig.
- Jag har varit jätte orolig. Du var inte här igår när jag kom förbi. Sa Hermione och jag log.
- Jag var nere hos Snape igår. Sa jag hon behövde inte veta hela historien.
- Aha. Jaja då var det ju ingen fara. Men kom nu jag vill ha frukost. Sa Mioni och jag skrattade lite för mig själv när vi gick ner till stora salen. Jag tog en stor tallrik med flingor.
- Visst vad du var hungrig. Skrattade Hermione och jag log. Vi satt och åt frukost en bra stund.
- Kom nu så vi inte kommer försent till Snapes lektion. Sa Hermione och drog bokstavligt iväg mig ner till källaren. Jag satte mig längst bak med killarna, och Hermione satte sig hos Neville, Seamus, och Dean.
- Idag ska vi göra en krympningsdryck. Började Snape när alla satt sig, och där slutade jag lyssna. Jag behövde inte instruktionerna. Jag skulle kunna göra den mitt i natten. Faktum är att jag gjort den mitt i natten. Jag kommer ihåg den natten för 6 år sedan, Severus och pappa väckte mig mitt i natten och sagt åt mig att göra drycken. Det gick faktiskt bra att göra den även om jag var trött. Jag hade nästan trott att det var en dröm när jag vaknade dagen efter. Jag såg på ingredienserna framför mig och började hacka rötterna. Mitt i lektionen kom Draco in. Pansy flög genast upp och började fråga hur det var med socker söt röst. Jag var nära att spy ner i kitteln.
- Lugna er nu. Sa Severus och Draco satte sig hos os. Jag gav honom ett snabbt leende och återgick snart till drycken.
- Professor Snape. Jag behöver hjälp med att hacka rötterna. På grund av armen du vet. Draco suckade och låtsades få ont.
- Weasley hacka hans rötter. Snape såg inte upp från papperna. Ron såg irriterat på Draco.
- Det är inget fel på din arm. Väste han lågt.
- Du hörde vad professorn sa. Hånlog Draco och jag små skrattade ner i kitteln. Men i stället för att bara få det överstökat så hackade han dem slarvigt och alla bitar blev olika stora.
- Sir. Weasley förstör mina rötter. Ropade Draco. Snape reste sig och kom fram till oss, såg på rötterna och gav Ron ett obehagligt leende.
- Byt rötter med Malfoy, Weasley. Först trodde jag han skulle protestera men sen gav han motvilligt rötterna till Draco. Han såg ner på rötterna som var nästan helt förstörda.
- Här vi kan byta rötter Ron. Sa jag och gav honom mina rötter. Ron såg på mig och log. Jag var van att inte alltid använda perfekta ingredienser, mina lärare tyckte att jag skulle kunna göra trolldrycker även på de sämsta ingredienser. Jag började hacka till rötterna lite och hällde sedan i dem. Grytan bubblade till lite och blev sedan grön som den skulle. Ron såg lite avundsjukt på mig.
- Sir jag behöver hjälp med att skala skrumpfikonet. Draco log av ren skadeglädje och Severus verkade lida av samma glädje.
- Potter du kan hjälpa honom.
- Men… Började Harry och Snape gav honom en blick full med hat.
- Nu! Var allt han sa, men det var med en hotfull röst. Jag små log och försökte koncentrera mig på drycken för att inte börja skratta. Jag hörde hur killarna började prata om Hagrid.
- Hoppas han får sparken. Sa Draco och log elakt.
- Så det är därför du springer runt och apar dig? väste Ron. Jag såg på Draco, det är ganska smart av honom. Men jag hoppas inte han får som han vill, jag gillar Hagrid han är rolig. Jag ryckte till när Snape röt till. Jag höll på att tappa sleven.
- Orange, Longbottom. Sev slevade upp lite så vi andra kunde se. Jag såg på drycken som hade en klar orange färg och suckade lite, den ska vara grön. Stackars Neville, Severus kan inte alltid vara lätt att ha som lärare, men han skrek aldrig på mig, utan förklarade i stället vad jag gjorde för fel. Men Neville och Snape har aldrig kommit överens och att Snape skrämmer Neville gör inte saken bättre.
- Säg mig pojk, finns det något som kan tränga in i din tjocka skalle. Hörde du mig inte säga att det bara behövs en råttmjälte? Och gjorde jag inte hett klart att det bara behövs en liten skvätt blodigelsaft? Vad ska jag göra för att du ska fatta? Slå dig i huvudet med böckerna. Snape såg hotfullt på honom och först trodde jag han skulle slå honom med boken. Neville darrade till och jag antog att han också var rädd för det.
- Snälla professorn, jag kan kanske hjälpa Neville att rätta till det. sa Hermione och Snape kollade iskallt på henne. Även om hon var min bästis och han hade accepterat henne och att hon hade bott hemma hos oss hela sommaren betydde det inte att Snape var över förtjust i henne eller att han skulle visa att han accepterat henne.
- Jag minns inte att jag bad om din hjälp Granger. Hermione blev lika röd om kinderna som Neville, hon såg på mig och jag log uppmuntrande mot henne. Severus sneglade åt vårt håll, jag gav honom en arg blick, Draco skrattade och Harry fick stoppa Ron från att kasta sleven på Snape.
- I slutet av lektionen ska vi ge några droppar till din padda och se vad som händer, Longbottom. Severus gick iskallt därifrån. Han var värre än vanligt och jag antog att det hade med att Lupin var på skolan. Neville såg vettskrämd ut han viskade något åt Hermione.
- Har du hört det senaste? Seamus såg på Harry som skakade på huvudet.
- Sirius Black har blivit sedd inte så långt här ifrån. Det var en mugglare som såg honom, de förstår ju inte riktigt, de tror bara att han är en normal brottsling så hon ringde SOS, men när trolldomsministeriet dök upp var han borta.
- Inte så långt här ifrån. Sa Ron oroligt. Sen såg han på Draco som lyssnade.
- Vill du ha något annat skalat? Snästa Ron, men Draco struntade i Ron, han stirrade på Harry.
- Tänker du leta upp Black själv, Potter? Frågade Draco och Harry såg på honom, innan han snäste tillbaka.
- Klart jag ska. Jag tänker leta upp honom och sen döda honom. Draco log elakt.
- Om det hade varit jag hade jag gjort det själv. Jag hade inte suttit som en snäll pojke och väntat på att dementorerna skulle göra jobbet. Sa Draco och Harry
- Vad snackar du om? Utbrast Ron. Så verken Ron eller Harry vet om att Sirius sägs ha förrått Harrys föräldrar.
- Vet du inte det, Potter? Sa Draco och log hånfullt.
- Vet vad? Harry såg på Draco som små skrattade.
- Nu kan ni städa upp efter er, medans elixiret små kokar. Sen ska vi hur det har gått för Neville. Sa Snape och flera Slytherin elever skrattade. Jag ställde undan mina saker och de andra samlades runt Neville. Jag bestämde mig för att hålla mig på avstånd i fall det inte gick som det skulle. Man vet aldrig. Men det verkade gått bra för Snape sa
- Fem poängs avdrag från Gryffindor. Jag sa åt dig att inte hjälpa honom Granger. Lektionen är slut nu så ni kan gå. Sa Severus och vi började gå upp för trapporna. Harry och Ron klagade över hur orättvis Snape var, som vanligt. När jag tänkte säga något till Hermione, var hon inte längre bredvid mig, utan hon var tillbaka vid foten av trappan. Jag såg förvånat på henne, vilket även killarna gjorde.
- Hur gjorde du det där? Ron såg förvirrad ur.
- Gjorde vadå? Sa Hermione oskyldigt.
- Ena stunden var du bakom oss och i nästan där nere. Sa Ron förvånat, Mioni försökte vifta bort det.
- Jag glömde något. Svarade hon och skyndade in i stora salen.
- Jag tror hon döljer något för oss. Sa Harry och vi ryckte på axlarna. Vi gick in och satte oss hos Mioni. Vi åt och pratade lite.
- Kom nu vi har försvar mot svartkonst. Sa jag glatt och började gå upp till hans klassrum. Vi gick in och satte oss. Jag tog fram min fjäderpenna och ett pergament och började måla. Mioni såg intressant på när en människa tog form. Jag avbröts av att Lupin steg in i klassrummet. Han la sin portfölj på katedern och han såg lika sliten ut som innan. Men det var något speciellt med hans stil, som om han varit med om mycket.
- God middag. Kan ni vara så snälla och lägga ner böckerna, ni kommer inte behöva dem idag. Vi ska nämligen ha en praktisk lektion, så om ni följer med här. sa Lupin och vi reste oss. Jag och Hermione utbytte en blick. Vi har aldrig haft en praktisk lektion förutom Lockmans lektion. Lupin gick först och vi kom efter honom genom den öde korridoren. Vi svängde runt och såg då Peeves. Han hade fullt upp med att peta in ett tuggummi i ett nyckelhål och tittade inte upp fören vi var en halvmeter ifrån honom. Han såg på Lupin och började sedan sjunga.
- Lömska Lupin. Löjliga lömska Lupin. Peeves brukade alltid vara oförskämd, men han brukade ändå ha respekt mot lärarna jag såg på Lupin, men i stället för att bli arg log han i stället.
- Jag skulle ta ut tuggummit ur nyckelhålet om jag var du, Filch kommer inte åt sina kvastar. Sa Lupin trevligt, men Peeves brydde sig inte så mycket utan i stället räckte han ut tungan. Jag skakade på huvudet.
- Det här är en nyttig liten besvärjelse, så titta nog nu. Sa Lupin och sa sedan orden
- Wassiwasi! Tuggummit flög ur hålet och in i Peeves vänstra näsborre jag ryckte på munnen i ett leende, medans resten av klassen bröt ut i skratt.
- Snyggt, Professorn. Sa Seamus
- Tackar. Svarade Lupin, jag såg att vi var på väg till lärarrummet. Lupin öppnade dörren och vi gick in. Jag log lätt mot Snape som satt där inne.
- Professor Snape. Ni vill kanske stanna? Frågade Lupin, men Severus reste sig upp.
- Knappast. Hälften av den här klassen är hopplösa. Särskilt Longbottom, jag varnar dig Lupin. Sa han kallt och gick mot dörren. Jag såg efter honom och sedan på Lupin.
- Idag ska vi ta hand om en boggart. Sa han och jag såg osäkert på honom. Jag hatar boggartar, jag får aldrig någon ordning på dem. Jag hörde inte så mycket vad Lupin sa jag försökte bara tänka på något roligt. Jag såg hur Neville gick fram mot skåpet och när Lupin öppnade kom Snape ut. Jag log lite. Jag har så svårt att förstå hur Neville kan vara rädd för Snape.
- Riddiculus. Sa Neville och Snape fick plötsligt en klänning på sig och jag kunde inte låta bli att skratta. Alla ville testa och jag förstod inte varför. Jag hamnade i mitten av kön och jag visste att jag skulle bli tvungen att försöka. Boggarten blev spindlar, clowner, ormar, ja allt som man kan tänka sig men inget av de skrämde mig. Sen stod jag framför boggarten och snart förvandlades den till en man. Han var lång, smal och stark. Jag såg skräckslaget på honom, jag kunde minnas hans skratt och hemska lukt. Allt bara låste sig och jag kunde inte göra något. Jag blev fem år igen. Jag ramlade när han kom mot mig och försökte kravla där ifrån. Jag såg de andra som såg förvånat på mig. Jag försökte fly bakåt men väggen kom och de tog stopp. Lupin ställde sig i mellan och jag såg hur boggarten förvandlades till en måne och sedan hur den blev en ballong.
- Jag tror vi slutar lektionen här. sa Lupin och flera elever suckade besviket och de såg oroat, argt och frågande på mig. Men jag bara begravde ansiktet i händerna. Hermione, Draco, Blaise, Harry och Ron stannade kvar. Lupin stängde dörren och gick fram till mig. Han la sin han på min arm och jag ryckte till.
- Cara de är över nu. Sa han lugnt och jag kände hur tårarna började rinna. Jag skakade på huvudet.
- Du behöver inte säga något Cara. Sa Mioni och satte sig bredvid mig och la armen om mig. Jag bara skakade.
- Jag tror det är bäst i fall ni går på er lektion nu. Sa Lupin och killarna och Mioni gick iväg jag såg på dem och de log lite. Jag hörde hur Lupin anropade Snape som snart var uppe i rummet. Han såg på mig och satte sig bredvid mig på golvet. Jag kastade mig i hans armar och han såg argt på Lupin.
- Vad har du gjort med henne? Hans röst var iskall
- Hon mötte en boggart. Svarade han tort och jag kände hur Snape var på väg att skälla på honom.
- En boggart! Du kunde ju sagt något innan så hade jag kunnat tala om för dig att hon inte klarar av det! Snape reste sig och han drog upp mig på fötter. Han la armen runt mina axlar beskyddande.
- Snape, hur skulle jag kunna vet? Frågade Lupin lugnt och Severus var på väg och ge ett rappt svar men jag avbröt honom.
- Snape de är inte hans fel. jag försökte klara av det, men det gick inte. Svarade jag lågt och Snape log svagt mot mig och jag kände mig lite bättre till mods.
- Jag märkte det. sa Severus mjukt.
- Inte för att det angår mig men får jag fråga vem mannen var? Lupin såg på mig.
- Nej de angår inte dig! svarade Snape raskt och jag såg på honom.
- Severus Snape, jag kan svara själv. Sa jag och Lupin små log lite.
- Han kallades Rex. Och han var föreståndare på barnhemmet där jag bodde. Han var ingen snäll man, det är väll allt jag kan säga. Sa jag och ryste, Lupin såg på mig och nickade halvt.
- Han slog henne, låste in henne och ja vem vet vad mer han gjorde. Jag har inte fått ur henne allt. Svarade Severus och Lupin log svagt.
- Jag är ledsen Cara. Du kunde sagt något så skulle jag låtit dig slippa. Sa han vänligt och jag skakade på huvudet.
- Det var mitt eget val. Jag ville försöka, men det gick inte. Svarade jag skamset.
- Det kommer en dag Cara. Sa Severus och log mot mig, jag nickade.
- Det är kanske bäst om du tar ledigt resten av dagen. Sa Lupin och Snape instämde jag såg på de båda och nickade svagt. Jag lämnade rummet och gick mot biblioteket. Jag behövde en bok att koppla av med. Jag hittade en bok om stjärnor som jag lånade och gick upp till mitt rum för att läsa. Jag satte mig framför brasan med boken. Jag hatade Rex, jag hatade barnhemmet och jag var glad att de var döda allihop. Jag komihåg första gången han tog ner mig i källaren. Jag minns inte allt han gjorde, men slagen kom från alla håll och jag kunde inte göra något för att försvara mig. Sen lämnade han mig blodig där nere och låste dörren. Det är ett under att jag klarade mig från att inte dö när barnhemmet rasade in. Jag såg ut genom fönstret och log. Det är över nu, du vann. Tänkte jag och log. Jag började läsa och snart började de skymma. Jag satt och läste om stjärnbildernas betydelse när jag av bröts av ett hemskt skrik.
-AAAAAAAAAAAAAA. Var allt jag hörde sedan tystnade det. Jag reste mig upp och såg hur eleverna i uppehållsrummet stod samlade runt någon.

- Jag börjar tycka det här är tråkigt så ni får inte veta mer. Jag tänker åka och se hur det är med Cara. Så ni kan väll göra något annat innan jag drar av poäng från er.

*Kash*


Voldemorts dotter eller sanningen bakom HP 3 del 4

- Det regnar här och det gör mig super glad, så jag fortsätter en bit till. Tryck på knappen.

Jag vaknade som vanligt tidigt, men just den här morgonen måste vara rekord, halv fem. Jag suckade och visste att jag inte skulle kunna somna om så jag bestämde mig för att ta en dusch. Vattnet rann över kroppen och snart var jag klar. Jag stod framför spegeln och var på väg att fläta håret men bestämde mig för att våffla det i stället. Jag tog fram staven och mumlade några ord och snart var hela håret våfflat. Jag gick sedan tillbaka till rummet och tog på mig skol klädnaden och packade väskan så jag skulle slippa gå upp och hämta den sedan. Kira vaknade och såg på mig.
- Ska du redan ge dig iväg? Jag såg på min gröna vän och svarade henne på perselspråk
- Ja jag kan ändå inte sova så lika bra. Men sov du en stund till. Min vän nickade och somnade om, jag ställde fönstret på glänt så Merlin kunde flyga ut i fall han ville. Jag slängde på mig kappan och gick ut ur rummet och ut till korridoren. Den låg lika öde som man kunde vänta sig. Jag började vandra omkring planlöst. Jag såg på tavlorna som sov, jag gick förbi Myrtles toalett, det kändes lite lockande att bege sig ner till kammaren, men nej det är nog ingen bra ide. Sen gick jag förbi väggen där skrifterna stått, det syntes inte ett spår. Tillslut passerade jag även tredje våningen, jag kollade in i den högra korridoren. Tänk vad mycket som har hänt på bara två år och nu går jag redan tredje året. Jag såg mig omkring och märkte inte att det var nån annan i korridoren fören jag satt på golvet och tog mig om pannan, det börjar bli en dålig vana, att krocka med folk. Jag förväntade mig dock inte att se professor Lupin.
- Gick det bra? Frågade han i stället för att skälla på mig för att jag var ut en timme innan jag egentligen får.
- Ja. Förlåt professorn det verkar ha blivit en dålig vana att krocka med folk. Skrattade jag lite och tog hans hand när han erbjöd den, och snart stod jag på fötter.
- Det var du som hamnade på golvet inte jag. Han små log lite, och jag såg undrande på honom. Jag gillar lärare med humor.
- Men säg mig vad gör du ute trotts att det är utegångsförbud? Planerar du fuffens? Han log mystiskt mot mig och jag undrar hur ofta han smög ut när han gick på skolan?
- Jag kunde inte sova så jag bestämde mig för att se mig omkring. Jag gillar skolan bäst så här när den är nästan tom. Och jag planerar inte något fuffens än. Dumbledore hade rätt, han behandlar mig som mig och inte Voldemort.
- Men jag kan inte låta dig vandra runt ensam när vi har en galen mördare lös. Vart var du på väg? Han log lite och väntade på ett svar. Jag funderade en stund. Vart var jag på väg? Jag hade ju inga direkta planer.
- Till sjön. Svarade jag tillslut och han nickade och vi började gå ner mot den stora porten, vi puttade upp den och gick ut i morgon daggen.
- Fast jag tror jag klarar mig ganska bra själv professorn. Jag log lite och gick ner på stranden, han följde efter.
- Det tvivlar jag inte på. Om du inte misstycker får jag fråga hur det var att växa upp med du-vet-vem som pappa? Lupin såg på mig, jag blir så trött när folk inte kan använda hans namn. Fast jag förstår dem, den Voldemort som de känner är inte samma Voldemort som jag känner. Jag stannade och såg ut över vattnet. Det låg spegelblank och borta vid bergen började solen gå upp.
- Det är ingen fara professorn, jag är van att folk frågar. Vad ska jag säga? Jag var riktigt lycklig när jag bodde med pappa. Han och jag hittade alltid på en massa saker, han gav mig saker som ingen annan hade gett mig, han brydde sig verkligen om mig. Han ville alltid veta vad jag tyckte och tänkte. Jag log vid tanken på minnena.
- Visste du inget, om ja vad ska vi säga hans andra jag? Professorn såg intressant på mig och jag skakade på huvudet.
- Nej det gjorde jag inte. Och jag vet inte om jag ska vara glad över det eller inte. Jag blev jätte chockad när Draco berättade för mig vem Voldemort var. Jag trodde inte det var samma person, jag har fortfarande svårt att förstå hur många liv han förstört. Jag menar han räddade mitt liv. Lupin såg förstående på mig och log svagt. Han är lite som den roliga farbrorn jag aldrig hade. Vi började styra våra steg mot skolan. Solens första strålar nuddade marken och värmde lite. Vi sa inget utan gick bara mot slottet, väl där inne hade stora salen öppnat.
- Jag tänkte äta frukost nu professorn, men tack för en trevlig promenad. Jag log mot Lupin och han nickade.
- Det var så… började han men blev avbruten av Severus som hade kommit upp från källaren.
- Riddle jag vill prata med dig! de båda männen såg på varandra och Sev hade ett hat i ögonen som jag aldrig sätt inte ens när han såg på Harry, Lupin skakade på huvudet och gick sedan upp för trapporna. Jag vände mig mot min gudfar som såg sårad ut.
- Ja Snape? Jag väntade på att han skulle fortsätta vi ställde oss i en tom korridor.
- Varför var du med honom? Och vad gör du ute? Jag vill inte att du är med honom! Sa han argt och såg på mig, jag ryckte tillbaka han brukar aldrig skrika på mig. Jag kände att tårarna började rinna.
- Bara för att du inte gillar honom så får jag inte heller göra det eller vadå? Sa jag ledsamt och sprang där ifrån och ner till trädet vid vattnet, där jag la mig i gräset och lät tårarna rinna. Varför skrek han på mig? Vad har jag gjort? Tillslut slutade tårarna rinna ner för kinderna. Magen kurrade men jag ville inte gå upp och äta i matsalen. Jag vill inte möta Snape. Jag torkade kinderna och reste mig och gick mot slottet. När jag öppnade dörren var entrén full med folk, några kollade på mig men jag brydde mig inte. Jag såg Snape sitta i stora salen men jag gick förbi. Hermione, Ron och Harry kom ut ur stora salen jag gick fram till dem och de log.
- Vart har du varit? Ron såg glatt på mig samtidigt som han gav mig mitt schema. Jag såg på det, spådomskonst. Jag känner verkligen inte för det nu, men vad har jag för val?
- Ute. Svarade jag när de såg undrande på mig, det är ingen mening att berätta allt.
- Är det någon som vet hur vi kommer upp till norrtornet? Harry såg på schemat och hade konstaterat att det var dit vi skulle, jag nickade och började gå. Mina vänner pratade med varandra om lite allt möjligt. Varför var Snape så elak? Jag vet att han inte gillar Lupin men ändå? Mina vänner såg undrande på mig men jag bara fortsatte gå. Varför ska vi vara högst upp? Jag drog en suck när vi kom upp för den sjunde långa trappan. Jag hade aldrig varit här, men visste ändå vart jag skulle, Severus hade lärt sig. Ja Snape varför leder allt tillbaka till honom. Jag såg på avsatsen som var tom det enda som syntes var en målning, som för tillfället var tom. eftersom jag hade stannat trodde mina vänner att jag inte hittade längre och de började argumentera om vilken väg vi skulle ta, jag skulle just svara dem när de rusade efter tavlans innehålls havare, Sir Cadogon. Han är en av de veligaste tavlorna jag vet och jag hade ingen lust och springa för att komma fram utan gick lugnt efter dem. När jag kom fram var mina vänner andfådda.
- Hur hittade du? Sa Ron mellan flåsningarna och jag log och svarade
- Jag visste vägen, jag stannade bara för att andas lite när jag kom upp. De såg på varandra och skrattade åt att de följt efter den veliga riddaren. Jag såg upp i taket där det var en lucka men texten. Sybilla Trelawney, lärare i spådomskonst. Undra hur det ser ut där upp? Snape berättade aldrig för mig. Inte Snape igen.
- Hur ska vi komma upp dit? Harry såg förvirrat på oss och jag ryckte på axlarna, men vi fick snart svar på frågan, en silvrig stege kom ner precis framför oss.
- Efter dig. sa Ron och log mot Harry som klättrade upp, vi såg honom försvinna och klättrade sedan upp efter honom. Jag såg förvånat på rummet när jag kom upp, det var de mest konstiga klassrum jag någonsin sätt. Om jag nu ska kalla det klassrum? Det såg mer ut som ett vindsrum blandat med en tesalong. I rummet stod det säkert ett tjugotal runda bord med fåtöljer till, ljuset i rummet lyste rött och gardinerna var föredragna. Trotts att det var varmt var brasan tänd. Bakom mig kom de andra eleverna upp för stegen. Jag såg mig omkring efter vår lärare och trodde först det var en gigantisk skalbagge som stod framför mig när jag såg henne. Hon var smal och hade gigantiska glasögon och en massa glittrande kläder på sig. Vem har såna kläder?
- Välkomna. Vad trevligt att få träffa er i den fysiska världen. Hennes röst läte lite, ja ihålig. Jag såg undrande på henne, vad är det här?
- Sätt er ner kära barn. Sa Hon och kröp upp i sin egna fåtölj. Vi såg på varandra och på fåtöljerna innan vi slog oss ner. Jag satte mig i en grön en och drog upp bena, Mioni satte sig mitt i mot mig och log.
- Välkomna till er första lektion i spådomskonst. Mitt namn är professor Trelawney. Ni har kanske inte sätt mig innan… Professorns röst försvann, varför är Severus en sån idiot. Var han tvungen och skrika på mig? Och pappa, varför kan han inte bara komma tillbaka och förklara allt för mig? Varför måste det vara så svårt? Jag hörde att någon pratade med mig och rycktes ifrån mina tänkar, jag såg upp och plötsligt var min lärares stora ögon framför mig, jag antar att de inte var så stora egentligen men glasögonen dubblade dem i storlek.
- Jag märker att stora saker tynger dig? vill du dela med dig till dina kamrater?
Jag såg mig omkring, ja vad ska jag säga. Jo det är så här att Voldemort är min pappa och jag oroar mig för att han inte har kommit tillbaka än och Snape och ajg har bråkat, han är för övrigt min gudfar. Knappast.
- Nej tack. Sa jag och såg tillbaka på henne, hon log och sa sedan
- Men lilla vän det känns så mycket bättre, du har kanske inte berättat allt om vem du är? Jag stirrade på henne, jag vet att Dumbledore har berättat för alla lärarna om mig.
- Nej jag vill inte prata, och nej jag har inte berättat och jag vill inte göra det heller. Jag märkte att mina kamrater lyssnade intresserat.
- Jag lovar dig att de kommer förstå. Jag stirrade argt på henne, om du inte förstår att jag inte vill berätta lär de knappast förstå mig.
- Kan du sluta, jag tänker inte berätta. Sa jag argt ställde mig upp, öppnade luckan och klättrade ner. Luckan föll ner ovanför mig. Jag gick med arga steg ner från norrtornet. De flesta elever hade lektion, en och annan hade antagligen gjort som jag och struntat i sin lektion, men de störde mig inte. Jag styrde mina steg mot entrén väl där nere sprang jag ihop med Albus. Jag såg på mannen med de halvmånformade glasögonen.
- Och varför är inte du på lektion Cara? Han log mot mig och jag var faktiskt glad och se honom, det brukar kännas bättre när jag pratat med honom.
- Trelawney gjorde mig arg genom att få mig försöka att berätta för alla vem min pappa var och i stället för att döda henne gick jag. Jag var inte seriös. La jag till när Dumbledore höjde ett ögonbryn.
- Jag får kanske prata med henne. Finns det någon annan anledning till att du inte är dit vanliga glada jag idag? Rektorn såg på mig och jag satte mig ner på trappan, la huvudet i händerna och suckade.
- Jag har bråkat med Sev. Sa jag med ledsen röst och rektorn slog sig ner bredvid mig och sa.
- Då förstår jag. Men varför pratar du inte med honom? Jag skakade på huvudet och sa sedan.
- Jag tänker inte ta första steget, det är han som orsakat det här. jag lät bestämd och Albus nickade. jag såg mig runt i entréhallen, de stora vildsvinen stod uppställda vid foten av trappan och de stora ekportarna stod öppna, en varm vind svepte in och fläktade.
- Vad bråkade ni om då? Albus ställde frågan utan att tvinga mig och svara, men han kan lika väl få veta.
- Jag vaknade tidigt i morse och gick upp och ut i korridoren innan jag egentligen fick. Jag stötte ihop med Lupin och vi började prata, när Sev såg oss i morse var han jätte arg på att jag gillade honom. Han skrek till och med på mig. Jag slog ledsamt ner huvudet, Dumbledore la en arm om mig.
- Men det löser sig ska du se. Han log mot mig och reste sig innan han vandrade uppåt. Nu var det bara jag kvar. Jag hörde hur eleverna började röra på sig på våningarna ovanför, och de betydde att det var lunch och att även lärarna skulle äta. Jag orkar inte med Severus just nu. Jag reste mig och styrde stegen mot det lilla trädet nere vid vattnet. Precis som alltid så var det tomt, jag satte mig ner och såg på vattnet. Tiden försvann och snart hörde jag att klockan ringde. Jag reste mig snabbt upp och sprang mot Hagrids stuga. På vägen mötte jag trion.
- Cara. Vi var oroliga, vart tog du vägen? Mioni slog armarna runt mig och jag log.
- Jag orkade inte med henne, och jag ville inte att alla ska veta allt om mig. Svarade jag och de nickade till svar. Jag hade sagt till dem att jag ska berätta när jag är reda, att Mioni vet behöver inte killarna veta. Hagrid stod och väntade på oss.
- Är alla här, vad bra då går vi. Vi såg på jätten som började gå bort från slottet och mot den förbjudna skogen, först trodde jag han skulle gå in där, men i stället svängde han vänster och började gå mot en mindre björkskog som låg bredvid. Vi gick in i en inhägnad som tydligen fanns där.
- Ni kan öppna böckerna nu. Sa han och vi såg på honom.
- Och hur ska det gå till? Jag hörde att det var Draco som frågat.
- Va? Vet ni inte det? Nähä ni måste smeka dem på ryggen. Förklarade jätten när han sätt på oss, han tog min bok och smekte den på pärmen och den blev lugn.
- Så klart varför tänkte vi inte på det? Sa Blaise ironiskt och jag skakade på huvudet.
- Jag tyckte de var roliga. Sa Hagrid till oss och jag skakade diskret på huvudet, jag tycker inte det är roligt att nästan bli av med fingrarna.
- Ja jätttttte roliga. Sa Draco och jag små log, men Harry snäste mot Draco
- Hål käften Malfoy. Hagrid såg lite gladare ut och försökte hitta tråden igen.
- Ööö… ja just det… vänta här så ska jag hämta det som saknas… djuren. Sen vandrade han iväg en bit. Jag såg honom försvinna bort. Slytherinarna och Gryffindorarna började genast rycka ihop men jag orkade inte bry mig, utan slog mig ner på en sten. Plötsligt hörde jag hur Lavender tjöt
- Ååååååå. Jag lyfte blicken och såg Hagrid komma tillbaka med något av de vackraste djuren jag vet, hippogriffer. Hagrid tog åter till orda, men jag var inte särskilt intresserad. Jag måste lösa det här med Severus, annars kommer jag att få IG i alla ämnen. Jag såg hur Harry som tydligen hade anmält sig frivilligt gick fram till det ståtliga djuret. Han gjorde som man skulle, han bugade och väntade på svar. När hippogriffen svarade, kunde han klappa honom. Det såg väldigt enkelt, men jag visste att det kunde vara svårt, om man inte visade dem tillräckligt med respekt kunde de bli väldigt sårade och till o med döda dig. Det vore kanske inte så dumt nu. Jag log lite för mig själv. Jag såg hur Harry hoppade upp på hippogriffen, de måste verkligen gilla varandra om han får rida på den. Jag följde honom med blicken när de lyfte. Det såg underbart ut att bara vara där uppe i det blå. Efter ett var i inhägnaden landade de och jag började applådera och de andra stämde in.
- Bra gjort Harry. Vem vill mer försöka? Hagrid berömde Harry och vände sig sedan mot resten av klassen som nu tydligen ville försöka, Hagrid släppte loss de andra hippogrifferna. Jag såg hur klassen delade upp sig och hur de andra försökte komma överens med de ståtliga djuren. Men jag kände att jag inte orkade idag, just som jag satt i mina tankar kände jag en puff på axeln, jag vände mig om och såg in i ett par stora gråa ögon. Det var en vacker hippogriff med en silvrig päls, om vi nu kan kalla det så? Jag såg in i dem klocka ögonen och böjde lätt på huvudet och såg på den, jag fick en bugning tillbaka. Hippogriffen la sitt huvud på min axel, jag strök den över näbben. Den gjorde lite som Blackstar brukar göra.
- Du verkar känna på dig att något är fel. Jag log mot den och fick en nickning till svar.
- Han heter Dromedro. Det är första gången han hälsar på någon så snart, det tog mig veckor innan han accepterade mig. Jag såg mot Hagrid som log, sen såg jag på Dromedro och reste mig upp, jag klappade honom.
- Tror du jag får rida på honom? Jag såg på Hagrid som såg tveksam ut, han såg på djuret och sa sedan.
- Jag vet faktiskt inte. Han är lite speciell. Jag vände min blick mot Dromedro och sa
- Är det ok om jag sätter mig på din rygg? Han la huvudet på sned och det såg ut som han tänkte sen nickade han, jag ställde mig på stenen som jag just suttit på och svingade sedan över höger benet. Det var inte så annorlunda jämfört med Blackstar. Jag kände hur han rörde lite på sig under mig innan han fällde ut vingarna och sparkade iväg med bakbenen, innan jag visste ordet av det var jag i luften, jag höll försiktigt i fjädrarna men när vi kom upp i luften släppte jag. Han cirkulerade några var i inhägnaden, jag vet inte vem av oss som hade roligast.
- JAG DÖR. Jag hörde Dracos skrik och vände blicken ner mot marken, jag såg hur Vingfåle hade rivit ett djupt sår i Dracos arm, Hagrid sprang fram till honom och tog upp honom i famnen och började gå mot slottet. Jag lutade mig fram och frågade sedan Dromedro
- Kan vi landa? Han nickade och flög neråt, Dromedro landade mjukt. Jag gled försiktigt av min vän och såg hur Hagrid bar ut Draco genom grinden med resten av klassen efter sig. Gryffindor och Slytherin hade redan börjat kasta spydigheter mot varandra om vems fel det var.
- Förstår du varför de alltid måste göra så? Dromedro såg undrande på dem och skakade sedan på huvudet, han puffade mig mot grinden.
- Tycker du jag ska följa efter dem? Han nickade och jag log.
- Draco klarar sig, såret är inte så allvarligt. Hoppas jag tänkte jag för mig själv, men Dromedro kollade på den svarthåriga tjejen som sprang vid hans sida.
- Men han klarar sig inte från Pansy. Du gillar henne inte heller? Den här gången skakade han på huvudet och jag skrattade.
- Jag förstår vad du menar. Jag kommer snart tillbaka min vän. Sa jag och klappade honom över näbben innan jag vandrade upp mot skolan. Jag gick in genom dörren med ett leende på läpparna. Sen skyndade jag mig upp för trapporna till sjukhusflygeln. Jag smög in genom dörren och såg hur hela Slytherin klassen stod samlade runt honom. Jag log för mig själv när jag såg hur Draco njöt av uppmärksamheten. Men det märktes också hur irriterad han var på Pansy som satt sig på hans säng. Jag gick tyst fram till dem och ställde mig bredvid Pansy.
- Om det inte är uppenbart så vill Draco inte ha dig här Pansy? Sa jag med låg röst men alla tystnade, de såg undrande på mig.
- Jag får vara här, säg till henne Draco! Pansy sökte bedjande "sjuklingens" blick, men han ignorerade henne.
- Hej Cara. Trodde nästan du glömt mig. Sa han med tillgjorda Bambi ögon och jag log.
- Hur skulle jag kunna glömma en sådan tjockskallig klant? Jag log retsamt tillbaka, de andra såg intressant och lite oroat på oss. Det vara bara Blaise som såg normalt på oss. Han stod på Dracos vänstra sida.
- Nu sårar du mig. Draco spelade ledsen och ajg skrattade lite.
- Haha säkert. Ne men hur är det med dig? Jag såg på Pansy och hon flyttade tillslut på sig och jag tog hennes plats på Dracos högra sida.
- Det gör ont. Var allt han sa innan Pomfrey kom och schasade ut oss alla. Slytherinarna började gå ner för trapporna och jag stod och kollade på trapporna som ledde till mitt hem.
- De var ingen dålig flygning, Cara. Jag vände mig om och såg in i Blaise mörk bruna ögon.
- Tack, det är en underbar känsla att flyga på en hippogriff. Svarade jag och log lite drömmande.
- Förstår det. men nu ska jag gå ner till middagen, kommer du? Jag såg på Blaise och skakade sedan på huvudet.
- Jag är inte hungrig. Sen gav jag honom en kram och började vandra om kring i slottet. Ska jag gå ner till Snape? Nej! Det var han som skrek på mig och det är han som får komma och be om ursäkt! Jag stannade vid fönstret som jag och Salazar suttit i förra året. Jag såg ut genom fönstret och långt bort på bergen. Sjön låg spegelblank och bortom bergen började solen gå ner. Jag log åt hur vacker naturen kunde vara och styrde sedan mina steg mot uggletornet. Ugglorna lyfte lite på huvudena när jag kom men struntade snart i mig. Jag gick fram och satte mig i fönstret som jag mött Simon för första gången. Himlen var helt röd nu och det påminde om blod, det såg nästan ut som ett krig hade pågått bland molnen.
- Jag tvivlar på att ens du kan flyga utan kvast. Jag vände mig om och log mot Lupin och sen skakade jag på huvudet.
- Jag tänker inte flyga utan kvast. Det är omöjligt. Jag vände åter blicken mot molnen och Lupin kom fram till mig och ställde sig bredvid.
- Får jag fråga vad professor Snape ville i morse. Jag hoppas han inte var för elak mot dig. Jag såg på professorn, vad skulle jag svara?
- Jag vet inte om jag kan säga det. Jag såg på honom och han såg undrande på mig.
- Om han straffade dig utan anledning kan jag prata med honom. Jag log lite, undra hur det samtalet skulle låta? Tror inte de skulle vara någon bra ide.
- Nej det är inte som du tror, professorn. Sa jag och sökte blicken mot himlen
- Jaså? Jag trodde inte du var rädd för honom? Han små skrattade lite och jag stämde in innan jag svarade
- Nej det är jag inte, men det här är något jag måste lösa själv. Det är en sak mellan oss som ingen kan lösa förutom jag eller Snape.
- Vad är det jag inte vet? Kan det vara värre än att ha du-vet-vem som pappa? Lupin såg undrande på mig, vad skulle jag säga? Jag såg på min slitne professor.
- Nej det är de nog inte, men på grund av hur du och dina kompisar behandlade honom under hans skoltid så vet jag inte om jag kan berätta för dig. Remus ryckte till när jag sa det.
- Ja jag vet. Han lyfte ögonbrynet och såg frågande, men jag sa inget mer. Jag hoppade ner från fönstret och kände hur det snurrade lite. Jag tog tag i fönsterkarmen för att inte ramla.
- Cara mår du bra? Lupin såg på mig och jag försökte samla tankarna, men det gick inte allt snurra, sen kom marken närmare och allt blev svart.

- Nu får ni inte veta mer. Men jag känner att det börjar bli en dålig vana att ramla ihop. Men det är alltid intressant för jag gör det alltid av olika anledningar. Men nu ska jag ut i regnet och tortera folk.

*Kash*


Voldemorts dotter eller sanningen bakom HP 3 del 3

- Jag sitter här och bara tänker på vad som händer längre fram men vi måste ju ta det i rätt ordning. Tryck på knappen.

Hermione satte sig ner och klappade Harry i ansiktet. Som rörde lite på sig.
- Harry hur är det med dig? de gröna ögonen slogs upp och han såg undrande på oss.
- Är du ok? Ron såg oroat ner på sin vän och jag fick dra honom tillbaka lite så Harry kunde andas.
- Ja. Vad hände? Vad var det där för varelse. Var det nån av er som skrek? Harry såg på oss alla
- Det var ingen som skrek. Sa Ginny nervöst och de såg oroligt på honom. Det måste ha något med Harrys minne att göra.
- Men jag hörde någon som skrek. De andra såg på varandra men visste inte vad de skulle svara. Lupin bröt tystnaden genom att ge oss choklad.
- Varsågod, ät det kommer hjälpa. Lupin såg på oss alla, Harry åt inte sin choklad men såg tillbaka på professorn.
- Vad var det där för något? Nu riktade alla andra sina blickar mot Lupin
- Dementorer…
- De vaktar Azkaban. Fyllde jag i och vår nya lärare nickade, han reste sedan på sig och gick mot dörren.
- Jag ska prata med lokföraren. Ät upp chokladen det hjälper. Ursäkta mig… sa han och gick ut genom dörren. Harry reste sig och satte sig på sätet.
- V-vad hände? Han såg frågande på oss och de andra började förklara för honom. Jag sjunk ihop på sätet och tänkte på mitt värsta minne. Jag har svårt för dementorerna. Det tog mig många år innan jag kunde besegra dem. Jag kommer ihåg alla gånger pappa fick ställa sig i mellan mig och dem, och hur har tröstat mig efter åt. Han är nog världens bästa pappa vad än alla andra säger. Jag drogs tillbaka till nuet av att Lupin kom in, det var då jag kom och tänka på chokladen han gav oss och jag åt lite. Genast kändes det bättre. De andra var fortfarande lite bleka.
- Jag har inte förgiftat chokladen! Er vän miss…
- Säg Cara. Svarade jag, jag vill inte ge ut mitt efternamn till nån jag inte vet något om. Det är nåt bekant med mannen, men jag kan inte sätta fingret på det.
- Ok, Cara lever fast hon åt av chokladen. Han log mot de andra och de såg tveksamt på mig, jag små log och nu åt de försiktigt av godiset och när inget hände åt de mer.
- Där ser ni. Vi är framme om tio minuter. Hur mår du nu Harry? Lupin log som en sol, vi kanske kan få en bra försvar mot svartkonst lärare i år. Harry såg lite undrande ut när han kände till hans namn, men det är ju inte så konstigt.
- Eh, jag mår bra professorn. Sista biten gick fint och tåget bromsade ljudlöst in. Alla elever fick nu en väldigt fart, men jag tog lugnt ner hatten från hyllan sa hejdå till Merlin och Kira innan jag steg av med mina vänner och professorn bakom oss. Eleverna rusade fram och tillbaka, husdjuren lät från sina burar och mitt i myllret stod första klassarna förvirrade.
- Första klassare hitåt. Hörde vi Hagrid gorma, han vinkade åt oss och vi vinkade tillbaka. Vi följde strömmen mot vagnarna och hopade in i den sista som kom, professorn gjorde oss sällskap.
- Nå vilka har vi här? Harry vet jag ju och så Cara, var det väll? Jag såg på professorn och nickade.
- Hermione Granger. Sa Mioni artigt och puttade till Ron så han skulle svara.
- Öö, Ron Weasley. Han blev lite röd när Mioni påminde honom om att vara artig.
- Att du var Arthur och Mollys son borde jag förstått. Jag ser att ni går i Gryffindor, där gick jag också när jag var elev. Vår nya lärare verkar väldigt trevlig. Vagnen bromsade in och jag hoppade av, på trappan såg jag Slytherin elever. Mina vänner kom ut bakom mig och Draco steg fram ur gruppen på trappan.
- Svimmade du Potter? Ärligt talat? de andra skrattade lite.
- Ge dig Malfoy. Väste Ron och Dracos ögon riktade sig mot honom.
- Jag är förvånad över att du inte svimmade med, Weasley. De skrämde kanske dig med? Ron blev åter röd om öronen och de andra skrattade.
- Ge dig Draco. Sa jag trött och han såg lite förvånat på mig, men just nu orkar jag inte med ett bråk.
- Annars? Log han lite retsamt och han skulle bara veta.
- Är det några problem här? Lupins röst var mild men med en vuxen bestämdhet. Draco synade honom och såg på hans slitna kläder och sa sedan med ironi i rösten
- O, nej då. Absolut inte… Professorn. Sen flinade han och hans vänner bakom skrattade.
- Draco. Jag gav honom en varnande blick, och han förstod att jag hade fått nog. Han ryckte på axlarna ursäktande och gick sedan in med dem andra skrattande bakom, högst hörde man Pansy och jag suckade. Lupin log svagt mot mig och han fick ett leende tillbaka, jag gillar faktiskt honom skarpt. Han verkar ha varit med om mycket men han är inte mallig för det. Vi började gå in mot matsalen.
- Han är precis lika dan som sin far! Idioter hela bunten. Klagade Ron och Harry nickade. Mioni sa dock inget, jag antar att hon inte vill välja sida. Men jag hade fått nog.
- Börja inte du också! Måste jag varenda dag höra er klaga över varandra. Sa jag surt och gick ifrån dem. Jag satte mig surt vid bordet de andra kollade lite på mig, tvillingarna slog sig ner vid mig och snart var jag på glatt humör igen.
- Får jag fråga vad som kan få miss Riddle på dåligt humör innan hon ens har satt sin fot på skolan? Skrattade Fred och jag skakade på huvudet.
- Din bror och Draco. George var på väg och säga något om det men Ron som ensam slått sig ner skakade på huvudet, och han lät bli. Jag undrar vad de andra två är, men innan jag han fråga gled dörrarna upp och in kom första års eleverna. Hela salen tystnade och följde dem med blicken, jag såg intressant på dem, fast de såg inte så mycket ut för världen. Undra hur det såg ut när vi kom in. Jag tröttnade ganska snart. Jag har aldrig förstått vad andra ser i ceremonin. Jag kommer ihåg min, undra hur allt hade sätt ut om jag blivit placerad i Slytherin den dagen? Innan jag visste ordet av det så var det över. Alla applåderade storartat och jag såg några nya ansikten vid bordet. Just som rektorn skulle börja tala kom mina andra två vänner och min föreståndare in, de gick till sina platser och Dumbledore log. Jag måste medge att han ser ganska mäktig ut där han står i sitt gråa hår och glasögon. Undra vem som är starkast han eller pappa? Rektorn log och tog till orda
- Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar vår utsökta festmåltid vill jag informera er om några saker. Som ni märkte så genomsöktes tåget av dementorer och på grund av omständigheterna har ministeriet beordrat att de ska vakta ingångarna till skolan. Han pausade. Dumbledore lös upp i skenet av ljusen, jag såg på honom och precis som alla andra och han fortsatte.
- Därför vill jag göra klart för er att så länge dementorerna är här får ingen lämna skolan utan tillåtelse. Man kan nämligen inte smyga förbi en dementor och de ligger inte i deras natur att förstå vädjande och ursäkter så därför vill jag undvika problem eftersom det annars kan bli en väldigt massa pappersarbeten. Han små log lite och jag förstod honom, fast alla verkade inte fatta skämtet. Jag antar att de inte sätt vad dementorer kan göra, det är ingen vacker syn. Han fortsatte med en bestämd röst.
- Därför litar jag på att prefekterna ser till att ingen kommer till skada. Särskilt stort ansvar vilar på de två nya försteprefekterna. När han nämnde det sträckte Percy på sig och vi började små fnissa. Dumbledore sa sedan gladare
- Och nu lite gladare nyheter, i år har jag den stora äran att presentera två nya lärare. Först vår nya lärare i försvar mot svartkonst, Professor Lupin. Han har mycket vänligt ställt sina kunskaper till förfogande. Jag började applådera men det var inte många som stämde in.
- Kolla på Snape. Viskade Ron till oss och jag såg på min gudfar. Han såg på Lupin med hat i blicken, jag vet att han vill ha tjänsten som försvar mot svartkonst lärare men det här är något mer, han bara inte ogillar Lupin utan verkar verkligen hata honom.
- Men självklart. Sa jag till mig själv, men de andra verkade ha hört mig men när jag inte fortsatte så vände de åter blicken mot rektorn. Jag hade precis kommit på att Lupin var med och mobbade Severus när han gick i skolan. Plötsligt applåderade alla ljudligt och jag såg upp mot lärar bordet, det verkade som om Hagrid hade blivit lärare i skötsel och vård av magiska djur. Inte konstigt att vi fick en bok som bits. Dumbledore avslutade talet och maten kom upp, den var lika god som alltid, och som alltid åt jag inte mycket. Men jag förvånade mig själv med att ta en stor tallrik kladdkaka.
- Vad var det som var självklart, Cara? Harry såg på mig och jag svalde.
- Nej det var inget. Jag log mot dem, hela salen var fylld med folk som skrattade och pratade. Maten försvann tillslut från faten och alla visste vad de betydde, att det var dags att gå till sängs. Mina kompisar skyndade sig fram till lärarbordet när de andra började tömma salen. Jag följde efter dem fram till Hagrid.
- Grattis. Sa vi i kör och han torkade några tårar och log stolt.
- Tack så mycket. Men det är eran förtjänst. Och Dumbledore, han är en stor man… han kom raka vägen till mig när tjänsten var ledig och frågade om jag ville ha den… det betyder så mycket för mig… sen började han gråta så mycket att han slog händerna för ansiktet. McGonagall schasade iväg oss, och just när jag var på väg bort hörde jag rektorn ropa på mig. Jag stannade och väntade på honom.
- Jo Cara jag tänker på professor Lupin, vill du berätta för honom vem du är? Han log mot mig, och han börjar se mig som den jag är inte som Voldemort och det gör mig glad. Vi gick långsamt ut ur salen och jag svarade.
- Jag vet inte. Jag menar jag vet faktiskt inget om honom. Jag såg in i de blå ögonen som log förstående.
- Jag kan lova dig att han dömer dig för den du är. Visst han gillar inte din far…
- Precis som resten av världen. Skrattade jag och Albus nickade roat, men ändå alvarligt.
- Berättar du för honom så säger han inget. Vi var framme vid hans kontor och jag funderade en stund, jag litar faktiskt på Lupin, pappa skulle skällt på mig så mycket för att jag litar på honom redan, men jag har en radar eller vad vi ska kalla det mot folk som är opålitliga.
- Ok, jag tror det kan underlätta lite. Men jag tror det blir bäst i fall du berättar. Förresten tror jag vi ska gå upp och inte låta professorn vänta. Jag började gå mot trappan som Dumbledore fått fram.
- Hur visste du? Han såg roat på mig där han gick bakom mig, jag skakade på huvudet, flätan var lös.
- Annars hade vi gått till hans kontor, eftersom jag tror du visste att jag skulle låta dig berätta. Vi gick in genom dörren och mycket riktigt satt Lupin i stolen som jag suttit i många gånger förut. Han såg undrande på oss. Jag log lite och slog mig ner i fönstret och kollade ut över skolområdet. Jag skulle kunna stå här i dagar. Dumbledore tog till orda.
- Vi har lite information om miss Riddle som jag tror du kan behöva. Det blev en paus och jag önskade att han kunde fortsätta.
- Jo hon är inte riktigt som andra barn. Det lät ju väldigt bra det låter som jag är efterbliven, Lupin såg undrande på rektorn, han verkade tro samma sak. Dumbledore log lite och sa i stället
- Nej inte på det sättet, hon är tvärt om en väldigt smart och begåvad häxa. Men det är så att hon är lite speciell eftersom hennes far råkar vara Voldemort.
Ja det var ju ett smidigt sätt och säga det på. Tänkte jag och suckade, Lupin såg åt mitt håll och ajg ryckte på axlarna.
- Man väljer inte sina föräldrar. Svarade jag och han nickade förstående och såg åter på rektorn som fortsatte
- Hennes bild av Voldemort är dock lite annorlunda, och fascinerande, man kan nästan tro att hon talar om en annan person.
Han är en annan person när han är med mig, tänkte jag.
- Men jag förstår inte riktigt, menar ni att han bildade en familj med fru och allt? Jag små skrattade åt hela bilden jag fick upp, Voldemort med fru och barn en riktigt lycklig familj, ne de hade inte funkat.
- Nej. Jag har ingen mamma, eller jo men hon är död. Vi får ta det från början. Min mamma är dotter till Merlin och hon gifte sig med en annan trollkarl, som senare svek henne för att bli mugglare typ, så han såg till och få henne bränd på bål i deras by. De lever som man gjorde på medeltiden. Han var på väg och bränna mig med, men morfar han hem i tid och räddade mig. Han lämnade mig på ett barnhem. När jag var fem hade Voldemort kommit dit. Han var uttråkad och bestämde sig för att döda alla på barnhemmet, jag var den enda som överlevde förbannelsen och det slutade med att han adopterade mig eller vad vi ska kalla det. Jag hade spottat fram orden om min biologiske far, och när jag förklarat klart verkade Lupin förstå lite mer.
- Men vart bor du nu då? Eftersom din far gick bort för två år sedan? Jag såg på professorn, skulle jag berätta? Nej inte utan att ha pratat med Snape.
- Pappa är inte helt borta. Dumbledore får förklara mer senare. Ne jag bor hos min gudfar. Han nickade, rektorn såg på mig och log sedan.
- Men nu tror jag att fröken Riddle behöver sova om hon ska orka med skolan i morgon. Frågan är bara hur du ska ta dig till ditt sovrum, jag vill inte släppa dig själv i korridoren. Han vet inte om att jag kan teleportera mig inom skolan, kanske bäst så. Men lösningen kom snabbt.
- Jag följer henne. Ut ur en tavla kom Salazar och ställde sig bredvid mig, jag gav honom en kram och han log.
- Vad bra, då vet jag att hon kommer fram säkert. Och sov gott miss. Han log och vi lämnade honom och min nya lärare på rummet.
- Vad kul det är att se dig. Sa jag när vi kom ner i korridoren som låg öde, grundaren gick bredvid mig i sina gröna kläder och silvriga mantel.
- Det samma. Och du verkar ha växt under sommaren. Han granskade mig och jag log, jag var väl medveten om att jag hade växt och börjat se mer vuxen ut under sommaren.
- Ja det har jag. Har det hänt något på skolan under sommaren? Jag såg på honom där vi gick korridoren fram som ledde oss till mitt elevhem.
- Nej inte direkt. Skolan är väldigt händelse lös utan dig här. Han blinkade med ena ögat och jag förstod vad han menade. Det verkade alltid hända saker runt mig. Vi stod framför den tjocka damen och Salazar gav mig lösenordet, Fortuna Major.
- Sov gott nu. Sa han och gav mig en kram och klapp på huvudet. Jag log mot honom och önskade honom det samma. Sen klev jag in genom porträtthålet och Salazar var borta. Uppehålls rummet var tomt vilket inte var så konstigt med tanke på att klockan var ett. Jag gick upp till mitt rum och såg mina saker. Jag öppnade Merlins bur, och gav honom lite godis. Han hoade och la sen huvudet under armen. Kira såg på mig och jag gav henne en mus och hon åt tacksamt upp den. Sen packade jag upp mina saker och bytte om till pyjamas. Jag har verkligen saknat det här rummet. Jag kröp ner under täcket och kände mig som hemma.

- Ja ni får ingen spännande avslutning nu. Jag vaknade faktiskt inte upp varje morgon på grund av att det händer något, även om det var på Hogwarts. Allt det här känns som en livstids sedan. Undra hur det hade blivit om kriget aldrig brytt ut? Men det är ingen mening att spekulera i vad som kunde vara. Nu får ni försvinna här ifrån för jag ska äta och sedan tortera!

*Kash*


Voldemorts dotter eller sanningen bakom HP 3 del 2

tänkte att jag får börja lägga upp den igen :)

- Det har varit en underbar dag. Tro det eller ej men jag njuter faktiskt av saker och underbara dagar är en av dem! Men tryck på den där knappen nu.

Jag såg nyfiket på Lucius men hans svar gjorde mig besviken.
- Vad jag vet så var han inte det. Varför undrar du? Jag mötte hans blick och sänkte rösten.
- Ne jag var bara nyfiken. Jag vet att Severus var dödsätare precis som du och när de sa att Sirius var Voldemorts närmaste man blev jag nyfiken på honom. Jag ryckte på axlarna och åt sedan upp maten. Vi satt där hela kvällen och hade riktigt trevligt. Vi pratade om en massa saker. Och jag fick reda på en hel del roliga saker som Draco hade gjort när han varit liten så som lekt tebjudning och sprungit runt i Narcissas schalar och hattar. Draco mumlade något ursäktande men hans föräldrar log. Undra om Voldemort kan berätta en massa saker som jag gjorde när jag var liten? När klockan började närma sig nio lämnade vi restaurangen sa hejdå till varandra vid den läckande kitteln. Jag tackade så mycket för maten och lovade Draco att vi skulle ses i morgon, sen gick jag in där jag fann familjen Weasley, Harry och Hermione sitta framför brasan. Mioni var den som först fick syn på mig och gjorde plats bredvid henne i soffan. Jag skulle just slå mig ner när Mrs. Weasley gav mig en kram.
- Hej lilla vän. Sa hon och smekte mig lätt över kinden. Är det så här det känns att ha en mamma?
- Hej Mrs. Weasley. Jag log och satte mig ner bredvid Hermione.
- Vad har du gjort hela kväll? Ron såg misstänksamt på mig, undra vad han tror jag har gjort?
- Lucius bjöd mig på middag. Svarade jag glatt. Medlemmarna i familjen Weasley såg undrande på mig, jag visste att det inte gillade Malfoys men orkade inte kommentera det. Tack och lov började de ganska snart diskutera annat. Jag hörde något om att vi skulle bli hämtade av bilar från ministeriet, och något om att Percy hade blivit försteprefekt, vilket inte förvånar mig. De pratade lite om Egypten och jag log. Jag gillar faktiskt Rons familj och de förtjänade att få åka på semester. Jag hade också velat åka på familjesemester. Nej inga sådana tankar nu, vi ska inte tänka på hur det kunde varit! När klockan närmade sig tolv sa Mrs. Weasley bestämt att det var dags att sova, vi hade ju trots allt en viktig dag framför oss. Jag och Hermione reste oss upp och gick till rummet som vi delade. Vi sa inte så mycket utan gick och la oss.

Jag vaknade av att Hermione väckte mig. Jag log mot henne och nickade.
- Tänk att vi redan börjar tredje året. Det känns som om det var igår vi blev sorterade. Sa jag och såg på min vän när hon tog på sig ett par jeans och en röd tunika. Själv slängde jag på mig en blodröd klänning och klackskorna.
- Jag förstår vad du menare. Cara jag kom precis på en sak! Ingen av mina föräldrar har skrivit på mitt intyg om att jag får åka till Hogsmeade. Jag såg på henne. Severus hade skrivit under mitt i samma stund som det kommit. Men han kunde inte skriva under hennes eftersom han inte har vårdnaden om henne. Jag tog fram hennes papper och skrev hennes morsnamn.
- Sådär. Tror du någon vet att det inte är hennes underskrift? Hermione såg lite tveksamt på den, hon tyckte inte det var rätt att förfalska intyget men skakade sedan på huvudet och stoppade ner det i fickan. Vi tog våra koffertar som Severus hade trollat dit kvällen innan, och husdjur och gick ner för att få lite och äta. De andra gjorde oss snart sällskap. Vi hade ställt våra saker vi dörren och Krumben verkade inte alls nöjd med att han behövde sitta instängd i en bur. Och jag såg oroat på Kira men hon bara låg där lugnt och väntade på att något skulle hända.
- Jag släpper ut dig när vi kommer till tåget. Sa Krumbens ägarinna och Ron gav henne en mordiskblick
- Det gör du inte alls! Han kommer döda Scabbers. Och snart var de två i full gång med ett mindre bråka om att det inte var Krumbens fel, men ron höll inte med.
- Akta så jag inte släpper Kira på båda era husdjur. Sa jag skrattande och de såg bort mot ormen som lyft sitt huvud när jag nämnt hennes namn.
- Hon får aldrig i sig båda två! På pekade Ron och jag bara log mystiskt och han såg inte lika säker. Jag var själv inte helt säker på om min gröna vän verkligen hade orkar båda.
- Bilarna är har nu så skynda er! Sa Arthur från dörren och vi reste oss från bordet och började lasta in våra skolsaker i bilarna. Resan var inte direkt upphetsande snarare tvärtom. Väl framme på King Cross kryllade det av folk och vi försökte undvika att köra på någon.
- Jag föreslår att vi går in två och två. Sa Rons far och drog med sig Harry mot spärren och snart var de borta, de andra gjorde lika dant och snart stod jag själv kvar. Jag puttade vagnen framför mig och snart var jag igenom. På andra sidan kryllade det av folk och tåget stod där skinande rött och röken steg ur skorstenen. Vi styrde våra steg mot vagnen längst bak och lastade in bagaget. Mrs. Weasley gav alla sina barn varsin kram och sedan oss andra, jag blev lite förvånad men tog glatt i mot den.
- Harry kan jag få prata lite med dig? Mr. Weasley gick bort en bit med Harry och hans fru sa åt oss att vara försiktig innan hon gav oss några smörgåsar vi tackade henne och gick ombord på tåget när Harry kom tillbaka. De andra medlemmarna i familjen Weasley gick åt olika håll och vi gav oss på jakt efter en kupé.
- Den här verkar vara den enda som vi får plats i. Sa ron och gick in. Jag såg att den inte var tom utan det satt en man i den. Han såg ut att vara i Severus ålder, fast ändå inte. Han sov och såg väldigt sliten ut. Jag undrar vad han har varit med om?
- Vem är det här? Harry såg på mannen och jag läste på hans bagage.
- Professor R.J. Lupin vår nya försvar mot svartkonst lärare. Svarade jag honom och log lite roat när jag såg hans förvånade ansikts utryck. Jag slog mig ner mitt i mot honom, och såg undrande på mannen.
- Hur vet hon? Hur kan hon veta allt? Ron såg frågande på de andra två som slått sig ner.
- Ron det står på hans väska att han är professor och den enda lediga tjänsten är ju försvar mot svartkonst.
- Hoppas han klarar av det. Sa Harry och vi förstod vad han menade. Vi hade redan haft två lärare i det ämnet och det verkade vila en förbannelse över ämnet. Men trots att mannen såg lite klen ut tvivlade jag på att han var det. Harry stängde dörren och kontrollerade att Lupin sov och sa sedan.
- Jag måste berätta en sak för er. Din pappa tror Black rymde för att ta ut sin hämnd på mig. Han förlorade ju allt när jag "dödade" Voldemort. Black verkar tro att om han dödar mig kan Voldemort komma tillbaka. Och tydligen är det inte alls honom på spåren, men de tror att han är på väg till Hogwarts.
- Så Black rymde för att få tag på dig… du måste vara jätte rädd Harry. Snälla ställ inte till med några problem nu! Sa Hermione oroligt och jag funderade på vad Harry sagt. Men var Black verkligen dödsätare? Det måste han ju vara annars hade han väll inte gett sig efter Harry?
- Problemen söker upp mig inte tvärt om! Försvarade Harry sig.
- Men hur dum får man vara om man söker upp någon som vill döda en Hermione? Frågade Ron och de började genast argumentera, Harry passade på att sätta sig bredvid mig.
- Vad tror du Cara? Jag såg in i hans gröna ögon och log mot honom sedan.
- Jag tror inte det är någon fara. Jag tvivlar på att Black kan komma åt dig och… jag tvekade men Harry väntade på ett svar.
- Jag vet inte jag har svårt o tro att han var dödsätare. Det låter som ministeriet döljer något. Han nickade lite gladare över att någon av hans vänner trodde att han skulle överleva året. Vi blev avbrutna av ett lågt visslande och vi såg oss om kring.
- Det kommer från din väska Harry. Sa Hermione och ron lyfte ner den. I väskan hittade han källan till det mystiska ljudet. Det var ett snokoskåp och Hermione såg fascinerat på det.
- Jag gav det till Harry i present, men Errol måste ha gjort sönder det på vägen från Egypten.
- Stoppa tillbaka det innan han vaknar. Sa Harry och vi såg på vår blivande professor men han hade inte rört sig. Ron gjorde som Harry sagt och la sedan upp väskan på hyllan.
- Vi får laga det i Hogsmeade, dt ska tydligen finnas en butik som säljer såna saker där. Ron log glatt och Mioni sa intresserat.
- Jag har läst att det är enda mugglarfria staden i hela England. Och jag var på väg och svara men ron han före.
- Ja det är det. Men det är inte därför jag vill dit. Det ska finnas en godisbutik som har alla möjliga godissorter.
- Men det är ett väldigt intressant ställe. Ta bara spökande stugan som exempel det ska vara det mest hemsökta huset i hela England.
- Ja jag hoppas vi kan ta oss in i stugan. Sa jag och avbröt Ron när han rabblade godissorter och inte brydde sig om Hermione.
- Det låter verkligen super kul. Ni får berätta allt för mig. Vi såg på Harry som försökte le mot oss.
- Ska du inte med kompis? Ron såg på sin svarthårige vän som skakade på huvudet.
- Min morbror skrev inte under och Fudge ville inte heller skriva under.
- Men McGonagall kan kanske hjälpa dig. Föreslog Mioni och jag tvivlade på att vår föreståndare kunde skriva under åt Harry.
- Annars kan ju Fred och George visa dig en av de hemlige gångarna. Sa Ron och log åt tanken, men Hermione såg inte lika road ut. Hon sa i stället strängt
- Ron, Sirius Black är där ute och du vill släppa ut Harry utan uppsikt!
- Men vi skulle ju vara med honom, Black skulle väll inte attackera Harry då? Svarade Ron och jag log åt hans naiva sätt.
- Black sprängde en hel gata med människor jag tror knappast vi 3 lär hindra honom från att skada Harry.
- Men Cara du kan väll stoppa honom. Svarade Ron mig. Jag kan grunderna i duellering men jag har faktiskt inte mött någon. Pappa räknas inte eftersom han aldrig skulle skada mig men Black sägs ju vara galen.
- Tack för berömmet men jag tvivlar på det. Jag har aldrig duellerat med någon. Svarade jag min vän, Hermione öppnade och släppte ut Krumben som genast gjorde att Ron började skälla på henne. Jag såg framför mig en scen när de var gifta men skakade snabbt av mig den. Jag har svårt att se mina vänner gifta i alla fall om de ska bo i samma hus.
- Om ni fortsätter skrika kommer ni väcka professorn. Sa jag lågt och släppte ut Kira som tacksamt ringlade ihop sig i mitt knä. Hermione och Ron sänkte rösten men sa inget. Plötsligt slog dörren upp och framför oss stod ett gäng Slytherinare. Jag såg Draco, Blaise och Simon stå längst fram bakom dem stod några andra. De fem killarna såg hatiskt på varandra och jag reste mig snabbt upp, la Kira runt axlarna och gick ut till dem. Mioni kom efter och snart stod vi i den trånga korridoren.
- Hej hur är det med er? Frågade jag och de svarade att det var bra innan vi omfamnade varandra. Kira såg intressant på oss och när Pansy sa något nerslående väste hon lågt och jag såg skräcken i hennes ögon.
- Var det något ni ville eller skulle ni bara slänga nerslående kommentarer? Frågade Hermione lite roat och jag log mot henne.
- Nja vi ville väll se hur det var med er och om ni ville sitta med oss en stund? Svarade Blaise nonchalant.
- Vad vänligt av er. Men vi stannar nog här. vi ses på Hogwarts. Svarade jag och de log innan de gick vidare och vi återvände till kupén. Killarna kollade upp när vi kom men sa inget utan fortsatte sin diskussion om quidditch. Men blev snart avbrutna när damen med godisvagnen kom. Vi såg hungrigt på godiset och köpte mer än vad som var nyttigt.
- Borde vi inte väcka honom? Han skulle nog behöva lite mat. Sa Hermione lite som en mamma och jag log innan jag försökte väcka honom.
- Professor Lupin. Professorn. Men han reagerade inte, damen svarade
- Han vet vart jag är om han blir hungrig. Sen försvann hon med ett leende. Jag såg ut genom fönstret och landskapet blev vildare ju längre norr ut vi kom. Men jag tyckte det var vackert. Plötsligt gnisslade tåget till och tappade fart. Det gick saktare och saktare tills det stod helt stilla.
- Vad skönt äntligen framme. Sa Ron och sträckte lite på sig, men det är något som är fel. vi har rest för kort tid för att kunna vara framme redan, och Hermione påpekad det.
- Vi har över en timme kvar egentligen. Och vi såg undrande på varandra.
- Det är kanske ett maskinfel. Föreslog Harry och vi nickade, men jag tvivlade på det. Utan för varning slocknade lamporna och ljudet från regnet hördes högre när tåget var helt tyst. Jag satte mig närmare fönstret och försökte se ut.
- Det är något där ute och jag tror det kommer på tåget. Sa jag lite oroat vilket gjorde mina vänner oroade eftersom jag brukade vara lugn. Men jag blev orolig när jag inte såg var det var som kom på tåget, jag hoppade till när dörren for upp.
- Aj. Hörde jag någon säga.
- Neville? Frågade Harry och personen svarade ja. Harry satte honom på ett tomt säte och snart hade även Ginny gjort oss sällskap.
- Vad är det som händer? Frågade hon oroligt och vi svarade att vi inte visste.
- Tysta. Hördes en hes okänd röst och jag antog att den tillhörde professorn, så han hade vaknat tillslut. Han tände en eld med hjälp av staven och lyste på oss alla.
- Vänta här. Var allt han sa och började gå mot dörren men stannade i rörelsen. Dörren hade åter börjat åka upp. Jag kände att allt blev kallt och jag rös till, det kan bara betyda en sak. Dementorer! Dörren öppnades helt och i ingången stod två dementorer. De var täckta i svarta mantlar och svävade en bit ovanför marken. De såg på oss och jag kände hur jag rös. Jag hade bara läst om varelserna som vaktade trollkarlsfängelset. Plötsligt fällde den ena ner huvan och visade vad som skulle föreställa ett ansikte. Den vände sig mot Harry och böjde sig närmare och jag visste vad det betydde.
- Expecto patronum. Sa jag och skickade iväg en baby drake på den ena. Men jag var inte den ända som hade använt en patronus, jag såg på min lärare som såg frågande på mig innan vi hörde hur Harry slog till golvet. Vi såg oroande på honom. Men han vaknade inte utan bara skakade.

- ja vad var det som hände med Harry? Ja det får ni veta nästa gång. Men jag måste medge att den tågresan var intressant. Och sen så kan jag tala om för er att jag gillade Lupin han blev en av mina favorit lärare. Ni kommer senare få veta varför men nu ska jag återgå till att tortera mannen som sitter inlåst i källaren.

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 3 del 1

- jag sitter här mitt i natten och tänkte fördriva tiden genom att berätta om mitt tredje år. Eller i alla fall börja.  Så tryck på knappen.

Jag vaknade av att det knackade på dörren. Ja jag är lätt väkt. Nån meter bort sov fortfarande Mioni. Det har varit en rolig sommar synd att den snart är slut. Koffertarna med alla saker som vi skulle ha med oss till Hogwarts var packade och i mon skulle vi få åka tillbaka. Jag satte mig upp i sängen. Idag skulle jag äntligen få handla mina saker inför mitt tredje år, synd bara att Severus inte kan följa med. Jag minns första gången han tog med mig dit, det känns som en livstids sedan. Och förra året hade också varit intressant. Men i år hoppas jag på en lugn tur. Jag gick fram till Mioni och väckte henne.
- Upp och hoppa törnrosa. Jag skakade lite på henne och hon log. Sen gick jag fram till garderoben, tog ut en lila svart klänning, och gav Hermione svart klänning, hon såg lite tveksam ut men tog sedan på den och vi gick ut till köket där Severus satt.
- God morgon Severus. Sa jag och log, Mioni log svagt. Hon har fortfarande svårt att inte se honom som den ”elaka” läraren, Snape lyfte huvudet från tidningen och såg lite bister ut men log sedan.
- God morgon Cara, och god morgon Hermione. Hon satte sig vid bordet och jag tog fram frukost till oss.
- Varför så nedstämd Severus? Jag såg på honom över mina flingor.
- Det är inget. Svarade han och vek ihop tidningen. Mioni såg intressant på oss som så många gånger innan. Hon tyckte att det var underhållande att lyssna på våra dissektioner.  För att Severus är inte en lärare i första hand åt mig utan en vän/ min familj, Sev har nästan blivit som en pappa för mig.
- Säg inget. Jag känner dig tillräckligt bra för att veta att det inte är sant. Jag såg på min gudfar och väntade på ett svar.
- Sirius Black har rymt från Azkaban. Sa han till slut och jag såg på honom. Det är inte likt Severus att oroa sig för saker. Eller oroa kanske är fel ord. Det var då det slog mig, Black var en av dem som mobbade honom under hans skoltid. Men varför oroar det honom nu. Jag menar han kan säkert utan problem klara av Black. Det måste finnas någon annan anledning.
- Professorn Snape, vem är Sirius Black? Hermione såg på vår professor, han såg tillbaka på henne och log lite.
- Du behöver inte kalla mig professor Hermione, vi är inte på skolan nu. Sirius Black sägs vara han som förrådde Potters föräldrar till Voldemort. Han spärrades in i Azkaban för det. Han sägs vara en av Voldemorts närmaste män. Vi kollade på Severus, och Hermione frågade undrande
- Sägs vara?
- Vad jag vet stod Black aldrig på Voldemorts sida. Severus spottade ut orden och jag granskade honom.
- Finns det en chans att du inte visste? Jag såg in i de svarta ögonen.
- Det finns en lite chans. Jag tror ingen vet allt som Voldemort gjorde, och planerade.  Jag nickade.
- Nej han dolde för mig halva mitt liv vem han egentligen var. Jag suckade lite och Severus la sin hand på min och frågade
- Hade du velat veta? Jag såg på honom. Det var en bra fråga.
- Jag vet inte. Jag hade nog blivit skrämd när jag var mindre, men det hade varit hjälpsamt att veta såna saker nu. Och jag hade helst sluppit fått veta allt han gjort genom andra.
- Cara om din pappa hade berättat för dig om sig själv hade du inte sätt honom på samma sätt. Jag antar att han visste det. Sa Mioni tröstande och la sin arm runt halsen på mig. Severus nickade instämmande.
- Du är den som betydde mest för honom. Men nu får ni rycka upp er. Ni ska ju till Diagongränden. Så gå och gör er klara nu. Uppmuntrade Severus och vi nickade glatt. Vi ställde undan disken och gick in på mitt rum. Vi borstade tänderna och fixade håret.
- Tänk att i morgon får vi åka tillbaka till Hogwarts. Sa Mioni glatt, jag flätade klart håret och svarade
- Ja det är underbart. Sen tog jag min ryggsäck och gick ut med min kompis ur rummet. Severus väntade på oss.
- Var försiktigt nu! Båda två! Han såg på oss innan han gav mig en kram, han såg på Mioni och log mot henne sedan.
- Vi ska. Vi syns i övermorgon på skolan. Sen gick jag och Hermione ut genom dörren och jag transfererade oss till Diagongränden. Det var fullt med folk, första års eleverna sprang glatt omkring och jag skakade på huvudet, undra om jag hade varit lika dan om jag haft en ”normal” uppväxt. Vi handlade de böcker vi behövde och såg undrande på monsterboken. Sen handlade vi skolkläderna och tillslut satte vi oss vid Florean Fortescues glassbar.
- Jag älskar chokladglass. Hermione, jag nickade mot henne. Men jag var långt borta i tankar.
- Vad tänker du på? Jag såg på henne och tog en sked glass. Jag såg på alla som sprang runt i alla affärer.
- Jag tänker bara på Sirius Black, jag undrar om han jobbade för pappa? Men Mioni han aldrig svara
- Hermione! Cara! Vi kollade upp och såg Harry och Ron komma mot oss.
- Hej! Sa vi glatt och gav dem varsin kram. Vi reste oss upp och vandrade omkring lite i affärerna. Harry berättade om hur han hade lyckats blåsa upp sin faster.
- Hur lyckades du med det? jag såg på honom o skrattade lite.
- Jag vet det liksom bara hände. Jag tappade kontrollen. Svarade Harry ursäktande och vi skrattade.
- Jag är förvånad över att du inte blev relegerad. Sa Hermione och undvek smidigt människor som kom in i butiken.
- Ja det är jag med. Men det var de minsta jag oroade mig för. Jag trodde de skulle skicka mig till Azkaban. Vet din pappa varför Fudge inte relegerade mig? Harry såg på Ron som ryckte på axlarna och svarade.
- Antagligen för att du är den berömda Harry Potter. Hade det varit jag som blåste upp min faster hade jag inte haft lika stor tur. Jag hade blivit relegerad om mamma inte hade slagit ihjäl mig. Men du kan fråga pappa själv, vi bor på den läckande kitteln i kväll. Ska ni också bo där? Ron såg på oss och vi nickade. Jag hade faktiskt aldrig sovit på den läckande kittel det skulle bli kul.
- Toppen. Har ni handlat alla era böcker? Harry log mot oss och väntade på svar. Vi nickade och betalade för godisklubborna.
- Harry titta vad jag fick? En ny stav. Ron var överlycklig, antagligen för att den var just ny. Vi skrattade lite och gick förbi åskviggen. Det stod massa folk runt den, både jag och Harry suckade lite längtansfullt.
- Jag funderar på att köpa en. Sa jag halvt till mig själv, och halvt till dem andra. De vände sig mot mig.
- Funderar? Det låter som du ska köpa en bok! Det är inget man funderar över antingen köper man den eller så gör man det inte! Sa Ron hysteriskt och jag log lite lugnande mot honom.
- Nej man kan fundera. Saken är den att jag inte vet vad jag skulle göra med den. Jag menar jag är bara reserv och jag kan inte ha en kvast liggande på rummet som jag inte använder. Förklarade jag.
- Jag kan använda den när du inte gör det. skämtade Harry och jag log. Sen visste jag inte om det är rätt att använda pappas pengar så där. Han sa förvisso att de var mina nu, men jag tror han ändå vill ha pengar när han kommer tillbaka och inte att jag ska ha slösat dem på en massa saker.
- På tal om köpa saker. Jag har lite pengar över så jag funderar på att köpa ett husdjur. Ja jag tror jag ska köpa en uggla. Jag menar Harry du har ju Hedwig och du Cara har ju både Merlin och Kira, och Ron du har ju Errol… Hermione var på väg och fortsätta men Ron tog till orda.
- Errol är inte min, han är familjens. Jag har bara Scabbers och för tillfället mår han inte alls bra. Jag tror inte Egypten var bra för honom. Jag såg på Ron Egypten? Hade han varit där? Vi får fråga honom senare. Jag såg på Scabbers han verkade faktiskt inte må bra, han såg väldigt sliten och gammal ut, om en råtta nu kan se sliten ut?
- Det ligger en djuraffär där borta. Harry pekade åt vänster och vi började gå åt det hållet. När vi steg in blev det ett väldans liv. Ugglorna som täckte väggarna hoade och jag var glad att jag inte jobbade här inne varje dag. Ron gick fram till disken och började prata med expediten medans jag och Mioni började kolla på ugglor.
- Den här då? Frågade jag och visade henne en svart uggla. Hon såg på den.
- Han är fin.
- Scabbers! Ron skrek och vi vände oss om för att se en stor rödgul katt. Ron råtta sprang ut och med sin ägare och Harry efter sig. Vi gick fram till disken där katten satt ganska förnöjt. Hermione såg på honom och gav han en klapp på huvudet, katten svarade genom att börja spinna. Det måste fått hennes hjärta att smälta för i nästa stund sa hon.
- Vad kostar katten? Expediten så förvånat på henne, antagligen för att ingen hittills hade velat köpa den.
- Krumben? Ja eftersom du verkar vara en flicka som tar bra hand om djur och han har varit här så länge får du köpa honom för 3 galleoner. Mioni började leta efter pengarna men jag la snabbt fram pengarna på disken. Min vän såg undrande på mig.
- Se det som en tidig födelsedags present. Hon log mot mig tog katten i famnen och gick ut till killarna som stod utanför.
- Du köpte inte det där monstret va? Ron såg misstänksamt på katten som just försökt äta hans råtta.
- Nej jag gjorde det åt henne. Sa jag och log retsamt mot honom. Han började genast skälla på mig om hur dumt det var. Men jag lyssnade inte. Hermione däremot svarade honom jag och Harry log mot varandra.
- Så hur har din sommar varit? Jag såg på min vän där vi gick med våra påsar på väg tillbaka mot puben.
- Som förra hemsk. Förutom den här sista veckan då. Det har varit helt underbart att kunna göra vad man vill när man vill. Hur var din och Hermiones sommar då? Harry såg på mig och jag svarade honom
- Den har varit helt ok. Eller mer än ok, vi har haft jätte kul. Jag fick till och med upp henne på Blackstar, min häst. La jag till när jag såg Harry undrande ansikts uttryck. Plötsligt stötte jag ihop med någon, och två sekunder fann jag mig själv liggande på gatan.
- Se dig för din… längre kom inte personen innan våra blickar mötts och jag såg att det var Draco.
- Cara. Sa han glatt. Bakom honom stod hans föräldrar. Narcissa log och såg nästan trevlig ut, Lucius såg lika allvarlig ut som alltid. Harry och Ron muttrade men slutade när Mr. Malfoys blick föll på dem. De fortsatte gå, Mioni sa snabbt hej till Draco tog sedan mina påsar, jag log tacksamt mot henne, sen gick hon efter killarna. Draco hoppade upp och hjälpte sedan mig upp.
- Cara vad kul och se dig igen. Narcissa gav mig en kram och Lucius skakade min hand. Draco lös som en sol när han gav mig en kram.
- Hur är det med dig? hur är det med professorn? Hur är det med Mioni? Och hur har sommaren varit? Har du handlat alla saker? Såg du åskviggen? Draco ställde så många frågor att jag knappt hann med. Hans mor stoppade honom tillslut.
- Draco, Cara hinner inte svara på alla frågor. Jag log tacksamt mot henne.
- Vi ska gå och äta, vill du följa med oss? Jag såg på Lucius som log lite halvt. Tänk vad annorlunda personer är beroende på vilka de är med. Jag minns hur han hade varit mot Dumbledore.
- Det kan jag inte. Jag kan inte tränga mig på. Svarade jag men Draco hade tydligen bestämt att nu när hans far bjudit in mig skulle jag med. Vi gick till en liten restaurang som låg längre ner i Diagongränden. Restaurangen var helt olik den läckande kitteln.  Det var ett finare och lugnare ställe och jag visste att jag inte hade tillräckligt med pengar på mig för att äta här.
- Lucius, det är jätte snällt av er att fråga om jag vill äta med er, men jag har inte tillräckligt med pengar på mig för att äta här. Jag mötte mannens blick som såg på mig och höjde ett ögonbryn.
- Jag bjöd med dig inte sant? Då förväntar jag mig inte att du ska betala för dig själv. Efter allt du gjort för Draco så är att bjuda på middag det minsta jag kan göra.
- I så fall vore det oartigt att tacka nej. Han log lite och valde sedan ett fint bord på andra våningen vid fönstret.  Jag såg på alla som stressade runt där nere, jag såg på alla butiker där nere och alla saker de säljer. Jag bara älskar magi. Lucius beställde in något och äta, och jag orkade inte bry mig vad det var så jag frågade inte. Undra vad pappa skulle säga om han såg mig äta med hans ”tjänare”, jag log lite åt tanken. Draco gav mig en frågande blick där han satt på andra sidan bordet. Jag skakade på huvudet.
- Du ställde en massa frågor Draco jag ska kanske svara på dem. Han nickade och väntade.
- Jo jag mår bra och professorn som du så fint kallade honom mår bra. Mioni med och vi har haft en super rolig sommar. Jag fick henne att rida på Blackstar. Han fnissade lite när han försökte föreställa sig Hermione rida. Hans far var på väg och säga till honom att det inte passar sig för en Malfoy att fnissa men hans mor bara skakade på huvudet och de återgick till deras samtal.
- Hur var din sommar? Förresten hur mår du själv? Jag såg på min blonde vän.
- Jo min sommar har varit bra. Vi var i Frankrike med Blaise familj.
- Ja jag fick kortet. Måste ha varit jätte skoj. Jag hade fått ett kort i mitten av sommaren från mina vänner där de berättade att de var i Frankrike i deras sommar herrgård. Min blonde vän nickade.
- Såg du åskviggen. Draco bytte ämne och jag blev åter helt fokuserad på nuet. Att mina tankar vandrar iväg har börjat bli en dålig vana.
- Ja det gjorde jag. Och jag köpte nästan en.
- Jag förstår vad du menar. Men jag fick ju en ny kvast förra året så jag får väll vänta ett tag. Jag såg att Lucius log lite, undra om han har någon plan.
- Jag hade verkligen velat ha en ny kvast. Frågan är bara vart jag skulle använda den. Som jag sa till Harry och Ron så är jag bara reserv så det känns lite dumt att bara ha kvasten liggande när jag inte spelar vilket inte är ofta. Och hemma kan jag inte spela, dels för att jag i så fall får spela själv och sen är jag helst inte där så mycket. Draco nickade medlidande och maten kom in. Jag såg att det var svärdfisk, ja Lucius har inte dålig smak i alla fall. Sen kom jag och tänka på en sak. Lucius är eller var dödsätare kanske han vet något om Black? För jag måste verkligen veta vems sida han stod på.
- Lucius jag har tänkt på en sak. De grå ögonen mötte min blick och han nickade och uppmanade mig att fortsätta.
- Du vet Black? Var han dödsätare? Familjen Malfoy såg på mig. Lucius var tyst en stund innan han svarade.
- Vad jag vet så…

- Nej nu tycker jag att ni har fått höra nog! Jag tänker faktiskt bege mig till Azkaban och hälsa på lite fångar där.

*Kash*

 


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 23

- Ja så nu sitter vi här och jag tänkte att ni ville höra slutet? Utanför regnar det och det är helt underbart. Men om ni vill veta vad som hände, så får ni faktiskt trycka på knappen.

 

 Lärarna såg chockat på varandra. Jag såg hur Severus blev orolig och hur han tog stöd med hjälp av en stol
- Hur vet du det? De andra eleverna såg frågande på sin kollega i grönt, som var likblek.
- Arvtagaren skrev det på väggen. Han skrev Hennes skelett kommer vila i kammaren i evig tid. Nu bröt lärarna ihop totalt. Flitwick brast i gråt, Severus satte sig trött ner i en stol och lika så gjorde Sprout. Hooch frågade med darrande röst.
- Vem är det? vilken elev har monstret tagit? De såg alla på Minerva
- Ginny Weasley. Flera av lärarna skrek eller flämtade till. Vi kände hur Ron tyst gled ner på golvet och jag la tröstande en hand på hans axel men han märkte det inte.
- Det här är slutet för skolan. Vi skickar hem alla elever i morgon. Skolan måste stängas. Dumbledore sa alltid… längre kom hon inte innan dörren flög upp, det var nästan så vi väntade oss att det skulle vara Dumbledore men i stället var det Lockman. Han verkade inte märka den dystra stämningen utan sa i stället.
- Jag slumrade till, vad för spännande har jag missat? Han kollegor såg på honom nästan med hat i blickarna. Severus klev fram och sa med iskallt tonfall
- Precis den mannen vi söker. En flicka har blivit kidnappad och förd till kammaren. Ditt stora ögonblick är här. men Lockman verkade inte hålla med utan bleknade. Sprout tog till orda och sa
- Det är riktigt. Och om jag vill minnas rätt sa du igår att du hela tiden vetat vad ingången till kammaren är. Flera nickade instämmande, och Lockman själv stammade fram
- Jag… öh… jag…
- Och till mig sa du att du var helt säker på vad som finns inuti kammaren. Pep Flitwick och gav honom en sträng blick
- Gjorde jag? Det minns jag inte… För svar mot svartkonst läraren såg inte lika självsäker ut.
- Jag minns i alla fall att du var ledsen över att du inte fick ta hand om monstret. Jag minns även att du tyckte att allt var dåligt skött och om du hade fått fria tyglar från början hade problemet varit löst! Sade Severus bestämt och han tänkte inte ge sig. Lärarna stirrade på honom när han åter tog till orda.
- Jag minns inget av det här. ni måste ha missförstått det hela…
- Nej då! Vi lämnar det hela till dig. ikväll blir ett utmärkt tillfälle att rädda flickan, vi ska se till att ingen är i vägen för dig. sa McGonagall bestämt och de andra lärarna nickade.
- J- ja men d-då säger vi v-väll det då. Jag g-går in på mitt k-kontor och g-gör mig k-klar. Läraren såg plötsligt väldigt liten ut när han skyndade iväg från sina kollegors blickar.
- Vi blev i alla fall av med honom. Föreståndarna till varje elevhem bör tala om för sina elever hur situationen är och att Hogwartsexpressen avgår i morgon bitti. Ni andra bör se till att det inte är några andra elever kvar i korridorerna. McGonagall reste sig trött och de andra lärarna nickade. En efter en lämnade de rummet. Vi gick ut och satte oss i fåtöljerna. Ginny, varför har pappa fört bort henne. Hur ska jag göra, hon är min vän men om vi räddar henne kanske vi förstör pappas plan. Var rörigt allt blev. Men vi måste rädda henne. Pappa klarar sig säkert ändå. Jag vet inte hur länge vi satt där. Längs Rons kinder rann tårar och jag slog armarna runt honom, då brast det totalt för honom. Harry så lika orolig ut, efter ett tag samlade Ron sig och sa med darrande röst.
- Hon måste ha vetat något om kammaren! Det är enda förklaringen till att hon blev tagen. Jag menar hon är ju från en äkta trollkarlsläkt. Det finns väll ingen annan förklaring? Ron satt fortfarande lutad mot mig och jag lät honom vara. Jo Ginny vet definitivt något, och inte bara något utan hela sanningen. Hon hade försökt berätta för oss i julas. Jag såg ut genom fönstret och där solen som var blodröd sjönk ner. Det var som om den ville tala om för oss att Ginny antagligen var…
- Tror ni… Tror ni att det finns en chans att hon fortfarande är vid liv? Vi såg på Ron men svarade inte. Vi viste helt enkelt inte. Jag har svårt att tro att pappa tar med henne ner till kammaren för att sedan låta henne leva. Vi satt där tysta och åter var det Ron som bröt tystnaden.
- Vet ni vad? Jag tycker vi ska gå till Lockman och berätta vad vi vet! Han må vara en idiot, men han ska i alla fall försöka rädda min syster. Vi kan berätta vad vi vet och att monstret är en basilisk.
Vi nickade. Det kan ju knappast skada, och något måste vi ju göra. Vi gick ut ur rummet. Korridoren var nästan helt svart och öde. Men det var inte en trevlig stillsamhet, utan den var mer obehaglig. Vi kom fram till professorns kontor. Han var i alla fall där, eftersom det lär som om han hade en hel armé elefanter där inne.  Vi knackade på och det blev tyst. Sen öppnades dörren lite.
- Å… Potter… Weasley… och så Riddle. Jag är upptagen för tillfället, så det får gå fort. Han öppnade dörren ytterst lite och såg på oss. Varför är han så nervös?
- Vi har information om kammaren som du kan behöva, professorn. Förklarade Harry och pressade fram ett leende. Lockman såg bekymrad ut men svarade sedan.
- Nja det är inte det bästa tillfället… Jag menare… Nåja, kom in då. Han öppnade dörren och vi klev in. Kontoret var nästan tomt. Alla professorns saker låg ner packade i koffertar, och på väggarna fanns inte ett ända kort. Vi såg undrande på varandra och sedan på vår lärare. Harry var tillslut den som tog till orda.
- Ska du resa någon stans? Lockman såg lite oroligt på oss och plockade ner en affisch av sig själv och började rulla ihop den.
- Öh… jag fick ett telefonsamtal… mycket viktigt… väldigt brådskande… måste resa redan i kväll.. hans blick flackade fram och tillbaka och Ron steg argt fram
- Men hur blir det med min syster då? Lockman såg inte på honom utan plockade ner fler saker i en annan väska.
- Det är väldigt beklagligt. Och jag är hemskt ledsen för det. Han skruvade på sig och vi stirrade argt på honom.
- Men ni är ju lärare i för svar mot svart konst.  Ni kan inte bara lämna oss när skolan är full av mörka krafter. Protesterade Harry och viftade med armen, nu stannade Lockman äntligen upp och såg på oss.
- När jag tog det här jobbet… stod det inget om några monster… det ingår inte…
- Ni tar alltså till flykten. Efter alla dina stora bedrifter.  Just en snygg lärare du är. Sa jag och såg argt på honom, och han backade ett steg.
- Böcker kan vara vilseledande. Lockman mumlade fram orden och nu började vi bli riktigt arg på honom.
- Men du skrev ju böckerna själv! Skrek Ron som nu blev arg, han ville inget annat än att rädda sin syster.
- Mina kära elever, använd sunt för nuft! Mina böcker hade aldrig sålt så bra om inte folk trodde att jag hade gjort allt det där. Ingen vill väll läsa om gamla gubbar och gummor. De skulle inte ens se bra ut på framsidan. Ni förstår väll… Vi kollade chockat på honom. Jag var inte beredd på att han faktiskt hade ljugit i sina böcker.
- Så du har bara tagit åt dig äran för vad andra gjort? Harry såg argt på honom och Lockman skyndade sig med att svara.
- Harry, Harry. Det är inte så lätt som det låter. Det innebar långa resor för mig, en massa anteckningar, och sedan slänga glömskeförtrollningar över dem, och även om jag är bra på det så är det jobbigt.  Sen kom alla boksingeringar och alla fotograferingar. Och det är jobbigt i sig. Harry om du vill bli känd måste du arbeta hårt. Vi såg på honom, han är värre än vad vi trott. Han stängde kofferten och drog sin stav.
- Nu återstår bara en enda sak. Jag är ledsen över detta men jag kan inte låta er berätta sanningen för folk, då säljer inga fler böcker. Han riktade staven mot oss men jag var snabbare innan Lockman hann uttala formeln, skrek jag
- Expelliarmus! Lockman flög bakåt och landade på en koffert. Ron fångade staven när den kom flygande och slängde ut den genom fönstret.  Harry drog sin stav och gick fram till professorn, som satt på sin koffert. Harry sparkade undan den, men riktade fortfarande staven mot honom.
- Vad vill ni att jag ska göra då? Jag vet inte var kammaren finns. Jag kan inte hjälp er. Lockman såg ut som ett litet barn som precis fått skäll av sina föräldrar.
- Vilken tur att vi är här då. För vi tror vi vet, och vad för monster som finns inuti. Kom nu så går vi. Sa Harry och tvingade upp Lockman på fötter. Vi gick ut ur kontoret mot Myrtles toalett. Harry hade Lockman framför sig, hans stav var riktad mot kändisens rygg. Vi kom fram till Myrtles toalett och skickade in Lockman först. Han darrade av skräck och vi log lite. I alla fall något bra. Myrtle satt ovanför sitt bås och såg upp när vi kom in.
- Oh det är du. Vad vill du den här gången då? Myrtle kollade på Harry och hon hade en konstig blick och Harry svarade på frågan.
- Jag undrar hur du dog? Myrtle log lite som om någon hade gett henne en smickrande fråga. Jag gav henne en undrande blick, och fick en nästan hatisk blick tillbaka. Sen vände hon sig mot Harry och log.
- Det  hände här inne. Det var jätte hemskt. Jag gömde mig för Olive Hornby, eftersom hon retade mig. Jag satt och grät här i båset, när jag hörde hur någon kom in. Det var en pojke och han verkade tala ett anats språk. Jag låste upp för att be honom använda sin egen toalett, och så dog jag.
Vi såg undrande på varandra, och förstå att hon måste ha sätt ormen.
- Men hur? Frågade Harry som ville ha mer svar än så.
- Jag vet faktiskt inte. Jag minns bara ett par stora gula ögon, sen lämnade jag min kropp. Jag blev ett spöke för att kunna hämnas på Olive, gissas om hon ångrade att hon hade retat mig. Det var där borta. Sa hon och pekade på handfatet mitt i mot hennes bås. Vi gick fram och granskade det, på ena sidan fanns en orm. Det här är ingången till kammaren.
- Säg något Harry, säg något på ormspråket. Sa Ron och Potter vände sin blick mot handfatet. Jag undrar om han skulle lyckas? I värsta fall får väll jag rycka in. Frågan är bara hur jag skulle lyckas med det, utan att avslöja mig? Men Harry lyckades och plötsligt öppnades ingången till kammaren, det var ett rör rakt ner. Vi såg på det och sedan på varandra.
- Vi har kommit så här långt lika bra att fortsätta. Sa jag och de andra två nickade, Lockman däremot började gå mot dörren.
- Det verkar som ni inte behöver mig så jag lämnar er nu. Men killarna stoppade honom
- Du kan få åka ner först! De gör inget om monstret tar dig. sa Ron och puttade ner honom i röret, sedan åkte killarna efter, jag såg på mörkret i tunneln, det här kommer inte bli kul. Jag hoppade ner, det var som en stor rutschkana som sluttade brant ner för. Det kändes som om väggarna kom närmare och närmare. Men de kom aldrig närmare och tillslut planade röret ut och jag flög ut i ett mörkt rum. Jag landade på fötterna och såg på de andra. Lockman var likblek men killarna såg ut att må bra.
- Vi måste vara flera tusen meter under skolan. Sa Harry och såg sig omkring, orden ekade mellan väggarna.
- Vi är nog under sjön. Sa jag och såg på de slamtäckta väggarna. Det är inget dåligt bygge. Jag måste berömma Salazar. Harry viskade Lumos och började sedan gå långsamt framåt, vi följde efter och såg oss omkring.
- Kom ihåg och blunda så fort ni ser minsta rörelse. Viskade Harry, jag såg mig runt. Våra skuggor såg ut som dansande demoner på väggarna. På golvet låg olika djurskelett, och jag försökte undvika att kliva på dem. Plötsligt grep Ron tag i oss och pekade på en stor kontur, som låg stilla på marken. Vi blundade snabbt, men inget hördes.
- Den kanske sover. Föreslog Harry viskande. Men det kändes inte rätt, vi smög närmare och såg att det var ett gigantiskt ormskinn på 6 meter. Bakom oss hördes en duns, Lockman ramlade ihop. Ron gick fram och sparkade lite på honom och riktade sedan staven mot honom, men i stället för att ställa sig upp hoppade han på Ron och slog honom till golvet. Han fick tag på Rons trollstav. Expelliarmus sa han och min stav for ur handen på mig, och professorn log. Harry var på väg mot oss men stannade då Gyllenroy riktade staven mot honom.
- Här tar det roliga slut. Jag tar med mig en bit skin från ormen som bevis och talar sedan om för de andra hur jag kom försent för att rädda flickan och hur ni miste förståndet av synen. Säg adjö till era minnen. Han hånlog och riktade staven mot mig, jag var beredd på det värsta när han skrek.
- Obliviate. Men istället för att radera mina minnen, exploderade Rons stav som en lite bomb. Lockman flög bakåt in i väggen och taket började rasa in, jag kastade mig bakåt och drog med mig Ron som var omtumlad. När vi såg upp, hade taket rasat in och vi såg inte Harry.
- Harry? Sa jag oroligt och var rädd att han kanske hamnat under stenarna, men han svarade snart.
- Jag mår bra hur är det med er? Svaret lät avlägset, men han mådde bra i alla fall.
- Jag mår bra, Ron klarar sig men Lockman mår inte så bra.  Men vad ska vi göra? Det kommer ta en evighet att ta sig igenom. Jag såg på stenhögen framför mig. Det blev först tyst en stund sen svarade Harry
- Vänta här med de andra två. Jag fortsätter själv. Om jag inte är tillbaka om en timme så… han tystnade och jag visste vad han tänkte på. Vad skulle jag göra om han inte kom tillbaka efter en timme?
- Vi försöker flytta lite stenar, kompis. Hitta Ginny bara. Svarade Ron tillslut nedstämt.
- Var försiktigt Harry. Sa jag oroligt. Jag var på väg att säga att han skulle se upp för pappa men kunde inte. Harry svarade inte, han hade gått vidare. Jag gick fram till Lockman och tog tillbaka min stav.
- Du verkar vara en lustig figur. Bor du här? jag såg på honom, det verkar som om han har tappat minnet, toppen.
- Nej. Svarade jag honom och puttade bort honom, sen gick jag fram till Ron.
- Låt mig se. Du fick en ordentlig bula. Jag undersökte Ron som grymtade till av smärta. Jag log lite ursäktande. Tog fram spöet och mumlade några ord. Rons bula försvann
- Vad skulle jag göra utan dig Cara? Han satte sig trött på en sten och jag satt mig bredvid.
- Antagligen misslyckas totalt. Sa jag och skrattade lite, Ron log svagt tillbaka. Jag såg på sten högen framför oss.
- Om vi jobbar tillsammans så borde vi kunna få bort stenarna. Sa jag och log lite. Vi började lyfta bort stenarna försiktigt rädda för att taket skulle rasa in mer.
- Men Cara varför trollar du bara inte bort dem? Ron såg på mig, han tror verkligen jag kan allt.
- För att jag är rädd att taket ska rasa in mer då. Han nickade förstående. Vi tog sten för sten.
- Cara jag har tänkte på en sak. Jag vände mig mot Ron som lät allvarlig, och jag nickade o ville att han skulle fortsätta
- Du och jag har aldrig pratat på det sättet som de andra. Det känns nästan som vi umgås med varandra för att de andra umgås. Jag såg på honom, han faktiskt rätt. Jag flyttade försiktigt en sten men stannade när det lät lite. När taket inte rasade tog jag bort den.
- Jag förstår vad du menar. Men vi kan ju prata nu. Vi har ju gott om tid. Skrattade jag och pekade på stenhögen.
- Ja verkligen. Men vad ska vi prata om då? Ron låssade små stenar och såg lite undrande ut, jag skrattade lite åt hans ansiktsuttryck.
- Ja vad som helst antar jag. Jag ryckte på axlarna och sneglade på Lockman som satt en bit bort och byggde med stenar.
- Öh ok… hur är det där bodde med din pappa. Frågade han försiktigt, och jag log.
- Staden eller byn heter Little Hangleton, och den är inte särskild stor. Jag och pappa var de ända magikerna där så de andra undvek oss. Det var lite tråkigt eftersom jag då inte hade några andra barn och leka med. Förklarade jag Ron såg in i mina ögon och frågade sedan
- Hur klarade du dig? ja jag menar jag har ju alltid haft någon att leka med. Han tänkte på sina syskon och jag log.
- Jag förstår vad du menar, jag är lite avundsjuk på dig ibland. Det måste vara underbart att ha syskon man kan leka med. Men jag gjorde annat. Jag fick ju all pappas uppmärksam het och de är jag glad för, sen fick jag ju en häst som jag tog hand om. Och sen studerade jag en massa. Min privatlärare lärde mig en massa och han blev en nära vän. Så jag har aldrig lekt som andra barn men det gick bra ändå. Förklarade jag.
- Hur kan du vara avundsjuk på mig? Jag menar jag har en massa syskon som jag måste dela med, jag har typ inga pengar och bor inte i ett fint hus. Ron såg lite nerstämd ut.
- Ron pengar är inte allt. Visst jag har pengar, men jag skulle ge bort allt ihop bara för att få min pappa tillbaka, för att kunna ha en familj igen. Jag saknade att ha syskon när jag var liten, att ha någon och dela en massa saker med verkar underbart. Förklarade jag och Ron förstod vad jag menade.
- Du kan få tvillingarna, en dag med dem och du ångrar allt du sagt. Han skrattade och jag med. Även om tvillingarna kan vara jobbiga vet jag att Ron älskar sina bröder.
- Din gudfar då? Förresten vem är han? Jag mötte stadigt Rons blick. Ska jag berätta? Nej det får bli en annan dag.
- Han är underbar. Och jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag ska berätta vem han är en dag när jag är redo att berätta hela min historia. Det är en massa som du inte vet som jag inte har en aning om hur jag ska berätta för er. Jag tog bort några stenar och såg förvånat att vi hade kommit igenom. På andra sidan lyste ett svagt ljus. Jag och Ron flyttade de sista stenarna och snart fanns det ett hål stort nog att krypa igenom. Vi såg på varandra
- Ska vi följa efter? Ron såg på mig, han visste inte heller.
- Harry kanske behöver hjälp, men vad ska vi göra med honom? Ron pekade på Lockman som nu satt och räknade stenarna. Vi skakade på huvudet.
- Jag tycker vi följer efter. Vi får väll helt enkelt ta honom med oss. Svarade jag och var på väg att krypa igenom, när jag såg dem. Harry och Ginny kom gående mot oss, jag vinkade till Harry som vinkade tillbaka. Jag stannade och vände mig om till Ron
- De är tillbaka. Jag hoppade upp och ner av glädje, men slutade snart. Om Harry och Ginny är tillbaka betyder det att pappas plan misslyckades. Vilket betyder att jag inte kommer få träffa honom. Jag såg lite nerstämd ut, men sen log jag. Pappa kommer alltid på en ny plan, Ginny är i säkerhet nu, de är det viktigaste.
- Ginny. Ropade Ron glatt, och drog över henne till vår sida av stenhögen.
- Du lever. Jag kan knappt tro det. Vad hände? Ron försökte krama sin lillasyster, men hon drog sig undan. Nu såg jag en välbekant varelse komma ut ur hålet Fawkes och sedan kom Harry.
- Fawkes. Sa jag glatt, fågeln kollade på mig och landade sen på min axel. Jag klappade honom lätt och han såg ganska nöjd ut.
- Men du är oskadd? Det är över nu Ginny… och vart kommer fågeln ifrån? Ron såg förvirrat på Fawkes, medans han log mot Ginny.
- Han tillhör Dumbledore. Sa Harry när han stod upprätt igen. Jag såg på honom, han var blodig och höll ett svärd. Vad hände egentligen?
- Vart fick du svärdet ifrån? Och varför har du sorteringshatten med dig? Ron såg förvirrat på Harry som svarade.
- Jag förklarar när vi kommer här ifrån. Vart är Lockman? Han gav Ron en blick som sa att han ville ta det när Ginny inte var med.
- Där borta. Sa Ron och log mot Ginny och la armen runt henne när vi började gå mot Lockman som nu satt vid tunneln där vi först kommit in.
- Förtrollningen slog slint, hans minne är borta. Sa jag till Harry som såg på mannen.
- Folksamling. Är det här ett party? Frågade mannen och kollade på oss, jag gjorde coco tecknet till Harry som skrattade lite.
- Hur ska vi ta oss här ifrån? Ron såg på oss båda, Harry ryckte på axlarna men jag for upp.
- Fawkes så klart. De såg skeptiskt på mig och jag förklarade
- Han är ingen vanlig fågel ju, han är en Fenix. Han kan lyfta stora tyngder utan problem, eller hur killen? Jag såg på honom och han nickade, de andra såg undrande ut i två sekunder, sen ryckte de på axlarna. Jag tog tag i Fawkes stjärtfjädrar och räckte min hand till Harry som tog den, Ron höll hårt i Ginny när han tog Harrys hand, och vi tog motvilligt med oss Lockman. När alla höll i varandra flaxade Fawkes och vi lyfte. Det var en underbar känsla. En underlig värme spred sig i kroppen och jag log. Innan jag han blinka var vi uppe igen. Vi landade på Myrtles golv och jag strök Fawkes över fjädrarna, han verkade nöjd. Men Myrtle verkade inte lika nöjd när hon utbrast
- Du lever. Vi såg konstigt på henne och Harry svarade
- Du behöver inte låts så besviken över det! Harry såg lite argt på henne, när han torkade glasögonen.
- Men jag tänkte om du hade dött, hade du kunnat bo här med mig. Vi hade kunnat dela bås. Svarade spöket och rodnade. Vi kollade undrande på henne och steg snabbt ut i korridoren.
- Jag tror hon är kär i dig, Harry. Äckligt. Och det verkar som du fått en rival Ginny. Skojade Ron, men när han såg sin systers tårar blev han orolig och frågade.
- Vart ska vi ta vägen? Fawkes flaxade framför oss och verkade veta.
- Vi följer honom. Sa Harry och vi gjorde så, i nästa stund stod vi utanför McGonagalls kontor. Harry knackade och vi gick in. Vi stod först som förstelnade i dörröppningen, täckta av slam och sörja, Harry hade även blod på sig, innan Ginnys föräldrar rusade upp och omfamnade henne. Vid spisen stod Dumbledore och log som en sol, Fawkes fick syn på honom och flög fram till mannen och satte sig på hans axel, bredvid honom stod McGonagall och såg lättad ut. Innan jag han blinka kramade en okänd kvinna mig, jag visste så klart att det var Mrs. Weasley.
- Ni räddade henne. Ni räddade henne. Och vem har vi här? sa hon när hon släppte oss, hon såg på mig där jag stod blöt, flätorna i oordning och ganska trött.
- Cara. Svarade jag, jag undvek efternamnet när jag presenterade mig just för att jag vet att Voldemort har det efternamnet, och just nu vill jag inte på minna alla om det. Hon nickade och log strålande.
- Men hur bar ni er åt? Vi vände oss mot McGonagall, och såg sedan på varandra innan Harry började berätta efter att han lagt hatten och svärdet på skrivbordet. Han berättade om rösten och hur Mioni hade listat ut att det var en basilisk och att den förflyttades i rören. Hur de hade följt efter spindlarna in i skogen, hur vi hade listat ut att flickan som dog var Myrtle och att ingången var på toaletten. Harry höll på i en kvart. Jag såg mig runt i rummet. Ginny stod gråtande tryckt mot sin far, och jag visste att jag själv snart skulle få ha ett samtal med rektorn om min far. Allt detta beror på min pappa. Varför gör han allt det här? McGonagall avbröt mitt tänkande
- Jag må säga det. Ni upptäckte vart ingången till kammaren fanns och bröt säkert mot hundra skolregler. Men hur i helsike kom ni därifrån levande? Jag vände mig nu mot Harry, den här biten har jag inte hört.
- Jo ett sten ras gjorde att jag fick fortsätta ensam. Jag kom fram till kammaren och såg Ginny ligga på golvet. Jag skyndade mig fram till henne och mötte då Tom Riddle, eller Voldemort. De andra drog efter andan när han berättade det, jag tittade ner i golvet. Jag ville inte möta lärarnas blickar. Harry fortsatte.
- Han berättade att han var arvtagaren, sen kallade han på basilisken. Och Fawkes kom till min räddning i sista stunden, han klöste ur ögonen på basilisken. Tillslut drog jag svärdet ur hatten och dödade ormen. Jag tog med mig Ginny därifrån och mötte de andra där jag lämnat dem, sen flög Fawkes upp oss. Harry slutade prata. Han hade inte nämnt dagboken i rädslan för att Ginny skulle råka illa ut. Nog tog Dumbledore till orda för första gången.
- Jag är mest intresserad över hur Voldemort lyckades förhäxa Ginny och kontrollera henne, när mina källor säger att han gömmer sig i Albaniens skogar. Jag såg på rektorn som log svagt mot oss. Just nu ville jag bara rusa fram och be honom berätta allt han vet, men givetvis gjorde jag inte det utan stod kvar och lyssnade när de började prata igen.
- V-vad säger du? Skulle Ni-vet-vem ha förhäxat Ginny?  Men Ginny är väll inte… har väll inte… har hon? Mr. Weasley såg förstå på Ginny sen på Dumbledore, Harry tog fram dagboken och sa
- Det var den här dagboken, Riddle skrev i den när han var 16. Han gav boken till rektorn. Jag såg att den hade ett hål i sig och undrade vad som hänt med den.
- Genialt. Men jag är inte förvånad. Han är nog den mest begåvade mannen som gått på Hogwarts. Han sa det stilla och vände sig sedan mot Mr. Och Mrs. Weasley som såg helt förvirrade ut.
- Det är inte många som vet att Voldemorts riktiga namn är Tom Riddle. Jag undervisade honom själv när han gick på skolan. En lysande ung pojke som tyvärr hamnade på fel spår. Han lämnade Hogwarts och började umgås med de värsta svartkonstnärerna. Han lärde sig en massa mörk magi och när han kom tillbaka som Lord Voldemort, var det ingen som kopplade honom till Tom Riddle, den lysande eleven med toppbetyg. Förklarade Dumbledore och såg lite olycklig ut.
- Men vad har Ginny med honom och göra? Mrs. Weasley såg undrande ut, Ginny sades sedan tyst och snyftande
- Jag h-har s-skrivit i den, och h-han skrev t-tillback till m-mig under h-hela året…
- Ginny! Har du inte lärt dig någonting alls? Jag har ju sagt till dig att inte använda något som tänker på egen hand! Varför visade du inte dagboken för mig eller din mamma. Du förstår väll att något så mystiskt innehåller svartmagi! Mr. Weasley kollade på sin dotter som ursäktande svarade
- J-jag visste inte. Jag hittade den i en av de gamla böckerna du köpte, jag trodde bara någon hade glömt den…
Dumbledore avbröt och sa sedan med vuxen röst
- Miss Weasley bör tas till sjukhusflygeln, Pomfrey är vaken nu. Hon håller på att med mandragorasaften. Och den bästa medicinen för miss Weasley är vila och kanske en stor kopp choklad, det hjälper alltid mig. Nån bestraffning blir det inte tal om, Voldemort har lurat många skickliga trollkarlar och häxor.
- Så Mioni kommer bli ok. Sa jag glatt och rektorn mötte nu min blick
- Ingen kommer lida av några efterverkningar. Han nickade och log lite. Mrs. Weasley ledde ut Ginny och hennes man följde chockat efter. Nu vände sig Dumbledore till McGonagall
- Minerva, jag tycker det här bör firas med en festmåltid. Skulle du kunna gå ner till köket och förbereda dem? Hon log och svarade
- Självklart. Jag lämnar dem i dina händer att ge den vad de förtjänar. Vi såg oroligt på varandra ska de bestraffa oss? McGonagall stängde dörren och rektorn log mot oss.
- Jag minns att jag sa till dig Mr. Potter och dig Mr. Weasley att jag skulle relegera er på fläcken om ni bröt mot några fler regler. Ron tappade hackan och jag var på vippen att försvara dem när rektorn fortsatte.
- Vilket visar att alla kan få äta upp sina ord. Ni kommer alla tre att få motta var sitt pris för särskilda insatser för skolan- och jag tycker Gryffindor ska få två hundra poäng för var och en av er.  Vi såg förvånat på rektorn. De andra två rodnade lite men jag slog ner blicken. Det kändes fel att få ett pris för att jag har stoppat pappa och egentligen gjorde jag ju inget. Dumbledore kollade lite på mig innan han sa
- Men hur kommer det sig att du, Gyllenroy är så tyst om detta äventyr? Vi hajade till, vi hade ju inte berättat för dem om Lockmans olycka.
- Jo han råkade ut för en liten olycka. Professor Lockman… började Ron, men Lockman avbröt honom
- Är jag verkligen professor, jag måste vara en hopplös professor.
- Jag kan inte annat än hålla med. Sa jag och de andra log lite.
- Han försökte kasta en glömskeförtrollning över oss, men min stav gick i baklås och den träffade honom själv. Förklarade Ron och såg lite oskyldig ut
- Så du föll på ditt eget svärd, Gyllenroy? Dumbledore skakade lite på huvudet och Lockman sa förvirrat.
- Jag har inget svärd, men den där pojken har. Han lånar säkert ut det.
- Ron skulle du kunna vara vänlig och ta med professor Lockman till madame Pomfrey? Jag behöver prata med dina kamrater. Ron ryckte på axlarna och gick lite nyfiket där ifrån. Han satte sig framför brasan
- Sätt er ner. Han log mot oss. Harry satte sig ner i fåtöljen, själv sjunk jag ner i ett hörn och ville bara försvinna. Harry såg undrande på mig där jag satt i mörkret, medans Dumbledore gav mig en medlidande blick.
- Oroa dig inte för Cara. Jag ska hjälpa henne med hennes problem snart. Men först vill jag tacka dig. Du måste ha visat mig verklig lojalitet nere i kammaren, det är de ända som kunde tillkallat Fawkes. Jag såg på de båda där de satt framför brasan. jag vet inte om jag ska vara glad över att få prata med Dumbledore eller inte. Antagligen inte.
- Så du mötte Tom Riddle. Jag kan tänka mig att han var väldigt intresserad av dig. Dumbledore klappade Fawkes där han satt. Han lyfte sin klara ögon och såg på mig innan han verkade bestämma sig att jag behövde honom mer. Han flög bort till mig och jag log lite åt honom när han slog sig ner i mitt knä, och klappade honom. Harry såg på rektorn och det var knappt jag hörde vad han sa
- Professor Dumbledore… Riddle sa att jag var lik honom. Att det fanns en hel del likheter…
jag såg på Harry, jag har aldrig märkt några likheter mellan honom och pappa. Fast o andra sidan känner jag inte samma Voldemort som alla andra.
- Jaså det gjorde han? Vad tycker du då, Harry? Dumbledore såg med sina klocka ögon på honom. Harry svarade lite högre än vad han tänkte.
- Jag tycker inte alls jag är lik honom! Jag är en Gryffindorelev, jag är… sen tystnade han. Jag såg undrande på honom innan han fortsatte
- Sorteringshatten sa att jag hade passat bra i Slytherin… och ett tag trodde alla att jag var Slytherins arvtagare… därför att jag kan prata med ormar…
- Du kan prata med ormar därför att Voldemort- som är Salazars ända levande släkting kan det. Om jag inte har helt fel överförde han en del av sina krafter till dig den natten då han försökte döda dig,

Även om det inte var med avsikt.
- Överförde han en del av sig själv till mig? Harry stirrade lamslaget på professorn. Jag såg förvånat på dem, jag var lika förvånad som Harry.
- Det verkar faktiskt så. Sa Dumbledore lika lätt som om han pratade om vädret.
- Så jag borde kanske vara i Slytherin. Men jag träffade ju inte Voldemort fören efter att jag börjat på skolan. Harry såg lite förvirrad och jag förstod hur han kände sig.
- Det är sant att du har många av de egenskaper som Salazar Slytherin eftersträvade hos sina elever. Du är kvicktänkt, beslutsam, du har viss brist på respekt för reglerna, när dy tycker det behövs och nu pratar du ormspråket. Men ändå placerade hatten di i Gryffindor. Varför? Dumbledore väntade tålmodigt på ett svar.
- Jag hamnade i Gryffindor bara för att jag bad hatten att inte placera mig i Slytherin. Svarade Harry lite nedslaget, men Albus sken som en sol.

- Just det! och det är de som gör dig olik Tom Riddle. Det är våra val i livet som visar vilka vi är, inte egenskaper som vi föds med. Och vill du ha bevis på att du är en äkta Gryffindorelev, så tycker jag att du ska kolla närmare på svärdet. De båda reste sig, men jag orkade inte lyssna längre. För mig kändes det som jag inte hör hemma någon stans. Jag tycker inte jag passar in i Gryffindor, eller i nån av de andra elevhemmen. Jag tror inte att hatten placerade mig i Gryffindor för att Dumbledore bad honom, jag tror att han kände att jag inte passade in i Slytherin. Jag hörde hur Harry ställde den fråga som jag bävat för hela tiden.
- Professor Dumbledore? Hur kommer det sig att Tom och Cara har samma efternamn. Jag kände hur panikslagen jag blev, rektorn sneglade på mig och jag skakade diskret på huvudet. Bara han inte berättar. Men han förstod vad jag menade
- Det finns nog fler med efternamnet Riddle. Det är nog bara en slump. Dessutom vet Cara inte vilka hennes riktiga föräldrar är, och jag tvivlar på att det är Tom som är hennes pappa. Jag log tacksamt mot honom. Harry skulle aldrig förstå.
- Men nu behöver du lite vila och lite mat. Jag tycker att du går ner till stora salen och firar med de andra. Jag ska bara prata en stund med Cara sen kommer vi med. Harry nickade och styrde sina steg mot dörren, men innan han hann öppna den slogs den upp. På tröskeln stod Lucius och en husalf. Jag såg på dem från mitt hörn, men de märkte mig inte. Lucius var full koncentrerad på Dumbledore.
- God kväll Lucius. Sa Dumbledore vänligt, Lucius såg inte de minsta vänlig ut. Hans blick var iskall och han puttade nästan om kull Harry när han kom in.
- Jaså! Du kom tillbaka, styrelsen avsatte dig och trotts det kom du tillbaka!
- Jo du förstår Lucius, att de andra elva styrelsemedlemmarna kontaktade mig när de fick höra att Weasleys dotter hade blivit bortförd. De bad mig komma tillbaka eftersom de ansåg att jag var den bästa mannen för jobbet.  Och åtskilliga av dem påstod att du hade hottat med att förbanna deras familjer, om de inte gick med på att avsäga mig. Dumbledore lät fortfarande vänlig. Lucius log stelt men i ögonen såg man raseriet.
- Och har du satt stopp för överfallen? Fick du fast den skyldige?
- Ja det fick vi. Rektorn log mot mannen, och jag såg roat på dem. Innan jag bestämde mig för att resa mig upp. Jag steg ut från hörnet och samlade mig. Men de la inte märke till mig, vilket inte gjorde så mycket.
- Nå vem var det då? Lucius såg på Albus.
- Precis som förra gången var det Voldemort. Fast den här gången verkade han genom någon annan. Med hjälp av den här dagboken. De båda männen såg på varandra, men jag och Harry såg på alfen. Han pekade först på dagboken och sedan på sin herre, för att sedan bestraffa sig själv. Just det ja, Lucius hade smusslat ner dagboken i Ginnys kittel för nästan ett år sedan. Hur fick han tag på den? Nu hade jag lust att gripa tag i honom och be han berätta. Men även den här gången stod jag stilla och gjorde inget.

- Jag förstår… sa Lucius tillslut. Dumbledore svarade utan att bryta ögonkontakten med den blonde mannen.
- En listig plan. Och om Harry och Cara här… det var första gången Lucius la märke till oss. Han såg hånfullt på Harry men gav mig ett snabbt leende innan han åter vände ögonen mot Dumbledore.
- Och deras vän Ron hade upptäckt den här boken i tid, skulle säkert Ginny fått hela skulden eftersom ingen skulle kunna bevisa att hon inte handlade av egen fri vilja. Jag såg hur Malfoy stelnade till. Jag stod intresserad och såg på honom. Jag vill veta hur han ska ta sig ur det här? men han svarade inte och Dumbledore fortsatte.
- Och tänk bara om hur det skulle påverka familjen Weasley, en av våra mest framstående trollkarlssläkten. Tänk hur det skulle påverka Arthur Weasley och hans nya mugglarskyddslag om hans egen dotter hade kommits på att överfalla mugglare. Så det är verkligen tur att det hittade och förstörde dagboken.  Vem vet vad som annars hade hänt…
- Ja, det var verkligen tur. Sa Lucius som nu samlat sig lite, och när Harry kollade på alfen förstod han tillslut vad han menade och tog till orda.
- Vill du inte veta hur Ginny fick tag på dagboken? Lucius vände sig åt hans håll och stirrade på honom.
- Hur ska jag veta hur den dumma flickan fick tag på den?
- Därför att det var ni som gav den till henne. Ni stoppade ner den i hennes gamla bok inne på Flourish & Blotts. Visst gjorde ni? Harry mötte hans blick och Lucius knöt nävarna och sa sedan lugnt
- Bevisa det.
- Det kan vi inte. Inte nu när Riddle har lämnat dagboken. Men jag råder dig från att dela ut fler av Voldemorts gamla skolsaker, för då kan jag lova dig att Arthur kommer göra allt för att spåra dem tillbaka till dig…
Först trodde jag Lucius skulle dra sin stav men han bara vändes sig om gav mig en kort nickning, jag bugade graciöst för honom. Sedan sparkade han ut alfen genom dörren och försvann. Harry såg efter dem innan han frågade om han kunde få boken av Dumbledore och försvann. Tillslut var jag och rektorn ensamma i rummet. Jag satte mig försiktigt ner i en av fåtöljerna och suckade.
- Hur mycket av det här visste du om? Rektorn satte sig lugnt ner i fåtöljen, det hade varit bättre om han skrek på mig.
- En del. Jag visste att pappa öppnade kammaren för 50 år sedan. Jag visste att monstret ner i kammaren var en basilisk, och jag visste att dagboken tillhörde pappa. Sen misstänkte jag att Ginny låg bakom allt ihop. Men jag gjorde inget för att stoppa det. Så jag förtjänar värken utmärkelsen eller poängen. Jag mötte oroligt rektorns blick som reste sig upp och gick fram till mig, han satte sig framför mig och tog mina händer.
- Kära Cara, vad vill du att jag ska göra? Visst du kunde ha berättat för någon men jag vet också hur svårt det är för dig att stå mitt i mellan båda sidor, och jag vet att du försöker göra det som är bäst. Men i slutändan gjorde du precis som förra året. Du satte dina vänners säkerhet framför din egen lycka. Han såg nästan lite olyckligt på mig, det är konstigt hur mycket jag har förändrats på två år. Förr hade jag inte stått ut med honom.
- Jag vet, men allt detta hade inte behövt hända om jag sagt något tidigare. Tänk om Ginny hade dött. Jag såg in i de klarblåa ögonen.
- Men nu gjorde hon inte det. Och du ska inte straffa dig själv. Du är en utmärkt vän och du gjorde som sagt det rätta. Han släppte mina händer och jag reste mig upp. Han har kanske rätt. Vad är det som har hänt med mig? Hur blev jag så här snäll? Jag såg ut genom fönstret. Stjärnorna lyste och jag log lite.
- Tack. Sa jag och vände mig om mot mannen.
- Ingen fara och vem vet en dag kommer Voldemort tillbaka och då kanske du kan få honom på bättre tankar. Albus visste att det inte var sant men log ändå lite. Rektorn gick fram till skrivbordet och tog fram en bit pergament och en penna.
- Ne nu har jag två viktiga brev och skriva, ett till Azkaban och till The Daily Prophet. Vi behöver en ny försvar mot svart konstlärare. Vi verkar slita ut dem här, eller vad säger du. Jag ryckte på axlarna och gick ut genom dörren. Korridoren låg helt öde. Jag visste att alla var i stora salen. Jag gick ner dit och såg en mycket underhållande syn. Eleverna satt i pyjamas, jag log och slog mig ner hos killarna och såg
- Mioni. Sa jag glatt och gav min bästa vän en kram, hon kramade mig glatt tillbaka.
- Vad kul det är att se dig Cara. Jag trodde först något hade hänt när du inte satt med killarna. Hon släppte mig och jag slog mig ner hos dem.
- Nej jag pratade med Dumbledore. Sen tog jag för mig av festmaten, och jag var faktiskt hungrig. Jag åt så mycket att det kändes som om jag skulle vara mätt i flera veckor. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag var bara glad över att mina vänner vad vid liv och att allt hade ordnat sig. Efter en stund kom Justin fram till oss och bad Harry om ursäkt. Harry sken som en sol och var glad över att ingen längre misstänkte honom. Runt klockan halv fyra kom Hagrid in, vi sprang fram till honom och gav han en kram, han log glatt mot oss. Severus granskade mig från sin plats vid bordet. Och jag hade lust att vinka till honom, men han fick nöja sig med ett leende. Tidigt på morgonen förklarade McGonagall för oss att examensproven var inställda.
- Nej. Sa Mioni lite ledsamt och vi skrattade åt henne.
- Cara jag kom och tänka på en sak. Jag vände mig åt min vän, hon såg plötsligt inte lika glad ut.

- Jag kan inte åka hem? Jag vågar inte det. Mioni viskade skrämt till mig och jag förstod henne. Bilden av hur hon hade sätt ut när hon kom från sin familj förra sommaren kom upp i mitt huvud.
- Jag kan prata med min gudfar. Du kan kanske bo hos oss? Jag log mot henne, hon log svagt tillbaka.

- Tror du han går med på det då?
- Annars kan vi bo i mitt andra hus. Sa jag och log lite, men jag tror inte Severus skulle lämna oss ensamma i huset. På morgonen tömdes salen. Eleverna gick upp till sina sovsalar och jag fick tag på Severus.
- Tack och lov att du mår bra. Sa han oroligt och jag log lite åt honom.
- Det är ingen fara. Ormen eller Tom skulle ju aldrig ha skadat mig. Det största hotet var faktiskt Lockman. Skrattade jag, och Snape kunde inte låta bli och dra på smilbanden. Han rufsade mig i håret och sa sedan
- Men jag antar att det var något du ville?
- Kan Hermione bo hemma hos oss i sommar? Jag kan inte låta henne åka hem. Jag mötte bedjande min gudfars ögon och han visste vad jag tänkte på.
- Jag antar det… längre kom han inte jag slängde mig runt halsen på honom och tackade han. Han skrattade lite och sa sedan god natt till mig eller vi ska kanske säga god morgon. Jag styrde mina steg upp till mitt sovrum. På vägen mötte jag Mioni och berättade att det gick bra.
- Snape är riktigt snäll. Jag såg på henne när vi satt i mitt rum.
- Ja det är han. Och vi kommer få så kul i sommar.  Sen gick vi och la oss.

 

Vi vaknade nästa dag och log. Fast samtidigt kände vi oss lite ledsna. I morgon skulle vi lämna Hogwarts. Vi klädde på oss och gick ner till stora salen för att äta frukost/lunch. Alla på skolan var glada och lättade. Gladast var nog Ginny. Draco var däremot inte lika glad. Hans pappa hade fått sparken från styrelsen. Men jag gav honom ett leende och han bestämde sig för att det inte var något att vara ledsen över. Vi spenderade hela dagen med att inte göra någonting. Vi bara var i nuet och njöt. När vi mötte rektorn i korridoren log han mot oss och de andra eleverna tackade mig och killarna för att vi hade räddat skolan. Egentligen var det bara Harry som förtjänade det eftersom han gjort allt farliga. På kvällen satt vi och umgicks vid brasan i tornet. Vi spelade kort, skrattade, pratade och hade trevligt innan vi skulle behöva skiljas åt under sommaren. Jag var glad över att Mioni skulle bo hos mig.
- Tänk så har det gått ett år till. Sa Fred och la några knallkort vi kollade på honom och nickade.
- Ja och det blev inte mindre händelse löst än det förra. Skrattade jag och de andra stämde in. När klockan slog tolv gick jag och Mioni och packade. Hon hade berättat för de andra att hon skulle bo hos mig i sommar på grund av det som hänt hemma, de hade förstått.
- Cara vad behöver jag ha med mig? Jag såg på min vän som stod i dörr öppningen.
- Inget särskilt. Ta med dig det du vill ha med dig. Vi får säkert plats med allt i mitt rum på något sätt. Hon nickade och gick för att packa. Jag tog fram min koffert och la ner kläderna, böckerna, sen vände jag mig mot fotografierna.
- Nej de kan lika väl vara kvar här. Sa jag till mig själv och slängde i de sista grejorna i kofferten innan jag stängde och gick till sängs.

 

På morgonen vaknade jag av en blandad känsla mellan lycka och sorg. Jag gick och släppte ut Merlin.
- Jag åker hem till Severus idag, så du kan komma dit när du vill. Han hoade till svar och flög sedan ut genom fönstret. Sen vände jag mig om till Kira
- Du får resa med mig. Jag plockade upp hennes bur och hon nickade. Sedan tog jag min koffert och steg ut ur rummet. Det skulle kännas konstigt att inte vakna här i morgon. Jag låste efter mig och gick ner till sällskapsrummet där de andra väntade.
- När fick du en orm? Ron såg ogillande på den och jag skrattade lite. Han hade väll fått nog av dem.
- I julas, hon heter Kira. Förklarade jag Harry hälsade på henne och hon såg förvånad ut och såg på mig, jag skakade lätt på huvudet och hon svarade men sa inget om mig. Vi gick ner tillsammans till entréhallen. De andra eleverna stod där och väntade på vagnarna.
- Ja jag antar att det är dags och säga hejdå. Sa jag till Harry och Weasley familjen. De nickade och vi såg lite nerstämda ut.
- Men se inte så ledsna ut nu. Vi syns snart. Sa Fred och gav oss varsin kram. De andra följde hans exempel och det blev ett stort kramkalas.
- Ni är välkomna hem till mig i sommar. Sa Ron och log, vi nickade.
- Vi ska försöka. Sa Hermione glatt, de nickade och gick sedan till sina vagnar. Plötsligt ryckte någon tag i oss bakifrån, vi vände oss om och såg Draco, Blaise och Simon.
- Vi ville bara säga hejdå. Sa Simon och log mot oss.
- Vad trevligt. Sa jag och log tillbaka innan jag gav honom en kram, han var först lite förvånad och besvarade den sen. Sen gav jag de andra två varsin kram och lika så gjorde Mioni.
- Vi måste ses i sommar! Ni får komma hem till oss. Sa jag och de log, Severus kommer bli irriterad på mig som bjuder hem en massa människor. Jag log lite.
- Ja och så får ni komma hem till mig med. Sa Draco han log och vi nickade sen såg vi efter dem när de hoppade på sin vagn. Tillslut var det bara vi två kvar i hallen. Severus kom upp från fängelsehålorna och log.
- Ja det verkar som det är dags att åka?
- Ja det är det. Svarade jag.
- Jag minns somrarna då jag hade lugn och ro. Mumlade han, Mioni såg lite orolig ut först, hon har fortfarande stor respekt för Snape, men jag skrattade bara. Jag visste att Severus gillade sällskapet. Jag log mot dem båda och transfererade oss där ifrån.

 

- Så det var mitt andra år. Det var mycket som hände det året och jag vet inte hur vi klarade av allt. Jag minns hur många frågor som snurrade i mitt huvud, jag minns hur glad jag blev när jag fick Simon och Salazar som vän och hur oroad jag blev när jag fick reda på att någon försökte döda mig. Det är så många år sedan nu. Nån dag när jag orkar med er ska jag fortsätta med mitt tredje år, nu är jag uttråkad så jag ska gå och skälla lite på husalferna.

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 22

- Tänk vad vänlig jag är som sätter mig här idag med. Men jag har faktiskt inget bättre för mig idag. Har ingen o tortera, barnen är sin hos farmor o farfar, och nu när jag är gravid i 6 månaden är jag inte riktigt på humör för vissa saker. Men berätta kan jag alltid göra. Så tryck på knappen!

 

Vi väntade på att McGonagall skulle fortsätta, men i stället puttade hon upp dörren och vi såg vem det andra offret var, Hermione. Vi såg ledsamt på varandra och gick sedan fram till vår vän. Det såg så konstigt ut, hon bara låg där helt stel med öppna ögon. Killarna tog mina händer och jag kramade dem tillbaka.
- Vi hittade henne vid biblioteket. Kan nån av er förklara den här? frågade föreståndarinnan och höll upp en liten rund spegel. Hon måste ha haft den för att kolla runt hörnet efter ormen. Vilken tur att hon inte dog! Men jag gjorde lika dant som mina vänner, skakade på huvudet.
- Jag följer med er tillbaka till Gryffindortornet, jag måste informera de andra eleverna. Professorn suckade och såg väldigt trött. Vi gick till tornet under tystnad. Killarna hade fortfarande inte släppt mina händer och jag tänkte att de lika väl kunde hålla i dem. Hur kunde Ginny? Varför Mioni? Om inte, om inte hon vet vad hon gör. Jag är inte helt säker på att man kan kontrollera en person på det sättet, genom en dagbok men de är nog inte omöjligt. Vi kom fram till porträtthålet och klev in, de andra eleverna såg undrande på oss, vi slog ner blicken och satte oss på trappan. McGonagall tog fram ett pergament och började läsa
- Från och med nu ska alla elever befinna sig i sina elevhem senast klockan 6 på kvällen. Och ingen får lämna sovsalen efter det! En lärare kommer följa er överallt, ingen får gå på toaletterna utan att en lärare följer er. Alla quidditchmatcher och träningar är inställda tills vidare. Och alla kvällsaktiviteter är inställda. Hon såg ledsamt på oss innan hon fortsatte.
- Jag behöver väll knappast berätta att jag sällan har varit så här bekymrad.  Och om den som ligger bakom överfallen inte blir fast, kommer skolan troligtvis få stängas. Alla som vet något om saken träd fram och berätta det. Nu önskar jag er god natt. Sen klev hon ut ur porträtthålet och försvann. Eleverna började genast prata i mun på varandra och ett sorl bröt ut. Plötsligt tog Lee till orda
- Det var den andra eleven från Gryffindor om vi inte räknar nick då, en från Ravenclaw och en från Hufflepuff. Lärarna måste ju ha lagt märke till att ingen från Slytherin har drabbats! Det är ju deras arvtagare, deras monster, så varför slänger de bara inte ut alla Slytherin elever. Vrålade han och flera nickade instämmande. Men nu ställde jag mig upp och tog jag till orda.
- Det skulle inte vara någon bra ide. Och börja inte med det där att jag älskar Slytherin. Nej i det här fallet är risken stor att om vi slänger ut Slytherin eleverna så kanske överfallen slutar, men när de kommer tillbaka kan de mycket väl börja igen. Vi måste helt enkelt ta fast arvtagaren när han eller hon är på skolan! Förklarade jag enkelt och flera viskade nickade den här gången med, fast mera motvilligt.
- Men Cara om du nu är så bra vän med dem och professor Snape, kan du inte bara be dem sluta? Frågade Wood och skrattade lite, jag gav dem lite trötta blickar.
- Jo men självklart. Hej skulle inte ni kunna sluta förstelna folk! Tack så mycket. Nej jag tror inte det skulle funka. Dessutom är det inte någon av mina vänner som är arvtagaren. Förklarade jag.
- Och hur vet du det? jag lovar att det är det där kräket Malfoy. Protesterade Fred och jag suckade.
- Ja för de skulle säkert förstelna Hermione, deras egna kompis? Den andra hade precis fått nyheten om Mioni och de förstod hur orimligt det lät. Eftersom de var fullt uppmärksamma på att försöka lista ut vem arvtagaren var, gick jag tillbaka till mina vänner.
- Vi smyger dit i kväll. Viskade Harry och Ron log skeptiskt. Jag såg på dem båda
- Harry, McGonagall sa att vi var tvungna att vara i tornet när vi inte har lektioner! Sa Ron och lutade sig mot väggen för att släppa förbi lite folk som ville upp och sova.
- Vi tar fram pappas mantel. Sa Harry med dämpad röst och kollade på sin vän mitt i mot och sedan på mig.
- Jag följer med! Försök inte stoppa mig, Mioni är min bästa kompis! Harry gick och hämtade sin mantel och vi satte oss i mitt rum och väntade på att tiden skulle gå. Jag hade så lust att berätta för dem om Ginny, men jag tror inte de skulle tro mig, och det finns bitar i berättelsen som jag inte vill att de ska veta, så som att Voldemort är min pappa! Vi ryckte till när klockan slog sina 12 slag.
- Lika bra att gå. Sa jag och vi reste oss upp, smög ner för trappan och slängde manteln runt oss. Vi gick genom korridoren under tystnad. Det var fler lärare, prefekter, och spöken i korridoren än någon sin. Jag var förvånad över att vi inte blev upptäckta. Särskilt när Ron slog i en röstning. Men på något sätt lyckades vi komma ut ur slottet. Jag kollade upp och såg att stjärnorna lös och jag log. De andra två såg frågande på mig men jag bara ryckte på axlarna. Först när vi stod framför dörren till Hagrids stuga tog vi av manteln. När halvjätten öppnade dörren höll han i ett armborst, vi såg oroligt på honom och han sänkte det, innan han sa
- Vad gör ni här? men han släppte ändå in oss i stugan, Fang hoppade nästan på mig.
- Hej gubben. Viskade jag och klappade honom på huvudet.
- Vad ska du med det där till? Ron såg skeptiskt på armborstet och Hagrid ryckte till
- Ingenting… jag väntade mig… är strunt samma. Te? Vi nickade men Hagrid verkade vara långt borta. Han verkade inte ha en aning om vad han gjorde.  När han tillslut hällde upp ”te” var det bara varmt vatten. Han såg sig hela tiden oroligt över axeln, och till o med Fang verkade nervös
- Hagrid mår du bra? Frågade jag honom och synade den stora mannen. Han nickade lite och började plocka fram en kaka.
- Har du hört om Hermione? Frågade Ron nedstämt, och vi allihop såg lite ledsamma ut.
- Ja det har jag. Fruktansvärt. Mumlade han till svar. Vi avbröts av en knackning, och Fang började skälla. Vi såg på varandra och slängde sedan manteln runt oss och ställde oss i ett hörn. Hagrid grep tag i armborstet och gick försiktigt mot dörren. Utanför stod Dumbledore.
- God afton Hagrid. Sa han allvarligt och steg in i stugan, men han var inte ensam utan bakom honom kom en tjock liten man med grått hår, men konstiga kläder. En randig kostym, mörkröd slips, lila stövlar, en svart mantel och som om det inte vore nog så hade han ett konstigt grönt plommonstop. Jag undrar vad han tänkte när han valde kläder?
- Det är pappas chef. Cornelius Fudge, trolldomsministern.  Viskade Ron. Men vi satte varsin armbåge i honom för att tysta han. Vad gör trolldomsministern här? Hagrid såg ut som ett spöke, och satte sig likblek i en av stolarna.
- Det är en tråkig historia Hagrid. Vi var tvungna att ingripa. 4 attacker på mugglarfödda. Det har gått för långt! Sa ministern korthugget och Hagrid mötte panikartat Albus blick.
- Jag har inte gjort något, de vet du professorn. Dumbledore la en arm på Hagrids axel och riktade sedan sin blick mot mannen framför honom.
- Jag vill tala om för dig, att Hagrid har mitt fulla förtroende! Ministern så plötsligt inte lika säker ut.
 - Albus lyssna nu. Hagrid har sitt förflutna i mot sig. Vi måste vidta försiktighetsåtgärder. Den lille mannen skruvade på sig när rektorn mötte hans blick. Det var en blick som jag aldrig sätt förut. Den var bestämd och det såg nästan ut som om ögonen flammade.
- Trotts det gör du ett misstag. Hagrid har inte överfallit någon och att visa bort honom kommer inte att hjälpa det minsta!
- Försök att se det ur mitt perspektiv. Jag är under hård press och måste göra något. Därför måste jag ta med mig Hagrid och om det visar sig att han är oskyldig kommer han släppas utan tvekan. Men jag måste ta med honom nu, det är min plikt. Cornelius hade plötsligt blivit väldigt intresserad av sin hatt.
- Ta med mig vart? Inte Azkaban? Frågade halvjätten med darrande röst. Men han fick inget svar, för Fudge avbröts av en knackning på dörren. Vi kollade förvånat på varandra. Vem kan komma nu? Rektorn gick och öppnade trädörren. Utanför stod Dracos pappa, Lucius. Han svepte lätt in i stugan med den svarta manteln runt sig, och log kyligt. Det är konstigt att se den här sidan av honom, han är precis som Draco, de växlar sätt hur lätt som helst. Eller så är det bara jag som får folk att göra saker annorlunda.
- vad bra att du är här Fudge. Sa han och log ett kallt leende.
- Ut ur mitt hus! Vrålade Hagrid ursinnigt mot Mr. Malfoy som kyligt mötte hans blick.
- Jag finner inget nöja av att befinna mig i… var det hus du kallade det? Han hån log mot mannen innan han fortsatte
- Nej jag tittade bara in för att jag fick reda på att rektorn var har.
- Och vad vill du mig då? Albus talade artigt men kollade man noga såg man att hans ögon sköt blixtrar, jag förstå nu vad pappa menar med att jag ska se upp för Dumbledore. Lucius log åter ett kallt leende och tog fram en pergament rulle som han gav till Albus.
- Det är en mycket tråkig affär det här. Styrelsemedlemmarna har därför bestämt att det är dags för dig att lämna din plats som rektor. Du kan se att alla medlemmar har skrivit under. Vi tycker att du håller på och tappa greppet! Så många överfall och du har inte lyckats fånga den skyldiga en, i den här takten kommer det inte finnas några mugglare kvar på skolan, och det vore ju en förfärlig tragedi för skolan.  Sa han överlägset.
- Nej men hör här Lucius. Du kan inte avskeda Dumbledore. Det är verkligen det sista vi vill. Protesterade Fudge men Mr. Malfoy vände sig åt hans håll och svarade bestämt den lilla mannen.
- Nej hör här själv Fudge. Uppsägningen av rektorer är styrelsens sake och det vet du! Och eftersom Dumbledore inte har lyckats särskilt bra med att stoppa över fallen så…
- Men Lucius, du måste se klart här. Om inte Dumbledore kan stoppa dem, vem kan då göra det?  Trolldomsministern så nervös ut. Hur lyckades han bli minister?
- Det vet vi inte än. Men eftersom alla tolv har röstat för att… men Lucius blev avbruten för andra gången, men den här gången av Hagrid som for upp rasande ur stolen.
- Och hur många av dem hotade du för att få din vilja igenom, Malfoy? Skrek han av raseri, Malfoy den äldre vände sig lugnt åt den högreste mannens håll och svarade hånfullt.
- Vilket temperament du har.  Jag hoppas du kan hålla det i styr i Azkaban. Dementorerna gillar inte att man skriker åt dem vet du.
- Men ni kan inte ta bort Dumbledore från skolan! Eleverna kommer inte ha en chans! Han skrek så högt att till och med Fang blev rädd och kröp in i ett hörn.
- Hagrid lugna dig. Sa Albus milt och vände sedan sina kalla ögon mot Lucius.
- Om nu styrelsemedlemmarna vill att jag ska lämna skolan, kommer jag givetvis göra så.
- Nej Dumbledore det kan ni inte göra! Protesterade ministern, trotsa att han egentligen inte kunde göra något. Men rektorn tog ingen notis om honom utan såg fortfarande på Lucius och sa sedan med klar tydlig röst, så att ingen av dem kunde gå miste om ett ord.
- Men det ska du veta att jag först kommer på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet. Och dessutom kommer det finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts ska då det. För en sekund riktades de klara blåa ögonen mot oss.
- Beundransvärt. Vi kommer sakna ditt sätt att sköta saker och ting på. Hoppas bara din efterträdare kan förhindra ett dödsfall. Sa den blonde manen och bugade sig när han lät den före detta rektorn lämna stugan före honom, Fudge kollade efter dem och väntade sedan på att Hagrid skulle gå ut, men han stannade och sa sedan
- Om någon vill få reda på något är det bara och följa spindlarna! Och jag hoppas nån kommer mata Fang! Ministern kollade undrande på honom innan han följde efter ut i natten. När de stängde dörren började Fang genast gnälla. Vi kollade på honom och tog av manteln.
- Det kommer bli bra pojken. Sa jag och klappade honom.
- Bra! Bra? Dumbledore är borta! Vi kan lika väl stänga skolan nu. Vi kommer ha nya över fall varje dag! Sa Ron hest. Jag började rota i skåpen tills jag hittade Fangs mat. Jag hällde upp. Sa hejdå till honom och gick sedan tillbaka mot min säng med killarna.

 

- Vi hoppar åter några dagar. Ja jag vet jag har hoppat mycket det senaste, men det blir så segt om jag ska återberätta varje dag jag gick på skolan. Särskilt de tråkiga dagarna då det inte händer något. Det har gått några dagar sedan Hagrid och Dumbledore försvann, och Harry har grubblat över rektorns ord. Och när han är borta är skolan på helspänn. Det är faktiskt lite tomt utan Hagrid. Jag fick gå ner och hälsa på Fang. Severus var med mig och han log lite när han såg hur glad jag blev av hundens sällskap. Vi får inte längre komma in i sjukhusflygeln, tydligen tror de att den skyldige kanske kommer tillbaka och avslutar jobbet. Vi har även letat efter spindlarna som Hagrid sa (mot Rons vilja) men vi har inte hittat dem. Vi följs fortfarande av lärarna till alla lektioner vilket är mycket frustrerande. När vi börjar har vi trolldryckskonst.

 

Jag satt i ett hörn själv faktiskt. Vi var ojämnt antal och jag hade inget i mot att arbeta själv. Den lilla drycken puttrade framför mig och jag rörde några gånger i den.
- Jag visste att pappa skulle lyckas få Dumbledore avstängd! Jag har ju sagt att han är den sämsta läraren vi haft på länge! Vi kanske kan få en bra lärare nu, för jag tvivlar att McGonagall blir långvarig. Jag behövde inte kolla upp för att se att det var Draco som pratade. Snape svepte förbi i klassrummet, han stannade inte vid mig men i farten räckte han mig en lapp. Jag såg efter honom och öppnade den.

 

Du vet att jag finns här i fall du behöver prata. Jag har tid i kväll, säg bara till så jag kan skaffa dig ett intyg.

 

Det är så typiskt honom, men det hade faktiskt varit skönt att prata med någon efter allt som hänt. Jag hör hur Draco åter tar till orda
- Professor Snape. Varför söker inte ni jobbet som rektor? Jag kollar upp för att se hur Severus ler lite innan han svarar.
- Tack för stödet Malfoy. Men professor Dumbledore har bara blivit avstängd tillfälligt. Han kommer snart tillbaka. Draco log mot honom och sa sedan hånfullt
- Jo säkert. Men jag vet att pappa skulle rösta på er om ni vill ha jobbet. Och jag ska tala om för honom att ni är den bästa läraren på skolan. Severus log. Jag hade svårt o se honom som rektor, det gick inte. Men sen vet jag också det som många andra inte det, att min gudfar är nära vän med rektorn. Severus började svepa runt i klassrummet, men han såg inte hur Seamus låtsades spy i sin kittel, jag skakade lite på huvudet och skrattade.
- Jag är förvånad över att alla smutsskallar inte har lämnat skolan. Och jag kan slå vad om att nästa elev kommer dö. Synd att det inte blev Collien bara. Sa Draco och Blaise skrattade. Ron reste sig ursinnigt, men som tur var så ringde klockan samtidigt. Jag såg hur Harry fick hålla i mot för att hindra honom  att hoppa på Draco.
- Skynda er nu. Jag måste följa er till er lektion i örtlära. Suckade Severus, vi samlade våra saker och började gå mot växthusen. Severus gick först med Draco och Blaise efter sig. De små pratade lite och jag gick i kapp dem. De log när jag kom.
- Och hur mår fröken Riddle idag? Frågade Blaise artigt och skrattade nästan lite.
- Jag mår förträffligt, trotts omständigheterna. Hur mås det själv Mr. Zabini och Mr. Malfoy? jag skrattade lite med mina vänner och Severus log svagt.
- Vi mår bra Cara. Det är kul o se dig. Svarade Draco och jag nickade.
- Ja det är svårt och ses när vi måste ha barnvakter med oss överallt. Skrattade Blaise nu vände sig Severus om.
- Barnvakt är det de ni ser mig som? I så fall ska jag kanske lämna er här och låta monstret ta er. Sa han lågmält, både killarna stelnade till ett tag. De trodde först att han menade allvar.
- Ta det lugnt jag beskyddar er. Och om ni dör så skyller jag på Snape. Sa jag och log, nu förstod de att han skojade. Severus var kanske inte alltid den snällaste, men han skulle inte lämna nån elev till ett monster, inte ens Harry. Severus lämnade oss Gryffindorare vid grönsakslandet. Innan han gick gav han mig en lapp med intyg, jag nickade och log. Sedan styrde han sina steg tillbaka mot skolan med Slytherineleverna efter sig. Nu släppte Harry och Dean som hjälpt honom, Ron. Vi steg tysta in i växthuset med Hufflepuffeleverna, och började genast beskära träd. Jag stod med killarna vid ett träd, vi sa typ inget utan ville bara bli klara så fort som möjligt. Helt utan förvarning kom Ernie Macmillan och Hannah Abbott fram till oss.
- Jag, eller vi är ledsna att vi misstänkte dig. Vi vet att du aldrig skulle förstelna Granger. Vi sitter ju trotts allt i samma båt nu. Sa han och sträckte fram handen. Harry skakade den faktiskt och jag åter gick till grenarna. Finns det något tråkigare? De båda andra stannade kvar vid trädet och hjälpte oss.
- Tycker ni inte att Malfoy är lite väl nöjd med allt det här? Jag tror faktiskt att han kan vara arvtagaren. Sa Ernie, han kollade lite mystiskt på mig som om han inte var säker på vems sida jag står, men jag orkade inte försvara Draco, de skulle tids nog inse att det inte är han.
- Vad smart man kan vara då. Sa Ron surt, han verkade inte förlåta dem lika lätt.
- Harry tror du det kan vara Malfoy? Eller misstänker du någon annan? Sa Hannah och kollade på mig, jag himlade med ögonen. De tror inte att det är Harry när Mioni bli överfallen men mig. Självklart.
- Nej! Och jag vet att det inte är Cara! Sa han bestämt. Jag log tacksamt mot honom och fick ett leende tillbaka. Men de andra två såg nyfiket på honom. Plötsligt knuffade Harry mig och smällde till Ron med trädgårdssaxen. Och vi blängde surt på honom, men han pekade mot flera stora spindlar som kröp på marken några meter bort. Hufflepuffarna bakom oss kollade intresserat men när de såg att de bara var spindlar ryckte de på axlarna.
- Underbart. Men vi kan inte följa efter dem nu ändå. Mumlade Ron förskräckt. De små 8 benade djuren sprang över golvet bort mot skogen. Vi kollade på varandra.
- De går tydligen in i skogen. Viskade jag till dem samtidigt som jag låtsades ta bort klippig vätska från saxen. Ron blev ännu blekare vid tanken på spindlarna i skogen. Sen hördes en ringsignal, och lektionen var slut. Sprout började följa oss upp till slottet, mot Lockmans lektion. 
- Vi får använda manteln igen. Och vi kan ta med oss Fang, han är van vid skogen. Sa Harry, vi gick in genom dörren till idiotens klassrum och satte oss längst bak.
- Men finns det inte varulvar i skogen? Rädslan hördes i Rons röst. Att de inte tänker på att varulvarna bara kommer fram när det är fullmåne. Men Harry svarade inte och vår lärare tog till orda. Jag hörde inte så mycket. De var något om att Hagrid självklart hade varit den skyldige, bla bla bla. Det är det ända jag hör när han öppnar munnen. Men Harry och Ron måste ha lyssnar, för Potter fick sparka Weasley på smalbenet för att hindra honom att säga något, och min vän med glasögon såg ut att vilja kasta boken på Lockman. Ron skjuter fram en lapp framför mig

 

Låt oss göra det i natt

 

Men jag ska till Severus och jag har ingen lust att springa runt i skogen och leta efter spindlar, när jag redan vet att de inte är monstret. Jag borde kanske berätta det för dem. Fast o andra sidan nej, de får klara sig själva. Jag skriver tillbaka

 

Jag kan inte, har en massa extra uppgifter från varje lärare, eftersom jag ligger före alla andra.

 

Ron fick tillbaka lappen och visade den för Harry som nickade förstående. De visste att jag fick extra uppgifter men inte att jag redan gjort dem. När klockan ringde lämnade vi lättat klassrummet och gick för att äta middag. Stämningen i salen var dämpad och man kunde känna rädslan i luften. Vi följdes upp till tornet som var fullt med folk. Killarna slog sig ner vid brasan medans jag styrde mina steg mot mitt rum. Där inne var det betydligt tystare och lugnare.
- Hej Kira. Sa jag till ormen som låg i sin bur, hon lyfte på huvudet och svarade
- Hej Cara. Du har besök. Jag kollade förvånat på henne, men fick snart svar på vad hon menade.
- Jag visste väll att du kunde prata med ormar. Sa en man och jag vände mig om. Bakom mig stod Salazar. Jag bara skakade på huvudet, ja nu vet han det i alla fall. Men eftersom jag betraktar honom som en vän antar jag att det är ok.
- Och vad förskaffar mig den äran? Sa jag och log mot honom. Han satte sig ner i en av fåtöljerna. Jag gick fram och gav Merlin en godis innan jag hämtade Kira och la henne i knät.
- Severus ville att jag följde dig ner. Egentligen tyckte jag att det var onödigt. Jag sa till honom att monstret inte kommer skada dig. Han log mystiskt, det var då det slog mig tänk om det inte alls är Ginny utan Salazar som öppnade kammaren. Nej det är inte möjligt. Jag tvivlar på att han skulle skada en av mina kompisar. Dessutom hade folk märkt om han smög omkring på skolan med en jätte orm.
-Ja, jag kan ju alltid prata med den. Svarade jag samtidigt som jag klappade min vän i knät.
- Men han svarade att det inte var monstret han var orolig över. Salazar mötte allvarligt min blick. Och jag förstod vad han syftade på, personen som vill mörda mig.
- Jaja då är det väll lika bra att du följer mig ner. Sa jag och satte tillbaka Kira i buren.
- Men hur ska jag komma ut? Percy lär stoppa mig. Jag mötte de gröna ögonen och Salazar log slugt.
- Transferera dig bara. Jag möter dig utanför porträttet. Sen försvann han. Jaha lika bra och följa efter. Jag kände hur allt snurrade, och när jag öppnade ögonen stod jag i korridoren utanför. Min följeslagare stod några meter bort. Jag gick mot honom och vi började färden neråt. Vi kom till fjärde våningen innan vi blev stoppade av, Lockman. Vi suckade båda två.

- Du vet att du inte får vara utan för ditt elev hem efter klockan 6 och den är faktiskt 8. Och du ska eskorteras överallt. Svarade han trött.
- Ett professorn, jag har eskort som du mycket väl ser, och jag tror inte det finns någon säkrare än Slytherins grundare! Två jag är på väg till professor Snape. Sa jag bryskt. Han såg granskande på mig, han verkade inte riktigt säker. Tydligen ansåg han inte att Salazar var beskydd nog.
- Jag tvivlar på att professor Snape tar i mot elever vid den här tiden, och definitivt Gryffindorelever. Jag räckte honom intyget men han verkade tro att det var förfalskat.
- Jag vet inte vad du har i kikaren miss Riddle, och den här mannen som låssats vara en av grundarna. De har varit döda i över tusen år. Så det blir raka vägen till McGonagalls kontor. Sa han och började fösa oss mot McGonagalls kontor. Bakom mig gick Salazar, han suckade lite och jag kunde inte låta blir och fnissa lite. Längst bak gick idioten, jag har märkt att jag kallor honom det ganska ofta. Vi knackade på och steg in. Hon satt bakom skrivbordet, och jag kom på att jag aldrig hade varit inne på hennes kontor. Jag visste så klart hur det såg ut eftersom Snape hade förklarat det. Det lila rummet var mysigt med brasan, skrivbordet, hyllorna och en massa tavlor på väggarna som föreställde landskap och främmande länder, de var faktiskt riktigt fina. Och så hade hon en dörr som jag antog ledde till hennes sovrum.
- Vad ska detta föreställa? Sa hon och lyfte blicken från pergamenten som låg framför henne på skrivbordet. Jag ställde mig med armarna i kors och suckade.
- Jag var på väg ner till Snape, när han där stoppade mig. Förklarade jag och pekade på Lockman, som genast tog till orda.
- Hon var ute efter klockan 6 och utan tillåtelse och eskort. Sa han överlägset och Minerva kollade på mig.
- Är det sant? Men sen vände hon blicken mot Salazar som stod bakom mig och såg lite irriterad ut.
- Nej jag har ett tillstånd från Snape som han där tror är falskt och Salazar följde mig. Sa jag själv lite irriterat och blängde på mannen i rosa.
- Kan jag få se tillståndet. Bad min föreståndare och Lockman räckte över det. Hon läste igenom det och log sedan.
- Det är äkta. Dessutom tror jag inte Cara skulle förfalska ett tillstånd från Snape, av alla lärare. Små log hon. Vilket var sant, hade jag inte känt Severus som jag gjort hade jag aldrig förfalskat ett tillstånd från honom, med tanke på hur hon är.
- Jag sa ju det. sa jag protesterande mot Gyllenroy. Han vande sig mot sin kollega.
- Kan må hända att tillståndet är äkta, men hon går fortfarande utan eskort. Att någon har klätt ut sig till Slytherin duger inte. Nu hade Salazar fått nog, han gick fram till min försvar mot svartkonst lärare och lyfte honom i kragen och röt sedan.
- Hör här nu din idiot! Jag är mycket värklig kan jag tala om för dig! Och jag kan tala om för dig att miss Riddle är mycket säkrare med mig än någon av er. Både jag och McGonagall små log mot varandra när vi såg hur Lockman nervöst skruvade på sig.
- Salazar, du kan släppa honom. Även om han är en värdelös lärare behöver vi honom. Sa jag och la en hand på mannens arm. Han släppte motvilligt ner honom på golvet, och färgen i mannens ansikte började komma tillbaka.
- Om ni ursäktar oss, går vi ner till Snape nu. Sa jag och log, vände mig mot dörren och gick ut i korridoren med min vän bakom mig. Han såg fortfarande irriterad ut.
- Tack. Sa jag och gav honom ett leende. Han ryckte på axlarna och snart stod vi framför Severus dörr, jag knackade på och gick in. Jag tog med mig Salazar in. Severus kollade upp när vi kom in och log.
- Jaså där är ni. Jag trodde nästan jag skulle behöva leta efter er. Jag skakade på huvudet och berättade kort vad som hänt och båda männen mumlade något om Lockman och jag små log. När jag var klar styrde Salazar sina steg mot dörren, men jag stoppade honom.
- Du kan ju stanna. Jag behöver någon som följer mig upp sen. Sa jag och blinkade lite med ögat. Han log lite och vi slog oss ner framför brasan i min gudfars rum. Han hällde upp nån dryck till sig själv och Salazar.
 - Nå Cara hur är det? frågade han när han satte sig ner. Jag såg på de båda männen, satte mig skräddare i stolen och tänkte.
- Jag vet inte riktigt. Jag blev jätte orolig när Hermione blev förstelnad, och jätte arg på… jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Ska jag berätta att Ginny ligger bakom allt, men då råkar kanske hon illa ut, och de stoppar kanske pappas plan. Det vill jag inte, jag vill att han ska komma tillbaka.
- Vem är du arg på? Salazar tog en klunk och såg sedan på mig. Lika bra att berätta eller i alla fall en del.
- Pappa. Han ligger bakom det här. det var han som öppnade kammaren för 50 år sedan, och nu så har han gjort det igen. Sa jag och väntade på deras reaktion.
- Så kammaren finns alltså på riktigt med monstret och allt. Frågade Severus och riktade blicken mot skaparen av kammaren som nickade till svar.
- Klart den gör. Och nej jag tänker inte berätta vart den är. Det är bara arvtagaren som ska veta. Hur visste du att din pappa är arvtagaren och att han ligger bakom det nu? Jag så en lång stund in i elden och svarade sedan.
- Ja att pappa var arvtagaren var den lätta biten. Sen jag fick medaljongen har jag vetat att han var släkt med dig och att han då var arvtagaren som kunde öppna kammaren sa ju sig själv. Att det är han nu vet jag för att Harry hittade en dagbok som tillhörde pappa, han visade Harry hur Hagrid blev relegerad och allt. Att han sedan kan styra folk som skriver i dagboken tillräckligt länge tvivlar jag inte en sekund på! De kom inte med invändningar, eftersom de själva visste att Voldemort med största sannolikhet kunde göra detta.
- Vet du vem han styr? Jag mötte Severus blick och sa sedan.
- Ja de gör jag, men jag tänker inte tala om det. du får säga vad du vill, men jag tänker först inte låta personen råka illa ut och sedan så vill jag inte att någon ska kunna stoppa pappa att komma tillbaka. De såg min bestämda blick och visste att de inte kunde ändra min åsikt.
- Men vad händer om monstret dödar någon? Severus lät allvarlig, men jag brydde mig inte, utan log innan jag svarade.
- Den ända mugglare som jag bryr mig om är Mioni och hon är redan förstelnad. Om nån annan dör så bryr jag mig inte. De ryckte på axlarna. Salazar brydde sig inte alls om mugglarna dög, det var ju hans mål från början och Severus, verkade inte ta det så hårt. Vi satt där hela kvällen tills klockan slog två. Jag sa god natt till Severus och sedan började jag och Salazar vandringen uppåt. När vi kom fram sade han god natt och försvann in i en tavla. Jag smög in i tornet och såg att Harry och Ron satt framför brasan. De hade tydligen kommit tillbaka från skogen. Jag satte mig hos dem och såg att de var likbleka.
- Vad hände egentligen i skogen? Jag såg på dem och Harry sa lite darrigt på rösten
- Vi mötte Hagrids ”husdjur” en gigantisk köttätande spindel vid namn Aragog. Han berättade att han inte dödat den där eleven utan något monster som spindlarna fruktar hade gjort det. Sen skulle de äta upp oss.
- Då kom pappas förtrollande bil från ingenstans och räddade oss. Inflikade Ron och jag såg lite skeptiskt på dem, lutade mig tillbaka i fåtöljen och blundade. Men väcktes snabbt igen av Harry utrop
- Herregud, Aragog sa att flickan dog på en toalett. Tänk om hon aldrig lämnade toaletten. Tänk om hon är kvar där. Jag och Ron såg på varandra och sa sedan i kör
- Missnöjda Myrtle. Harry nickade och sa sedan
- Vi måste fråga henne. Nu nickade vi. Jag hade aldrig tänkt på att Myrtle hade blivit döda av basilisken.
- Men det får bli i morgon nu måste vi sova.  Sa jag reste mig upp och gick mot trappan och in på mitt rum. Kira lyfte på huvudet när jag kom in och jag log, Merlin hoade för att bevisa att han också visste att jag kom in i rummet. Jag klappade honom lite och la mig sedan.

 

På morgonen vaknade jag av solens strålar, jag klev upp och slängde på mig mina skolkläder och gick ner för att tillsammans med alla andra äta frukost. Vid bordet satt jag och killarna och pratade lågmält.
- Alla gånger vi besökte henne och hon sa inget. Vi var bara tre bås från henne, och nu kan vi inte fråga henne. Viskade Ron. Vi visste att det hade varit svårt nog att leta efter spindlarna, men att smyga iväg till Myrtles toalett skulle vara omöjligt. Men vi fick snart annat att tänka på. Vi satt på McGonagalls lektion och skulle förvandla ett par kaniner till tofflor, jag fick i stället ett par möss, som jag först skulle förstora upp till en lagom storlek och sedan förvandla, det var faktiskt lite svårt med tanke på att om jag gjorde de för fort skulle mössen dö. Men vår lärare avbröt oss och talade om att vi skulle ha examensprov om en vecka. Genast började mina klasskompisar protestera. De var inte alls beredda på att ha provet som vanligt. Hon börjar genast förklara att skolan ska hållas öppen som vanligt, och en massa andra saker, men som vanligt orkar jag inte lyssna. Jag såg på mina vänner där de satt bredvid mig. Harry såg orolig ut och Ron ja han såg ut som om han skulle behöva bo med spindlarna i den förbjudna skogen.
- Kan ni tänka er hur det ska gå att göra prov med den här staven. Han såg ner på sin stav som för tillfället visslade.

 

- vi hoppar fyra dagar. Killarna försöker plugga och jag försöker hjälpa dem, men det går inte så bra. När vi börjar igen är vi i stora salen och McGonagall har just gett oss beskedet att mandragororna är klara och att de som har blivit förstelnade ska återupplivas i kväll. Och att de då kunde tala om vem den skyldiga är.

 

- Det är fantastiskt. Hermione kommer ge oss alla svaren och vi slipper prata med Myrtle. Fast Mioni skulle nog hellre ha velat att vi växten henne efter proven. Tänk vilken panik hon kommer få när vi berättar att vi har prov om tre dagar. Sa Ron och skrattade lite, jag log vid tanken och svarade Ron
- Fast hon klarar nog det bättre än dig. jag skrattade lätt och min rödhårige vän såg orolig ut, i stället tog Harry till orda.
- Men jag vill ändå prata med Myrtle om jag kan. Vi förstod vad han menade, även om de kunde berätta vad som hänt ville vi veta hennes del i det hela, så fort vi fick chansen skulle vi smita iväg till hennes toalett.
möjligheten kom snarare än väntat, nämligen när Lockman ledde oss till vår historia lektion. Han såg inte alls ut som sitt vanliga snofsiga jag. Han var trött och håret var i en enda röra. Och han förstod inte alls varför de andra lärarna envisades med alla säkerhets åtgärder, han var säker på att det var Hagrid och när han var borta var de ingen mening att fortsätta. Mitt i sitt klagande sa Harry
- Jag håller verkligen med dig, professorn. Ron tappade böckerna vi de orden och jag såg lite förvånad ut. Vad håller Harry på med?
- Tack, Harry. Jag tycker vi lärare har viktigare saker för oss än att föra elever till olika lektioner och gå vakt hela nätterna. Förklarade han trött. Nu förstår jag vad Harry håller på med, och det gjorde även Ron som sa
- Verkligen professorn. Varför låter ni oss inte gå den sista biten själva, det är inte långt. Lockman log lite och svarade sedan.

- Vet du vad de var ingen dålig ide Weasley. Jag måste ändå skynda mig och förbereda nästa lektion. Sedan lämnade han oss.
- Jag tror snarare han skulle fixa håret. Skrattade jag. Vi såg oss omkring och smög sedan iväg till en sidokorridor som skulle ta oss till Myrtles toalett, och just som vi trodde att vi kommit undan hörde vi en välbekant röst bakom oss.
- Och vart är ni tre på väg? Vi vände oss om och mötte McGonagalls bistra min, killarna var inte lika kvicktänkta och jag kände att det nu var min tur att lösa problemet.
- Vi tänkte smyga oss in i sjukhusflygeln och hälsa på Hermione. Vi saknar henne så himla mycket, och vi tänkte tala om för henne att mandragororna är klara och hon snart är frisk. Först trodde jag professorn skulle skälla på oss, men sen såg jag en tår som glänste till bakom glasögonen.
- Självklart. Jag förstår hur svårt det måste vara för er och för de andra som känner de som har blivit… jag förstår verkligen. Jag säger till Binns vad ni är och säg till Pomfrey att ni har min tillåtelse. Hon log lite och vi vandrade iväg. Jag hade fortfarande svårt och tro att hon gick på det där. Bakom oss hörde jag hur hon snöt sig.
- Det var den bästa historien du nånsin hittat på Cara. Sade Ron glatt. Jag ryckte på axlarna och log mot dem. Vi hade inte så mycket val, utan vi traskade upp till sjukhusflygeln där Pomfrey motvilligt släppte in oss. Vi slog oss ner hos vår vän, och precis som sjuksköterskan tyckte vi att det var meningslöst att prata med Mioni eftersom hon ändå inte kunde höra oss.
- Undra hur hon såg angriparen? För om han eller hon smög sig på henne och de andra bakifrån kommer de ju inte kunna tala om vem det är. Ron kollade på Hermiones stela ansikte. Jag såg ut genom fönstret. Jag kanske skulle tala om för dem hur det ligger till. Plötsligt ropade Harry till.
- Hermione hittade svaret. Kolla här. sa han och visade en boksida som han hade tagit från Hermiones stela hand. Jag såg på sidan det var samma text som jag hade läst för ett tag sedan. Så hon listade ut det.
- Monstret i kammaren är en basilisk, en orm. Det är därför jag har hört rösten överallt, och därför ingen annan har hört den.
- Men Harry om basilisken dödar genom att titta på folk varför har ingen dött? Ron såg på personerna som låg i salen.
- Därför att ingen har sett direkt på ormen. Colin såg den genom sin kamera, filmen brann upp men han blev bara förstenad. Justin… Justin måste ha sätt ormen genom nästan huvudlösa Nick. Han tog hela smällen, men han var ju redan död så han kan inte dö igen. Och Hermione och den andra flickan hade en spegel bredvid sig. Mioni räknade ut att det var en basilisk och hade väll spegeln för att kolla runt hörnen. Svarade jag och såg på mina vänner
- Men Mrs. Norris då? Hon hade ingen spegel eller kamera. Sa Ron och vi såg fundersamma ut.
- Vattnet. Det var ju vatten på golvet den kvällen. Hon såg säkert bara basiliskens spegel bild. Svarade Harry och vi nickade. Det verkar som att jag slipper berätta. Vad skulle jag göra utan Mioni?
- Tuppens gal är livshotande mot den. Och spindlar flyr från den. Allt stämmer. Någon dödade ju Hagrids tuppar. Antagligen arvtagaren för att förhindra att basilisken dog, och spindlarna flyr från den. Ni minns ju var Aragog sa. Harry såg på oss och vi tänkte en stund.
- Men hur tog den sig runt? Jag menare en gigantisk orm kan knappast smyga runt obemärkt. Jag ställde frågan trots att jag visste svaret och såg på de andra, Harry svarade då
- Hermione svarade på det med. Rören, den har använt avloppssystemet. Rösten verkade alltid komma inne från väggarna. Ron grep plötsligt tag i oss och sa
- Tänk om ingången finns på en toalett. Tänk om det är…
- Missnöjda Myrtles toalett. Svarade jag och Harry i kör och log mot varandra. Vi satt där tysta innan vi reste oss.
- Men det betyder att jag inte är den ända som kan ormspråket. Arvtagaren måste ju också kunna det för att kontrollera ormen. Sa Harry dämpat vi nickade, och Ron fortsatte.
- Vi måste berätta för McGonagall. Ska vi gå till hennes kontor? Jag skakade på huvudet
- Bättre att gå till lärarrummet, hon kommer dit om tio minuter. Vi skyndade ut genom dörren och bort mot korridoren och in till lärarrummet. Rummet var mysigt, de hade panel och stora välkommande möbler, men vi satte oss inte ner utan väntade otåligt på att klockan skulle ringa. Men den ringde aldrig utan i stället hördes den biträdande rektorns röst.
- Alla elever återvänd genast till era elevhem och lärarna återvänd snarast till lärarrummet. Vi såg oroligt på varandra. Det kan bara betyda en sak, ett nytt överfall.
- Ska vi återvända till tornet? Frågade Ron oroligt, men Harry svarade bestämt
- Nej. Vi gömmer oss här och hör vad det rör sig om. Sen kan vi berätta vad vi vet. Harry pekade på ett klädskåp som innehöll lärarnas mantlar, det var inte stort men vi fick utan problem plats alla tre. Ovanför oss rörde sig alla elever och snart strömmade oroliga lärare in i rummet. Vissa av dem så skräckslagna ut, tillslut anlände McGonagall, hon såg förkrossad ut.
- Nu har det värsta hänt. Monstret har fört bort en elev ner till kammaren.

 

- Jag tror  det räcker för nu. Jag behöver faktiskt sova, och jag orkar inte sitta veken hela natten med er.

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 21

 

- Åter sitter vi här, jag, Severus och så du, och jag är grymt uttråkad så tryck på knappen innan jag ångrar mig och gör något annat.

 

Killen tvekade och jag rykte tag i honom.
-Därför att? Jag borrade in mina svarta ögon i hans och han försökte komma loss, men jag släppte inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder min blick bort från pojken för att kolla in i Albus blåa ögon, de är medlidande men bestämde. Jag släpper pojken och han backar några steg, men stöter ihop med Salazar. Jack ser sig panikartat runt i rummet. Vi väntar på ett svar.
- Jag fick betalt, och jag tänkte varför inte. Och dessutom är hon en snobb. Sa han och blängde på flickan i sängen. Att jag inte exploderade är ett under. Jack såg sig runt i rummet och såg både min och Salazars mordiska blickar, han försökte söka tröst hos Dumbledore, men även han såg kall ut.

- Det här är mycket allvarligt Mr. Howeerd! Vem var det som betalade dig? Albus väntade på ett svar och, pojken skruvade på sig, och fingrade på kappan.
- Jag vet inte, jag mötte honom i Diagongränden, han gav mig pengarna och berättade vad jag skulle göra. Jag trodde inte hon skulle bli sjuk, jag trodde bara han ville att hon skulle försvinna och börja om nån annan stans. Sa han och kollade ner på sina skor.
- Hur dum får man vara? Muttrade Salazar. Jag ryckte på axlarna och stirrade sedan på Jack.
- Jag tror det blir bäst om vi tar resten på mitt kontor Mr. Howeerd innan de här två herrarna bokstavligt sliter dig i stycken. Sa Albus hon försvann ut ur sjukhusflygeln med Jack. Vad som händer med honom bryr jag mig inte de minsta om, för mig kan han ruttna i en håla för all evighet!
- Ja de var inte mycket till hjälp. Sa Slytherin, jag kollade på honom. Jag hade bott på skolan nästan hela mitt liv, men aldrig pratat med honom.
- Nej vi vet inte mer än vad vi gjorde första gången någon försökte döda henne. Svarade jag honom och satte mig ner på en stol jämte sängen, grundaren följde mitt exempel. Jag såg på Cara där hon låg i sängen, vit som ett spöke. Det är skrämmande hon som alltid brukar vara full av liv och skratt. Hade jag mött henne någon stans hade jag aldrig trott att hennes far var mörkrets herre. hon är för olik honom, fast å andra sidan kan hon bli lika grym som honom i vissa stunder.
- Hon är olik honom. Sa Salazar, och jag visste vem hon menade.
- Ja jag tänkte precis på det, men hon kan bli lika grym som honom om inte värre. Jag är verkligen glad att jag står på samma sida som henne.
- Ja, hon är en fantastik häxa. Han log mot henne, även om hon inte kunde se det. Plötsligt för dörren upp med en smäll, och in kom en lång smal man, med långt kritvitt hår och en svart blå kappa. Jag mötte mannens blick och såg direkt Caras blåa ögon, jag ryggade nästan tillbaka lite, jag trodde att hon var den enda i världen som hade såna, men med tanke på vem mannen var så är det kanske inte så konstigt. Salazar såg undrande på mannen och jag bestämde mig för att presentera honom.
- Salazar, det här är Merlin, Caras morfar. De båda männen mötte varandras blickar och såg respektfullt på varandra, innan Merlin satte sig ner.
- Vad hände? Han såg oroligt på sitt barnbarn och vi berättade kort vad som hänt. Han nickade och tog sedan hennes hand och mumlade några konstiga ord. Cara började få tillbaka sin färg, och slog tillslut upp sina ögon. Vi drog en lättnad suck.

 

- här ifrån kan jag berätta igen Severus. Men tack för hjälpen. Och du hade inte behövt oroa dig så mycket. Jag är en Riddle och jag klarar mig alltid.
- En dag kommer de där orden bli din död. Skrattade Severus.

 

- Jag slog upp ögonen och tog mig för huvudet. Aj en bula. Och vart är jag nu då? Högt i tak, stora fönster, mjuka sängar med vita laken, sjukhusflygeln. Men hur kom jag hit? Jag vänder mig till vänster och ser Severus oroliga blick. Självklart, han måste ha hittat mig på nått sätt, och bredvid honom sitter Salazar, han ser nästan lika orolig ut. Undra vad dem andra skulle säga om de såg honom? Jag satta mig upp och tryckte deras händer, innan jag vände mig till höger där, morfar satt.
- Morfar. Sa jag glatt och slängde mig runt hans hals. Han blev lite överraskad men besvarade kramen.
- Men vad gör du här? de där två oroliga gubbarna kunde jag vänta mig men du? Jag log lite åt mina två beskyddare på andra sidan och de log.
- Två gubbar hörde du det?  Sa Salazar och såg arg ut.
- Ja jag hörde. Fast Salazar du är egentligen över tusen år, och samma med herrn där borta, så är det någon som ska bli förolämpad är de jag. Skrattade Severus, men jag bara skakade på huvudet och vände mig mot morfar.
- Jo när mitt enda barnbarn blir kidnappat och nästan fryser till döds, ansåg jag mig att ha rätt att besöka dig. Sa han och slog sitt finger mot min näsa, precis som man gör med ett litet barn, men jag hade faktiskt inte något i mot det.
- Jag tror att du har rätt att besöka mig i såna här fall. Sa jag och log sen la jag trött huvudet mot kudden, det hade varit en lång natt.
- Cara vad hände egentligen? Jag vände mig mot Salazar som såg frågande ut.
- Jag vet faktiskt inte, jag var på väg från Snape för att äta, men när jag kom till entréhallen slog någon ner mig bakifrån, och när jag vaknade var jag i den där kalla grottan bakbunden. Jag fick loss repen och försökte transferera mig där ifrån men kunde inte. Efter det blev allt svart. Sa jag och skakade på huvudet.
- Vi hittade dig i sista stunden. Sa Severus och la sin hand oroligt på min arm, och jag log mot honom för att vissa att jag mådde bra.
- Vem  var det som gjorde det? frågade jag och det berättade hela historian om Jack, jag bara skakade på huvudet och suckade.
- Jag börjar bli riktigt trött på det här! åter slogs dörren upp och in rusande kom Mioni, Blaise, Simon och Draco, men de stannade ganska snart och kollade undrande på människorna runt min säng.
- Cara vart hittar du allt folk? Sa Simon förvånat, jag skrattade lite åt dem.
- Ja du vet lite här lite där. Men kom och sätt er så ska jag presentera er. De såg lite tveksamma ut först, men ryckte sen på axlarna och satte sig hos oss.
- Det här är Salazar, men de vet ni nog. Sa jag och pekade på grundarna, de nickade lite nervöst eftersom han inte var känd för att vara snäll.
- De är ingen fara, om ni är Caras vänner så är ni mina vänner. Sa han och sträckte fram handen. Han var lite tveksam till Mioni eftersom hon är mugglare, men jag gav honom en blick och han ryckte på axlarna och skakade sedan hennes hand. Jag log mot dem.
- Och det här är Merlin, min morfar. Sa jag glatt och de såg skockat på mannen, de väntade sig inte att träffa en levande legend här. De skakade försiktigt hans hand.
- Dina vänner är väldigt tystlåtna. Skrattade morfar.
- Vanligt vis inte, så ni måste slängt nån förtrollning över dem. Sa jag och skrattade lite. Jag såg på mina vänner och familj runt mig och log, den ända som saknas nu är pappa.

 

-Vi hoppar fram lite tills jag blir frisk igen. De händer nämligen inte så mycket. De andra eleverna kommer tillbaka och tror först att jag blivit överfallen, men när jag inte har det utan bara är borta flera veckor börjar folk spekulera istället över vad som är fel. Människor alltså. Sen så får jag så klart en massa läxor. Och jag fick till och med ett krya på dig kort från Lockman, Hermione satta eld på det. när jag kommer ut har de inte hänt så mycket. Vi är i Gryffindortornet

 

- Harry har du inte slängt den där dagboken än? Frågade Ron, efter att Harry för typ femtioelfte gången bläddrade i den.
- Nej, jag kan inte jag är helt säker på att det är något speciellt med den. Svarade han
- Men vad? Den är tom! Vi har slängt en massa trollformler över den och inget har hänt. Glöm den bara! Sa Mioni.
- Det är synd att det inte står något i den. Sa jag och de såg frågande på mig som om de ville att jag skulle fortsätta.
- Ja vakna lite nu. Tom gick på skolan för 50 år sedan när kammaren öppnades och han fick en belöning för särskilda insatser på skolan…
- Tänk om han fångade Slytherins arvtagare! Fyllde Mioni i och jag nickade.
- Nu är det bara ett problem, han skrev aldrig i den, inte ens om den där eleven som blev relegerad. Men det är synd för annars hade han kanske kunnat berätta vart kammaren ligger, hur man öppnar den och hur man dödar varelsen i kammaren. Sa Harry och de andra nickade. Jag kollade in i elden, pappa skrev nog inte i den av en anledning. Antagligen för att man inte brukar skriva.

Kära dagbok, idag upptäckte jag att jag är Slytherins arvtagare, jag var i kammaren och snackade med Basilisken, vi hade jätte kul.

Ne jag tror inte pappa skulle skriva så ens om han faktiskt hade använt den.

- Kan vi inte gå och kolla på det där priset han fick? Hörde jag Harry fråga, Ron mumlade något men vi reste oss och gick mot troférummet. Väl där inne hittade vi hans sköld, men de stod inget om varför han fått priset.
- Och tur är väll det, för då hade den varit ännu större och jag hade väll varit kvar här inne. Klagade Ron.
- Va lite mer positiv Ron. Sa jag och log mot honom, han kunde faktiskt inte åta bli och le tillbaka.
- Kolla här, han har fått fler utmärkelser. Här är en medalj och han var tydligen förste ordningsman. Sa Mioni.
- Han låter som Percy! Han var säkert bäst i alla ämnen med! Mumlade ron surt, jaha så länge varade positiviteten.
- Du får det och låta som om de vore något dåligt! Sa Mioni sårat.
- Jag hade velat prata med den där Riddle. Sa Harry, och jag granskade honom, de vill du nog inte om du får reda på vem han är. Vad ska jag säga om de får reda på vem Tom är? vi får lösa det där sen.
- Bäst att vi går tillbaka. Sa jag och såg på mina vänner.
- Sen när blev du rädd att bryta reglerna? Sa Ron och fnissade lite.
- Det är jag inte, men jag är väldigt trött. Jag mår nog fortfarande inte helt bra. Sa jag och gäspade, mina vänner nickade förstående och vi styrde våra steg tillbaka mot tornet och våra sängar. Jag kom in på rummet släppte ut Merlin och somnade bums.

 

Jag vaknade av att de knackade på dörren.
- Kom in. Ropade jag samtidigt som jag steg upp och valde kläder. Ett par jeans och ett rosa linne till, och i stället för att ha en fläta blev det två tofsar sen slängde jag på mig kappan. Hermione som kom in genom dörren kollade undrande på mig men log sen.
- Ja det är ju inte riktigt vad du brukar ha, men jag gillar det. jag kollade i spegel, drog sen på mig mina svarta stövlar med klack och gick ner med henne mot matsalen.
- Det är positivt att de inte hänt några fler överfall. Sa min bästa vän glatt.
- Jag, fast Lockman säger att det beror på att de bara var en tidsfråga innan han skulle ta dem. Han är en sån idiot. Sa jag och vi skrattade.  Vi stannade vid ingången till stora salen och kollade på varandra.
- Har vi verkligen kommit rätt? Sa jag och såg på vad som brukade vara stora salen men nu såg ut som ett gigantiskt rött och rosa slott. Vi såg på väggarna som var täckta med rosa blommor, och på hjärtana som kom ”snöande” från taket. Vi gick fram till killarna som såg ut att få upp maten igen.
- Vi behöver väll knappast fråga vems ide de var. Sa Mioni och vi såg på vår försvar mot svartkonst lärare som bar matchande kläder till rummets färger. Han ställde sig upp och inväntade tystnad. Jag såg på de andra lärarna, McGonagall såg ut som hon vill smyga iväg, Severus som om han vill mörda Lockman, Dumbledore ville nog helst bara ställa sig upp och ursäkta allt ihop. I salen blev det tyst, tjejerna såg drömmande på vår lärare och killarna som om de ville spy på honom.
- Glad alla hjärtans dag. Jag vill tacka alla som har skickat mig kort. Och jag tog mig friheten att ordna denna  överraskning för att muntra upp er. Och inte nog med det. sa han och klappade händerna, vi kollade oroligt på varandra. En dörr öppnades och in kom det ett dussin dvärgar iklädda vingar och harpa, och de såg inte direkt glada ut.
- Mina kära vänner där, kommer dela ut kort hela dagen till alla elever. Och så en sak till, jag är säker på att mina kära kollegor kommer hjälpa mig att sprida glädjen. Snape kan säkert lära er hur man gör kärleksdrycker och Flitwick kan säkert undervisa er i kärleksförtrollningar, vilket jag vet att han är en mästare på. Lockman sken som en sol medans de andra lärarna såg ut att vilja försvinna på fläcken.
- Jag tror inte de är någon bra idé att be Snape att undervisa i hur man gör kärleksdrycker. Sa Ron
- Nej jag tror han skulle förgifta den personen. Sa Harry o vi skrattade lite. Vi reste oss upp och gick ut genom dörren
- miss Riddle. Jag tvärstannade och vände mig om och såg en dvärg. Jag kollade mystiskt på kortet han hade i handen. Jag tog det innan han började sjunga.
- Ge tillbaka det! Det är faktiskt meningen att jag ska sjunga det! sa han surt.
- Du skulle bara våga. Sa jag och viftade med staven mot honom. Sen vände jag mig om och gick. Jag öppnade kortet och läste

 

Två gånger har du lyckats undkomma mig och ditt öde. Ska vi säga tredje gången gillt? Nån gång måste du ge upp andan och somna in.

 

Din trogne tjänare

 

Jag vände mig om för att fråga dvärgen vem som hade gett honom kortet men han var borta. Hermione tog kortet och läste.
- Du måste berätta för någon. Sa hon förskräckt.
- ja men inte nu. Och jag börjar bli trött på den här idioten. När jag får tag på honom eller henne är personen död. Sa jag argt, Mioni la en arm runt mina axlar och sa.
- Du får nog ställa dig i kö. Först tror jag Severus, Salazar, din morfar och din pappa om han kommer tillbaka innan dess vill ”prata” med den personen. Hon skrattade lite och jag stämde in. Hela dagen störde dvärgarna oss, kom in på lektionerna och lärarna var inte direkt glada. på eftermiddagen kom en av dvärgarna i kapp Harry.
- Mr. Potter jag har en hälsning till er. Vi stannade och kollade på dvärgen.
- Inte här. sa Harry väste han o försökte smita, men dvärgen tänkte inte ge sig, han tog tag i Harrys väska som gick sönder. Alla sakerna föll ur och bläckflaskan som gick sönder gjorde att alla böcker blev täckta med bläck. Harry försökte samla ihop sina saker och Ron hjälpte honom, från ingen stans kom Draco.
- Vad håller ni på med då? Han kollade på de två figurerna som kravlade runt och samlade ihop saker på marken. Nu kom även Percy och undrade vad som stod på. Harry försökte fly men dvärgen stoppade honom genom att slänga sig runt benen på honom. Jag skrattade lite och så gjorde även andra runt oss, sen började dvärgen sjunga

 

Hans ögon är gröna som grodor på burk,
 hans hår mörkt som kol, ja, svartare värre.
 O, vore han min, för han är ju så fin,
Min hjälpte som slog Mörkrets herre.

 

Nu bröt skrattet ut på riktigt. Harry försökte resa sig upp och jag gav honom en hand. Percy skingrade eleverna och påminde dem att de var sena, vilket gjorde att de flesta rusade iväg.
- Du med Malfoy. Sa han och kollade strängt på honom. Men Draco gick inte utan plockade istället upp dagboken som låg kvar på golvet.
- Undra vad Potter har skrivit i den här? sa han och log retsamt samtidigt som han visade den för Blaise och Simon som hade kommit fram. De få som var kvar lyssnade ivrigt. Jag sneglade åt Ginnys håll och såg att hon såg med en skräckslagen min på boken. Varför är hon rädd för den, om inte, om inte de var hon som slängde den på golvet. Kan det vara hon som…
- Lämna tillbaka den, Malfoy. Röt Percy, de var till och så med att jag nästan ryckte till. Vi får tänka senare.
- Visst, så fort jag har kollat i den. Sa han roat och viftade med den framför Harry. Percy tog åter till ord
- Som prefekt beordrar…
Jag visste att han inte skulle kunna göra något och, jag såg att Harry hade dragit sin stav, så jag tog boken från Draco som kollade förvånat på mig. Jag ryckte på axlarna.
- Här Harry. Lägg undan staven nu! Sa jag och gav honom boken. Han log tacksamt tillbaka. Jag la handen på Dracos axlar och såg in i hans ögon och sa sedan.
- Vissa saker rör man inte Draco. Han såg undrande på mig och så gjorde de andra eleverna. De var nu allmänt känt att jag umgicks med Slytherinarna men ingen trodde att jag vågade säga i mot dem. Jag viskade sedan till honom
- Jag förklarar mer senare ok? Han nickade och jag log, mina ”onda” vänner vände sig om och började gå från platsen, när de gick förbi Ginny sa Blaise
- Jag tror inte Potter gillade din hälsning. De skrattade och jag skakade på huvudet, Ginny slog händerna för ansiktet och sprang in i ett tomt klassrum. Ron drog sin stav och riktade den mot den blonda. Jag ställde mig i vägen och skakade på huvudet. Harry drog iväg Ron och Hermione följde efter dem mot vår lektion. Hon kollade på mig och jag skakade på huvudet och sneglade mot dörren dit Ginny hade gått, Mioni nickade och sprang efter killarna. Jag gick försiktigt in till rummet där Ginny gömde sig. Hon satt gråtande i fönstret och jag fick gå slalom mellan alla bänkar för att komma fram till henne.
- Ginny är du ok? Sa jag och slog mig ner jämte henne.
- O det är du. Sa hon och log faktiskt lite.
- Det som hände där ute är ingen fara, Harry är inte arg på dig, och Blaise ja han är som han är. Sa jag och skrattade lite.
- Men alla kommer reta mig så för det. sa hon och snyftade lite, jag skakade på huvudet.
- De kommer snart att ha glömt det och om du inte bryr dig om det kommer de snart att tycka att det är tråkigt. Dessutom så kommer de säkert hända något annat som folk tycker är mer spännande. Svarade jag och ryckte på axlarna.
- Något som rör dig? Frågade Ginny undrande, jag såg förvånat på henne.
- Och vad menar fröken med det?
- Det händer ju alltid något med dig. Sa hon och skrattade och jag ryckte åter på axlarna. Jag kunde ju knappast förneka det, jag reste mig upp och drog med Ginny ut ur klassrummet, sen följde jag henne till sin lektion och sa hejdå till henne.  Sen gick jag till tornet och satte mig framför brasan och gjorde läxor. Jag tyckte inte det var nån mening att gå på den sista lektionen. Kvällen smög sig fram, vi satt allihop framför brasan, Fred och George retade Harry för sången, men Ginny tog i alla fall inte åt sig och jag log mot henne. Harry försvann irriterat upp till sitt rum, och efter en stund följde vi hans exempel och gick och la oss.

 

Jag vaknade av ett dovt mullrande, åska. Jag satte mig upp och log. Det kommer bli en underbar lördag. Jag drog på mig en svart, vit randig klänning och gick ner till sällskapsrummet där mina kompisar befann sig. De satt djupt koncentrerade och pratade lågmält, jag smög mig upp bakom dem och sa sedan
- Vad håller ni på med för fuffens. Jag har nog aldrig sätt dem hoppa så högt upp i luften
- Skräms inte sådär Cara! Sa Ron lite argt.
- Förlåt då. Sa jag och försökte dölja ett leende när jag slängde mig i en fåtölj.
- Harry kom på hur dagboken funkade, och han skulle precis berätta för oss vem som öppnade kammaren. Sa Mioni intresserat. Knappats att pappa sa till Harry att han öppnade kammaren. Jag såg undrande på Harry.
- Det var Hagrid! Han öppnade kammaren för 50 år sedan.  Vi kollade förvånat på honom. Hur fick pappa det att se ut som att Hagrid hade öppnat kammaren?
- Hagrid. Sa Mioni tveksamt.
- Visst han gillar konstiga och läskiga djur, men Hagrid? Sa Ron undrande.
- De kan ju fått faste fel person! Kanske var det ett annat monster som angrepp folk. Sa Hermione försiktigt
- Hur många monster tror du det finns som dödar folk på den här skolan, Hermione? Sa Ron irriterat
- Vi vet att Hagrid blev avstängd och bortvisad från skolan, vi visste inte bara varför. Och eftersom Riddle fick sin belöning måste attackerna ha slutat efter att de tog Hagrid.
- Förresten vem bad den där Riddle skvallra på Hagrid? Frågade Ron
- Men Ron, monstret dödade en elev. Vad skulle han göra, strunta i det? protesterade Mioni. Jag granskade mina vänner. Om de bara visste hur långt bort från sanningen de är. De satt tysta en stund, sen såg de frågande på mig. Jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag svara?

- Jo det är så här att min pappa är Voldemort, alltså samma person som Tom Riddle. Han öppnade kammaren när han gick på skolan, släppte ut basilisken. Sen lät han Hagrid ta smällen när nån blev dödad eftersom han själv inte ville åka fast, och nu tror jag att de är Ginny som öppnar kammaren med hjälp av pappa, genom dagboken. Ne jag tror inte det är något vidare bra svar.
- Ska vi fråga Hagrid om allt ihop? Vi vände oss mot Harry som hade ställt frågan.
- Jo men de blir nog ett kul besök. Hej Hagrid har du släppt ut ett hårigt och livsfarligt monster i slottet på sistone? Sa Ron lite ironiskt, vi andra nickade och vände oss åter mot elden. Utanför hördes åskan igen.

 

Jag hoppar fram några veckor, till påsklovet. Det händer inget på veckorna nämligen. Inga nya överfall, inte på fyra månader så vi har inte pratat med Hagrid. Eleverna är inte lika misstänksamma mot Harry. Mandragororna är snart klara. När vi börjar igen sitter vi åter i tornet och ska välja ämnen till nästa år.

- Kan vi inte få sluta med trolldryckskonst? Klagade Ron och sköt ifrån sig sitt papper.
- De kan vi inte. Sa Mioni och kollade på sitt papper.
- Vi vet! Och jag lovar hade de varit valbart, hade Snape inte haft en elev kvar! Med undantag dig Cara som faktiskt verkar gilla ämnet, o så du då Mioni som vill läsa vartenda ämne. Sa Ron och skrattade lite
- Men om vi hade kunnat hoppa ämnen skulle jag hoppa av försvar mot svart konst. Svarade Harry dystert.
- Men det är ju ett jätte viktigt ämne. Hermione lät chockad.
- Inte när vi har Lockman. Jag har inte lärt mig någonting alls under året. Svarade jag henne och skakade på huvudet.
- Där har du fel Cara. Vi lärde oss att aldrig, jag menar aldrig ska släppa lös pixi-gnomer. Svarade Ron och flinade och vi började skratta.
- Ne men seriöst. Vilka ämnen ska vi välja? Sa Ron och hämtade sitt papper och började åter blänga på det, som om svaret skulle komma upp då.
- Jag hörde att Neville fåt brev från en massa släktingar som säger vad han ska välja. Och i morse gav Percy oss en föreläsning om vilka ämnen man ska välja. Sa Harry frustrerat.
- Vi bör kanske göra som Dean. Pecka med staven upp och ner på pappret och välja det som staven hamnar på. Föreslog Ron. Mioni kollade skeptiskt på dem innan hon vände sig åt mitt håll.
- Vad ska du välja Cara? Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag funderar på vård och skötsel med magiska djur, runskrift, eftersom morfar kan det. Sen funderar jag på talmagi men jag vet inte.
- Mugglarstudier då? Eller spådomskonst? Frågade Harry som själv funderade på vad han skulle läsa.
- Jag tror inte min pappa hade velat att jag läste mugglarstudier och spådomskonst är lite väl flummigt för min smak. Svarade jag och ryckte på axlarna. Mioni log lite när hon försökte föreställa sig hur jag skulle tala om för pappa att jag läste mugglarstudier, jag slutade läsa hennes tänkar och vände åter blicken mot pappret.
- Vi ska ju läsa spådomskonst kan du inte läsa det med oss? Frågade Ron och log.
- Så jag kan göra era läxor? Svarade jag och skrattade lite, Ron skruvade lite på sig och mumlade.
- Ja ok då. I värsta fall kan jag väll hoppa av. Svarade jag och kryssade i rutan för spådomskonst.
- Förresten hur känns det inför matchen i mon? Sa Ron och kollade på Harry. Jag hörde dem knappt utan slöt mina ögon och försökte rensa tankarna. Hur kan Ginny lyckas öppna kammaren. Det har något att göra med pappas dagbok det vet jag, men hon kan väll knappast bara vifta med den framför ingången och så öppnas kammaren. Jag hörde hur nån reste sig, plötsligt hör jag att någon ropar, jag vaknar ur tankarna. Vi springer mot rösten som tillhör Harry. När vi kommer fram till pojkarnas sovsal såg det ut som ett krig hade pågått bland Harrys saker.  Allt var ut rivet ur sina låder, madrassen var upp och ner vänd och låg på golvet alla fickor var vända ut och in.
- Jag hittade det så här, Harry jag vet inte vem som gjort det. förklarade Neville. Vem kan ha gjort något sådant? Sen slog det mig, Ginny! Hon måste ha varit på jakt efter dagboken, frågan är om hon hittade den.
- De har uppenbarligen letat efter något Harry. Saknar du något? Frågade Mioni vänligt? Harry började genast se efter. Plötsligt vände han sig om till oss o sa
- Dagboken är borta! Vi såg chockat på honom. Så Ginny hittade den, bäst och inte säga att hon har tagit den.  Vi gick fram till Harry och började hjälpa honom att fixa ordning allt.
- Men… bara en Gryffindorelev kan ha tagit den, ingen annan kan vårt lösenord. Sa Mioni lite oroligt
- Precis. Svarade Harry och såg sig misstänksamt runt i rummet, men de var bara vi och Neville där. Vi kollade på varandra. Sen reste jag mig och log mot dem.
- Det finns inget vi kan göra nu ändå, så jag går och läger mig. Sova så gott. Sen gick jag ut genom dörren och bort mot mitt rum. Någon tog tag i min hand och jag vände mig om för att möte ett par bruna ögon, Mioni.
- Får jag sova inne hos dig? Frågade hon och log lite.
- Klart du får. Det vet du. Sa jag och öppnade dörren. Jag tände en brasa. Sen tog jag en dusch och när jag kom tillbaka satt Mioni med en kopp varmchoklad framför brasan. Jag kollade misstänksamt på den andra koppen som stod där. Jag hade inte druckit choklad sen min födelsedag. Jag slog mig ner mitt i mot henne.
- Du måste ju börja dricka choklad nån gång. Du kan inte sluta bara för att du är rädd för att någon kan ha förgiftat den. Sa hon och log förstående mot mig, jag tog koppen i handen och kollade ner på den bruna drycken.
- Nej, jag vet. Men jag är bara orolig. Men lika bra o ta tjuren vid hornen, skål! Sa jag och förde koppen mot munnen. Jag hade glömt hur gott choklad var, jag ställde ner koppen på bordet bredvid. Jag log och slöt ögonen.

 

Jag måste ha somnat i fåtöljen, för när Mioni väckte mig var det ljust ute.
- Hur lyckas du sova i en fåtölj hela natten? Jag försökte väcka dig igår men du vägrade vakna. Sa hon och skrattade, jag bara ryckte på axlarna. Det verkar vara en vana som jag börjat med. Jag gick fram till fönstret och släppte ut Merlin. Värmen slog mot mig jag trollade fram frukost till mig och Mioni eftersom vi inte orkade äta i stora salen. Sen vänder vi oss mot garderoben, nu ska vi se. Vad ska vi ha på oss idag? Vi tar ett par svarta jeans, ett svart linne och en gul midjetröja och så klart ett par svarta stövlar. Sen flätar vi håret i två flätor. När jag är klar vänder jag mig mot Mioni.
- Ska vi gå? Jag ler mot henne och hon nickar. På väg ner mot quidditchplanen han vi ikapp killarna i trappan.
- God morgon. Sa Ron glatt, men Harry hade stannat.
- Döda den här gången. Låt mig sarga, låt mig smaka blod.
Basilisken den är lös igen. Men hur tar den sig runt? Den kan ju knappast krypa runt i korridorerna.
- Rösten. Jag hörde den precis. Gjorde inte ni? Vi skakade på huvudet, även jag trotts att jag hade hört den.
- Jag kom precis på en sak. Sa Mioni och vände sig om och började springa upp för trapporna igen.
- Vart ska du? Ropade jag och hon vände sig om och log.
- Till biblioteket. Sen var hon borta. Jag log, Hermione har äntligen förstått att det är en orm som är monstret i kammaren.
- Vad är det hon har förstått? Sa Harry förvånat och såg sig om kring och letade efter ägaren till rösten.
- Jag vet inte jag fattar verkligen ingenting. Och vad ska hon göra i biblioteket? Ron såg undrande på mig, och jag log samtidigt som jag svarade.
- Därför att det är mitt och Mionis sätt och göra saker. När vi vill få reda på något går vi till biblioteket och slår upp det i någon bok. Vi började gå ner mot planen, eftersom klockan började närma sig elva. Vi önskade vår vän lycka till och gick mot resten av Gryffindorarna. Det var en underbar varm dag, jag och Ron log mot varandra.
- Jag tror vi kommer vinna pokalen i år. Sa han glatt, jag nickade glatt mot honom, samtidigt som lagen kom in på planen. Hooch skulle just släppa lös bollarna när McGonagall kom in rusande på planen.
- Vad gör hon här? hörde jag Ginny bakom mig, vi såg oförstående på varandra. Vår föreståndarinna tog fram en mikrofon och sa sedan.

- Den här matchen är inställd. Ett sorl av missnöje utbröt bland publiken, men hon tog ingen notis vid detta utan fortsatte.
- Alla elever ska genast återvända till era sällskapsrum där era föreståndare kommer ge er ytterligare information. Skynda er iväg nu. Sen vinkade hon till sig Harry. Jag mötte Rons blick och vi skyndade oss ner till vår väns sida. Vi väntade oss nästan att professorn skulle protestera men hon bara nickade och förde oss till sjukhusflygeln. Vi såg undrande på henne.
- Det har skett ett nytt dubbel överfall. Vi såg oroligt på varandra. Inte tror de att det är vi som ligger bakom det? McGonagall fortsatte
- En femte års elev och…

 

- Ne nu har jag suttit här länge nog. Vem det var får ni reda på nästa gång. Och vi börjar faktiskt närma oss slutet på berättelsen. Men nu ska jag ut och roa mig.

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 20

- Så sitter vi åter här, du och jag vad trevligt, eller inte! Fast i det här kapitlet är vi inte ensamma, Severus är här och han ska hjälpa mig fylla i de delar jag inte kan fylla i så tryck bara på knappen.

 

Allt snurrar och huvudet gör ont, vad var det som hände? Nu minns jag, jag var på väg från Snape när någon slog mig. Och nu är jag här, vart det nu är. Jag försöker sätta mig upp och känner att mina händer är bakbundna. Vad är det här? Ok rensa huvudet och försök tänka klart nu Cara. Vad ser jag runt mig, jag är i en grotta så mycket kan jag säga, men det hjälper mig inte mycket, det börjar bli mörkt ute och det är kallt. Jag måste komma här ifrån annars kommer jag frysa ihjäl. Ok först ska vi försöka ställa oss upp, resten får vi lösa sen. Ett steg i taget. Nu när jag står upp måste jag få loss händerna, det är rep så nu behöver jag hitta nått vasst, aha en sten på grott väggen.  Lika bra och börja såga. Jag har aldrig gjort det här förut, men jag har aldrig varit bakbunden i en grotta heller. Så där äntligen fria händer.  Ingen stav på mig, självklart. Verkar som jag får göra det här på mugglar vis. Utanför är allt vitt och jag känner lukten av hav, men jag vet inte vart jag är. Och jag börjar frysa. Lika bra att gå in igen. Jag sätter mig mot en vägg och känner hur tårarna börjar rinna. Jag börjar bli rädd. Jag är inget fan av mörka utrymmen. Men varför transfererar jag mig inte bara här ifrån, hur dum får man bli. Jag vill till Hogwarts, jag sluter ögonen och ser slottet framför mig. Och öppnar dem igen. Det funkade inte jag är kvar i grottan. Vad är det här? jag slår händerna om benen och drar in dem intill bröstet. Sen blev det svart.

 

- nu får Snape berätta vad som hände på skolan.

 

Alla dessa läxor, och knappt någon av eleverna skriver något vettigt.  Det är synd att få elever tänker som Cara, även om Granger är en duktig elev.  Lika bra att läsa igenom klassens inlämningar. Weasley är ett hopplöst fall och Potter är inte bättre, det är synd att han inte fick sin mammas intelligens.  Är klockan redan 8. Ja tiden går fort, lika bra att gå och äta frukost. Julmat är något som alferna kan.  Så här års är skolan som bäst, knappt några elever. Jag går in genom stora salen, den är nästan full till och med Granger år tillbaka från sjukhusflygeln, de vill säga på de få elever som är kvar, den ända som saknas är faktiskt, Cara. Vart kan hon vara? Hon är den som brukar vara uppe tidigast. Hon kanske redan har ätit. Jag slår mig ner bredvid Dumbledore, trots att han är lite stollig är han en bra vän.
- God morgon professorn. Sa jag och slog mig ner bredvid honom och började smöra några mackor.
- Ne men god morgon Severus. Svarade han och log.
- Har du sätt Cara idag? Frågade jag med lite lägre rust, och försäkrade mig om att ingen hade hört.
- Nej faktiskt inte. Det är lite märkligt, hon brukar ha ätit vid det här laget. Men hon kanske bestämde sig för att göra något annat. Hon gör ju det ibland, den unga damen. Svarade han och log stort
- Ja hon gör ju det. Svarade jag och log flyktigt. Men det känns inte rätt, bäst att jag frågar hennes kompisar efter frukost. Äntligen reser sig Granger, lika bra att fråga nu. Jag tog den sista tuggan på mackan och reste mig upp, nickade hejdå till min vän och gick ut genom porten. Bra Granger är med Draco och Zabini det blir lättare då.
- Ursäkta mig men har ni sätt Cara. De vände sig om och kollade på mig, faktiskt så log de lite. Det hade aldrig hänt för några år sedan, allt är Caras fel. Jag får skälla på henne för att hon ser till att jag inte är lika skrämmande.
- Nej vi trodde du visste professorn. Svarade Zabini, det här var konstigt.
- Granger har hon sovit i sitt rum överhuvudtaget? Jag mötte Grangers blick
- Jag vet inte, jag såg henne inte igår efter hon gick för att besöka dig. Simon kanske vet. Sa hon och log lite.
- Hej allihop. Varför ser ni så allvarliga ut? Sa Simon som just kommit ut ur salen.
- Vi undrar om du vet vart Cara är? Draco såg frågande på honom.
- Nej det gör jag inte, trodde ni visste. Nu började vi bli oroliga.

- Ok när var den sista gången ni såg henne? Frågade jag och väntade på ett svar.
- Igår vid lunch. Svarade de och såg sig om kring för att försäkra sig att hon inte stod i ett hörn.
- Ok vi gör så här, ni letar igenom de ställen på skolan ni tror hon kan vara och jag går och pratar med Albus. Sa jag och lämnade dem. Jag vände mig om och gick åter in i salen och fram till rektorn.
- Albus de vet inte vart Cara är. Sa jag och sökte hanns blick. Han måste sett att jag var orolig för han la sin hand på min arm.
- Vi kommer hitta henne. Är du säker på att hon inte bara har vandrat iväg till nått gammalt rum i skolan? Jag nickade
- Ja det är jag, hon skulle inte vara borta så länge utan att säga till, hon vet att jag blir orolig.

- Ok, vi går till Salazar han kan kanske hjälpa till. Sa min gamle vän och reste sig, jag gjorde honom sällskap och vi gick raskt mot tavlan. Vi hälsade flyktigt på personerna i tavlan och vände sig sedan mot Slytherins grundare.
- Salazar vet du vart Cara är. Jag kollade grundaren i ögonen och han reste sig upp och såg frågande ut.
- Nej jag har inte sätt henne sedan jag lämnade henne hos dig igår. Är hon försvunnen? Han såg lite oroad ut.
- Vi vet inte, vi har ingen aning. Därför undrar vi om du kan kolla om hon är på skolan? Frågade Albus mannen, som nickade och försvann. De kommande tio minuterna kändes som de längsta i mitt liv. Jag vandrade fram och tillbaka och det är ett under att det inte blev ett hål i golvet, min vän granskade mig oroligt, när Salazar kom tillbaka visste jag att det var dåliga nyheter.
- Jag är ledsen men hon är inte på skolan, eller i Hogsmeade. Jag kunde inte hitta henne någon stans i närheten. Jag är ledsen. Sa han och skakade på huvudet, jag såg en lätt oro i mannens ansikte.
- Jag med. Svarade jag honom. Vart kan hon vara? Och hur ska jag hitta henne?
- Severus… Albus röst var miltals km bort, jag vet ett sätt jag kan hitta henne på.
- Albus lyssna här, jag tror jag vet ett sätt och hitta henne. Jag tog fram halsbandet jag fick i julklapp av henne förra året, hoppas bara hon har det på sig.
- Om vi har tur så har hon på sig sitt halsband och då kan vi hitta henne. Jag tog det i handen och sa sedan hennes namn. Fram kommer en bild på Cara i en grotta kall, hon ser nästan död ut.
- Hon är i en grotta ensam och kall, vi måste hitta henne innan hon fryser ihjäl. Sa mannen vid min sida
-  Hon hatar att vara instängd. Vart är den här platsen? Jag kollade på bilden som förvandlades till en karta. Hon är inte ens kvar i England, utan i Sverige. Hur kom hon dit?
- Vet du vad hon gör där? Salazar kollade över axeln och såg mig rakt i ögonen och väntade på ett svar. Jag kollade in i de gröna ögonen och sa sedan
- Jag tror knappast hon är där frivilligt i alla fall. Hon har inte rätt kläder, inget med sig och har inte nämnt det för någon. Jag såg oroligt på henne.
- I så fall måste någon ha kidnappat henne och lämnat henne där för att dö. Sa Godric som nu lagt sig i samtalet.
- Jo jag vet, men i stället för att fokusera på det, kan vi fokusera på att få hem henne. Sa jag och började gå ner mot entrén för att kunna komma bort från området och transferera mig till henne.
- Jag kommer med dig. Sa Dumbledore.
- Jag med, kom det från Salazar och eftersom jag inte har tid eller ork att protestera lät jag dem följa med. Jag sprang ner för trapporna, ut genom porten, över gården och tillslut var jag utanför området. Jag tog ett djupt andetagtrollade fram varma kläder och såg platsen framför mig. Allt snurrade och snart stod jag  i djup snö framför grottan, mina följeslagare var snart bakom mig, jag skyndade in i grottan och fann Cara liggandes på golvet, i koma. Jag kände hur iskall hon var. Hon såg nästan ut som ett spöka och om jag inte skyndar mig blir hon snart det med. Jag trollade fram en filt och la runt henne, sen uttalade jag några formler som ska värma henne inifrån. Sen lyfte jag försiktigt upp henne i famnen och bar ut henne.
- Vi måste tillbaka fort. Hon är iskall och jag vet inte hur illa det är. De andra två nickade och vi lämnade platsen. Snart stod vi åter framför skolan.
- Jag ska försöka ta reda på vem som gjorde det här. sa Salazar och skyndade iväg. Jag började gå mot sjukhusflygeln och trapporna verkade aldrig ta slut. Men tillslut stod jag framför den stora dörren till sjukhusflygeln, Albus öppnade och jag bar in henne, hon hade fått tillbaka lite färg. Jag la ner henne på sängen och Pomfrey var snart framme hos henne.
- Vad har hon råkat ut för. Hon såg undrande ut medans hon kände över henne och letade efter skador.
- Vi vet inte ännu. Hur är det med henne? Albus synade mig medans mina ögon blev helt svarta, om hon dör lovar jag att den som förde bort henne önskar att han aldrig var född!
- Det är ganska illa, men jag tror jag kan rädda henne. Sa Pomfrey och rättade till hatten, sedan tog hon fram staven och mumlade några formler, som skulle värma henne inombords. Jag har redan provat det där, men det är ingen mening att argumentera med henne nu, jag vill bara att hon ska vakna, jag har redan förlorat henne en gång. Jag satte mig i fönstret och såg ner på den vita snön där nere.
jag vet inte hur länge jag satt där, men jag måste ha nickat till för när jag vaknade var det svart ute. Jag såg hur rummet avspeglade sig i fönsterrutorna, Cara verkar lite bättre.
- Hur är det med henne? Sa jag och vände mig in mot rummet. Jag såg på hennes skötare där hon stod i sin röda klänning.
- Hon kommer överleva. Sa hon och log lättat, jag andades ut. Nu måste vi bara ta reda på vem som gjort det här, undra om Salazar har haft någon tur? Jag styrde mina steg mot sängen och kollade ner på flickan där nere, hon som var som min egen dotter. Vad hade jag gjort om jag förlorat henne? Nej inte tänka så, hon kommer överleva och det är det viktiga. Plötsligt flyger dörrarna upp och in kommer Salazar med en sjunde års elev, som inte är tänka att han ska vara på skolan.
- Jag hittade honom i ett övergivet klassrum. Han gömde sig bakom några bänkar och jag tror ni ska höra vad han har att säga.
- Och det var jag som kidnappade henne. Jag såg hur eleven vars namn är Jake Howeerd ryggade tillbaka när jag mötte hans blick, hade jag fått bestämma hade han fallit ner död, precis där han stod.
- Varför gjorde du det? Albus granskade honom lugnt och väntade på ett svar.
- Därför att…

 

- Jag tycker vi bryter där. Det var faktiskt en obehaglig natt.
- Jag förstår det Cara, och jag är bara glad att du hade halsbandet på dig. Säger Severus och ler.
- Ja de kom ju till användning. Men nu får ni ge er av innan jag låser in er i en grotta. Hahaha

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 19

    - Har liksom haft annat roligt för mig än att sitta här, men om ni ska få höra nått får ni trycka på knappen.

Jag kollade på Ginny men hon han inte avsluta meningen, fören Percy sa
- Om jag får tag på den skyldige som ligger bakom tramset med kammaren, blir de synd om den! Vi kollade undrande på honom där han stod rasande upp, plötsligt vände han sig om mot mig och slytherinarna, jag stirrade tillbaka mot honom.
- Vet ni nått om det? Percy satte sig ner och granskade oss. Draco och Blaise såg oroligt på varandra.
- De har du inte med o göra och om jag vet något berättar jag inte de för dig ändå! Sa jag  lugnt och reste mig trotts att jag var arg inombords.
- Jaha och vart ska du då? Sa han smått irriterat, jag kollade på honom och sa sen lugnt
- Jag ska gå och släppa ut monstret i kammaren och sen ska jag gå och till be Voldemort, min gud och härskare. Jag vände mig om och lämnade honom till att funderar. Stegen ekade mellan väggarna och jag kände hur de som satt i matsalen följde mig när jag gick ut. Jag styrde mina steg mot skolans bibliotek. Nu ska jag ta reda på vad som finns i kammaren. Jag gick in genom dörren och kollade på alla hyllor. Böckerna som jag söker borde stå på fjärde raden av bokhyllor, jag steg in där, och såg att de var dammigt på golvet och mina steg sågs i dammet. Det var väll ett sätt att avslöja att nån varit där antar jag. Men nu ska vi se här. Aha här är boken, Ormar från norr till söder. Om fler hade vetat eller tänkt på att Salazar var ormviskare hade den här boken varit sönder läst. Jag öppnade den dammig boken, och jag var tvungen och hosta för att få ur dammet ur mina lungor. Jag skuggade igenom de första sidorna med ormar, tills jag såg överskriften med en av de största ormarna. Ja det är klart varför tänkte jag inte på det, hur dum får man bli. Jag måste prata med Salazar, jag ställde tillbaka boken. Och styrde bestämt mina steg mot mitt mål. Jag lämnade biblioteket bakom mig och stod snart framför tavlan med de fyra grunderna.
- Ne men se är det inte fröken Riddle. God jul. Sa Helga jag mötte hennes blick och log
- God jul själv. Salazar kan jag få prata med dig? Jag mötte mannens blick och han log flyktigt.
- Du måste vara nått speciellt om du får Salazar och le. Sa Godric och skrattade
- Ja de var längesedan han log mot en elev, ja de var nog 50 år sedan, han hette… Riddle. Sa Rowina.
- Aha är de kanske därför du tycker om denna flicka, du hoppas på att hon ska bli nått stort, precis som sin far. Sa Helga och mötte Salazars blick.
- Jag hoppas inte på något utan låter henne välja själv. Men jag tycker mycket riktigt om henne, men det angår inte er. Svarade han och klev ur tavlan och fattade min arm och vi började gå där ifrån. Vi vandrade planlöst runt i slottet. Jag stannade och vände mig till min följeslagare.
- Salazar jag vet vad det är för orm du har i kammaren. Det är en Basilisk eller hur? Jag granskade honom och han bugade och jag såg granskande på honom.
- Du löste det precis som jag visste. Din far hade varit stolt. Sa han och satte sig ner i ett fönster.
- Hur vet du det? jag såg undrande ut ur genom fönstret, hade han varit stolt?
- Du tänker för mycket. Jag vet att han hade varit stolt, jag är det i alla fall. Jag mötte hans blick och log, de kändes bra att ha någon och prata med.
- Varför ser du så oroad ut nu när du löst det, då vet du ju vad du ska försvara dig i mot. Det var ju de du ville. Jag mötte mannens blick, jag undra om han skulle förstå. Jag slog ner blicken.
- Det är inte ormen jag oroar mig över. Det är allt annat. Jag vet inte om jag orkar med allt. Jag skakade på huvudet och flätorna åkte upp och håret hamnade framför ögonen. Han sa inget utan la bara sin arm runt mig. Tröstade mig, de behövdes inga ord. Vi bara satt där och det kändes bra att ha någon som förstod.
- Du kommer klara allt, de vet jag. Du kommer växa upp och kunna göra precis vad du vill! Ingen kommer kunna styra dig. Gör bara vad du själv känner och allt blir bra. Sa han och log, jag mötte hans leende.
- Men det är kanske bättre om du pratar med Severus om det här. Sa han och log och erbjöd mig armen, jag tog den och vi började gå mot källaren. Vi småpratade lite och tavlorna såg undrande på oss, när vi gick förbi matsalen tappade mina kompisar hakan. Jag vet inte om de var mest förvånade över att se Salazar vandra omkring, eller att jag gick bredvid honom som en jämlike. Vi gick ner för trapporna och han knackade lätt på Severus dörr. Jag hörde hur han reste sig där inne från och vred om nyckeln. Han öppnade dörren och fick en smärre skock när han öppnade.
- Jag lämnar nu över henne i din vård. Sa Salazar och såg bestämd ut innan han vände sig om till mig, gav mig en puss på pannan och försvann sedan med orden
- På åter seende. Jag log och steg sen in hos Severus, som stängde dörren och vände sig om mot mig.
- Hur känner du honom, och hur i helsike fick du honom att gilla dig? Severus hällde upp ett glas med eldwhisky och väntade på mitt svar jag mötte hans blick och sa sedan.
- Jag träffade honom för ett tag sedan och, jag vet inte hur jag gör för att få folk och gilla mig. Jag vände mig mot en av mina bästa vänner och min familj. Han trollade fram ett paket till mig och jag öppnade det. inuti låg en liten grön orm, jag kollade på honom.
- Får jag verkligen ha den här på skolan? Jag log mot ormen som väste med tungan.
- Ja det får du, jag pratade med Albus och det är ok. Jag log mot ormen och sa sen på perselspråk
- välkommen till familjen, jag döper dig till Kira. Ormen nickade och la sig sedan till rätta på en steg i buren. Jag log tacksamt mot Snape och trollade sedan fram mitt paket till honom. Han öppnade det och fann en tavla med en massa bilder på oss, där vi gör en rad olika saker.
- Tack så mycket, den är underbar. Jag log mot honom och han log tillbaka. Jag ställde ner buren och tog upp ormen och vände sig mig sedan mot honom.
- Severus hur kommer det sig att du började arbeta för pappa? Han verkade förvånad över frågan.
- Det har du aldrig undrat innan, men låt se nu. Jag var inte gammal bara 17 när jag gick med i din fars armé och han sa att vi skulle få det vi önskade mest. Han lovade oss en massa saker som jag idag vet är strunt, men när man är ung och dum gör man en massa dumma saker. Han suckade och jag förde tankarna till en sång med rise against

He said, “Son,
Have you see the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun and you’ll even get paid.”
I said, “That sounds pretty good.”

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust

I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends

They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust

She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away

The shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow

A hero of war
Is that what the see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it’s a flag that I love
It’s the only flag I trust

He said, “Son, have you seen the world? Well what would you say, if I said that you could?”

Tänk om det var så?
- Men Severus jag är ändå glad att du valde den vägen för om du inte gjort det så hade vi aldrig blivit vänner.  Jag log mot honom han besvarade mitt leende med sitt eget.
- Men Severus jag måste gå tillbaka nu. Jag reste mig gav honom en kram och tog min present och lämnade sedan honom. Jag gick upp för trappan och lämnade fängelsehålorna bakom mig. Jag såg ingen i entréhallen men innan jag han reagera fick jag ett slag i bakhuvudet, jag såg golvet närma sig och allt blev svart.

 

- ja vad som får ni inte veta nu för jag ska iväg och laga lunch, eller jag ska i alla fall beställa den. Haha. Lämna mig nu!!

 

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 19

- Tänk jag blir nästan lite glad att du är här igen och lyssnar så du får reda på vad som egentligen hände. Tryck på knappen så vi kan fortsätta.

Jag kollade på dagboken. Den är pappas. Eller var. Men vad gör den här? och varför hade han en dag bok där han inte skrev något i. om jag får se honom igen, ska jag skälla på honom för att han har undanhållit så mycket för mig.
- Jag känner igen det där namnet. Sa Ron och vi väntade på att han skulle fortsätta.
- Den står på en pokal i troférummet, Filch tvingade mig att putsa den en massa gånger. Den där Tom fick ett pris för särskilda insatser för 50 år sedan. Jag kollade undrande på Ron, men han verkade itne veta mer.
- Han gick här samtidigt som kammaren öppnades, synd att han inte skrev något i den. Frästen Cara han har samma efternamn som dig. Jag kände att blodet frös till is, tänk om de kommer på att Voldemort är min pappa.
- Ja jag såg det. mumlade jag.
- De är kanske en gammal släkting till dig. Sa Ron glatt för att muntra upp mig.
- Kanske, men hur ska jag veta det. jag menar jag har ingen aning om vilka mina föräldrar är, allt jag vet är att de lämnade mig på ett barnhem med mitt namn. Svarade jag och lossades ledsen.  Mina kompisar gav mig varsin kram och jag log mot dem.
- Men vi kanske kan ta reda på mer vem den där Tom är, och han kanske är en släkting till dig.. Sa Harry glatt.
- Ja kanske det. jag log mot dem. Nån stans i slottet slog klockan tolv
- God jul killar. Sa jag och log mot dem och trollade fram varsitt paket till dem.
- God jul på dig med Cara. Och tack. Svarade de. Ron öppnade sitt paket och såg biljetter till alla Quidditch matcher han kunde gå på under säsongen.
- Cara hur har du råd med allt? Eller jag menar tack. Sa han både glad och förvånad.
- Man prioriterar. Och varsågod. Harry kollade på sitt paket och öppnade det fann quidditch lektioner av det engelska quidditch laget. Han gapade förvånat.
- Taaack. Stammade han fram.
- Ja du ville att jag skulle ge dig lektioner, men jag tror att dem här är bättre på det. sa jag och log.
- Men nu ska jag besöka Hermione. Sa jag reste mig upp rättade till kläderna och gick graciöst mot utgången.
- Men Cara de är mitt i natten. Sa Ron och kollade oroligt på mig.
- Då får jag vara försiktigare bara. Sa jag och blinkade med ögat och lämnade rummet. Ute i korridoren var allting svart, molnen täckte ljuset från månen och stjärnorna och gjorde natten svartare. Jag drog fram trollstaven och viskade
- Lumos. Ljuset kom fram ur spöet och lyste upp korridoren. Jag synade porträtten men de sov fortfarande. Jag började gå mot sjukhus flygeln, men stannade mitt i steget, Mioni sover säkert, och jag vill ha en stund för mig själv, jag ändrar riktning och går mot trapporna. Även de sover och jag vill inte väcka dem. Jag ser entréhallen framför mig och står sedan i den. Jag putter upp dörren långsamt och stänger den sedan. Utanför isar vinden kallt och snön faller långsamt ner. Får trolla fram en kappa annars kommer jag bli sjuk. Plötsligt har jag min vinterkappa på mig. Jag styr stegen över den snötäckta gräsmattan fram till sjön där jag slår mig ner på en stor sten och drar upp knäna mot bröstet. Vad ska jag göra med mitt liv? och vad förväntar alla sig av mig? Varför är de så svårt? Och varför berättade inte pappa något för mig, de känns som om jag inte kände honom alls.
- Du kommer bli sjuk om du sitter kvar här ute. Hörs en röst bakom mig.
- Hej professor Dumbledore. Sa jag vänligt och kollade ut över sjön.
- Vad avslöjade mig? Sa han och log, medans han slog sig ner på stenen bredvid mig.
- Din spegelbild. Jag mötte hans leende och förvånats värt hade jag inget i mot hans sällskap.
- Aha. Men får jag fråga vad du gör ute långt efter utegångsförbudet? Han synade mig och jag ryckte på axlarna, mer kunde jag inte säga, vill han dra av poäng får han väll göra det.
- Mycket och tänka på? Sa han och kollade ut över sjön.
- Ja en hel del. Suckade jag och lekte med spöet mot vattnet så att de bildades ringar.
- Trodde väll de. Ja jag brukade också sitt här när jag hade mycket och tänka på. Sa han och log mot mig.
- Då satt du väll här ganska ofta. Skrattade jag, och han stämde in.
- Ja de gjorde jag. precis som du så undrade jag vad jag skulle göra i olika situationer. Han väntade på en reaktion men när jag inte gjorde något för att avbryta honom fortsatte han
- Men det hjälper alltid och prata med någon. Han och reste sig och erbjöd mig armen, jag kollade på honom och tog den sedan och vi började gå upp mot slottet.
- Jag kan ju inte låta mina elever sitta ute och frysa hela natten. Han log och öppnade dörren.
- Omtänksamt av er. Mumlade jag.
- Jag har te på rummet i fall du vill prata. Han väntade på ett svar, och jag ryckte åter på axlarna, han verkade ta det som ett ja, och styrde stegen mot sitt rum. Jag tänkte att jag lika väl kunde följa med eftersom jag ändå inte hade något annat att göra. skolan var helt tyst och vi sa inget, jag bara njöt av tystnaden. Han stannade framför statyn och sa lösenordet, den svängde lydigt upp och visade trappan och vi började gå upp för. Han låste upp dörren och vi gick in i det cirkelformade rummet. Jag slog mig ner på en stol vid ett litet soffbord framför ett fönster. Rektorn gick och hämtade tekannan och serverade.
- Nå Cara vad sitter du och tänker på mitt i natten. Jag mötte mannens blick och sa sen
- Livet. Vad jag ska göra med det? Om jag kommer få se pappa igen? Vems sida jag ska stå på? Vilka jag kan lita på och vad som kommer hända när jag slutar här? jag tog upp koppen och drack lite medans jag väntade på ett svar.
- Ja du. De var inte lätta tankar. Jag kar nog inte svaren på alla men kan kanske hjälpa dig att se ur ett annat perspektiv. Han log och jag väntade på svaren.
- Vad du ska göra med ditt liv kan jag inte svara på men du kommer ha tid att ändra på den planen tusen gånger innan du ens har blivit 15. Det vet man aldrig fören man stöter på vad man vill göra med livet. Och jag kan garantera dig att Voldemort kommer komma tillbaka om jag känner honom rätt, även om alla inte blir lika glada som du så kommer han tillbaka, och ett nytt krig kommer uppstå. Vilket är synd, men som profetian säger ingen av dem kan leva om den andra inte dör. Ja vems sida du ska stå på kan jag inte svara på, och de vet du nog inte fören i slut striden. Men jag hoppas att du då väljer rätt sida.
- Du vill att jag ska stå på Harry sida? Sa jag och kollade ner i teet.
- De är min vilja. Men kanske inte din. han synade mig, och gjorde mig förvirrad.
- Det är ju just det, jag vet inte vems sida jag sak stå på. Pappa som tog hand om mig men alltid fanns där. Men som i alla andras ögon är en mödare. Eller Harry min kompis som också finns där när jag behöver honom, eller oftast och som inte är en mödare. Jag reste mig upp och gick fram till Fawkes.
- Det är ett svårt val just på grund av bandet mellan dig och Voldemort, men i slut ändan kommer du välja de som känns bäst för dig, och de kan ingen ändra på. Och jag har en känsla av att du kommer bli den som avgör allt. Dumbledore kollade på mig och jag såg förvånad ut.
- Jag? men jag har ingen plan på att döda nån av dem. Sa jag och gick tillbaka till bordet.
- De sa jag inte heller, men man kan avgöra krig på annat sätt. Jag sökte blicken ut genom fönstret och tänkte på det han sagt. De kanske är så. Dumbledore fortsatte och prata och jag vände åter blicken in mot rummet.  
- Vem av dina kompisar du kan lita på får tiden visa. Man kommer bli bränd många gånger och band krossas och lags. Men tänk inte på de nu, var bara glad för dina vänner och lös problemen sen när de kommer. Och vad du ska göra när du slutar här vet jag inte, men det är de nog ingen i din ålder som vet. Så oroa dig inte så mycket. Han tog en klunk te och log sedan.
- Tack Albus de hjälpte att prata med någon. Men nu borde jag nog gå och lägg mig. Sa jag reste mig upp och han gjorde de samma.
- Ja de är nog bäst så. Sa han och gav mig en klapp på huvudet och jag log mot honom, gick sedan ut ur dörren med ett god natt o styrde stegen mot min säng. Ibland är han bra och ha. Ja de är väll som han säger man ska inte tänka för mycket utan leva i nuet. Jag var tillbaka där jag började i den mörka korridoren med porträttet. Hon mumlade surt när jag gav henne lösenordet och klev in. Elden i spisen hade slocknat och alla sov. Jag tassade upp till mitt rum och gick in. Bytte om och klev ner i sängen, slöt ögonen och var på väg mot drömmarnas land.

Jag slog upp ögonen och såg ut genom fönstret, de var ljust ute. Snön vräkte fortfarande ner, men de var ändå dag. Jag klev upp, snön döljde alla spår från igår. Jag slängde på mig en grön klänning och flätade håret i två flätor med rosetter längst ner. Sedan gick jag ner till frukosten. jag gick in genom den smyckade dörren in i stora salen, där en sagolik frukost var uppdukad. Jag satt mig och tog en skål med gröt och var ljust på väg att börja äta när jag hör hur killarna är på väg in i salen. Och mycket riktigt in kommer Harry och Ron, några steg bakom kommer Draco, Simon och Pansy som verkar vara både ledsen, arg och förvirrad. Jag ler och undrar hur hon ska förklara allt från igår, då jag lekte henne. alla fyra killarna slår sig ner runt mig och jag känner hur de koller argt på varandra, men struntar sedan i varandra.
- God jul Cara. Säger Slytherinarna
- God jul på er med. Svara jag glatt och tar en tugga av min frukost. Inte kort senare kommer resten av Weasley familjen ner, och jag ser hur Ginny ser orolig ut, hon slår sig ner mitt i mot mig och möter min blick.
- Cara, jag måste berätta något viktigt.
- Ja Ginny jag lyssnar. Säger jag och ler mot henne
- Det är jag som…

- Ja vad Ginny tänker berätta för mig, tänker jag bli en hemlighet lite till för nu ska jag gå och kolla till fångarna. Ha så kul och se upp så jag inte står utanför din dörr.

* Kash*

    


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 17

- AAAAAAAA, sluta fråga så mycket!
*glas splitras mot väggen*
- Cara lugna ner dig lite! Kommer det från min man
- Sköt ditt eget, och sluta ge mig order!
- Min lilla vildkatt va försiktig tänk på vad som kan hända annars.
- Låt mig vara Mamma. Skriker jag
*Dörren öppnas och Voldemort kommer in*
- Försök prata med henne älskling.
- Jag ska men då tror jag att det är bäst om ni lämnar rummet.
*Två människor lämnar rummet och stänger dörren. Voldemort går fram till mig och sätter mig i en av stolarna framför brasan*
- Du har stökat till en del här inne. Säger han och skrattar.
- Ledsen, jag blev bara så arg.
- Jag ser det. Hur mår du? Rösten är lugn
- Jag mår bra, bara lite trött.
- Ja det är väll klart. Vilken månad? Frågar min far
- Fjärde. Så jag kommer ha en del humörsvängningar, det hade jag sist i alla fall. Skrattar jag lätt
- Ja men de är ingen fara, men vi kan koncentrera oss på nått annat. Fortsätt berätta i stället.

Jag kollade på spegelbilden framför mig, det var så konstigt att se någon annans spegelbild. Jag kände på det korta svarta håret, hur kan man ha så kort hår? Jag vänder bort blicken från spegeln och går över det vita golvet mot dörren. Öppnar den och är sen på väg mot mitt roliga uppdrag, eller vad jag nu ska kalla det. Jag höjde min blick mot tavlorna som inte alls var lika vänliga och glada när jag gick förbi som Pansy. Är det alltid så här? stegen ekar mellan stenväggarna och jag hör mina egna andetag. Jag stannar framför trapporna, det är ett hål rakt ner till botten våningen, det är inte särskilt långt kanske högst 3 meter om jag hoppar och tar tag i stången som sticker ut halvvägs ner så är det ingen fara, för jag orkar inte stå här och vänta på en trappa hela dagen. Ett, två, tre hoppa, fötterna lämnar golvet och händerna grabbar tag i stången, vi släpper och taget vi är nere på golvet. Nu behöver vi bara hitta Slytherins sällskaps rum. Jag vet att det ligger i källaren så det är väll bara att gå dit.  Jag hör röster bakom mig, och vänder mig om och står öga mot öga med Harry och Ron som nu ser ut som Crabbe och Goyle.

Jag säger att det är Harry och Ron när de pratar för att inte krångla till det.


- Hej har ni sätt Draco? Frågar jag med Pansys tråkiga röst och kollar på dem, de ser verkligen dumma ut.
- Nej vi hoppades att du visste vart han är. Svarade Harry som ser ut som Goyle
- Nej då hade jag inte frågat. Sa jag lite tyket.
- Han är kanske i källaren. Sa Crabbe eller Ron som det nu är, jag ryckte på axlarna och vi gick ner mot källaren. Där nere var de mörkt och dämpad belysning, men ändå inte kallt, jag kollade mig runt omkring det känns som om jag är lite för ofta här nere för att vara Gryffindorare.  vi gick längs korridoren tills jag kom till en korsning och svängde höger och killarna följde efter, jag såg mig omkring efter Draco och innan jag visste ordet av det hade vi krockat.
- O hej Draco. Sa jag med Pansys fjäskande röst och log så sött jag kunde.
- Hej Pansy, jag har tänkt på ditt förslag vi kan väll vara vänner. Sa han nonchalant oh jag log det här kommer bli bättre än vad jag hade trott, om Pansy vill bli kompis med Draco ska jag sabba det.
- Vart har ni varit Crabb och Goyle? Draco kollade på dem och jag kollade på dem också
- Ö vi har ätit. Svarade Harry 
- Tills nu? ja jag är väll inte förvånad. Svarade Draco snobbigt. Det här kommer bli kul att se Dracos riktiga sida. Vi började röra oss mot den delen där jag visste att Slytherins sällskapsrum ligger.
- Rent blod. Sa Draco och tavlan svängde upp. Nu ska jag få vara i en av de få delar av slottet jag aldrig har varit i och annars aldrig skulle få sett. Jag slängde mig ner i en soffa som Draco satte sig i och la huvudet i hans knä. Han kollade på mig och jag svarade
- Vadå kompisar gör väll sånt här hela tiden? Som svar putta han ner mig på golvet.
- Man frågar först? Svarade han drygt, där fick jag för att lära honom det.
- Ok får jag det? jag kollade lite drygt på honom, han nickade och jag la mig ner igen, killarna stod kvar dumt och kollade på oss, vi stirrade länge nog på dem för att de skulle fatta att de skulle sätta sig ner. Jag kollade mig runt i Slytherins sällskapsrum, jag undrar varför Draco aldrig bjudit hit mig? Men jag antar att det finns en anledning. Jag kollade bort mot en av kortsidorna i det avlånga rummet, det var som ett stort fönster där man såg rakt ut i sjön, jag visste att deras elevhem låg nära sjön men inte under den. Men det gjorde de hela mysigare, och brasan som sprakade till höger om mig gav en härlig värme. Jag kände hur Draco rörde på sig.
- Titta här vad pappa skickade. Killarna sträckte lite på sig för att se vad det var, men när de såg att det var ett exemplar av the daily Prophet sjönk de tillbaka ner i soffan lätt besvikna.
- Lyssna här. Arthur Weasley döms till 50 galleoner i böter för att ha förtrollat en bil. Weasley får trolldomsministeriet att framstå i dåliga dagar. Säger Mr Malfoy. Han är klart olämplig att utarbeta lagar och hans löjliga mugglarskyddsstadga borde omedelbart slopas. Mr Weasley finns inte tillgänglig för en kommentar. Draco skrattade lätt när han läst klart och jag stämde in, de var faktiskt kul. Men ingen av mina två andra vänner, de kan verkligen inte spela teater de märks ju direkt att de inte är Crabbe o Goyle.
- Varför skrattar ni inte? det är ju stört kul, Weasley kommer knappast ha råd att betala 50 galleoner och hur kan man gilla mugglare så mycket? de kan lika väl sluta använda magi och bli mugglare! Skrattade jag, undra hur de ska lösa detta problem. Ron blev röd om öronen eller rättare sagt Crabb, Draco kollade misstänksamt på dem.
- Vad är fel?
- Ont i magen. Fick Ron fram, ja han kan åtminstone improvisera.
- Men varför går du då inte upp till sjukhusflygeln och sparka lite mugglare på vägen dit? Snäste Draco.
- Jag undrar varför tidningarna inte skriver något om överfallen? Sa jag mest för mig själv, Draco kollade på mig där jag låg i hans knä.
- De har jag med undrat. Men jag antar att Dumbledore har valt att tysta ner saken, hoppas han får sparken för det när de kommer på honom. Han borde inte släppa in mugglar elever på skolan, så om Creevey. Han är en skamfläck för skolan! men slutade prata när han märkte att ingen av killarna skrattade, de pressade fram ett fejkat skratt. Jag kollade på dem, de får nästan Crabbe och Goyle och verka smarta om man gemför med dem, inte ens de kan vara så tröga.
- Men det jag absolut inte förstår är hur folk kan tro att Potter är Slytherins arvtagare! Hur dum får man bli? Han verkar ju älska varenda mugglare. Dracos ögon smalnade lite när han nämnde Harrys namn, de har jag aldrig tänkt på eller så har han inte visat det för mig, eftersom jag umgås med Potter.
- Men du måste väll veta vem det är? Sa Harry och spetsade öronen lite och lutade sig fram i soffan, jag kollade mig runt i rummet för att se om någon annan lyssnade, men det var dött som i graven, i det svagt upplysta rummet.
- Det har jag sagt till dig innan att jag inte vet! Är det så svårt att komma ihåg saker? Det kom en lätt suck från Draco, han verkade faktiskt trött. Är det alltid så här?
- Och pappa vägrar säga det till mig, men en sak vet jag när den öppnades för 50 år sedan dog en elev.
- Tror du inte det kan vara Cara då? Frågade Ron, nu var det min tur att spetsa öronen, de hade aldrig sagt att de trodde att jag kunde vara Slytherins arvinge. Jag såg på Draco och väntade på hans svar.
- Nej de tror jag inte. Hade de varit hon hade hon berättat något. Dessutom är en av hennes bästa kompisar mugglare! Varför tror ni att hon skulle vara arvtagaren? Jag kände hur Dracos ögon borrade sig in i killarna
- Ne jag vet inte, det känns bara liksom som hon skulle kunna göra en sån grej och en andra massa konstiga saker. Sa Ron och försökte undvika den obekväma blicken Draco gav honom.
- Säg aldrig något mer sådant om henne! du känner inte henne alls! Jag kände hur ilskan steg inom honom, jag visste inte att han försvarade mig så, vad glad jag blir.
- Vem tror ni blir nästa offer då? Jag kollade på killarna och ville veta vad de tror?
- Jag hoppas de blir Ginny Weasley, hon är inte mugglare men ormen ser nog ingen skillnad. Skrattade Draco, jag såg hur Ron spände musklerna, jag får säga något innan han gör nått dumt.
- Vem tror ni det blir killarna?
- ÖÖÖ vi vet inte, Granger kanske. Svarade Harry och jag hörd hur de tog i mot när han sa det, själv visste jag precis vad jag skulle svara.
- Jag hoppas de blir Cara! Dracos ögon blev nästan svarta och jag kände hur han kokade av ilska och innan jag visste ordet av det låg jag på golvet.
- Du är farligt nära döden nu Pansy! Väste Draco att han faktiskt är en så bra vän visste jag inte.
- Vadå jag säger ju bara vad jag tycker. O jag är inte den ändå på skolan som tycker det! svarade jag tyket.
- Ett ord till och du säger inte så mycket mer. Dracos ögon borrade sig in i Pansys och jag var nära på att le innan jag kom på att det skulle se dumt ut
- Lugna ner dig, du behöver inte bete dig som en idiot. Sa jag och la mig sedan ner igen, men inte i Dracos knä, utan bredvid.
- Öööööö. Vi vände våra blickar mot killarna, och jag såg att de höll på att förvandlas tillbaka.
- Vad är det med er två? Sa jag o gav dem en undrande blick.
- Magen vi måste nog till sjukhusflygen ni behöver inte följa med. Sa Ron och drog med sig Harry ut genom tavlan. I öppningen mötte de Simon, som såg undrande ut när Crabbe o Goyle sprang förbi, innan han ställde sin fråga svarade Draco
- ont i magen eller nått. De har varit hel konstiga.
- Vad är det med henne? Simon knyckte med huvudet mot mig och inväntade en förklaring.
- Hon är sur för att jag blev arg på henne när hon sa att hon hoppades på att Cara skulle bli nästa offer. Simon ögon smalnade och gav mig en arg blick men han sa inget. Jag slöt ögonen och lossades somna för att se vad de säger när de inte vet att jag hör. De skramlar med något, och jag förstår snart att det är ett schackbräde.
- Har du sätt Cara idag? Hör jag Simon säga samtidigt som han ger order till pjäserna.
- Nej faktiskt inte. Tror du hon är ok? Draco går till mot attack och besvarar frågan.
- Du vet att hon klarar sig själv, och du behöver inte oroa dig hon skulle bara be dig sluta. Simon anar inte hur rätt han har. Men jag gillar att veta att mina kompisar finns där i fall jag behöver dem. De spelade under tystnad och jag bestämde mig för att ”vakna” de slängde ett ögonkast på mig innan de återgick till spelet.
- Ni är tråkiga. Jag ska gå och hitta på nått kul. Jag ställde mig upp och började gå mot dörren.
- Jag hoppas du tänker dig för innan du gör något! Säger Draco varnande.
- Varför bör jag ta råd från dig? Du vill ju ändå se mig död sen jag förelämpade din flickvän, och frästen ska jag kanske söka upp henne.
- Hon är inte min flickvän och du ska inte gå nära henne, om du... längre kom han inte innan porträttet hade slått igen bakom mig. Korridoren är svagt upplyst och mina steg hörs knappt när jag går mellan stenväggarna. Jag viker av in i ett övergivet klassrum fullt med bänkar och damm. De små fönstren som fanns släppte inte in mer ljus än en strimma. Jag stoppade handen i fickan och fick tag på de små blåa bären, stoppade dom i munnen och kände hur förvandlingen avtog, det blonda håret kom tillbaka, min ögon färg ändrades och jag såg ut som mig igen. Jag tog fram trollspöet, viftade runt mig och jag stod åter i mina egna kläder. Jag såg ut som vanligt fast jag hade fått ny fakta, jag visste att Draco inte var arvtagaren och att både han o Simon var personer jag kan lita på. Nu måste jag leta upp dem andra. Vi börjar i Gryffindor tornet. Jag öppnar den röstiga dörren försiktigt. Går ut i den smala korridoren och upp för de nötta trapporna, hela vägen till översta våningen. Månen har börjat gå upp borta vid skogen och jag ser att ett få tal stjärnor börjar komma fram. Jag vänder blicken mot damen i tavlan som vill ha ett lösenord, när hon fått det svänger hon åt sidan som hon är skapad för. Sällskapsrummet är tomt så när på Harry o Ron, de sitter framför brasans gul/röda sken och säger inget, de har inte ens märkt att jag är här. jag går fram till dem och slår mig ner i fåtöljen, först då kollar de upp och ser på mig.
- Cara, dig har jag inte sätt på hela dagen. Säger Harry
- Nej jag ville vara för mig själv. Vart har ni gjort av Hermione. Jag ser på dem och undrar nästan om de har gömt henne under soffan.
- Hon ligger i sjukhusflygen, hon fick nämligen tag på ett katt hår som hon stoppade i drycken. Förklarade Ron o jag, suckade och de såg på mig med sin trötta ögon.
- Drycken är inte gjord för djur, jag vet det, de kan ta veckor innan hon är bra. Vad sa Draco då? Jag såg nyfiket på dem o undrade om de skulle ljuga för mig, men det gör ju inte Gryffindorare.
- Du hade rätt han var inte arvtagaren, men han berättade att det dog en elev sist kammaren öppnades. Sa Harry och tog fram en dag bok som han började undersöka.
- Vad är det? Frågade Ron och ville veta, även jag blev nyfiken och flyttade närmare för att se.
- Jag hittade den på Myrtles toalett och trotts allt vatten är den inte fuktskadad. Det står inget i den bara ett namn på baksidan Tom Mervolo Riddle

- Ja nu vill jag inte berätta mer, utan ska gå och dricka tea och be om ursäkt till min man och mamma, kommer du pappa?
- Klart jag gör och tea lät inte så dumt.

* Kash *


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 16

* något droppar mot apparaten *
- Cara gråter du? Kom det från min man
- Det är tre år sedan idag han dog. Förklarade jag
- O, förlåt, jag glömde. Kom det från mannen.
- Det gör inget, det känns bara så tomt. Sa jag ledsamt
- Jag förstår det, men du fick något underbart av honom. Sa mannen och slog armarna runt mig.
- Ja det fick jag verkligen. Men jag önskar att han hade fått vara vid liv i stället. Snyftade jag.
- Ibland känns det som en slump att du valde mig efter allt som hände. Säger min man ledsamt.
- det var ingen slump, kalla det ödet om du vill men jag älskar dig verkligen, och även om det var svårt har jag gått vidare. Men de finns de stunder då jag verkligen saknar honom. Förklarade jag.
- Jag vet att du älskar mig, och det är ok att sakna honom, jag förstår det efter allt som hände, och om det hjälper kan vi besöka hans grav efter åt. Säger min älskade
- Tack, men först måste jag berätta fortsättningen.

Det var ett hjärtskrikande skrik, jag kände hur jag rös in i märgen, jag kollade mig runt och förväntade mig att det skulle stå ett monster bland skuggorna, men jag såg ingen och undrade varifrån skriket hade kommit. Jag sökte med blicken runt i rummet och såg att Simon satt upp och var kallsvettig, jag kröp smidigt men försiktigt över Draco och fram till min nya kompis, han mötte skräckslaget min blick.
- Simon vad är det? jag tog försiktigt hans händer, och han slängde sig om halsen på mig, jag kände att min axel blev blöt men sa inget utan bara höll om honom tills han hade fått torra ögon, han sjunk ner i min famn och jag började stryka honom över håret med tanken på att de brukar hjälpa mig. Han mötte förkrossat min blick och sa sen
- Ledsen för att jag väckte dig. Jag vill inte tynga dig med mina problem. Jag kollade in i hans vackra gråa ögon
- Simon jag sover alltid lätt det är ingen fara, och du behöver inte be om ursäkt inför mig! Jag log varmt mot honom, han krökte lite på läpparna
- Hur kan en man vara så skrämmande? Jag såg skräcken i hans ögon och jag visste att han menade pappa, men det är ändå svårt att försåt att samma man som tröstat mig så många gånger när jag fått mardrömmar, ger mina kompisar mardrömmar.
- Han valde att bli det. Jag visste att det inte skulle ge honom nån tröst men även att det är sant. Han sa inget utan bara slöt ögonen, men slog genast upp dem igen.
- Försök tänka på nått annat. Sa jag och strök honom över håret.
- Som vad? Det lät på honom som att världen var slut, jag såg på honom att han var rädd.
- Något som hjälper dig att inte tänka på det hemska. Svarade jag efter som jag inte ville nämna pappas namn. 
- Vad hjälper dig? Simon såg på mig och ville ha ett svar, men jag visste inte vad jag skulle svara, först var jag på väg att svara Voldemort men sen kom jag på att det inte alls stämde
- Stjärnorna. Svarade jag och sökte blicken ut genom fönstret och upp mot den svarta himlen med de tindrande gasmolnen.
- Stjärnor? Vad är det med dig och stjärnor? Han drog lite på smilbanden när han sa det.
- Jag vet inte, jag bara älskar dem. Men försök att sova lite nu. Sa jag och strök honom över håret .
- Kan du sova bredvid mig? Jag kollade på honom och sen på Draco, det var bara och flytta på honom, jag puttade lite på honom.
- Vaknar han inte om du gör så? Kom det från Simon
- Nej han är väldigt svår väckt, så om jag puttar försiktigt på honom så lär han inte vakna. Jag log mot honom och la mig bredvid.
- Cara… kan du hålla om mig? Simon kollade ner i täcket när han sa det, jag svarade inte utan la armen om honom, jag kände hur hans andetag blev tyngre och tyngre. Vad är det för man som hela världen känner som Voldemort men inte jag? Hur kan en man ha två så olika sidor? Jag kände hur det blev mörkare.

Jag vaknade av att något slog mot fönstret och när jag slog upp ögonen såg jag att fönstret var helt vitt, det måste snöat en massa om det faller snö från taken. Jag såg mig försiktigt om och säg att sängen var tom, jag sökte med blicken över rummet och såg två huvuden sticka upp ur fåtöljerna.
- Draco? Kom det från min nya kompis.
- Ja? Svarade den andra och vred lite på huvudet.
- Är du aldrig rädd för honom? Jag visste att han menade pappa, jag kollade på Draco för att se vad han svarar
- Jo ibland, jag är rädd för att han ska komma tillbaka och ta min familj ifrån mig, men även Cara och ändra henne. Hon är nämligen min bästa kompis och egentligen den ända som förstår mig. Jag såg att han böjde sorgset på huvudet, jag visste inte att han kände så.
- Jag förstår vad du menar, hon verkar alltid veta vad som är fel och hur man ska lösa det. hur kan en man som är så elak, få en sån snäll och förstående dotter? Frågade Simon. Frågan hängde kvar i luften en stund innan Draco svarade
- Jag vet inte. de såg så dystra ut, förstör pappa verkligen så många liv? jag reste mig upp ur sängen och sa
- Men jag vet! De vände sig om och de såg nästan gråtfärdiga ut.
- För att jag alltid var mig själv och inte lät pappa bestämma över mig, och tro det eller ej men han är annorlunda mot mig. Och om han nån gång kommer tillbaka tänker jag inte låta honom ta mig ifrån er, jag kommer alltid vara er kompis. Sa jag och la armarna om dem, de log mot mig och kramade mig tillbaka, plötsligt knackade de på dörren vi kollade på den.
- Ingen fara jag börjar bli van att få gäster vid konstiga tillfällen. Sa jag reste mig gick fram till dörren och öppnade, den gnisslade lite innan den avslöjade två av mina andra kompisar, Mioni och Blaise. Jag släppte in dem och de kollade lite undrande på Simon som satt på golvet mitt i mot Draco.
- Mioni, Blaise. Det här är Simon min nyaste kompis, ni behöver inte komma överrens med honom men… längre kom jag inte innan mina två kompisar var framme hos min gråögde kompis, jag stängde dörren och gick fram till dem.
- Hermione Granger, men du kan kalla mig Hermione eller Mioni. Sa Mioni och gav honom varm kram, Simon såg kollade undrande på mig
- Gör hon alltid så där? Jag skrattade lite.
- Ja nästan. Mioni släppte honom och Blaise räckte fram handen
- Jag tänker itne vara lika framåt som Mioni, men hälsa gör man alltid, Blaise Zabini. Simon tog handen och Blaise dunkade honom i ryggen, Simon såg gladare ut än han någon sin gjort.
- Nå Cara hur lärde du känna honom? Blaise väntade på ett svar, jag kände att jag inte ville berätta sanningen inte för min skull utan för honoms.
- Jag sprang in i honom i går när jag var ute och gick i slottet mitt i natten. Sa jag lätt och skrattade.
- Varför är jag inte förvånad. Skrattade Blaise, Simon kollade tacksamt på mig men ändå konstigt över att jag ljög för dem. Jag får förklara för dem sen.
- Men Simon är itne du kompis med Lucas? Kom det från Hermione och de andra kollade undrande på honom, han skruvade lite på sig.
- Nej inte egentligen, jag hade bara ingen annan och umgås med. Han undvek ögonkontakt och jag gick fram till honom
- Det gör inget. Och nu har du oss. han såg genast gladare ut, plötsligt slogs dörren upp och Ron kom in stormande på rummet, han tvärstannade i dörröppningen.
- Ja välkommen in bara. Sa jag och granskade honom.
- Vet du om att rummet är fullt av Slytherin elever? De blir bara fler och fler. Sa han lite surt.
- Ja Ron jag vet det, var det något du ville berätta eller bara konsentera det uppenbara? Frågade jag med lätt leende
- Justin har blivit förstelnad och Peeves säger att det är Harry, McGonnagall tog honom till rektorn. Sa Ron oroligt jag gick fram till honom o hörde hur de var på väg o säga något där bak
- Inte ett ord! Det gäller både dig Draco och Blaise! De såg förvånat på mig o de gjorde även Ron.
- Men Ron det är ingen fara jag lovar, Harry klarar sig. Jag fick ett litet leende tillbaka.
- Ja jo han är ju ganska bra på att klara sig. Kom det från Ron lite gladare.
- Precis men du ska kanske gå och vänta på honom, man blir alltid gladare med en vän vid sin sida. Mina läppar formade ett leende när jag sa det.
- Kommer du också då? Weasley kollade på mig och jag log tillbaka och sa sen
- Jag tror inte Harry blir så glad om de andra är med o jag kan inte lämna dem här, men jag lovar att umgås med er senare. Jag gav honom en kram och han nickade och gick ut och bort mot porträtthåle. Jag stängde dörren efter honom och väntade på frågorna som skulle komma som alltid.
- Ni kan ställa frågorna nu. skrattade jag lätt.
- Hur visste du… kom det från Mioni
- Att ni skulle ställa frågor? För att ni alltid gör det.
- De gör vi nog men du vet alltid vad som kommer hända och man undrar hur? Och sen lugnar du alltid ner folk vad som än händer, hur? Frågade Blaise, jag såg på mina vänner och sa sen
- Ni är inte så svåra och förutse ni gör oftast samma saker, och jag bara säger saker som är sanna och de lugnar alltid ner folk. Jag log mot dem, och visste att det skulle bli en bra dag

Vi hoppar ett tag, rättare sagt fram till jullovet. Rektorn trodde inte att Harry hade förstelnat Justin men resten av skolan verkar tro det, så de undviker nu honom. Men mina kompisar tror fortfarande det är Draco. Men än så länge är inga fler förstelnade, men vi har haft någon som dödat tuppar, konstigt nog. Simon och mina andra vänner trivs bra ihop och det är skönt. Nu när jullovet kommer är det nästan inga som ska stanna, både Hufflepuff och Ravenclaw är tomma vilket känns konstigt och ur Slytherin är det bara, Draco, Crabbe, Goyle, Pansy, Simon och nån fjärde års elev, och ur mitt elevhem är det jag, Mioni, Harry, Ron, Ginny, Percy och tvillingarna så vi är inte så många på Hogwarts vilket är väldigt skönt. När vi börjar igen är det tredje dagen på jullovet.

Jag vaknade och gick fram till fönstret snö massor av snö, långt borta kunde jag se röken komma ur skorstenarna nere i Hogsmead tänk att nästa år får vi besöka byn. Jag kände hur min mage kurrade, jag är hungrig för en gångs skull, lika bra att gå ner då. Får se vad jag har i garderob, en lila klänning med svarta band på, den tar vi. Och så de svarta stövlarna. Slänger upp håret i flätan och så är jag igenom dörren på väg ner till matsalen. Fotstegen ekade i de totalt tomma korridorerna, tavlorna log mot mig och önskade mig en bra dag. Jag kom fram tilltrapporna som hade väldigt kul med att åka omkring, jag gick på en trappa och sa sen snällt.
- Kan du ta mig till bottenvåningen. Trappan började åka nerför, det gäller att vara snäll mot dem. Jag hoppade av och tackade trappan, styrde stegen mot dörren och gick in. Salen var som vanligt juldekorerad till tusen, det var säkert 50 granar klädda från topp till tå, girlanger i hela taket och så klart tomtar, änglar och en massa andra saker. Jag satte mig ner bredvid Ginny som faktiskt var den ända där.
- God morgon, Ginny. Sa jag glatt och gav henne en kram.
- God morgon själv Cara. Hur är julloven här? hon såg på mig och inväntade ett svar medans hon tog en tallrik gröt.
- Ja förra året var kul i alla fall, men jag antar att det blir vad man gör det till. Jag log mot henne och hällde upp lite flingor till mig själv. Vi åt under tystnad, och Ginny såg djupt insjunken i tankar och jag, ja jag tänker väll på pappa, jag hade så gärna velat fira jul med honom igen. Ginny märkte inte ens när jag reste på mig, oboy vad djupt hon måste vara i tankarna. Jag passerade ut genom dörren och stötte ihop med Hermione som viskade
- Det är färdigt skaffa bara lite hår av personen du ska vara så syns vi i badrummet om en timma. Sen gick hon, bäst och sätta fart då, men först till köket. Jag svängde av vänster och gick fram till tavlan med fruktskålen sen killade jag päronet under hakan och tavlan gled upp. I köket var det varmt och skönt o väldigt lugnt, när jag kom in reste sig snabbt en av husalferna upp.
- Vad får det lov och vara? Den bugade när den sa det precis som den ska men av nån anledning tycker jag nästan synd om dem för att de aldrig får ha kul, jaja det är ju deras jobb!
- Jag vill ha en påse tranbär och en med blåbär. Svarade jag befallande, alfen såg lite frågande ut men sa inget och skyndade iväg och hämtade påsen med tranbären och blåbären, jag vände mig och gick ut genom porträttet. Då såg jag mitt mål, jag smög mig snabbt och enkelt fram till trappan, uttalade lamslå och personen föll ihop, jag gömde kroppen i städskrubben, gav personen en sömnspruta som jag hade tagit från sjukhusflygen dagen innan och drog sedan loss några hårstrån, det här kommer bli kul. Jag gick fram till dörren tittade ut ingen där, gick ut genom öppningen och stängde tyst efter mig sen var det bara att gå upp för alla trappor till andra våningen. De flesta tavlor var tomma, men de som inte var det kollade undrande på mig när jag gick om kring med påsarna och några hårstrån, jag log mot dem och de vände bort blicken, jag gillar verkligen den talangen. Jag gick fram till dörren där det står, ur funktion knuffar upp den och går in den illaluktande doften slår mot mig och jag ser Hermione, men inte de andra två.
- Hej Cara, får jag veta vem du ska förvandla dig till nu?
- Ledsen Mioni men jag vill inte att ni ska agera konstigt för att ni vet att det är jag, sa kan jag bara få mitt glas så jag kan gå sen. Jag log mot henne, hon såg lite ledsen ut men gav mig glaset.
- Det är bäst så här. förklarade jag och gav henne en kram, tog glaset och gick ut och ner till toaletten under. Trollade fram Slytherin kläder och satte på mig dem, tänk vad underbart de hade varit att få ha på sig dem här jämt. Men det är ingen mening och tycka synd om en själv då kommer man ingen vart. Jag kollade på den äckliga drycken i glaset, pressade ner tranbären och håret, såg hur de bubblade till ändrade färg ett kort tag och blev sen åter brunt.
- Skål! Sa jag och kollade mig själv i spegeln hällde i mig allt och kollade mig åter i spegeln och i stället för att möta min spegel bild mötte jag Pansys.

- Jag tror det räcker för idag.
- Det tror jag med. Ska vi gå? Frågade mannen
- Ja det är lika bra.

* Kash*

 


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 14

- Tänk den där dagen för så många år sedan det hände så mycket då. Och jag antar att ni vill veta hur Draco mår. Tryck på knappen då.

- Minns vem han är. Förklarade läkaren vi kollade på varandra o sen på henne, vi satt som frågetäcken o väntade på att hon skulle fortsätta.
- Fallet gjorde att han fick hjärnskakning och det orsakade att han tappade minnet. Sa hon till oss o vi kollade oroligt bort mot Dracos säng.
- Finns det nått sätt han kan få tillbaka minnet? Frågade Blaise
- Ingen medicin om det var de du syftade på. Men det kan ibland hjälpa att man pratar med honom, går igenom minnen om det inte funkar får det ta den tid det tar. Svarade hon o jag kände mig hjälplös, jag har en kompis som har tappat minnet, super. Hur löser man det?
- Skulle det hjälpa om jag tog med honom hem? Lucius ställde frågan mer som en order och kollade oroligt på sin son.
- Jag tror inte det. svarade Pomfrey nerstämt, de såg allihop så dystra ut, jag förstår dem men det är inte som han dött.
- Mår han bra annars? Frågade jag o kollade på läkaren framför mig.
- Japp han har mirakulöst klarat sig utan andra skador. Svarade hon nästan chockat o log lite åt oss.
- Är det ok om jag tar honom här ifrån då? Nu vände allas blickar mot mig, Lucius kollade oroat på mig, men jag log mot honom o han såg lite lugnare ut.
- Ja jag antar det. sa Madame Pomfrey förvirrat o väntade på en förklaring, jag kollade på de tre människorna framför mig
- Men om han har tappat minnet kan kanske olika platser i slottet få honom och minnas. Förklarade jag, o de såg ut o tänka på saken, sen svarade Lucius
- Jag tror det kan funka. Läkaren o Zabini kollade på honom o sen på mig.
- Om ni är säker Mr Malfoy, o låter hon där ta med din son till olika platser till slottet, kan jag knappast förbjuda det. sa hon med missnöje, jag kollade på henne o såg hur ogillande hon kollade tillbaka på mig.
- Jag har ett namn, och om jag får för Lucius tänker jag försöka. Sa jag argt o Lucius svarade
- Du får min tillåtelse Cara. Jag litar på att du gör ditt bästa. Sa han o log mot mig o Blaise log även han
- Det gör jag alltid. Sa jag o log tillbaka mot dem.
- Men han ska vara tillbaka innan 8. Sa läkaren strängt o kollade på mig som om jag skulle kidnappa honom.
- Jag tyckte du sa att det inte var något fel på honom o då borde han väll inte behöva komma tillbaka hit? Sa Lucius o krävde ett svar, Madame Pomfrey skruvade lite på sig och rättade till förklädet innan hon svarade
- Jag kunde inte hitta något fel på honom, men han bör ända vara kvar över natten. Jag skakade på huvudet o reste mig sen från fönstret o kollade på sällskapet innan jag styrde mina steg mot Dracos säng, förbi Harry där han låg o sov, stegen ekade i flygeln. När jag kom fram låg Draco o kollade upp i taket, men vände blicken mot mig när jag kom, jag såg på honom att han kände igen mig även om han inte kunde placera mig.
- Hej Draco. Jag heter Cara. Sa jag o log mot honom, han slappnade av o log tillbaka.
- Hej. Svarade han o väntade på att jag skulle säga något.
- Hur mår du? Han verkade vara förvånad över att jag brydde mig om honom.
- Jag vet inte, ont i huvudet. Hur mår du? Han kollade på mig med undrande blick.
- Jag mår bra. Vad säger du ska vi gå från det här tråkiga stället? Svarade jag o log snällt mot honom.
- Jag vet inte vart vi är men inget kan väll vara tråkigare än det här stället så visst varför inte. svarade han nonchalant, han har i alla fall inte glömt bort sitt sätt att vara, vi reste oss från sängen o styrde stegen mot dörren, jag var förvånad över att han hade fått på sig vanliga mugglar kläder, ett par jeans o en t-shirt, det var lite kul o se honom i mugglar kläder.
- Vart är vi? Han såg undrande ut o kollade på väggarna med alla tavlor o på alla personer för att tillslut möta min blick, jag log mot honom o svarade sen.
- Vi är på Hogwarts skola för häxkonster och magi. Jag skrattade lite när jag såg hans förvirrande utryck.
- Det betyder att du är en trollkarl och jag är en häxa. Draco såg nästan mer förvirrad ut.
- Menar du att vi kan trolla? Frågade han och jag nickade o svarade sen
- Ja. jag ska visa. Avis. De gula fåglarna kom ut ur staven o Draco såg roat på sen försvann de.
- Kan jag också det där? Frågade han nyfiket
- Kanske inte just det där, de tar ett tag o lära sig, men här ta din stav och se om du kommer ihåg något. Sa jag o gav honom staven, först stod han o kollade på den sen viftade han lite och sa
- Wingardium Leviosa. En vas som stod på ett podium började sväva för att sen fala i golvet o gå sönder när Draco tappade koncentrationen. Men jag log en då o lagade staven.
- Du minns lite. Sa jag o log, även Draco log glad över att komma ihåg något. Vi fortsatte gå men krockade snart med Mioni för andra gången idag, vi skrattade lite men jag slutade snart när Malfoy o Ron såg förvirrade ut.
- Draco det här är Hermione Granger, ni är kompisar. Draco skakade hennes han o hon såg förvirrad ut, jag förklarade
- När han full tappade han minnet, så nu försöker jag hjälpa honom få tillbaka det. Frästen vad hände med Harry? Jag kollade frågande på henne.
- Dunkaren träffade honom inte långt efter Draco, han bröt armen. Lockman skulle fixa den men trollade i stället bort alla benen i armen. Sa Mioni lite roat o jag log.
- Hur är det med honom då? Frågade jag mina två kompisar
- De hade du vetat om du var där, svikare. Svarade Ron argt
- Kalla inte henne de. Försvarade Draco mig o jag log mot honom han gör saker som han inte tänker på, Ron kollade på honom, lika så gjorde eleverna runt omkring, jag nickade mot Mioni o drog sen iväg Draco där ifrån.
- Vem var den rödhåriga idioten? Minns han eller faller det bara naturligt för honom o kalla Ron så?
- Ron Weasley. Sa jag o log vi gick bland allt folk, men de verkade bara göra Draco obekväm, så jag tog hans hand o styrde in på en sidokorridor.
- Cara hur blev vi kompisar? Han tittade på mig o jag log.
- Vi träffades förra året på tåget till skolan, sen dess har vi varit kompisar. Svarade jag
- Umgås vi alltid? Han minns verkligen inget, vad ska jag ta mig till? De andra räknar med att jag ska lyckas.
- Nej, jag går i Gryffindor o du går i Slytherin, men så fort vi kan umgås du o  jag oftast är Mioni och Blaise med. Jag log mot honom, han funderade på namnen som om han mindes nått för längesedan men sen försvann det.
- Vad brukar vi göra då? Frågade han där vi gick i den tomma korridoren o såg vilsen ut.
- En massa saker, oftast sånt som bryter mot reglerna. Sa jag o log lite lurigt mot honom o han skrattade lite.
- Har jag några syskon? Vi satte oss ner i samma fönster som jag och Salazar hade suttit i dagen innan.
- Nej, du är enda barnet. Och du bor med din mamma Narcissa och din pappa Lucius i en herrgård utanför London. Sa jag o log mot honom.
- Herrgård, Narcissa o Lucius. Han tänkte efter, det verkade bekant för honom.
- Minns du något? Frågade jag honom o mötte de isblå ögonen han såg tillbaka in i mina klarblå
- Inte mycket, jag vet att jag heter Draco Malfoy och är född 5 juli 1992. Sa han o log lite
- Se du minns ju något i alla fall. Sa jag o blev lite gladare o kollade sen ut genom fönstret.
- Cara. Jag vände åter blicken mot Draco som kollade på honom
- Ja. Svarade jag o väntade på att han skulle fortsätta.
- Varför är du så ledsen? Även om han inte minns kan han ändå se på mig om nått är fel
- Jag saknar bara pappa. Sa jag o kände hur en tråd började falla ner för kinden, efter ett år saknar jag honom fortfarande, jag känner mig så misslyckad. Draco kollar på mig o ger mig sen en kram.
- Jag minns inte vad som hänt men jag är ledsen för din skull. Tröstade han o jag log lite o torkade tårarna.
- Tack. Vi måste gå tillbaka nu. sa jag o reste mig, Draco kom efter o tog min hand jag log mot honom o kände att han blev tryggare trots att han inte visste vem han var. Vi gick åter ut i korridoren som ledde oss till sjukhusflygeln, den var tom nu såhär när åtta. Jag gick fram mot porten o vände mig om mot Draco
- Jag är ledsen. Sa jag nerstämt
- För vadå? Han såg förvirrat på mig.
- Att jag inte lyckades hjälpa dig att få tillbaka minnet. Svarade jag
- Det gör inget, du är försökte. Sa han o log mot mig och gick sen in genom dörren. Lucius o Pomfrey kollade på oss när vi kom in hand i hand, de kom fram till oss samtidigt som vi slog oss ner på sängen.
- Draco det här är Lucius din pappa. Sa jag o log mot de båda, Draco mötte sin fars blick o jag såg att nått minne flög förbi.
- Hur mår du min son? Lucius såg oroad ut o väntade på ett svar.
- Jag mår bättre. Sa han o log mot mannen som han visste var hans far men som han inte mindes. Madame Pomfrey började undersöka honom o schasade iväg oss.
- Jag är ledsen Lucius jag misslyckades. Sa jag nerstämt Lucius kollade på mig med vänlighet o svarade
- Det gör inget, du försökte i alla fall, antingen får du försöka igen eller så får vi vänta på att han minns själv. Han log mot mig o jag var förvånad över att han var så snäll mot mig, han hade verkligen förändrats sen första gången vi träffades.
- Tack. Sa jag lite gladare
- Draco kunde inte ha en bättre vän en dig, och jag hoppas han vet det. sa Lucius o log mot mig o jag log förvånat tillbaka. Pomfrey kom i mot oss
- Jag ser att du inte lyckades, inte förvånande dock… längre kom hon inte innan Lucius avbröt henne
- Nej men hon försökte så om du kan sluta klanka ner på den enda som försöker hjälpa min son så vore det bra. Jag log tacksamt mot honom men Pomfrey såg mest arg ut
- Vilket fall som helst så är er sons läge oförändrat. Så ni kan ge er av hemåt jag meddelar om det sker nån förändring, och du miss Riddle borde återvända till ditt elevhem. Sa hon
- Kan inte Cara få stanna här i natt? Kom det från Draco o jag log mot honom
- Efter som det är vad min son vill, hoppas jag inte det är nått problem. sa Lucius o stirrade på läkaren
- Nej jag antar att det inte är de. Sa hon surt o gick iväg in på sitt rum. Jag o Lucius gick tillbaka till Draco säng
- Jag måste återvända hem till din mor, Draco. Men skriv och berätta hur du mår. Sa han o gav honom en kram, jag log över hur mycket han egentligen bryr sig om sin son. Lucius försvann ut ur rummet, jag hörde hur Harry sov ett par sängar bort.
- Cara kan du sova hos mig? Sa Draco o kollade på mig oroligt, ja nästan rädd. Fast jag förstår honom, han är på en plats som han inte känner igen o inte vet något om, jag ler mot honom o svarar
- Jag sover hos dig. Draco log o la sig ner i sängen så jag fick plats o sa sen
- Du är den bästa kompis man kan ha. Sen slöt han ögonen o somnade jag log o slöt även mina ögon.

Jag vaknade med ett ryck, jag hörde hur något pratade i rummet, jag satte mig upp men såg ingen. Jag inbillar mig väll inte? nej där är det igen fast nu är de en annan röst den kommer bortifrån Harry fast det är inte han som pratar.
- Harry du kom tillbaka till slottet. Dobby varnade dig varför lyssnade du inte på mig? Varför åkte du inte hem när du missade tåget? Dobby? vem är Dobby? O vad gör han hos Harry mitt i natten, fast Harry verkade inte förvånad över att se honom
- Vad gör du här? Och hur vet du att jag missade tåget? Frågade Harry, Dobby svarade inte eller så var de så lågt att jag inte kan höra det, utan i stället tar Harry till orda
- Det var du som såg till att jag missade tåget, o att jag o Ron nästan blev relegerade!
- Det stämmer, jag spärrade portalen när du o din vän kom, men jag trodde inte du skulle kunna komma till skolan på nått annat sätt. Så efter att jag hindrat er gick jag hem o strök mina händer med ett strykjärn. Men jag blev så upprörd när jag hörde att du lyckats komma hit ändå, jag lyckades till o med förstöra min husbondes mat, så mycket har han inte slått mig innan. Dobby är alltså en husalf, men vad gör han här, o varför vill han inte att Harry ska vara på skolan? Det är nått mysko med det här.
- Jag är inte intresserad, o jag vill inte ha med dig o göra då blir jag väll relegerad. Stick härifrån innan mina ben i armen växer ut o jag kan strypa dig. Sa Harry argt, det här är en sida jag inte hört från honom innan.
- Jag är van vid dödshot jag får såna flera gånger om dan hemma. Sa Dobby ledsamt o snöt sig i nått.
- Dobby vad var de du vill? Harry lät nu mer ledsen än arg, patetiskt.
- Du måste återvända hem, jag trodde min dunkare skulle räcka. Sa Dobby uppriktigt, det var alltså han som låg bakom att Draco hade tappat minnet, hade jag inte velat veta vad samtalet leder hade jag dödat honom.
- Din dunkare, det var alltså du som ville döda mig! Sa Harry åter argt
- Inte döda, bara skada, så han skulle skickas hem, bort härifrån. Förklarade Dobby som ingenting
 - O varför vill du få min hemskickad? Frågade Harry argt
- Om du bara visste. Om han bara visste vad han betyder för oss husalfer. Dobby kommer ihåg hur det var när Du-vet-vem stod på höjden av sin makt, vi husalfer behandlades som ohyra, Dobby gör det fortfarande. Men för de flesta av oss har livet blivit bättre sen du besegrade honom. Du blev hoppet för alla som hade trott att han aldrig skulle besegras… men nu kommer det ske hemska saker på Hogwarts, de har redan börjat, därför kan du inte stanna kvar nu när historien upprepar sig själv, nu när hemligheternas kammare har öppnats… plötsligt tystnade alfen o för att sedan börja slå sig själv. Hur kan den här alfen veta så mycket, vem är hans herre o hur mycket vet han?
- Hemligheternas kammare finns alltså? Och den har öppnats tidigare, berätta vem som då öppnade den! Berätta Dobby. Harry ville veta mer o även jag men alfen svarade inte.
- Men jag är inte mugglarfödd så då är jag inte i fara, eller? Harry lät frågande
- Fråga mig inte mer, snälla. Jag har redan sagt för mycket. Men onda saker kommer hända så res hem medans du kan. Du får inte vara kvar när de händer det är för farligt. Kved Dobby
- Dobby berätta för mig vem det är som har öppnat kammaren? Vem öppnade den sist? Harry krävde svar av alfen som jag visste han inte skulle få.
- Jag kan inte, jag kan inte. res hem Harry! skrek alfen, det är ett under att Draco fortfarande sover.
- Jag tänker inte resa hem, en av mina kompisar är mugglarfödd o jag tänker inte överge henne! sa Harry bestämt, o vad hade han tänkt göra? han trodde inte ens att kammaren existerade för 20 minuter sedan.
- Harry Potter är så tapper o osjälvisk, men han måste resa o rädda sig själv…  Dobby stannade mitt i meningen, utanför hörs steg, det är på väg folk hit.
- Dobby måste gå. Sen hördes ett knäpp o alfen var borta, jag kollar bort mot dörren. Stegen stannar utanför o dörren öppnades, in kommer Dumbledore i pyjamas bärande på något som ser ut som en staty, McGonagall bär i andra ändan. Vem bär runt på en staty mitt i natten? Men när de kommer närmare ser jag att det är Colin, han är förstelnad. De lägger honom på en säng.
- Hämta Pomefrey. säger Dumbledore till vår elevhemsföreståndare, under de orden vaknar Draco jag kollar på honom o han ser orolig ut, jag tar hans hand o han bli lugnare. Sen visar jag honom att han ska vara tyst. McGonagall var snart tillbaka med Pomfrey
- Vad har hänt? Frågade hon medans hon böjde sig över honom för att undersöka honom.
- Ett nytt överfall är jag rädd, Minerva hittade honom. Sa Dumbledore o McGonagall fortsatte
- Det låg en klase druvor bredvid honom, jag tror han var på väg för att hälsa på Potter. Draco kollade förvirrat på mig men jag skakade på huvudet o han förblev tyst. Lärarna kollade på första årseleven
- Förstelnad!? Sa Pomfrey som en fråga o samtidigt bekräftade det
- Ja o tack o lov var Albus på väg ner efter en kopp choklad o kunde hjälpa mig. Sa Minerva de kollade på eleven o rektorn böjde sig efter kameran o lossade den ur pojkens grepp
- Tror du han fick en bild? Frågade Pomfrey, hon fick inget svar av honom. Han vände på kameran o öppnade den, ur kom ett ångmoln som luktade smält plast.
- Jösses. Var allt läkaren fick fram.
- Smält. Konstaterade McGonagall
- Ja. Svarade rektorn
- Vad betyder det här, Albus? Frågade professorn förvirrat
- Det kan bara betyda en sak! Hemligheternas kammare faktiskt har öppnats igen. Svarade han nerstämt, Pomfrey hoppade förvånat till o slog handen för munnen, medans McGonagall bara stirrade skockat på rektorn.
- Är du säker Albus?  Frågade McGonagall rektorn måste ha nickat för hon ställde inte om frågan
- Tror du de kan vara miss Riddle? frågade Pomfrey
- Jag tror…

- Ja om han tror jag är skyldig berättar jag inte nu. o jag säger inte heller hur de gick med Draco, ni får vänta o se. Nu ska jag sätt skräck i folk på Londons gator

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 13

- Det var ett tag sedan jag var här och berättade men jag har haft annat kul för mig, men jag antar att ni vill veta vad som hände. Tryck på knappen då.

Vi vände oss om och såg Percy, och han såg inte direkt glad ut, utan snare chockad, innan han kollade argt på oss och särskilt Ron.
- Det där är en flicktoalett, vad gjorde du där inne? Han stirrade på Ron o krävde ett svar.
- Vi såg oss bara omkring efter spår… längre kom inte Ron innan Percy avbröt honom.
- Ge er i väg därifrån. Ni fattar väll hur det här kan se ut, ni smyger omkring här, ni är redan misstänkta så det räcker.
- Vi får vara här om vi vill, och du vet att vi inte rörde den där katten, vi vet inte ens hur man gör. Sa Ron
- Jag vet inte vad jag ska tror, och inte Ginny heller! Hon gråter ögonen ur sig av oro för dig och det är inte bara hon utan alla första årselever, de är förvirrade och rädda. Sa Rons storebror
- Du bryr dig inte om Ginny, du är bara oroad över att jag ska förströra för dig så du inte får bli första ordningsman! Svarade Ron argt
- Fem poängs avdrag från Gryffindor, och slutar du inte upp med att leka detektiv skriver jag till mamma!! Sa Percy argt och stegade iväg.
- Han gör mig så arg. Sa Ron o mumlade något vi inte hörde. Just nu är jag glad att jag inte har några syskon. Vi började gå och lämnade korridoren bakom oss, vi var snart framme vid ingången till tornet, vi gick in och slog oss ner i det mysiga uppehållsrummet, det var så fullt som man kunde förvänta sig vid den här tiden, Percy kollade strängt på oss när vi kom, jag log mot honom och som så många andra återgick han till sitt. Hur kommer de dig att de alltid gör de? Jag fattar inte, men sen jag började på Hogwarts är det inte mycket jag fattar. Harry avbröt mig i mitt tänkande
- Vem tror ni det kan vara?
- Ja vem vill driva ut alla mugglare och ynkar från Hogwarts? Undrade Hermione som precis avslutat sin läxa.
- Låt oss tänka efter. Vem känner vi som tycker alla mugglare är avskum? Sa Ron och låssades spela förundrad.
- Du menar väll inte Malfoy? Sa Mioni skeptiskt.
- Vem annars? Du hörde vad han sa. Och du behöver ju bara kolla på honom för att veta att det är han. Sa Ron
- Skulle Malfoy vara Slytherins arvtagare? Frågade Mioni fortfarande skeptiskt.
- Men kolla bara på hans familj, de har alltid varit i Slytherin. De skulle säkert kunna vara släkt med Salazar, hans far är i alla fall tillräkligt ond. Sa Harry som kollade på Mioni, de hade nästan glömt bort mig, men jag har svårt att tro på det jag hör.
- De har säkert haft nycken i flera år den går säkert i arv från far till son. Sa Ron bestämt.
- De finns säkert en möjlighet till det. sa Mioni, jag kollade på henne undrande jag trodde hon var kompis med Draco, jag kanske har fel.
- Men hör ni inte hur orimligt det här låter, tror ni verkligen Draco skulle vara Slytherins arvtagare? Sa jag och kollade på dem.
- Ja och varför tar du alltid den råttans parti. Sa Harry argt
- De gör jag visst inte, men jag tror knappast Draco skulle ha modet nog att förstelna mrs Norris och sedan utrota alla mugglare på skolan, han pratar mycket men det är allt. Sa jag.
- Det kanske finns ett sätt och ta reda på det. sa Mioni och nu lyssnade vi alla spänt.
- Det kommer bli svårt och farligt och sen kommer vi säkert bryta mot minst femtio regler. Sa Mioni allvarligt som om vi skulle backa ut på grund av det, hon borde veta bättre. Hon kollade sig omkring för att se så ingen lyssnade.
- Vad vi behöver göra är att ta oss in i Slytherins sällskapsrum och sen ställa några frågor till Draco utan att han förstår att det är vi.
- Det är ju omöjligt och det borde du veta Mioni. Sa Harry och Ron skrattade, men jag undrar om hon tänker på det som jag tänker på.
- Nej det är det vist inte, det ända vi behöver skaffa är polyjuice-elexir. Sa Mioni, hon hade tänkte på de jag tänket på.
- Vad för nått? Sa killarna i kör.
- Det hade ni vetat om ni lyssnat på Snapes lektion. Sa jag
- Vi har annat för oss än att lyssna på honom. Sa Ron o skrattade lite
- Om man dricker det förvandlas man till nån annan för en stund. Vi förvandlar oss till några Slytherin elever, Draco kommer berätta allt för oss. Sa jag och kollade på killarna som såg skeptiska ut.
- Jag vet inte, tänk om vi inte kan förvandla oss tillbaka. Jag vill inte vara Slytherin elev resten av mitt liv. sa Ron äcklat.
- Jag sa ju att det slutar verka efter ett tag. Sa jag lätt irriterat över att de inte lyssnat, elevhemmet började tömmas på folk.
- Problemet är att receptet står i De krafftigaste värkande elixiret och den boken står säkert på den avskilda bokavdelningen. Sa Mioni.
- Då måste vi ha intyg av en lärare. Sa Ron
- Cara, kan du inte fjäska för Snape? Sa Harry o log mot mig
- Han är ingen idiot Harry, han skulle fatta direkt. Sa jag, men sanningen är att han skulle ställa miljoner frågor och det orkar jag inte.
- Men om vi får det att låta som vi bara är intresserade av teorin skulle de kanske funka. Sa Mioni
- Inte en chans då måste läraren vara en komplett idiot. Sa Harry och i samma stund kollade vi på varandra
- Lockman. Sa vi i kör vi kollade på varandra och log.
- Självklart, men vi får ta i tur med det i morgon. sa Harry och reste sig för att gå o sova, Ron följde hans exempel o de gjorde även Mioni de kollade på mig.
- Gå ni jag ska sitta uppe en stund till. Vi syns i morgon. Sa jag o de nickade och försvann snabbt upp för trappan. Jag kollade in i elden. Vem är Slytherins arvtagare? Undra om pappa eller Severus vet? Tankarna rör ihop sig och tillslut blir allt svart.

Jag måste somnat, jag kollar mig runt i uppehållsrummet men ser ingen. Vad är klockan egentligen? Plötsligt kommer Hermione ner springande och ser oroad ut
- O där är du, jag trodde du hade försvunnit eller nått. Sa Mioni och såg lättad ut.
- Nej då jag somnade bara här, men vi har missat frukosten är jag rädd. Sa jag när jag kollade på klockan som jag trollade fram.
- Fan de betyder att vi är sena. Sa Mioni argt, jag tog fram staven och trollade fram varsin macka till oss och kallade sen på våra saker, vi började springa mot Lockmans klassrum, killarna stod redan där.
- Vi undrade just när ni skulle dyka upp. Sa Ron och skrattade lite.
- Ni kunde väkt oss! sa jag surt och blängde på honom.
- Vadå vi är inte din väckarklocka. Sa Ron argt.
- Och jag är inte din lärare. Sa jag argt och tog min väska och kollade på Mioni, o viskade sen till henne.
- Kan du säga att jag är sjuk, jag orkar inte gå.
- Men vi skulle ju få boken. Sa hon oförstående.
- De fixar du utan mig, dessutom orkar jag inte just nu. sa jag hon kollade på mig och såg lite oroande ut
- Du ser faktiskt inte så kry ut. Jag säger att du är sjuk. Hon log mot mig o jag log tillbaka jag hörde att hon sa något till nån när jag var en bit bort. Jag styrde mina steg ner mot entréhallen och ut ur den stora träporten. Jag gick förbi det lilla trädet, förbi sjön jag bara gick tills jag fick syn på ett litet kryp in mellan en massa buskar, jag kollade på det innan jag kröp, det var varmt och mysigt, träden låg som ett tack över och gräset var fortfarande grönt trots att det var höst, magi! Jag la mig ner i gräset men hörde snart hur nån annan också kröp in, jag stelnade till och satte mig sagt upp och mötte då Dracos ögon, han log mot mig.
- Hej fröken skolkare. Skrattade han.
- Hej på dig herr skolkare. Sa jag o log lite, men jag kände mig mest ledsen av nån anledning, Draco gav mig en kram och då brast allt tårarna kom
- Men Cara vad är det? vad skulle jag svara jag vet ju knappt själv jag torkade tårarna och kollade på honom
- Jag vet inte, allt känns bara så hopplöst. Svarade jag, han kollade på mig o väntade på att jag skulle fortsätta.
- Jag o Ron bara bråkar hela tiden, Severus är så överbeskyddande o så saknar jag pappa. Sa jag .
- Men det löser sig säkert. Sa Draco och log
- Tack. Det räckte att Draco log så kändes det bättre.
- Hur känns det inför första matchen i mon då? Jag kollade på honom och han såg nonchalant ut precis som en Malfoy.
- Bra, jag tror vi vinner. Svarade han och la sig ner.
- Det gör ni säkert. Sa jag och la mig bredvid Draco i gräset, sen blev allt åter svart.

- Dags och vakna sömtuta. Sa Draco och skakade på mig, jag flög upp och riktade staven mot honom.
- Gör aldrig sådär. Sa jag och sänkte staven.
- Sory. Sa han och kröp ut ur gläntan jag följde efter honom.
- Vad snällt av dig att vänta på mig. Sa jag och log
- Inga problem, kom nu det är lunch. Sa Draco och drog upp mig på fötter, vi började gå mot slottet.
- Draco vad tror du om hemligheternas kammare? Han kollade undrande på mig när jag frågade, de var tyst en stund och allt man hörde var vågorna som slog mot stranden.
- Jag vet inte, är du rädd? Han kollade på mig och jag på honom.
- Jag tror inte det, men jag vet inte. jag gillar inte när jag inte vet vad det är som finns där nere, då kan jag inte försvara mig mot det. Sa jag lite oroligt.
- Det är klart, men jag tror inte du har något att oroa dig för, du är den skickligaste häxa jag känner. Sa han o log, de fick mig att känna mig bättre.
- Du då? Är du rädd? Jag kollade på honom, han flyttade sin blick ut över sjön.
- Jag vet inte heller, jag borde inte vara och far blir besviken om jag blir. Sa han ledsamt.
- O min far hade inte? sa jag o log lite även Draco log, vi puttade upp porten och gick in i värmen, vi skildes åt och satte oss vid våra bord.
- Cara, Cara. Det gick vi fick tag på boken. Sa Mioni när jag satte mig hos dem.
- Jag sa ju att ni skulle fixa det. sa jag och log mot dem, Hermione öppnade boken och letade upp receptet.
- Oj det här var de mest komplicerade recept jag någonsin sätt. Sa hon
- Jag vet det är hemskt. Sa jag och tog lite pannkakor o kollade sen i boken.
- Har du gjort det förut? Frågade Harry.
- Ja för längesedan, och vi kommer inte vara klara innan jul med det. sa jag och åt lite mat, killarna suckade
- Bättre sent än aldrig! Sa Mioni som också började äta. Är det verkligen rätt att lura Draco så? Det känns elakt särskilt när vi är kompisar men då får jag ju veta hur han egentligen tänker o det kan vara bra. Jag kollade på klockan, dags för musik.
- Kom nu vi börjar nu. sa Harry o reste sig, jag kollade på Mioni som förstod att jag inte tänkte gå hon nickade och gick. Jag tog min väska och styrde mina steg mot tavlan på grundarna, de spelade knallkort när jag kom fram, jag log lite.
- Hej. Sa jag och de kollade upp.
- Ne men ser man på, miss Riddle. sa Godric o log.
- Salazar jag vill prata med dig. Sa jag o kollade på Slytherins grundare som kollade tillbaka på mig o nickade o klev sen ur tavlan, vi började gå bort från korridoren o vandra planlöst i slottet.
- Nå jag antar att det var nått du ville? Han kollade på mig o jag mötte hans blick o nickade innan jag satte mig i ett fönster på sjätte våningen. Jag kollade ut över skolområdet och på eleverna som vandrade omkring där nere, Salazar slog sig ner bredvid mig o jag vände åter blicken mot honom.
- Jag vill veta vad som finns i hemligheternas kammare! Sa jag o väntade på ett svar.
- Jag kunde tro att det var nått sånt du skulle fråga, men tyvärr kan jag inte svara på det.
- Jag har listat ut att det är en orm. Jag studerade honom för att se hur han reagerade men han ändrade inte en min.
- Jaså vad får dig att tro det? han såg undrande på mig.
- För att du är ormviskare o om det bara ska vara något som du skulle kunna kontrollera borde det vara en orm. Sa jag självklart.
- Du är inte så dum du ser ut, precis som Tom listade du ut det men jag kan inte säga vad som gömmer sig där nere, bara min arvtagare får veta det. Sa han och kollade ut genom fönstret.
- Du berättade för Tom eller hur? Jag bara vet att pappa vet vad som finns i kammaren.
- Hur visste du? Fast berätta är kanske fel ord han visste redan jag bara bekräftade det. sa Salazar o log, om pappa listade ut det kan jag nog med göra det.
- Lovar du att berätta om jag kommer på det? mannen såg på mig o nickade sen innan han svarade.
- De kan jag göra. Jag fingrade på medaljongen o funderade på vilken sorts orm det kan vara.
- Du borde höra till mitt elevhem. Sa Salazar efter ett tag, jag var förvånad över att han var kvar.
- Ja jag borde ju det, allt hade varit så mycket enklare. Sa jag o slöt ögonen o suckade innan jag öppnade dem.
- Men det ordnar sig. O Godric har fått en utmärkt elev. Sa han o log mot mig, trots att han är känd som den elakaste av grundarna kände jag mig trygg med honom.
- Ja han har ju fått det. Jag kollade ut genom fönstret men det var nu svart ute så allt som mötte mig var min spegelbild.
- Du borde kanske återvända till dina kompisar. Salazar kollade på mig o jag på klockan den var mycket.
- Ja jag får väll göra det. Sa jag o reste mig men innan jag gick gav jag honom en kram han kollade förvånat på mig.
- Alla behöver kramar. Sa jag o gick sen, jag såg att han log o skakade på huvudet innan han försvann in i någon tavla. Jag gick upp för den sista trappan, genom korridoren o in i uppehållsrummet, det var helt tomt trots att klockan är halv 7, men eftersom ingen är här är det lika bra att gå o lägga sig. Jag gick upp för trappan till höger o in på mitt rum o la mig.

- Försvinn! Jag öppnade ögonen o kollade ut på solen, dumma sol! Jag kollade på klockan åtta lika bra att gå upp, matchen börjar om en timme. Jag gick upp o tog på mig ett par jeans o en randig t-shirt. Sen borstar vi håret o trollar fram lite frukost, orkar inte äta i matsalen. Klockan blev halv nio, jag kollar i spegeln o ler sen tar jag en svart jacka o slänger på mig.
- Hejdå Merlin vi syns sen. Säger jag till min uggla o stänger dörren utanför krockar jag med Mioni.
- Så kan man också säga god morgon. Säger jag o skrattar från golvet, Mioni stämmer in i skrattet o hjälper mig upp på fötter.
- Förlåt. Säger hon medans hon skrattar, sen tar vi varandras händer o börjar gå ner för alla trappor, förbi allt folk o tillslut ut genom porten.
- vilka hejar du på? Frågar Mioni o kollar på mig.
- Slytherin. Svarade jag lätt, hon kollar på mig o rycker sen på axlarna.
- Jag hejar på Gryffindor. Säger hon o jag ler mot henne.
- Klart du gör, men jag måste ju göra tvärt i mot alla andra. Svarade jag o skrattar. Vi var snart framme vid den stora planen, o började gå upp för trapporna tills vi kom upp till sittplatserna o slog oss ner bredvid Ginny.
- Hej. Sa hon glatt o vi log, läktarna blev fullare och fullare, av åskådare som nästan alla håller på Gryffindor.
- Är inte det här spänande? Frågade Ginny o kollar på oss.
- Jo det är helt ok. Sa Mioni.
- Tänk att få flyga där ute på planen. Sa Ginny drömmande.   
- Cara har en plats i laget. Kom det bakifrån, vi vände oss om o mötte Blaise jag log mot honom o gjorde plats bredvid mig.
- Varför spelar du inte Cara? Sa Ginny o flyttade sig lite från Blaise.
- Jag är bara reserv för Harry. Sa jag o ryckte på axlarna.
- Var inte så blyg nu, du vet att får bli första sökare om du vill, du flyger mycket bättre en den idioten. Sa Blaise o log, jag log tillbaka men Ginny blev röd om kinderna.
- Han är ingen idiot. Skrek hon nästan.
- Ok, ok ta det lugnt tjejen. Sa Blaise o glodde på henne, Ginny han inte svara något innan spelarna kom ut på planen, de flög i graciösa cirklar innan de ställde upp i mitten, Hooch släppte iväg bollarna i luften o spelet var igång. Det var ingen rättvis match, Slytherin var överlägset bättre, de nya kvastarna är till deras fördel, o Draco flyger inte så dåligt. Jag letar med blicken efter kvicken o får snart syn på den, under lärartornet, jag kollar på lärarna o ser även att Lucius sitter där.
- Vad gör Lucius här? Viskade jag till Blaise, han kollar bort mot lärartornet o svara sen
- Vet inte, men jag antar att han vill se hur de går för Draco. Vi vänder åter blickarna mot planen när Slytherineleverna jublar, de har gjort mål o de var tydligen inte deras första utan fjärde, hur har jag kunnat missa det? för att jag far fullt upp med att ha ögonen på kvicken. O nu är inte jag den ända som fått syn på den utan även Draco o Harry har. De flyger mot den. samtidigt som Fred skickar iväg en dunkare mot Draco flyger de i mellan tygerna som utgör tapeter till tornen. Dunkaren följer efter dem.
- Är inte den där dunkaren utefter dem lite väl mycket? frågar Blaise mig o jag kollar på hur den åker in o ur genom tyget o försöker få tag på sökarna.
- Jo, det är nått som inte stämmer. Svarade jag o gick fram till kanten för att se bättre, Blaise följde med.
- Jag hoppas de snart blir av med den. Sa Blaise, samtidigt som sökarna åter kommer ut på planen, jag ser att Draco ökar farten o flyger mot kvicken, han sträcker sig efter den, ökar farten o sluter fingrarna runt den lilla bollen. Jag o Blaise jublar, men ser hur dunkaren flyger mot honom o träffar han i magen så han ramlar av kvasten.
- Draco. Roppar jag o Blaise, innan vi börjar rusa ner för alla trappor, bakom oss hör jag
- Se upp Harry. Det verkar som dunkaren har hittat ett nytt mål, snart hör jag hur Mioni, Ginny o Ron kommer efter oss ner för trappan. Vi kommer ner o springer ut på planen och fram till Draco som ligger orörlig på marken, vi kastar oss ner bredvid honom på marken.
- Draco, Draco? Ropar Blaise o skakar honom.
- Gör inte sådär. Skriker jag.
- Varför inte? säger Blaise argt
- För om han har brutit något gör du det bara värre. Förklarar jag o kollar på honom, jag böjer mig ner mot honom, jag känner att han andas men det är knappt, sen kollar jag pulsen, den är svag.
- Han behöver komma till sjukhusflygeln fort. Säger jag o kollar på Blaise som ser oroad ut.
- Jag kan bota honom. Vi kollar upp o möter Lockmans blick o kollar oroat på varandra.
- Nej det behövs inte, vi tar honom till sjukhusflygeln. Svara Blaise.
- Struntprat det här fixar jag. Säger han o kommer närmare.
- Du rör inte min son. Säger en man bakom professorn, vi kollar upp o ser Lucius, Lockman möter mannens blick med rädsla och backar sen undan o börjar gå mot Harry som sitter på marken en bit bort, jag ser hur alla på läktaren kollar ner på oss, Lucius böjer sig ner o lyfter upp sin son o går ut från planen, jag och Blaise följer efter honom, över gräsmattan, in genom porten, upp för trapporna och in i sjukhusflygeln. Han lägger Draco på en säng och går sen efter Madam Pomefrey. Jag o Blaise slår oss ner på varsin stol bredvid Draco, Lucius återvänder snart med Pomefrey i hällarna. De kommer fram till Draco, Lucius slår sig ner bredvid mig medans Pomefrey undersöker Draco. Under tiden kommer Gryffindor läget in med Harry, han verkar ha problem med armen.
- Jag måste be er att lämna sjukhusflygeln allihop. Sa Pomefrey o började köra ut folk.
- Jag går ingen stans. Sa Lucius bestämt o jag och Blaise kollade på honom.
- O inte de här två heller. La han till.
- Som du vill Mr Malfoy men jag får be er att gå till andra sidan rummet. Sa hon och drog för förhängena.  Vi satte oss i det stora fönstret o kollade ut över gården, jag hörde hur Harry fick en dryck av Pomefrey o sen hur han somnade. Jag kollade på Lucius och Blaise som såg oroliga ut båda två.
- Det löser sig. Sa jag o log mot Lucius, han kollade på mig o log sen, han verkade lite lättad o det gjorde även Blaise. Jag vet inte hur länge vi satt där men det kändes som timmar, till slut kom madam Pomefrey fram
- Jag måste tyvärr säga att Draco inte…

- Ja vad hon meddelade oss säger jag inte nu. Det berättar jag en annan gång.

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 12

- Trolldryckerna är klara så nu tänker jag berätta vad som hände, tryck på knappen.

Jag kollade på blodet o sen på mina kompisar.
- Cara vad är det här? Undrade Ron
- Jag vet inte, ingen aning. Sa jag oroande. Plötsligt fick Harry syn på Mrs Norris som nån hade hängt upp på en fackelhållare, hon var stel som en pinne o såg nästan död ut.
- Filch kommer tro det är jag eftersom jag rök ihop med honom förut. Sa Harry
- Borde vi inte försöka göra nått åt henne. Sa Ron
- Nej det är att vi går. Sa Mioni, men det var inte nån mening o försöka, eleverna var redan på väg från middagen o de kom från båda hållen. Draco o Blaise trängde sig längst fram med resten av Slytherin eleverna från vår årskurs.
- Arvtagarens fiende tag er i akt, ni står på tur smuttskallar. Sa Draco o kollade på Ron o Harry, Pansy skrattade o klängde lite på Draco som surt putte bort henne jag log retsamt mot henne.
- Vad försiggår här? Kom det morrande från Filch som trängde sig igenom flocken av elever, när han kom fram kollade han surt på oss innan han upptäckte sin kära katt på väggen
- Min katt! Min katt! Vad har du gjort med henne? har du dödat henne? sa han argt o kollade på Harry som försöket gömma sig.
- Argus! Kom det från rektorn som hade sällskap av några andra lärare som på något sätt hade kommit fram till händelsen obemärkt, han gick förbi oss o plockade ner katten.
- Kom med mig Argus, och ni 4 också. Han kollade på oss
- Ni andra kan återvända till era elevhem. Sa Snape o glodde på eleverna som långsamt började skingras o återvända till sovsalarna.
- Rektorn mitt kontor är närmast, bara en trappa upp ni får gärna… kom det från Lockman
- Tack Gyllenroy. Sa Rektorn halvhjärtat o började gå mot trapporna, eleverna släppta fram honom, Lockman följde efter o såg viktig ut även Snape o McGonnagall följde efter o vi hade väll inte så mycket val mer än att också följa efter dem. Lockmans kontor var inte bättre än klassrummet, de var fullt med porätt av honom som skyndade sig iväg när de fick syn på mig, vår lärare tände lite ljus för att vi skulle se något, rektorn la katten på skrivbordet. Filch satt i en stol o snyftade o Lockman började babbla en massa om att han hade kunnat rädda henne om han varit där i tid. Jag kollade på mina vänner som såg oroliga ut, Harry såg mest oroad ut själv visste jag inte vad jag skulle ta mig till, jag hoppades mest på att inte bli relegerad, fast man kan väll inte bli det för att man var på fel plats vid fel till fälle, eller? Efter en stund som kändes som en evighet avbröt Dumbledore försvar mot svartkonst läraren.
- Hon är inte död. Sa han
- Inte död, men hon är stel o iskall! Sa Filch upprört.
- Hon är försteland, men av vad vet jag inte. Sa Rektorn i bakgrunden sa Lockman att han hela tiden vetat att hon bara var förstelnad.
- Fråga honom hur det gick till. Sa vaktmästaren argt o pekade på Harry.
- Ingen andra årselev kan åstadkomma detta, man måste kunna svart magi för detta. Sa Rektorn lugnt.
- Då är det hon som gjort det. De är något lurigt med henne. Sa han o pekade på mig, o lärarna kollade på mig.
- Jag lovar jag har inte gjort något, jag vet inte hur man gör. Sa jag förskräckt.
- Lugn miss Riddle, jag tror inte heller att du har gjort något. Sa Rektorn o log lite o jag andades ut.
- Struntprat nån av dem gjorde det, ni såg vad de hade skrivit på väggen. Sa han argt
- Om jag får säga min åsikt. Sa Severus o killarna såg ännu mer oroade ut.
- Jag tycker det verkar som om de har varit på fel plats vid fel tillfälle. Men det är lite konstigt att de befann sig just vi den väggen. Sa Severus o kollade undrande på oss. Killarna började förklara i mun om kvarsittningen o besöket hos Hagrid, jag bara kollade på dem men sa inget.
- Så ni tänkte gå upp utan att äta? Sa han undrande
- Vi är inte hungriga. Sa Mioni men just i den stunden började Rons mage kurra o jag tror att jag var den ända som inte var hungrig.
- Rektorn jag tror inte Potter inte talar om hela sanningen för oss, vi borde kanske ta bort vissa privilegium tills han pratar, kanske quidditch. Sa han leende, men nu la sig McGonnagall i samtalet
- Jag ser ingen anledning till det, katten har inte blivit slagen i huvudet med en kvast utan förstelnad! O det finns inga bevis för att han har gjort något galet eller att nån av dem har, särskilt inte Riddle. sa hon o kollade på dem o de syntes att Severus inte skulle säga något mer. Rektorn kollade på oss o sa sen
- De är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Sa han lugnt o men bestämt.
- Min katt är förstelnad, jag kräver att nån straffas! Filch började bli sig själv igen o vi bara skakade på huvudet.
- Hon kommer bli botad med hjälp av Sprouts Mandragoror, när de är tillräkligt stora framställer vi ett elixir som återupplivar mrs Norris. Sa han vänligt till vaktmästaren som lugnade sig lite.
- Det kan jag göra rektorn, jag har gjort det så många att jag till o med kan göra det i sömnen. Sa Lockman skrytsamt o stolt.
- Ursäkta mig, men så vitt jag vet är det jag som är trolldrycks lärare på den här skolan o inte du! sa Severus iskallt, Lockman såg skockad ut o visste inte vad han skulle säga o de skapades en spänning i rummet, rektorn bestämde sig för att bryta tystnaden genom att säga
- Ni kan gå nu. Han log mot oss o vi skyndade ut ur rummet utan att det skulle se misstänkt ut. Vi styrde stegen mot våra sängar men när vi kom till fjärde våningen drog Harry in oss i ett tomt klassrum o stängde dörren vi kollade på honom.
- Borde jag berättat om rösten? Undrade han
- Nej! Harry kollade undrande på Ron
- Harry inte ens i trollkarlsvärlden är det nått bra tecken att man hör röster. Sa Mioni, jag kanske borde berätta att jag också hörde den men de kan vara mina fördelar att inte göra det i alla fall inte fören jag vet mer exakt vad som pågår, Harry kollade på oss o frågade sen
- Ni tror väll mig?
- Klart vi göra, men det är ändå mystiskt. Svarade Mioni.
- Jag vet väll att de tär mystiskt hela saken är det. vad är det där som stod på väggen, Hemligheternas kammare har öppnats? Undrade Harry, mina vänner vände sig om till mig.
- Jag vet inte säkert jag tror jag har hört talas om det, men vet inte riktigt vad det är. Kolla inte på mig sådär jag kan inte allt. Sa jag när de fortfarande ville ha ett svar, långt bort hörde vi en klocka slå tolv slag.
- Midnatt bäst vi går o lägger oss innan Snape eller Filch kommer o försöker sätta dit oss för nått annat. Sa Ron, vi gick ut ur rummet o upp till våra sängar i tornet, när jag sagt god natt till mina kompisar o kommit in på mitt rum såg jag Lily sitta o vänta på mig, vad vill Severus nu?

Hej

Jag hoppas du är ok? O jag vill bara vara säker på att du inte är inblandad i nått av det här? Svara så fort du kan.

Din gudfar.

Lika bra o svara annars lär han vara orolig hela natten.

Hej

Jag är bara lite skockad men mår bra, var rädd ett tag att jag skulle bli utslängd. Nej jag har inget med det at göra, men jag undrar dock varför jag inte fått lära mig något om Hemligheternas kammare? Men jag antar att ni hade era skäl? Jaja nu vet du i alla fall o jag ska sova så det är ingen mening att skicka ett svars brev för jag svarar inte på det.

God natt o sov gott, ditt gudbarn

Sen band jag fast brevet på Lilys fot släppte ut henne o gick o la mig.

När jag vaknade på morgonen var klockan bara 6 suck men lika bra att gå upp, jag tog på mig ett par jeans o en svart tröja, jaha vad ska jag göra nu? jag kan väll lika väl bara gå runt i slottet så jag smög ut ur uppehållsrummet. Korridoren var tom precis som jag väntat mig, jag började gå neråt, jag kollade på alla porträtten en del sov o andra kollade konstigt på mig men log o jag log tillbaka. jag gick ner till andra våningen o styrde omedvetet mina steg mot skriften på väggen, när jag kom fram såg jag att jag inte var den ända där de var någon mer där. Vem är uppe så här tidigt? Jag smög mig fram tills jag såg en rödhårig figur som satt på golvet o grät. Jag kollade på personen som inte ens märkt mig, jag satte mig bredvid den rödhåriga på golvet.
- Ginny är du ok? Frågade jag, hon kollade upp med sina röda ögon.
- Nej, jag… jag. Var allt hon fick fram innan hon började gråta igen, förvånande nog la jag armen om henne o började trösta henne.
- Det är ok, de är inget o vara rädd för. Sa jag o hon slutade.
- Men, men… o så katten. Sa hon ledsamt
- Det är ingen fara hon kommer bli bra, men kom nu jag tror inte det är så bra om folk hittar oss här. Sa ja go reste mig o drog sen upp henne på fötter.
- Måste vi gå tillbaka, jag kan inte sova. Mumlade hon o kollade på mig.
- Mardröm? Kollade jag förstående på henne o hon svarade
- Hur visste du?
- Jag har faktiskt själv mardrömmar o jag vet hur det är, man vill inte gå o lägga sig igen. Svarade jag o log mot henne, o hon nickade.
- Vi behöver inte gå tillbaka, vi får vara uppe nu utan att vi får problem. Sa jag o vi började gå bort från blodet på väggen.
- Men vad gör du uppe Cara? Ginny kollade nyfiket på mig
- Jag vaknade tidigt bara o tyckte att jag lika väll kunde utforska slottet utan att det var en massa folk uppe. Sa jag o ryckte på axlarna.
- Får jag följa med? Sa hon
- Jaså du är äventyrslysten men visst inga problem. Sa jag o började gå ut ur slottet o mot parken
- Ron säger att du redan kan allt om Hogwarts. Sa Ginny o log.
- Ingen kan allt om Hogwarts utan grundarna så klart men de lär ju inte säga något. Men jag kan en del. Sa jag o log o styrde stegen mot stranden där jag slog mig ner på bryggan o kollade på vågorna, Ginny kollade på mig innan hon bestämde sig för att göra mig sällskap.
- Cara hur är det att inte ha några syskon? Frågade hon o såg hoppfull ut.
- Ja du? Det är väll både roligt o tråkigt, jag hade ju alltid pappas uppmärksamhet för mig själv, men jag saknade en lekkompis när jag var liten. Sa jag
- Men det fanns väll andra barn där du bodde? Frågade den rödhåriga.
- Ja jo det gjorde de, men de var lite rädda för mig o pappa. Förklarade jag
- För att ni kunde trolla? Undrade hon.
- Ja eller mer för att det hände mystiska saker runt oss o de inte visste att de var magi. Kom det från mig.
- Men det måste varit jätte tråkigt. Sa Ginny som inte kunde tänka sig att inte ha nån o leka med.
- Jo det var de ibland. men jag visste inget annat eftersom jag aldrig lekt med andra barn, men sen fick jag min privatlärare o han o jag gjorde ofta saker ihop o sen hade jag min häst med. Jag log när jag tänkte tillbaka på den tiden.
- Ron o Harry säger att din lärare jobbar på Hogwarts, de tror de är Snape. Sa Ginny o kollade undrande på mig, jag mötte hennes blick o sa sen
- Tror du verkligen Snape skulle undervisat mig? Jag var förvånad över hur nära sanningen de var.
- Nej inte egentligen jag vet bara att han tydligen favoriserar dig som om du gick i Slytherin. Förklarade Ginny, hur mycket har de sagt till henne.
- Ja det stämmer ju, men fråga mig inte varför, fast man kan ju dra nytta av det. Sa jag o blinkade mot henne hon fnissade lite o kollade sen ut över sjön. 
- Cara… hur är det att inte ha nån pappa? Hon sneglade på mig rädd för att jag skulle bli arg.
- Det gör inget att du frågar, lite inte allt för mycket på dina bröder. Ja jag vet inte, jag saknar honom jätte mycket det gör jag, men man lär sig bearbeta sorgen. Sa jag o kollade på medaljongen. Hon gav mig en kram som tröst o jag log mot henne.
- Jag tror frukosten har öppnat. Sa jag o reste mig o Ginny kom snabbt på fötter, vi började gå upp mot skolan genom det blöta gräset. Vi puttade upp dörren o gick in, de var inte många vakna men tillräkligt för att ge mig ogillande blickar o viskningarna rörde så klart skriften på väggen, Ginny såg oroad ut igen men jag log mot henne o hon lugnade sig lite, jag tog henne i handen o förde in henne i matsalen. Vi slog oss ner längst ut, jag kollade på maten o tog sen en liten skål gröt Ginny följde mitt exempel.
- Hur klarar du av alla blickar? Undrade hon
- Vilka blickar. Jaså dom. Skojade jag med henne, o hon kunde inte låta bli o skratta lite. När klockan började närma sig kvart över 7 kom Hermione in o slog sig ner bredvid Ginny som log.
- Är det här du är. Jag knackade hos dig men du svarade inte. Sa hon o började smöra en macka.
- Ledsen jag vaknade tidigt så jag gick upp o mötte Ginny, vi har varit nere vid sjön o pratat, nästa gång ska jag väcka dig. Sa jag o log, Ginny var tacksam över att jag inte nämnde väggen eller att hon gråtit.
- Ginny hur mycket gillar du Harry? Frågade jag o hon såg undrande ut, jag nickade mot tallriken där hon gjort ett H av sylten.
- Snälla säg inget till honom. Sa hon bedjande
- Klart vi inte gör. Sa Mioni.
- Men tycker inte ni att han är helt fantastisk o så är han söt med. Sa Ginny lyckligt.
- De vet jag inte om jag kan hålla med om. Sa jag o försökte förstå hur hon tänkte med det gick bara inte.
- Ne du verkar ju föredra Slytherin killar. Skrattade Ginny o nickade mot Draco o Blaise.
- Nu vet jag inte vad lilla fröken pratar om, vi är bara kompisar o man kan inte ha två pojkvänner. Sa jag allvarligt till henne.
- Nej det är därför Mioni ska ha den andra. Sa Ginny roat, Mioni höll på att sätta i halsen o nu kunde inte jag heller hålla mig för skratt.
- Du har avslöjat oss, ne men allvarligt vi är bara kompisar o jag har svårt att se de gå längre. Sa jag o åt lite gröt, i den stunden kom Harry o Ron in o gjorde oss sällskap.
- Det är helt sjukt. Sa Ron
- Vadå? Undrade Ginny nyfiket, Ron kollade förvånat på henne o undrade vad hon gjorde där men svarade tillslut.
- Filch han sitter o vaktar i korridoren, o sen den där texten den går inte o få bort han har skrubbat hela morgonen men den är kvar ändå. sa Ron med munnen full av mat.
- För mig kan Filch också få bli förstelnad, innan han vill få oss relegerade igen. Sa Harry argt, Ginny som satt framför mig blev likblek.
- Han skojar bara. Sa jag o sparkade Harry på smalbenet o gav honom en arg blick. Han kollade på Ginny o bad om ursäkt. När vi ätit klart styrde killarna sina steg mot quidditch planen där Harry skulle öva, Mioni försvann till biblioteket o Ginny gick till sina kompisar. Jaha vad ska jag göra då? Jag har liksom inte lust att göra något av de mina kompisar gör o jag har ingen lust att hälsa på Snape. Jag kanske borde söka upp grundarna o fråga dem om hemligheternas kammare? Nej de skulle ändå inte känna något till, de skulle ändå inte säga något, jag började gå upp åt o vandra om kring planlöst tills det tog stopp, jag hade krockat med någon. Blaise, o Draco var så klart med honom varför hade jag inte tänkt på dem med en gång.
- Lite tankspridd idag Riddel. Undrade Blaise samtidigt som han reste sig o hjälpte mig upp.
- Kanske lite Zabini. Svarade jag.
- Lust o hitta på något? Undrade Draco o kollade på mig o sen på sin andra kompis
- Visst, varför inte. Svarade jag o ryckte på axlarna.
- Ska vi göra då? Undrade Blaise.
- Kan vi inte hitta på nått bus. Sa Draco barnsligt o verken jag eller Blaise kunde låta bli o skratta.
- Ok då, men vad ska vi göra? undrade Blaise o kollade på oss, o vi tänkte så det knakade.
- Kan vi inte förvandla hela korridoren till en isgata? Sa jag elakt o de andra två log
- De gör vi, fatta vad kul det kommer bli när folk halkar om kring. Sa Blaise o flinade, jag tog fram staven o viskade trollformeln.
- De hände ju inget. Sa Draco skockat o besviken, jag kollade på honom o log.
- Klart det hände något. Testa själv. Sa jag han såg lite skeptisk ut men steg ändå ut i korridoren o han kom inte långt fören han ramlade, jag o Blaise låg dubbelvikta på golvet av skratt.
- Haha jätte kul, det här var sista gången jag tvivlade på dig. Sa Draco innan han började krypa tillbaka. Jag o min italienska vän kom upp på fötter efter ett tag o hjälpte sen Draco att komma upp.
- Men kom nu innan nån upptäcker att det var vi. Sa jag o vi lämnade korridoren bakom oss o hörde hur nån svor, vi antog att nån hade ramlat o började skratta igen.
- Du ska väll gå på allhelgona i kväll va. Frågade Blaise.
- Självklart. Sa jag o log medans vi gick korridoren ner

Jag hoppar över allhelgona kvällen de händer typ inget, Harry, Ron o Hermione går på dödsfesten jag väljer att vara i stora salen o har en rolig kväll med Ginny, som jag frästen börjar bli bra kompis med. Jag umgås även en stund med killarna. När vi börjar igen ska vi ha trollkonsthistoria.

- Hermione kan jag inte få kolla på din uppsats? Frågade Ron för fjärde gången o kollade bedjande på sin kompis.
- Nej, nej o åter nej Ron. Sa Hermione irriterat, både jag o Harry smålog lite, men nu var det min tur att råka ut för Rons tjat.
- Cara får jag kolla på din då? Jag sakna bara två tum.
- Jag har redan lämnat in mig, det gjorde jag samma dag som vi fick läxan vilket var för tio dagar sen! Sa jag o log elakt, Ron började sura o mumlade något om tjejer, jag o Mioni log glatt mot varandra. Klockan ringde o vi var inte lika glada, lektion med Binns. Vi gick in i klassrummet o slog oss ner längst fram med killarna bakom oss. vad lektionen gick ut på har jag inte en aning om, jag kände hur ögonlocken blev tyngre o tyngre, tills Mioni plötsligt fick mig att vakna när hon räckte upp handen o avbröt spöket framme vid tavlan, om han inte redan hade varit död skulle han nog dött av skock över att någon avbröt honom.
- Miss… öh…? Fick han fram med sin röst som påminner om en dammsugare.
- Granger, professorn. Jag undrar… kan inte ni berätta för oss om Hemligheternas kammare. Sa Mioni, plötsligt vaknade hela klassen upp o kollade hoppfullt på professorn
- Jag är lärare i trollkonsthistoria, inte sago berättare! Jag sysslar itne med legender utan fakta! Sa han strängt o började åter igen prata på om sardiniska trollkarlar, men nu bestämde jag mig för att backa upp min kompis o även jag räckte upp handen o avbröt professorn.
- Ja miss Riddle. sa han skockat, han hade antagligen aldrig blivit avbruten av en elev mindre två elever under alla åren han undervisat.
- Men är inte legender alltid baserade på fakta, sir? Sa jag o kollade på honom
- Ja, joo. Jag antar att man kan säga det. men den här legenden är helt absurd, ja till o med löjlig. Sa han o kollade ut över klassen som antagligen aldrig hade varit så vakna som nu.
- Jaja låt gå då, men kom ihåg att det bara är en historia! Nu ska vi se… ni vet att Hogwarts grundades för flera tusen år sedan av de största magikerna på den tiden, o att elevhemmen är uppkallade efter dem: Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff, Rowena Ravenclaw o Salazar Slytherin. De byggde slottet långt bort från alla mugglare, eftersom de levde i farliga tider, tanken var att slottet skulle vara ett skydd för alla som hade magiska krafter o inte kunde försvara sig själva samtidigt som de lärde sig hantera magin, de fyra åkte landet runt o letade efter barn med magiska förmågor. Detta gick bra till en början med innan meningsskiljaktigheter uppstod, Slytherin ville vara mer kräsen i valet av elever, han tyckte att bara renblodiga skulle få studera magin, när de andra inte höll med honom valde han att lämna skolan. Binns gjorde en paus, det var dödstyst o alla ville att han skulle fortsätta.
- Detta vet vi med säkerhet stämmer, men folk glömmer bort fakta när man hör legenden om kammaren. Det sägs att Slytherin har byggt en hemlig kammare under slottet utan att de andra visste om det. enligt legenden förseglades kammaren innan Slytherin gav sig av o bara hans sanna arvtagare skulle kunna öppna kammaren, och släppa ut det som nu finns inuti och rensa ut de som han själv inte ansåg värdiga. Binns tystnade åter igen o vi väntade på att han skulle fortsätta ingen sa ett ord rädd för att professorn då skulle sluta prata vi vågade knappt andas.
- Detta är ju så klart bara nonsens, skolan har genomsökts flera gånger av de största häxorna o trollkarlar men man har inte hittat några bevis på att kammaren finns. Det är bara en saga. Sa han strängt o kollade allvarligt på oss, Granger räckte åter upp handen
- Säger legenden något om vad som finns i kammaren? Sa hon nervöst.
- Nej bara att det ska vara något otäckt som bara arvtagaren ska kunna kontrollera. Klassen kollade nervöst på varandra o Mioni såg nästan själv ut som ett spöke, jag tog hennes hand för att lugna den lite hon log lite.
- Det är ju bara en saga säger jag ju, varken kammaren eller monstret existerar! Nu räckte jag upp handen
- Men professorn om det bara är arvtagaren som kan öppna den så tjänar det ju inget till hur många andra som försöker, man måste vara släkt med Salazar för att öppna den o då kan inte ens de största trollklar öppna den. Sa jag bestämt
- Du har fel Riddle, det är bara en myt, det finns inga bevis på att Salazar eller nån av grundarna byggde något hemligt. Jag ångrar att jag berättade det här för er. Det är lika bra att vi slutar för idag. Sa han trött o försvann genom tavlan. Vi började ta våra grejer o var snabbt ute ur klassrummet, vi försökte ta oss fram genom havet av elever så gått det går.
- Vi tar en omväg. Sa Harry o drog med oss bort från allt folk till en sidokorridor.
- Jag har alltid vetat att Salazar Slytherin är vrickad, men jag trodde inte de var han som började larvet med renblodiga. Alltså vem vill tillhöra hans elevhem? Jag skulle inte göra det ens om jag fick betalt. Kom det från Ron innan han precis som vi andra blev bländade av Colin.
- Hejsan Harry.
- Hej Colin. Kom det från Harry vi var nästan framme vid nästa korridor som var full av elever.
- Vet du vad en kille i min klass säger om dig? Sa Colin, men han hade nu kommit ut i strömmen av elever o försvann med den.
- Skön o bli av med honom. Sa jag o de andra kollade på mig men jag bara ryckte på axlarna, medans vi korsade havet av elever för att komma över till nästa tomma korridor.
- Det är konstigt att alla vill knö i samma korridor när de finns så många andra. Sa Harry, som plötsligt stannade när han såg att vi hade kommit fram till korridoren som jag stått i så sent som i morse. Den var öde o så tyst att man till o med hörde varje steg vi tog.
- Filch är inte här, ska vi kolla oss om kring. Sa Harry.
- Ja de kan ju inte skada. Svarade jag o log vi började gå mot skriften på väggen.
- Tror ni det finns en hemligheternas kammare. Frågade Ron oss undrande o nyfiket
- Vet inte, men Dumbledore kunde inte fixa mrs Norris, så jag börjar nästan tro att den som förstelnade henne inte är mänsklig. Sa Mioni.
- Ja men sen kan Dumbledore inte göra allt heller. Sa jag o de andra nickade instämmande efter en stunds tänkande. När vi kom fram till skriften kollade vi på den, men Harry avbröt oss.
- Det finns brunna fläckar på golvet, här och här. Sa han o pekade, vi kollade o säg att det stämde, de såg ut som om nån försökt tända två eldar på golvet, Mioni vandrade bort till fönstret som var bredvid texten.
- Kolla på det här. Sa hon häpnat, vi kom fram till fönstret där det sprang runt en massa spindlar som ville komma ut genom en lite spricka.
- Det här är konstigt. Jag har aldrig sätt spindlar bete sig såhär. Sa Harry o jag nickade.
- Ron vad säger du? Undrade Mioni.
- Jag vet inte jag tycker inte om spindlar sen Fred förvandlade min nalle till en spindel när jag var 3. Sa han skrämt, jag o Mioni fnissade lite men slutade när Harry gav oss en blick.
- Men du använder ju spindlar när vi har trolldryckskonst. Sa Harry.
- Ja men då är de döda. Sa Ron glatt. O vi fnissade igen, Harry tyckte det var bäst att byta ämne.
- Minns ni att det var vatten på golvet den natten, o nu har nån torkat upp det.
- Det kom här ifrån. Sa Ron o sträckte sig efter dörrhandtaget men stannade plötsligt.
- Vad är det för fel, är det en spindel? Sa Mioni o vi började fnissa igen.
- Haha mycket roligt, nej det är en flicktoalett. Sa Ron o blängde på oss.
- Det är Myrtles toalett, så det är ingen där inne kom nu. sa jag o gick in, snacka om att den var deprimerande, allt var täckt i damm, speglarna var spruckna, vattnet över hela golvet. De  andra kom in o såg sig om kring, från båset längst ner kom det små snyftningar o Mioni styrde stegen dit o putte försiktigt upp dörren.
- Hej Myrtle. Hur mår du? Frågade hon försiktigt. Vi andra kom fram till henne o såg att hon svävade över toalettsitsen o snyftade.
- Det här är en flicktoalett o de där är inga två pojkar. Sa hon argt o blängde på Harry o Ron
- Vi vet det, men vi ville fråga dig något. Sa jag, hon blängde argt på mig o jag blängde tillbaka.
- Jaså? Ingen har någonsin velat fråga mig något. Sa hon ledsamt o jag suckade, Mioni gav mig en blick o jag himlade med ögonen men sa inget mer.
- Vi undrar om du såg något natten då mrs Norris blev förstelnad? Frågade hon vänligt.
- Nej jag var för upprörd över något Peeves sa, så jag kom hit för att ta livet av mig men då kom jag på att jag redan… redan.. kom det snyftande från henne.
- Är död. Sa Ron hjälpsamt Myrtle tog de snarare som en förelämpning o snyftade högre innan hon förskräckt dök ner i toalettvattnet så att de flög över hela golvet o precis missade oss.
- Seriöst vad är hennes problem? Frågade Ron
- Jag vet inte, men det där var muntert för att komma från henne. sa Mioni o log, vi kollade oss runt  i badrummet efter ledtrådar, jag la märke till en orm, på den ena kranen till ett av handfaten, den såg nästan ut som ormen på min medaljong, undra om det är ett sammanträffande eller betyder de nått, fast bara för att de är lika så behöver de inte ha nån koppling, här på Hogwarts kan det ju betyda vad som helst, jag log för mig själv.
- Kom vi går, vi lär ändå inte hitta nått. Sa Harry o vi nickade o styrde stegen mot dörren, korridoren låg öde precis som den gjort innan vi gick in.
- Ron Weasley. Kom det plötsligt från korridorens nedre ände, vi vände oss om o såg då…

- ja vad såg vi? Det tänker jag inte berätta ni kan allt gå o tänka o undra. Haha de där är snällt för att komma från mig. Men gå nu, jag ska sova.

*Kash*

 


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 11

- Har precis varit o handlat lite trolldrycks tillbehör o tänkte att ni skulle få veta vad som hände sen, men tryck på knappen då!

Mina kompisar kollade på mig som om jag mist förståndet.
- Fattar ni jag har en levande släkting. Sa jag glatt.
- Men hur kommer det sig att du inte bor hos honom. Undrade Mioni.
- Ja de undrade jag med men han trodde jag skulle bli dödad, fick inte reda på så mycket. Men jag ska åka tillbaka snart o ta reda på mer. Sa jag glatt
- Vet Voldemort o Snape om det här? Undrade Draco.
- Pappa? Ja jo det gör han eller gjorde. Sa jag lite ledsamt.
- Hur kommer det sig att han aldrig sagt något? Undrade Blaise.
- Han har aldrig pratat med Merlin så han var väll inte helt säker o han var nog rädd att jag hellre skulle bo hos Merlin än hos honom. Sa jag lite ledsamt.
- Snape då? Undrade Draco.
- Ja han vet eller jag vet inte om han visste innan Dumbledore talade om det för honom, men han är anledningen till att jag inte är kvar hos Merlin. Sa jag ledsamt.
- Jag visste att det var nått skumt med dig. Kom det från en röst bakom oss, vi vände oss om o såg Lucas stå där.
- Haha det här är bättre än väntat, jag vet din hemlighet o det finns inget du kan göra något åt det. Om du inte vill att den kommer ut så får du göra som jag säger. Sa han elakt jag kollade på honom o visste inte vad jag skulle säga.
- Låt henne vara, de är inte som du tror. Sa Blaise, jag log lite åt honom de är sött att de bryr sig om mig.
- Nehe ni bara hittade på alltihop eller vad, tror inte det o du miss Riddle ska ge mig en puss. Skrattade han jag bara kollade på honom skockat.
- Gör det inte Cara, ingen kommer ändå tror honom när han säger att Voldemort är din pappa. Sa Draco jag kollade på honom medlidande o sa sen
- Inte först kanske men efter ett tag kommer dem de, de tror redan saker om mig. Sa jag ledsamt o gick mot Lucas vad han inte såg som mina vänner såg är att jag tagit fram mitt spö jag böjer långsamt fram mot honom o tar snabbt fram staven samtidigt som jag säger
- Imperio. Lucas han aldrig blinka men de gjorde mina kompisar de kollade skockat på mig men när de såg min bestämda min förstod de att de var fel tillfälle att prata om det.
- Gå ner till professor Snape. Sa jag o Lucas styrde sina steg mot fängelsehålorna, jag o mina kompisar gick 5 meter bakom o såg så att ingen såg oss, han knackade lydigt på dörren o Snape släppte in honom utan att röja en min men jag viste att han förstod vad som hänt med honom. 2 minuter senare knackade vi själva på, Severus drog in oss så fort han kunde o stängde sen dörren o såg till att ingen hade sett oss innan han sa
- Har du mist förståndet helt? Jag vet att ni inte är kompisar men Imperiusförbannelsen? O under en vanlig skoldag, du fattar vall att du inte bara kan kasta förbannelser som du vill hur tänkte du komma ur det här då? Du kan hamna i fängelse för det här! Han kollade oroligt på mig jag satte mig ner i en av fåtöljerna med benen i kors o kollade på honom o log, mina kompisar såg dock oroliga ut efter allt Severus sagt.
- Är du klar? Sa jag o mötte hans blick när han såg blicken förstod han att det fanns en anledning till att jag gjort de jag gjorde.
- Vad gjorde han mot dig? Sa han nu oroligt i stället.
- Så du tänker låta mig förklara? Sa jag o log, han kunde itne låta bli o le han med.
- Förlåt jag skulle lyssnat på dig, men berätta nu då. Sa han o satte sig bakom skrivbordet o trollade fram stolar till mina 4 kompisar, Luckas stod på golvet o väntade på en order.
- han fick reda på att Merlin är min morfar men de var inte den oroväckande biten utan det är att han fick reda på att Voldemort är min pappa o tänkte berätta det för folk om jag inte gjorde som han sa. Svarade jag.
- Du kunde slängt en glömskeförtrollning över honom. Sa Severus.
- Severus du vet att jag är värdelös på glömskeförtrollningar det är därför vi är här. Sa jag o log.
- Du vill alltså att jag ska göra det. Sa han o kollade på mig o jag nickade.
- Ja han kan ju knappats gå omkring under Imperiusförbannelsen. Förklarade jag.
- De är väll klart att han inte kan, men jag kan ju inte bara slänga glömskeförtrollningar över elever. Sa Severus tålmodigt.
- vad tycker du att vi ska göra då låta honom gå eller vad? Sa jag lite irriterad
- De är väll klart vi inte ska, jaja vi har väll inte så många val. Suckade Severus.
- Jag är ledsen Severus de var inte meningen att se till att du fick problem. Sa jag ledsamt.
- De var faktiskt mitt fel professorn. Sa Draco vi kollade på honom o han log mot mig.
- Draco? Undrade Severus.
- De var jag som nämnde hans namn jag skulle tänkt mig för. Förklarade han. Severus bara nickade o jag log mot Draco som log tillbaka.
- Jaja de är inget att göra något åt nu, jag fixar det här så gå o ät frukost nu men tänk er för nästa gång. Sa han o log mot oss, jag gav honom en kram som tack innan jag o mina vänner gick upp för trapporna som leder till matsalen.
- Tack Draco. Sa jag o gav honom en kram.
- Det är ju bara sanningen. Svarade han.
- Ja men alla säger itne sanningen. Sa jag o log när vi skildes åt o gick till våra respektive bord o slog oss ner, jag o Hermione satte oss längst ut killarna verkade inte ha kommit dock hade Collin o Ginny o de flyttade sig snabbt bort till oss vi log lite åt dem.
- Ja det var en händelserik morgon. Sa Hermione o skrattade lite.
- De kan man lugnt säga. Sa jag o skrattade. De andra två kollade nyfiket på oss.
- Ni kommer fatta ju längre ni går på Hogwarts. Sa Mioni o log mot dem.
- Vad har vi för lektioner idag? Jag kollade på henne o hon tog fram schemat.
- Vi har förvandlingskonst o trollkarls historia. Sa hon o log.
- en kort dag alltså? Fast med tråkiga lektioner. Sa jag som svar, i den stunden kom killarna in o satte sig hos oss både Collin o Ginny log stort mot Harry o vi skrattade åt dem.
- God morgon. Sa Ron glatt.
- God morgon. Svarade vi o log, när killarna hade vräkt i sig mer mat än vad jag trodde var möjligt reste vi oss o började gå upp till tornet för att hämta våra saker.
- Frästen Harry hur var det hos din moster o morbro? Undrade Hermione.
- Hemskt, de är de värsta personerna jag någonsin mött, o deras son är inte bättre. Sa han ledsamt.
- O de var tråkigt. Sa Hermione.
- Ja o vänta bara tills jag får tag på Voldemort då ska jag skicka honom till helvetet för det han gjort. Sa Harry argt jag kollade på honom men sa inget bäst att låta bli.
- Hur var det hos din gudfar då Cara? Harry kollade undrande på mig.
- Det var bra. Var allt jag så dels för att inte såra Harry för mycket för även om vi inte kommer överens alltid är vi i alla fall kompisar just nu. vi kom fram till porträtte som sov o inte alls var glad över att vi ville in, sur kärring muttrade Ron o vi skrattade lite, innan vi gick upp o hämtade våra saker o styrde stegen mot McGonnagalls klassrum när vi kom fram satt redan Ravenclawarna där vi log lite mot dem o de log tillbaka. Vi satte oss längst fram o kort efter det kom vår föreståndare in hon kollade lite undrande på mig o jag log sen började hon förklara att vi idag skulle förvandla våra husdjur till bägare o visade hur man gjorde när vi antecknat bad hon oss ta fram våra djur, jag ropade på Merlin som gladeligen kom Hermione som inte hade något husdjur skulle dela med mig, vår lärare kollade runt i klassrummet o sa sen
- Mr Weasley du kan börja. Ron hostade till tog fram staven räknade till tre o sa sen
- Fera Verto. Resultatet blev inte riktigt som planerat, visst det blev en bägare men ingen som jag vill dricka ur med tanke på att den hade en svans o brunt hår runt om kring, klassen bröt ut i skratt o även jag, McGonnagall kollade på Ron o sa sen
- Du behöver fixa den där staven omedelbart. Sen vände hon sig om o vi andra skulle försöka jag kollade på Merlin o han nickade
- Fera Verto. Han förvandlades till en silverbägare med en drake på hans ögon blev gröna smaragder som symboliserade drakens ögon. Vår lärare kom fram o kollade på den
- Den här är mycket vacker, 15 poäng. Sa hon o log mot mig sen förvandlade jag tillbaka Merlin så Hermione kunde försöka, de tog ett tag för henne men inte så långtid för att vara första gången, hennes bägare blev i glas med gröna löv på o två blåa vatten droppar McGonnagall var även mycket imponerad av den o gav också henne 15 poäng. Vi log o var glada o satt mest o småpratade resten av lektionen när klockan ringde begav vi oss till Binns lektion med tunga steg, fast jag kanske skulle kunna sova en stund med tanke på att jag inte sov nått i natt behöver jag det. Vi satte oss längst bak o snart började Binns prata om Merlin, jag kollade upp de skulle inte bli mycket sömn den här lektionen o Hermione kollade på mig o log.
- Merlin är… Sa han jag kollade på honom när han sa samma ska som jag läst dagen innan sen räckte eleverna upp händerna de var tydligen ett populärt område.
- Vad heter hans barnbarn då? Undrade Ron.
- Man vet inte men de är troligt att hon heter Malika eller Tindra. Svarade Binns, jag kollade på Hermione o viskade sen till henne.
- Jag är glad att jag inte  heter nått av de namnen. Sa jag o hon nickade.
- Varför bor hon inte med sin morfar? Undrade en Ravenclaw elev.
- Antagligen för att han är för gammal för att ta hand om henne. svarade Binns. Nu orkade jag inte lyssna längre utan la huvudet på bänken o tänkte på mötet igår med den berömda Merlin o log, innan jag visste ordet av det ringde de ut vi tog våra grejer o styrde stegen mot en av inner parkerna medans Harry gick upp för att byta om för quidditch träning.
- Jag är verkligen glad att jag inte heter Malika. Sa jag o skrattade.
- Varför skulle du heta det? undrade Ron o kollade frågande på mig.
- För att föräldrar döper sina barn till alla möjliga konstiga saker. Sa jag o log när vi satte oss på en bänk o solen.
- Men Cara varför tränar du aldrig quidditch? Undrade Mioni
- För att jag inte tycker de är kul att träna flera gånger i veckan o jag gick med på att vara resärv om jag fick välja själv när jag ska träna så Wood hade inte så mycket val. Sa jag o log.
- När man talar om trollen. Sa Ron o Wood kom ut med sitt lag o styrde stegen mot planen när jag fick syn på ett annat lag.
- Oo. Var allt jag kunde säga.
- Säg oo inte Cara jag blir nervös då, vad är oo? undrade Ron jag pekade på Slytherin laget som också var på väg till planen
- det här kan bara bli trubbel. sa Mioni o han har så klart rätt
- Marcus vad gör du? Vi har bokat planen idag. Sa Wood argt men Marcus lämnade bara fram en lapp som Snape hade skrivit.
- Har ni en ny sökare vem då? Undrade Wood.
- Draco. Svarade Marcus jag o Mioni kollade på varandra o sen på Draco varför har han inte sagt något.
- O det är inte de ända som är nytt! Sa Draco o jag kollade på kvastarna nimbus 2001 de nyaste o bästa kvastarna , jag o mina kompisar reste oss o gick fram till lagen.
- De är ju de nya nimbusarna. sa Fred.
- En present från min pappa. Sa Draco.
- Till skillnad från dig har ingen i Gryffindor köpt sin plats de kom med för att de var bra. Kom det från en liten krabat Ginny.
- Vad vill du din smutsskalle? Sa Draco o kollade på honom, nu grep Ron in vilket inte kunde sluta bra.
- Ta tillbaka det där min syster är ingen smutsskalle. Sa Ron argt.
- Inte biologiskt kanske men till sättet. Sa Draco o log, jag hade aldrig sätt den här sidan av Draco men på något sätt gillade jag den.
- Ät sniglar Draco. Sa Ron o riktade staven mot den nya sökaren men förtrollningen slog tillbaka mot honom själv o snart kom den första snigeln upp ur munnen på Ron, jag kände att jag själv inte mådde så bra men kunde ändå stämma in i Slytherinarnas skratt även Mioni fnissade lite.
- Vi måste ta honom till Hagrid. Sa Harry o kollade på oss, jag himlade med ögonen, men Hermione gick fram o hjälpte Harry o resa Ron, de styrde sina steg mot Hagrids stuga medans jag log mot Draco innan jag följde efter. Vi gick över skolområdet mot stugan vid skogen, Hagrid satt på trappan o kollade undrande på oss men när han såg att Ron spydde upp sniglar hämtade han en hink o gav honom.
- Finns inget annat att göra än att vänta på att de ska sluta. Förklarade han när Harry kollade undrande på hinken.
- Vad här hänt då? Undrade halv jätten.
- Han skulle slänga en förbannelse på Draco. Sa jag
- Malfoy? Ja rätt åt honom så snobbig som han är.
- Sluta klanka ner på honom för Ron är inte bättre. Sa jag argt till halv jätten som höjde ögonbrynen.
- Varför slängde han förbannelsen på honom då? Undrade han
- Han kallade Ginny smutsskalle. Sa Ron över hinken.
- Nu kan du väll ändå inte försvara honom! sa Hagrid o kollade på mig. Jag bara rykte på axlarna.
- Hagrid vad är en smutsskalle? Undrade Harry.
- Det är menat för folk som är mugglar födda, så de stämmer inte riktigt på Ginny men han ansåg väll att hon lika väll kunde vara det så mycket som hon umgås med mugglare. Förklarade Hagrid.
- Det är något hemskt att kalla någon. Sa Harry o halv jätten nickade, vi satt säkert där hela eftermiddagen o väntade på att ron skulle sluta spy upp sniglar när han hade slutat kom Harry på att de skulle ha kvarsittning för den flygande bilen så de fick springa upp till slottet medans jag o Mioni gick långsamt upp o stötte på tvillingarna halvvägs.
- Hej, lust att ha lite sällskap. Undrade George
- Visste. Sa vi glatt, vi gick en bit innan vi slog oss ner på gräset.
- Hur är det med Ron? Undrade Fred.
- De är väll bra han är på väg till kvarsittningen nu, hur är det med Ginny då? Undrade Mioni.
- Hon grät förut men sen skrev hon i sin dagbok o är mycket bättre nu, tjejer alltså. Sa Fred o log även vi log
- Vad du är tyst då Cara. Sa George o kollade på mig, jag bara rykte på axlarna.
- Ibland ser du ut som om hela världen vilar på dina axlar. Skrattade Fred.
- De känns nästan så ibland o den är väldigt tung kan jag tala om. Sa jag o skrattade när de andra fattade att jag skämtade skrattade de andra med.
- Cara du har varit med om en del va? Sa plötsligt George allvarligt.
- Ja jag har väll det. Sa jag o log o kollade bort mot sjön så de skulle fatta att jag inte ville prata om det. Plötsligt huttrade jag till.
- Fryser du? Undrade Mioni o jag nickade
- Vi kanske ska gå in? Undrade Mioni men jag skakade på huvudet.
- Jag gillar att vara ute jag känner mig så fri. Sa jag o log de andra nickade vi satt o pratade längre än vad jag hade väntat mig.
- Vad är klockan? Undrade Fred plötsligt
- Klockius. Sa jag o klockan kom fram o visade 19:40
- Vi kanske ska gå in? Sa Mioni vi reste oss o började gå in mot slottet när vi kom in i den gigantiska entrén sa George.
- Nu ska vi äta lite så ha det bra nu mina damer.
- De samma mina herrar. Sa jag o vi log lite innan vi skildes åt.
- Vi får väll leta upp killarna. Sa Hermione. Vi styrde stegen uppåt där vi hittade ron som var på väg ner.
- Där är ni, har ni sätt Harry? Undrade han
- Nej vi skulle just leta efter er. Sa Mioni o log.
- Han har kvarsittning hos Lookman så vi får väll gå en våning upp. Sa jag vi styrde stegen genom de tomma korridorerna o stegen ekade när vi rundade hörnet krockade vi bokstavligen med Harry.
- Hörde ni rösten? Sa han o kollade på oss, vi lyssnade långt bort hörs
- Döda, så hungrig. Jag kollade på Harry men de andra skakade på huvudet, det här var mysko de andra hör inte rösten men jag o Harry gör.
- Jag tror den tänker döda nån. Sa Harry o reste sig.
- Döda, Harry vad pratar du om. Sa Mioni med rädsla i rösten.
- Jag vet inte, men den rör sig bortåt. Sa han o börjar springa bort mot Myrtles toalett när vi kom fram stänkte de vatten på oss.
- Golvet är vått, varför är det vått. Undrade Ron vi rykte på axlarna.
- hör du fortfarande rösten? Undrade Mioni, Harry lyssnade o skakade på huvudet jag hörde den inte heller. Jag kollade på golvet, något speglar sig i vattnet jag vände mig om o kollade på väggen mina kompisar gjorde de samma
- Hemligheternas kammare har öppnats. Arvtagarens fiender, tag er i akt. Läste Ron, jag gick fram till väggen o kände på skriften.
- Det är blod. Sa jag o backade mina kompisar säg mer rädda ut än jag någonsin kunde föreställa mig o jag kände mig inte bättre till mods, vad är det här?

- Ja vad är det som händer de får ni veta nån annan gång o som ni märker stämmer inte som Rowling skrivit t.ex. så är dödsfesten itne fören efter de här händelserna så ni behöver inte säga något ok! Men nu får ni dra jag har trolldrycker o göra

*Kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 10

- Ne men ser man på, är de inte mugglarna som lyssnar igen. Haha jaja ni vet vad ni ska göra.

Dörren åkte långsamt upp jag kunde teoretiskt sätt vända, fast pappa har lärt mig att aldrig backa ut. Ja lika bra att göra det jag kom hit för. Huset var betydligt större än vad de gav sken av men det förvånade mig inte eftersom det är en trollkarls hus. Framför brasan satt en man han var inte jätte gammal men jag skulle inte vilja kalla honom ung heller. På bordet stod två koppar tea så jag antog att han visste att jag skulle komma.
- Jag hoppas att det inte gör något att jag kommer så sent? Sa jag o kollade på mannen.
- Nej, o det är inte sär skilt sent. Kom o sätt dig. Svarade han jag gick långsant fram till den andra fåtöljen, det var faktiskt första gången jag var nervös o lite rädd sen är det inte varje dag man sitter hos en person som kan vara ens riktiga släkting. Jag kollade på mina händer de darrar är det här verkligen jag?
- Lugna dig lite, här ta lite tea. Sa Merlin jag log o tog i mot koppen drack lätt vanilj o apelsin tea.
- Förlåt jag brukar inte vara sån här o jag brukar inte komma hem till folk mitt i natten heller det är bara det att… glöm det. Sa jag. Hur berättar man att man kan vara nåns släkting.
- Du hoppas att jag är din morfar. Svarade manen o log.
- Hur, hur visste du det? jag kollade undrande på honom, har han lagt något i teat som gör att han vet saker, att jag aldrig lär mig att inte dricka saker hur många gånger sa inte pappa o Snape det?
- Nej jag har inte lagt något i teat, fast din pappa o den där Snape har rätt man ska inte dricka saker som främlingar bjuder på. Log han mystiskt.
- Heeej, du läser mina tankar! Jag trodde jag var den ända som kunde det, Severus var jätte förvånad.
- Jaså du påstår att du kan läsa tankar. Försök läsa mina. Sa han
- Ä du kommer bara stänga din hjärna. Svarade jag.
- Nej, inte om du försöker. Sa han o log, han ler nästan lika mycket som Dumbledore. Men de skadar inte att försöka, koncentrera dig tänk på mannen framför dig.
- Du tänker på ugglor o nån bok med konstig bokstäver på. Sa jag o log.
- Du kan  verkligen läsa tankar. Bokstäverna är runor o kommer från fornsvenskan, användbart. Han skrattade lite o jag slappnade av lite men bara lite.
- Är det många som kan läsa tankar? Jag kollare nyfiket på honom.
- Inte utan hjälp av magi, de flesta i trollkarls världen kan läsa tankar med hjälp av magi, det kallas omluckemering men de kan inte läsa dina tankar hur mycket de än försöker, du har ett slags skydd mot det. Trollkarlen drack av teat.
- Nå tror du jag kan vara ditt barnbarn? Jag kollade undrande på honom.
- Jag vet inte. Det är många år sedan jag såg lilla Cara. Svarade han.
- Så det var du som gav mig namnet? De andra barnen retade mig för det. Sa jag o kollade ner lite.
- Om du är mitt barnbarn så var de jag som gav dig namnet. O de var inte snällt av de andra barnen o reta dig pågrund av ditt namn, det är vackert tycker jag. Han trollade fram en macka o började äta på den.
- Jag gillar faktiskt det också är eget. Jag log lite o lekte med medaljongen.
- Men vi kan säkert ta reda på om jag är din morfar. Kan du inte berätta lite om dig? Han kollade undrande på mig.
- Ja jag antar det. jag bodde på det där hemska barnhemmet tills jag var fem då jag blev ”adopterad” o flyttade hem till pappa i Little Hangleton, när jag var 7 fick jag en privat lärare, Snape han är också en av mina bästa vänner o lärare på Hogwarts där jag går sen ett år tillbaka, det är väll korta drag. Sa jag o log lite.
- Adopterad säger du, jag antar att de är en trollkarl, är det nån jag känner till? Han höjde ögonbrynen lite.
- Nja, kanske. Sa jag lite oroligt.
- Det är ingen fara jag vet redan att de är Voldemort. Han fnissade lite.
- Hur visste du det? jag tänkte aldrig hans namn. Sa jag skockat.
- Jag har följt dig hela tiden sen jag lämnade dig på barnhemmet. Svarade han enkelt.
- O du har aldrig tagit kontakt med mig? Sa jag surt.
- Jag kan ju knappast rusa in i ditt liv, tror inte Voldemort skulle gilla det. kom det från Merlin.
- Du hade aldrig behövt sätta mig på barnhemmet. Nu var jag riktigt sur.
- Jag kunde inte ta hand om dig här, de hade dödat dig o de ville jag inte riskera, fast du verkar vara ganska bra på det själv. Han blinkade med ena ögat.
- Nja kanske lite, men du kunde ändå ha varit en del av mitt liv, pappa hade nog inte sagt så mycket. Sa jag lite gladare.
- Inte om en liten Cara hade fått bestämma, jag vet att du har ganska mycket makt över honom mer än du tror. Han fnissade lite till.
- Jag hade de ja. Men pappa listade väll ut att du var min morfar? Varför besökte han dig inte? Undrade jag
- Han lever fortfarande så du har kvar makten även om du inte kan använda den på samma sätt. Jodå han listade allt ut det, men han var väll rädd att jag då skulle kräva att vara en del av ditt liv. Du är väll det ända han är rädd om. Sa han o log mot mig.
- Jag antar det. men jag hatar när folk ska bestämma över mitt liv, jag kan bestämma själv. Sa jag strängt.
- Jo det vet jag att du kan, det var därför jag visste att du skulle komma hit utan att tala om det för nån, du värkar lite trött på folk där hemma? Sa han medlidande.
- De kan man lätt säga, men du vet ju redan allt, frästen hur vet du allt om mig?  Undrade jag.
- Ett slags band nått i blodet. Sa han o ryckte på axlarna.
- Toppen en till som vet allt om mig o vill ha koll på mig. Muttrade jag. Nu var det Merlins tur att säga
- Heeej, jag såg inte till att bandet fans där o jag har inte lagt mig i något eller hur?
- De är ju sant, du är nog den bästa vuxna jag någonsin träffat. Jag log glatt mott honom. Plötsligt flyger dörren upp o Snape kommer in rusande.
- Vad har du gjort med henne? säger han argt till Merlin som bara ler.
- Han har inte gjort nått mer än pratat med mig. Sa jag argt o reste mig upp.
- Nu kommer du med hem unga dam. Sa Snape argt.
- Släpp mig, jag vill inte med hem, o jag stannar så länge jag vill o så länge Merlin vill ha mig här. Kan du sluta att bestämma vad jag ska göra. vet du vad Snape du är bara i vägen o jag önskar att du kunde låta mig vara o bara lämna mig ifred, du kan väll återvända till dina trolldrycker o plåga dem i stället! Skrek jag på honom. Jag såg hur ledsen han blev men han måste få höra det, han vände sig om o gick ut ur dörren. Jag satte mig ner o håll hårt i medaljongen. Merlin kollade på mig.
- Vad? Sa jag argt.
- Jag vet att du är arg o skrik så mycket du vill på mig, men han bryr sig bara om dig o han är rädd att du ska lämna honom om inte för att Voldemort kommer tillbaka utan även att du vill stanna hos mig. Förklarade han.
- Hur kan han tror nått sånt de skulle jag aldrig göra, ta inte illa upp. Sa jag
- Ingen fara, men vad tror du? Han kollade på mig.
- Lily? Var allt jag kunde svara o han nickade.
- Jag måste prata med honom, ledsen att jag måste gå, får jag komma tillbaka en annan dag morfar? Sa jag o log.
- Klart du får så ofta du vill, mitt barn. Sa han o log, jag gav honom en kram o sprang ut genom dörren. Vart har han tagit vägen, jag kollar på den leriga gatan uppåt knappast inte om han vill vara osedd, ner åt då, jag började springa o struntade i alla vattenpölar, byn försvann bakom mig o ersattes av skog. De var betydligt mörkare här än i byn så det var knappt att jag såg Snape.
- Snape vänta. Skrek jag han stannade o kollade på mig, jag han i fatt honom lätt andfådd.
- Jag är ledsen att jag skrek på dig. Sa jag o kollade på honom han mötte min blick o visste inte vad han skulle säga, jag bestämde mig för att ge honom en kram han tog i mot den o blev genast gladare.
- Men du måste förstå att jag kan klara mig själv annars kommer jag till dig, o du kan inte lägga dig i allt jag gör, vissa saker behöver jag göra själv som det här. Han kollade på mig o nickade, o sa sen
- Jag är ledsen Cara men jag har så svårt att förstå att du klarar dig mesta dels utan mig. Sa han.
- Du får försöka, o jag kommer inte lämna dig. Sa jag o log.
- Hur visste du att jag tänkte det? han kollade förvånat på mig.
- Jag fick lite hjälp, men kom nu så åker vi hem kl ar faktiskt redan 7. Sa jag o log.
- Men ska du inte stanna? Undrade Severus
- Nej jag kommer tillbaka en annan dag dessutom är Merlin alltid med mig. Sa jag o log Severus log tillbaka o vi transfererade oss till skolan eller utanför eftersom Snape inte kan transferera sig innan för. Vi gick upp till slottet under tystnad väl framme skildes vi åt, han gick ner till sig o jag satte mig vid trappan för att vänta på mina kompisar som kom 10 minuter senare, först kom Hermione sen kom Draco o Blaise.
- Cara vi trodde du hade rymt o inte skulle komma tillbaka. sa Blaise.
- Trevligt att ni har så höga tankar om mig, fick ni inte mitt brev? Jag kollade på dem.
- Jo men det var svårt att förstå, vi fattade inte vad du menade. Sa Draco.
- Hur svårt var de att tyda, jag sa ju att jag skulle komma tillbaka senast söndag, men de gick fortare än väntat eller nja vi säger så. Sa jag o skrattade lite.
- Men förklara nu. sa Hermione, det märktes på henne att hon inte gillade att inte försåt, jag kanske ska dra ut på det? nej det är elakt lika bra att berätta.
- Jag har varit tillbaka på medeltiden eller nästan, så nära man kan komma, där träffade jag Merlin eller ska jag säga morfar…?

- Hur mina kompisar o nån som inte skulle fått veta reagerade får ni veta nästa gång, men nu ska jag gå o läsa. O ni gör bäst i att pysa ni vill väll inte vara kvar i närheten av en familj med elaka magiker? Hahaha

*Kash*

 


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 9

- Åter igen sitter jag här o ska berätta om min magiska värld o hur det är att vara häxa, jag fattar inte att ni står ut med att vara mugglare? Men strunt samma tryck bara på knappen.

 Till rektorn igen! Jag tog surt min väska o blängde på Snape innan jag gick ut genom dörren på väg upp igen. Mina klasskompisar kollade undrande på mig men jag bara skakade på huvudet, jag var snabbt utanför rektorns dörr, jag knackade o gick in, rektorn satt som vanligt bakom skrivbordet men han var inte ensam i rummet utan Lockman var också där jag bara skakade på huvudet o suckade innan jag satte mig på stolen.
- Jag hörde att ni hade bråkat på lektionen? Kom det från Dumbledore, jag bara ryckte på axlarna.
- Vill du berätta vad som hände? Undrade han o kollade med sina blå ögon på mig.
- Jag svarade inte seriöst på hans dumma prov om hans favorit färger o när hans födelsedag är o allt vad de nu stod, de gjorde honom inte så glad o sen sa han åt mig att hantera Pixi- gnomer så jag gjorde det o då blev han väll inte glad för att jag fixade det. Svarade jag o blängde på båda männen framför mig.
- Stämmer det Lockman? Frågade den äldre av dem båda.
- Ja fast hon nämnde inte att de otygen snodde mina tavlor o slängde ut dem genom fönstret! Svarade han, rektorn kollade på mig med undrande blick.
- Jag kan inte kontrollera dem, de är fria djur o gör som de vill. Visst kan jag prata med dem men de är ändå de själva som bestämmer vad de ska göra. sa jag o stirrade argt på Lockman.
- De stämmer att de är fria djur och om de gjorde det av fri vilja kan jag nog inte göra så mycket Lockman. Svarade rektorn, jag log lite när han faktiskt var på min sida för en gångs skull.
- Hon viskade i deras öron så de var knappast fri vilja. Och för det förtjänar hon kvarsittning. Sa han argt jag bara kollade på honom skockat, inte kan han väll ge mig kvarsittning för det, eller?
- Får jag kvarsittning för det tänker jag inte gå på den i så fall får du dra av poäng från mitt elevhem. Sa jag argt.
- Då kommer jag dra av 10 poäng för varje dag du inte dyker upp. Sa min lärare möjligt vis ännu argare.
- Du kan inte ge mig kvarsittning och poäng avdrag för att jag gjorde som jag blev tillsagd. Nu började jag bli riktigt arg, men istället för att ställa mig upp o skrika började jag fingra på smycket runt halsen, Lockman kollade intresserat på det så jag gömde i handen, han släppte den med blicken och kollade nu på rektorn o väntade på att han skulle backa upp honom.
- Riddle har rätt du kan inte ge henne kvarsittning för det eller dra av poäng, det var du som sa åt henne vad hon skulle göra. lika bra att ni glömmer allt ihop, ni kan återgå till er lekton miss Riddle. sa han o log mot mig o för en gångs skulle log jag tillbaka, innan jag reste mig tog min väska gav min nya lärare en arg blick o gick ut ur rummet. Hur kommer det sig att jag alltid är arg när jag kommer från rektorns kontor? Jag styrde mina steg ner för trapporna som jag precis hade gått upp för, korridorerna var nästan helt tomma o de få elever som befann sig i dem undvek mig, de måste ha känt hur arg jag var, när jag kom ner till fängelsehålorna var de tyst som i en grav jag öppnade dörren stängde den o satte mig längst bak med Draco, inte bara mina kompisar kollade undrande på mig utan också resten av klassen, jag blängde tillbaka på dem o de slutade snart. Jag kollade vad det var som bubblade i kitteln, det var en grön/ gul vätska o jag kom snabbt fram till att det var Gubba Gubba en rolig dryck som gör att man byter röst med vem man vill för en timme. Men eftersom jag redan visste hur man tillreder den o vet att jag aldrig skulle hinna göra en egen på den tiden som är kvar la jag mig o vilade mot bänken o surade lite. Draco kollade på mig o jag log snabbt innan jag åter la ner huvudet o fingrade på medaljongen. Klassen mumlade något jag inte hörde men jag antog att de var om mig. Jag kände att nån stod bakom mig o antog att de var Snape, inte för att jag orkade bry mig just nu, kan han inte bara prata med Draco o strunta i mig för en gångs skull. Han sa något till Draco som svarade något, jag orkade inte bry mig. Jag kände att de kollade på mig men ignorerade dem totalt. Klockan slog äntligen tre och lektonen slutade jag satte mig upp och såg att klassrummet nästan var tomt så när på mina kompisar o Snape.
- Jag vet att ni alla vill veta vad som hände. Svarade jag dem de nickade.
- Vad ville rektorn? Undrade Snape.
- Han ville väll inget de var mer Lockman, han ville ge mig kvarsittning för att Pixi- gnomerna hade flugit ut med hans tavlor genom fönstret. O för en gångs skull var rektorn på min sida. De var vad som hände, nöjda nu? svarade jag o blängde på dem innan jag vände mig om o började gå de var lite förvånade att jag vår så brysk mot dem, men jag kan inte hjälpa det. jag styrde mina steg mot utgången, entré hallen var full av folk som skulle någon stans men jag lyckades komma förbi dem på något sätt, varför lär jag mig inte att vänta tio minuter tills det värsta har lagt sig? För att jag oftast är arg när jag är på väg ut o inte vill vänta, nu besvarar jag mina egna frågor, suck. Solen lös när jag kom utan för de stora träportarna och det var ganska varmt, jag skulle just börja gå ner för de få trappsteg som ledde ner till gräset när en hand tar tag i mig så de han upp mig, men jag var förvånad över att de bara var Blaise, jag väntade mig Hermione kanske Draco men inte Blaise.
- Är fröken lite kylig idag? Sa han o log.
- Kanske det. Svarade jag o kollade på honom.
- Vill du ha sällskap? Undrade han o jag bara ryckte på axlarna. Vi styrde stegen mot trädet vid vattnet, det var som väntat öde vilket jag inte har något i mot. Jag satte mig ner i det grön/bruna gräset o lutade mig mot trädet, Blaise satte sig på min vänstra sida.
- Vad är det med dig idag? Undrade han snällt o kollade på mig innan han la sitt huvud i mitt knä, både han o Draco värkar tycka det är kul för att se om jag låter dem ligga kvar men idag orkade jag inte bry mig.
- Jag är bara så trött på att jag hela tiden måste bevisa för folk vad jag kan o att alla i klassen hoppas att jag ska misslyckas. Sa jag o kollade ut över det blanka vattnet.
- Å jag har faktiskt inte tänkt på att du inte alltid tycker det är så kul att visa vad du kan. Svarade Blaise.
- De gör inget ni kan ju inte tänka på allt. Sa jag o log medans jag tog fram boken jag fått av Hermione i julklapp. Jag slår upp den o börjar bläddra i den jag fastnar för Merlin, varför har jag inte fått läsa om honom tidigare? Han kanske inte är så känd. Lika bra att börja läsa.

Merlin

Merlin är den första stora dokumenterade trollkarlen han nämns första gången i samband med kung Arthur. Men Merlin har nämnts ett fler tal gånger under historiens lopp, han är också den ända kända trollkarln som är odödlig och detta helt utan några hjälpmedel. Merlins ända kända släktingar är hans dotter Morika som brändes på bål levande år 1976 i den medeltidska byn Horwing i Scottland. Dottern hade i Meller-tid fött en egen dotter Merlins barnbarn, morföräldern kom hem i tid för att rädda den 1 åriga flickan från byborna, spåren efter henne slutar vid ett barnhem i London, barnhemmet som heter East wild vägrar att lämna ut några uppgifter om barnen där så om hon vidare finns där eller ej vet man inte. Merlin återvände sedan till byn där fadern och mannen fortfarande befann sig, enligt ryktena vad det han som fick Morika bränd på bål och nästan dottern dödad, vad Merlin gjorde med honom är oklart. Enligt våran fakta bor Merlin kvar i byn där hans dotter senast var i livet.

Morgana

Jag struntade i den där Morgana jag hade fått annat i tankarna nu vet jag varför jag inte har fått läsa om Merlin, pappa hade antagligen fått samma tanke som jag, att jag kan vara Merlins barnbarn o han var kanske rädd för att jag hellre skulle vara hos Merlin än honom. Plötsligt skakar nån mig.
- Cara hallå. Jag vaknade upp ur tänkandet o mötte Blaise bruna ögon.
- Va? Jag kollade på honom oförstående.
- Det är middag. Sa han o skrattade lite.
- Jaha, är klockan redan så mycket. sa jag o log lite la ner boken i väska o reste mig, jag o Blaise började gå upp mot skolan.
- Vad läste du? Undrade han nyfiket.
- Jag ska berätta senare men först måste jag kolla upp en sak. Sa jag o log mot honom. Vi gick över gräsmattan o in i slottet.
- Gå du in, jag måste göra en sak först. Sa jag han höjde ögonbrynen o såg undrande ut men jag bara gav honom en blick som sa att det inte var värt att diskutera nu, han ryckte på axlarna o gick in, jag styrde för andra gången idag mina steg mot rektorns kontor. Väll uppe knackade jag på o gick in. Den äldre mannen satt som vanligt bakom sitt skrivbord.
- Två gånger på en dag och den ena gången friviligt. Sa han o log jag bara ryckte på axlarna.
- Rektorn kan ni läsa det här innan jag säger något mer? Frågade jag o tog fram boken, han nickade som svar o jag räckte över den o pekade på stycket om Merlin. Rektorn skummade igenom texten och undertiden kom hans Fenix flygande o satte sig på min axel. Jag klappade honom o han såg fullt nöjd ut.
- jag ser att du har blivit vän med Fawkes. Jag antar att det som står i texten stämmer in på dig eller i alla fall en del av den. Han kollade på mig bakom sina glasögon o jag nickade.
- O nu vill du ha tillstånd för att åka i väg o kolla upp det? undrade han.
- Ja, jag kan för visso göra det utan tillstånd men jag tyckte det var bäst att i alla fall fråga. Sa jag o kliade Fawkes.
- Ja jag har ju inte rätt att hindra dig mer än att du inte får göra det på skoltid, men eftersom skolan knappt har börjat o man knappats kan säga att dina betyg kommer försämras av det kan jag nog göra ett undantag o låta dig åka iväg imorgon o över helgen, för jag tror du klarar dig på tre dagar? Undrade han.
- Det gör jag nog o tack så mycket. Sa jag o log.
- men du bör nog ha nån med dig. Och du bor nog även säga till Severus. Sa han o log, nu var jag inte lika glad längre.
- Måste jag? Undrade jag.
- Vilket av det. Sa han o granskade mig undrande.
- Båda. Verken Severus eller pappa han nånsin nämnt Merlin för mig, o jag tror inte Severus skulle bli så glad om jag sa vart jag skulle. Sen vet jag inte hur bra det är att ta med mig någon dit, det är lättare om jag bara behöver ta hand om mig själv o inte nån mer. Svarade jag honom.
- Ok, jag kan meddela Severus efter att du åkt, och med tanke på vilka du har haft som lärare tror jag nog att du klarar dig själv. Sa han o log, jag var lite förvånad över att han sa ja.
- Tack, jag ger mig av i kväll och kommer hem på söndag eller tidigare beroende på vad jag hittar. Sen reste jag mig gav Fawkes en sista klapp o lämnade rummet. När jag kom ut i korridoren ställde sig statyn sig till rätta bakom mig och jag började gå mot mitt rum väl inne började jag packa med det viktigaste. Varma kläder, några trolldrycker, lite pengar o så mitt trollspö, då var allt packat. Fast jag borde nog skriva till mina kompisar o berätta. Jag satte mig ner i en av fåtöljerna tog fram papper o penne.

Hej

Jag måste kolla upp en sak men oroa er inte. Jag kommer tillbaka senast på söndag berättar allt då.

Kramar Cara.

De får duga.
- Merlin. Gud vad konstigt det känns att ropa på honom. Men vad ska jag göra åt det nu kan ju inte döpa om honom.
- Jag vill att du levererar dom här till, Hermione, Draco o Blaise om en kvart ok. Ugglan nickade o jag stängde dörren. Skapar en mental bild av byn i mitt inre, och försvann från skolan. Jag landade på en stor jordgata i utkanten av byn, här blåste vinden kallare än på skolan o jag var glad att jag bytte om till varmare kläder. Byn såg ut precis som jag hade förväntat mig med ett 20 tal hus med halmtak o ler väggar, det var precis som om jag hade åkt 800 år tillbaka i tiden, tur att det var mörkt annars hade jag dragit till mig en del blickar. Nå vilket hus är Merlins. Jag fick snart svar när jag så de magiska runorna ovanför en dörr. Hade jag inte varit magisklärd hade jag aldrig listat ut vilket hus han bodde i. jag styrde mina steg mot det och försökte undvika alla vatten pölar som var i vägen. När jag stod utanför dörren slog det mig att det här kanske inte var nån bra idé. Men har jag kommit så här långt kan jag inte vända, jag måste få veta sanningen, först ett djupt andetag sen knackar jag tre gånger på ekdörren o väntar på svar. Innanför väggarna hör jag ett svagt
- Kom in. Jag för handen mot dörrhandtaget och…

- Ja hur det gick efter det får ni veta nästa gång. Alltså jag känner mig som en sagoberättare, o det är inte bra för att är man sagoberättare är man snäll. Ne nu får jag gå ut o döda något så jag känner mig som mig själv.

*kash*


Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 8

- Jag är tillbaka världens elakaste häxa, haha. De stämmer ju men om jag fortsätter såhär kommer jag snart låta som Lockman. Men nog om det tryck på knappen.

Prov vem börjar lektionen med ett prov? Jaja de kan ju inte vara så svårt.
- Jag eran världsberömda, vackra o intelligenta lärare ger er 35 minuter på er att svara på frågorna. Det är bara för att se om ni läst mina böcker. O börja. Sa Lockman eller som jag föredrar honom ett lila monster. Tror han verkligen vi skulle ha läst böckerna? Jag kollade på porvet o sen på Draco o låtsades kräkas, han skrattade tyst, jag vände mig åter till provet o frågorna.
1. Vilken är Gyllenroy Lockmans älsklingsfärg?
Svar: så som du klär dig är jag säker på att du är färgblind, så då kan du inte ha nån älsklingsfärg.
2. Vilken är Gyllenroy Lockmans hemliga dröm?
Svar: att skaffa ett liv, en snygg stil o få en tjej som kan stå ut med honom mer än två sekunder.
3. Vilken är, enligt din mening Gyllenroy Lockmans största bedrift hittills?
Svar: att han är i livet ännu att ingen irriterad människa har slagit ihjäl honom.
Seriöst vad är det här för frågor? Tar de aldrig slut, o här är sista frågan, men skojar han vem fan kan det?
54. När har Gyllenroy Lockman födelsedag, o vad skulle hans önskepresent vara?
Svar: Det är ingen som bryr sig när han fyller år så därför har trolldomsministeriet beslutat att ta bort hans födelsedag. Önskepresent? Att få dö en snabb o icke plågsam död efter att ha undervisat de här eleverna i ett år.
nu är de lika bra o vänta att tiden ska gå, o jag är ganska nöjd med mina svar. När de där långsamma 35 minuterna gått samlade Lockman in proven.
- fy på er, det är nästan ingen av er som vet att min älsklings färg är lila. Det berättar jag i…
typ där slutade jag lyssna, det kommer bli ett långt år, jag la huvudet på bänken o somnade nästan, plötsligt hör jag
- Cara Riddle! vem av er är miss Riddle? sa Lockman jag kollade irriterat på honom.
- Det är jag!
- Du har inte lyckats få ett ända rätt, dina klasskamrater har i alla fall fyllt i minst ett rätt! Klassen kollade förvånat på mig, men hallå är de dumma, tror de verkligen jag bryr mig om hans älsklingsfärg?
- Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om vad du har lyckats göra, jag tycker det verkar ganska patetiskt! Dessutom vill jag lära mig något det här året förutom att du gillar lila. Sa jag bryskt, klassen började skratta.
- Jag är en mycket erfaren person som har lärt mig mycket på mina resor. Det är mer än du kan miss Riddle. Riddle vart har jag hört det förut? Mumlade han för sig själv.
- Jag tycker inte det är så speciellt att mött snömannen det är ju känt att han är fredliga och aldrig skadar nån så du kan knappast ha besegrat honom genom ett slagsmål för han skulle bara ha gått sin väg! Sa jag surt.
- Hum, ja… struntprat men efter som fröken verkar veta så mycket så kan du väll bevisa det. sa Lockman irriterat.
- Jag är bara påläst det är allt o om professorn nu har sätt så mycket så kan väll inget imponera på dig! Sa jag o log klassen skrattade lite igen.
- Du kan alltid möta de här. Sa han o drog av en filt som låg över en bur med Pixi-gnomer. Skojar han? De är inte särskilt svåra men väldigt jobbiga.
- Ja varför inte? Sa jag o kollade på honom han var lite förvånad över min självsäkerhet.
- Så bra. Sa han tillslut.
- Men lektionen kan inte bara gå ut på mig, de är faktiskt meningen att du ska undervisa hela klassen! Sa jag.
- Dina klasskamrater har säkert inget i mot i fall du visar hur man gör, eller hur? Sa han o klassen skakade på huvudena, förvånande det tycker oftast de är kul när jag ska göra något o vill väll att jag ska misslyckas nån gång, men de bör veta att jag inte tar mig vatten över huvudet jag skulle aldrig käfta i mot o ställa upp på något som jag vet att jag inte klarar.
- Ok då släpp lös dem. Sa jag o Lockman öppnade buren o alla de små blå krabaterna flög ut och lyfte upp Neville så han hängde från takkronan, några krossade fönstren o drog folk i håret rev sönder böcker och förstörde klassrummet totalt.
- Cara gör något. Skrek Blaise jag kollade på mina vänner som bad om hjälp lika bra att göra något då.
- Kom hit. Ropade jag, Pixi-gnomerna kollade förvånat på mig o kom sen fram till mig.
- Hej små vänner inte vill ni göra mina vänner illa? Frågade jag o de skakade på huvudet, klassen kollade förvånat på mig.
- Nöjd nu? sa jag o kollade på Lockman som tagit skydd bakom skrivbordet, han nickade.
- Ni kan väll lyfta ner honom o sen göra så här… viskade jag till dem. Mina nya blå vänner lyfte ner Neville som tackade mig, sen satte de fart mot Lockmans tavlor som hängde på alla väggar lossade dem o flög ut genom fönstren med tavlorna o försvann.
- Jag tyckte de var rättvist att de skulle få vara fria. Sa jag o log mot klassen precis i samma stund som klockan ringde ut, jag tog min väska o gick ut ur klassrummet. Mina vänner gick bredvid mig ner för trapporna o mot fängelsehålorna.
- Cara det där var verkligen en kul lektion. Sa Seamus när han gick förbi. Jag nickade som svara innan jag försvann in bland allt folk som var på väg till alla möjliga våningar jag satt snart nere i källaren jag tappade bort mina kompisar nån stans på tredjevåningen fast det var avsiktligt, jag vill ha en stund för mig själv o tänka. Jag kan inte ha en lärare som är så korkad eftersom jag bara käftar i mot o de kommer sluta med att jag får IG o jag vill inte ha IG, jag vet inte vad jag ska göra. plötsligt öppnas dörren ungefär som om Snape visste att jag satt utanför, men de är väll inte möjligt eller? Är det de? Men ingen mening o sitta på ett kallt golv när jag kan gå in i klassrummet, väl inne ser jag Severus stå o koka något han kollar upp o de svarta ögonen möter mina blåa.
- Cara jag måste skicka dig till rektorn. Kom det från honom. Varför skickar han mig till rektorn vad har jag gjort?

Om jag hade gjort något får ni veta nästa gång, nu ska jag träffa lite vampyr kompisar

*Kash*


Tidigare inlägg
RSS 2.0