Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP del 24

äntlingen har jag fått ihop fortsättningen på fanfictionen så nu kan jag kankse skriva fler delar :P ska försöka få ihop mer snart, men så långe så får ni läsa denna :P 

– Jag ska berätta där jag slutade, fast jag kommer behöva lite hjälp…
- Det är därför jag tänkte att jag skulle titta in.
– Snape bästa timingen ever. Tryck på knappen är du gullig.

Någon stans långt bort hörde jag röster, och hur någon försökte få kontakt med mig, fattar de inte att jag bara vill sova? Jag hörde en röst som ställde frågor till mig men jag hörde inte vad den frågade.  Plötsligt reste någon mig upp och jag kände hur en vätska kom ner i strupen. Jag kände att synen kom tillbaka och huvudet började klarna. De första jag såg när jag öppnade ögon var Snapes varma svarta ögon, bakom honom stod madam Pomefrey och Hermione. De svarta ögonen kollade på mig och rösten sa
- Gör aldrig om de där Cara!! Du får inte skrämma mig så!!
– Förlåt Severus, de var inte meningen.
Jag slog ledsamt ner blicken och kollade på händerna.  Jag antog att Snape var på väg säga nått men dörren slog upp innan, jag kände att ljudet fick det att snurra i huvudet, jag såg att McGonagall stod i dörren med Harry och Ron.
– Pomefrey vad har hänt?
– Jag har inte hunnit komma så långt men, jag vill helst inte diskutera de jag vet här vi kan ta det på Albus rum sen, för han vill med veta.
– och Snape du kan gå nu. McGonagalls röst var kall när hon kollade på Snape. Han kollade kallt tillbaka på henne o sa sen
- Albus sa att jag skulle ta hand om henne. O om du prata med honom så vet du varför!
Minerva blev tyst och kollade på mig och sen på Snape för att sen kolla på mig igen, kan hon bara inte gå? Faktiskt så gjorde hon de. Pomefrey kollade på mig igen och började sen undersöka mig för att tillslut komma fram till att jag bara hade feber och mardrömmar, och borde vila några dagar. Harry och Ron var på väg in i rummet mot Hermione när, Snape vände sig mot dem och sa
- Hon behöver vila så ni får gå nu! Försök komma tillbaka senare så ser vi hur hon mår.
 Snape nästan kastade ut dem, de såg väldigt kul ut. Han stängde dörren noga o kom sen fram till mig.
– Lova mig att du aldrig gör om det! Jag vet inte vad jag skulle göra om du försvann. Jag vet inte om han sa de till sig själv eller till mig.
– Jag är verkligen ledsen Snape, de var inte meningen, jag tänkte inte på att du kunde bli ledsen.
Jag slog åter ner blicken. Snape kom fram till mig satte sig på huk framför sängen o tog mina händer.
– Jag vet Cara att du inte menade de. Men du måste kämpa jag vet att du klara de. Vi klarar de tillsammans!
jag kollade åter på honom konstigt. Men han undvek min blick.
– Snape, om jag ska kämpa så måste jag ha en anledning och att du inte prata med mig är ingen anledning.
– Nej jag vet Cara, men jag vet inte vad jag ska säga…
- Säg bara som de är. Du vet att du kan prata med mig!
– Ok, får jag sätta mig?
– Klart du får!
Jag flyttade mig närmare väggen så Snape fick plats i sängen.
– Vart ska jag börja då?
– Börja med att säga varför du är så ledsen!
- Jag har egentligen varit ledsen i många år, brukar bara inte tänka på de. Jag liksom förtränger det. för många år sedan när jag bodde hemma och ännu inte fyllt 11 träffade jag min första vän, hennes namn var Lily, hon var den första som struntade i att jag var ifrån en fattig familj, och bara såg mig för den jag var. Vi trivdes ihop. När vi började på Hogwarts så placerades jag i Slytherin och hon i Gryffindor, trotts detta höll vi kontakten och pratade tills vi gick i femman…
- Snape vad hände?
– Jag gjorde mitt livs största misstag! Hon försvarade mig mot marodörerna.
– vilka är de?
– De var/är James, Sirius, Reamus och Petter, de mobbade mig för att jag var jag, och när Lily skulle hjälpa mig kallade jag henne smutsskalle de blev slutet på våran vänskap, och jag fick aldrig tala om för henne att jag älskade henne, några år senare gift hon sig med James Potter.
– Och de fick Harry?
– Ja… och jag vet att du känner till profetian, så du förstår att Voldemort dödade Lily, helt utan anledning? Han var utefter Harry, men tack vara sin kärlek till honom dog hon…
jag såg att Snape hade tårar i ögonen
- Du vet att du får gråta va?
– Tack.
– Det är inget att tacka för. Jag log mot honom och gav honom en kram. Han tog i mot den och, jag såg för första gången Severus gråta, och jag kände att även mina tårar kom. Snape såg dem och torkade dem o log mot mig. Han har rätt vi kommer klara det här tillsammans.
plötsligt hörs det en knackning. Vi kollar på varandra och sen på dörren.

– De räcker väll för idag Snape?
– Tycker jag verkligen. Jag funderar på att besöka hennes grav…
- Jag följer med dig.
– Tack Cara.
– Nu bryter vi!

* kash *


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0