Voldemorts dotter lr sanningen bakom HP 2 del 14

- Tänk den där dagen för så många år sedan det hände så mycket då. Och jag antar att ni vill veta hur Draco mår. Tryck på knappen då.

- Minns vem han är. Förklarade läkaren vi kollade på varandra o sen på henne, vi satt som frågetäcken o väntade på att hon skulle fortsätta.
- Fallet gjorde att han fick hjärnskakning och det orsakade att han tappade minnet. Sa hon till oss o vi kollade oroligt bort mot Dracos säng.
- Finns det nått sätt han kan få tillbaka minnet? Frågade Blaise
- Ingen medicin om det var de du syftade på. Men det kan ibland hjälpa att man pratar med honom, går igenom minnen om det inte funkar får det ta den tid det tar. Svarade hon o jag kände mig hjälplös, jag har en kompis som har tappat minnet, super. Hur löser man det?
- Skulle det hjälpa om jag tog med honom hem? Lucius ställde frågan mer som en order och kollade oroligt på sin son.
- Jag tror inte det. svarade Pomfrey nerstämt, de såg allihop så dystra ut, jag förstår dem men det är inte som han dött.
- Mår han bra annars? Frågade jag o kollade på läkaren framför mig.
- Japp han har mirakulöst klarat sig utan andra skador. Svarade hon nästan chockat o log lite åt oss.
- Är det ok om jag tar honom här ifrån då? Nu vände allas blickar mot mig, Lucius kollade oroat på mig, men jag log mot honom o han såg lite lugnare ut.
- Ja jag antar det. sa Madame Pomfrey förvirrat o väntade på en förklaring, jag kollade på de tre människorna framför mig
- Men om han har tappat minnet kan kanske olika platser i slottet få honom och minnas. Förklarade jag, o de såg ut o tänka på saken, sen svarade Lucius
- Jag tror det kan funka. Läkaren o Zabini kollade på honom o sen på mig.
- Om ni är säker Mr Malfoy, o låter hon där ta med din son till olika platser till slottet, kan jag knappast förbjuda det. sa hon med missnöje, jag kollade på henne o såg hur ogillande hon kollade tillbaka på mig.
- Jag har ett namn, och om jag får för Lucius tänker jag försöka. Sa jag argt o Lucius svarade
- Du får min tillåtelse Cara. Jag litar på att du gör ditt bästa. Sa han o log mot mig o Blaise log även han
- Det gör jag alltid. Sa jag o log tillbaka mot dem.
- Men han ska vara tillbaka innan 8. Sa läkaren strängt o kollade på mig som om jag skulle kidnappa honom.
- Jag tyckte du sa att det inte var något fel på honom o då borde han väll inte behöva komma tillbaka hit? Sa Lucius o krävde ett svar, Madame Pomfrey skruvade lite på sig och rättade till förklädet innan hon svarade
- Jag kunde inte hitta något fel på honom, men han bör ända vara kvar över natten. Jag skakade på huvudet o reste mig sen från fönstret o kollade på sällskapet innan jag styrde mina steg mot Dracos säng, förbi Harry där han låg o sov, stegen ekade i flygeln. När jag kom fram låg Draco o kollade upp i taket, men vände blicken mot mig när jag kom, jag såg på honom att han kände igen mig även om han inte kunde placera mig.
- Hej Draco. Jag heter Cara. Sa jag o log mot honom, han slappnade av o log tillbaka.
- Hej. Svarade han o väntade på att jag skulle säga något.
- Hur mår du? Han verkade vara förvånad över att jag brydde mig om honom.
- Jag vet inte, ont i huvudet. Hur mår du? Han kollade på mig med undrande blick.
- Jag mår bra. Vad säger du ska vi gå från det här tråkiga stället? Svarade jag o log snällt mot honom.
- Jag vet inte vart vi är men inget kan väll vara tråkigare än det här stället så visst varför inte. svarade han nonchalant, han har i alla fall inte glömt bort sitt sätt att vara, vi reste oss från sängen o styrde stegen mot dörren, jag var förvånad över att han hade fått på sig vanliga mugglar kläder, ett par jeans o en t-shirt, det var lite kul o se honom i mugglar kläder.
- Vart är vi? Han såg undrande ut o kollade på väggarna med alla tavlor o på alla personer för att tillslut möta min blick, jag log mot honom o svarade sen.
- Vi är på Hogwarts skola för häxkonster och magi. Jag skrattade lite när jag såg hans förvirrande utryck.
- Det betyder att du är en trollkarl och jag är en häxa. Draco såg nästan mer förvirrad ut.
- Menar du att vi kan trolla? Frågade han och jag nickade o svarade sen
- Ja. jag ska visa. Avis. De gula fåglarna kom ut ur staven o Draco såg roat på sen försvann de.
- Kan jag också det där? Frågade han nyfiket
- Kanske inte just det där, de tar ett tag o lära sig, men här ta din stav och se om du kommer ihåg något. Sa jag o gav honom staven, först stod han o kollade på den sen viftade han lite och sa
- Wingardium Leviosa. En vas som stod på ett podium började sväva för att sen fala i golvet o gå sönder när Draco tappade koncentrationen. Men jag log en då o lagade staven.
- Du minns lite. Sa jag o log, även Draco log glad över att komma ihåg något. Vi fortsatte gå men krockade snart med Mioni för andra gången idag, vi skrattade lite men jag slutade snart när Malfoy o Ron såg förvirrade ut.
- Draco det här är Hermione Granger, ni är kompisar. Draco skakade hennes han o hon såg förvirrad ut, jag förklarade
- När han full tappade han minnet, så nu försöker jag hjälpa honom få tillbaka det. Frästen vad hände med Harry? Jag kollade frågande på henne.
- Dunkaren träffade honom inte långt efter Draco, han bröt armen. Lockman skulle fixa den men trollade i stället bort alla benen i armen. Sa Mioni lite roat o jag log.
- Hur är det med honom då? Frågade jag mina två kompisar
- De hade du vetat om du var där, svikare. Svarade Ron argt
- Kalla inte henne de. Försvarade Draco mig o jag log mot honom han gör saker som han inte tänker på, Ron kollade på honom, lika så gjorde eleverna runt omkring, jag nickade mot Mioni o drog sen iväg Draco där ifrån.
- Vem var den rödhåriga idioten? Minns han eller faller det bara naturligt för honom o kalla Ron så?
- Ron Weasley. Sa jag o log vi gick bland allt folk, men de verkade bara göra Draco obekväm, så jag tog hans hand o styrde in på en sidokorridor.
- Cara hur blev vi kompisar? Han tittade på mig o jag log.
- Vi träffades förra året på tåget till skolan, sen dess har vi varit kompisar. Svarade jag
- Umgås vi alltid? Han minns verkligen inget, vad ska jag ta mig till? De andra räknar med att jag ska lyckas.
- Nej, jag går i Gryffindor o du går i Slytherin, men så fort vi kan umgås du o  jag oftast är Mioni och Blaise med. Jag log mot honom, han funderade på namnen som om han mindes nått för längesedan men sen försvann det.
- Vad brukar vi göra då? Frågade han där vi gick i den tomma korridoren o såg vilsen ut.
- En massa saker, oftast sånt som bryter mot reglerna. Sa jag o log lite lurigt mot honom o han skrattade lite.
- Har jag några syskon? Vi satte oss ner i samma fönster som jag och Salazar hade suttit i dagen innan.
- Nej, du är enda barnet. Och du bor med din mamma Narcissa och din pappa Lucius i en herrgård utanför London. Sa jag o log mot honom.
- Herrgård, Narcissa o Lucius. Han tänkte efter, det verkade bekant för honom.
- Minns du något? Frågade jag honom o mötte de isblå ögonen han såg tillbaka in i mina klarblå
- Inte mycket, jag vet att jag heter Draco Malfoy och är född 5 juli 1992. Sa han o log lite
- Se du minns ju något i alla fall. Sa jag o blev lite gladare o kollade sen ut genom fönstret.
- Cara. Jag vände åter blicken mot Draco som kollade på honom
- Ja. Svarade jag o väntade på att han skulle fortsätta.
- Varför är du så ledsen? Även om han inte minns kan han ändå se på mig om nått är fel
- Jag saknar bara pappa. Sa jag o kände hur en tråd började falla ner för kinden, efter ett år saknar jag honom fortfarande, jag känner mig så misslyckad. Draco kollar på mig o ger mig sen en kram.
- Jag minns inte vad som hänt men jag är ledsen för din skull. Tröstade han o jag log lite o torkade tårarna.
- Tack. Vi måste gå tillbaka nu. sa jag o reste mig, Draco kom efter o tog min hand jag log mot honom o kände att han blev tryggare trots att han inte visste vem han var. Vi gick åter ut i korridoren som ledde oss till sjukhusflygeln, den var tom nu såhär när åtta. Jag gick fram mot porten o vände mig om mot Draco
- Jag är ledsen. Sa jag nerstämt
- För vadå? Han såg förvirrat på mig.
- Att jag inte lyckades hjälpa dig att få tillbaka minnet. Svarade jag
- Det gör inget, du är försökte. Sa han o log mot mig och gick sen in genom dörren. Lucius o Pomfrey kollade på oss när vi kom in hand i hand, de kom fram till oss samtidigt som vi slog oss ner på sängen.
- Draco det här är Lucius din pappa. Sa jag o log mot de båda, Draco mötte sin fars blick o jag såg att nått minne flög förbi.
- Hur mår du min son? Lucius såg oroad ut o väntade på ett svar.
- Jag mår bättre. Sa han o log mot mannen som han visste var hans far men som han inte mindes. Madame Pomfrey började undersöka honom o schasade iväg oss.
- Jag är ledsen Lucius jag misslyckades. Sa jag nerstämt Lucius kollade på mig med vänlighet o svarade
- Det gör inget, du försökte i alla fall, antingen får du försöka igen eller så får vi vänta på att han minns själv. Han log mot mig o jag var förvånad över att han var så snäll mot mig, han hade verkligen förändrats sen första gången vi träffades.
- Tack. Sa jag lite gladare
- Draco kunde inte ha en bättre vän en dig, och jag hoppas han vet det. sa Lucius o log mot mig o jag log förvånat tillbaka. Pomfrey kom i mot oss
- Jag ser att du inte lyckades, inte förvånande dock… längre kom hon inte innan Lucius avbröt henne
- Nej men hon försökte så om du kan sluta klanka ner på den enda som försöker hjälpa min son så vore det bra. Jag log tacksamt mot honom men Pomfrey såg mest arg ut
- Vilket fall som helst så är er sons läge oförändrat. Så ni kan ge er av hemåt jag meddelar om det sker nån förändring, och du miss Riddle borde återvända till ditt elevhem. Sa hon
- Kan inte Cara få stanna här i natt? Kom det från Draco o jag log mot honom
- Efter som det är vad min son vill, hoppas jag inte det är nått problem. sa Lucius o stirrade på läkaren
- Nej jag antar att det inte är de. Sa hon surt o gick iväg in på sitt rum. Jag o Lucius gick tillbaka till Draco säng
- Jag måste återvända hem till din mor, Draco. Men skriv och berätta hur du mår. Sa han o gav honom en kram, jag log över hur mycket han egentligen bryr sig om sin son. Lucius försvann ut ur rummet, jag hörde hur Harry sov ett par sängar bort.
- Cara kan du sova hos mig? Sa Draco o kollade på mig oroligt, ja nästan rädd. Fast jag förstår honom, han är på en plats som han inte känner igen o inte vet något om, jag ler mot honom o svarar
- Jag sover hos dig. Draco log o la sig ner i sängen så jag fick plats o sa sen
- Du är den bästa kompis man kan ha. Sen slöt han ögonen o somnade jag log o slöt även mina ögon.

Jag vaknade med ett ryck, jag hörde hur något pratade i rummet, jag satte mig upp men såg ingen. Jag inbillar mig väll inte? nej där är det igen fast nu är de en annan röst den kommer bortifrån Harry fast det är inte han som pratar.
- Harry du kom tillbaka till slottet. Dobby varnade dig varför lyssnade du inte på mig? Varför åkte du inte hem när du missade tåget? Dobby? vem är Dobby? O vad gör han hos Harry mitt i natten, fast Harry verkade inte förvånad över att se honom
- Vad gör du här? Och hur vet du att jag missade tåget? Frågade Harry, Dobby svarade inte eller så var de så lågt att jag inte kan höra det, utan i stället tar Harry till orda
- Det var du som såg till att jag missade tåget, o att jag o Ron nästan blev relegerade!
- Det stämmer, jag spärrade portalen när du o din vän kom, men jag trodde inte du skulle kunna komma till skolan på nått annat sätt. Så efter att jag hindrat er gick jag hem o strök mina händer med ett strykjärn. Men jag blev så upprörd när jag hörde att du lyckats komma hit ändå, jag lyckades till o med förstöra min husbondes mat, så mycket har han inte slått mig innan. Dobby är alltså en husalf, men vad gör han här, o varför vill han inte att Harry ska vara på skolan? Det är nått mysko med det här.
- Jag är inte intresserad, o jag vill inte ha med dig o göra då blir jag väll relegerad. Stick härifrån innan mina ben i armen växer ut o jag kan strypa dig. Sa Harry argt, det här är en sida jag inte hört från honom innan.
- Jag är van vid dödshot jag får såna flera gånger om dan hemma. Sa Dobby ledsamt o snöt sig i nått.
- Dobby vad var de du vill? Harry lät nu mer ledsen än arg, patetiskt.
- Du måste återvända hem, jag trodde min dunkare skulle räcka. Sa Dobby uppriktigt, det var alltså han som låg bakom att Draco hade tappat minnet, hade jag inte velat veta vad samtalet leder hade jag dödat honom.
- Din dunkare, det var alltså du som ville döda mig! Sa Harry åter argt
- Inte döda, bara skada, så han skulle skickas hem, bort härifrån. Förklarade Dobby som ingenting
 - O varför vill du få min hemskickad? Frågade Harry argt
- Om du bara visste. Om han bara visste vad han betyder för oss husalfer. Dobby kommer ihåg hur det var när Du-vet-vem stod på höjden av sin makt, vi husalfer behandlades som ohyra, Dobby gör det fortfarande. Men för de flesta av oss har livet blivit bättre sen du besegrade honom. Du blev hoppet för alla som hade trott att han aldrig skulle besegras… men nu kommer det ske hemska saker på Hogwarts, de har redan börjat, därför kan du inte stanna kvar nu när historien upprepar sig själv, nu när hemligheternas kammare har öppnats… plötsligt tystnade alfen o för att sedan börja slå sig själv. Hur kan den här alfen veta så mycket, vem är hans herre o hur mycket vet han?
- Hemligheternas kammare finns alltså? Och den har öppnats tidigare, berätta vem som då öppnade den! Berätta Dobby. Harry ville veta mer o även jag men alfen svarade inte.
- Men jag är inte mugglarfödd så då är jag inte i fara, eller? Harry lät frågande
- Fråga mig inte mer, snälla. Jag har redan sagt för mycket. Men onda saker kommer hända så res hem medans du kan. Du får inte vara kvar när de händer det är för farligt. Kved Dobby
- Dobby berätta för mig vem det är som har öppnat kammaren? Vem öppnade den sist? Harry krävde svar av alfen som jag visste han inte skulle få.
- Jag kan inte, jag kan inte. res hem Harry! skrek alfen, det är ett under att Draco fortfarande sover.
- Jag tänker inte resa hem, en av mina kompisar är mugglarfödd o jag tänker inte överge henne! sa Harry bestämt, o vad hade han tänkt göra? han trodde inte ens att kammaren existerade för 20 minuter sedan.
- Harry Potter är så tapper o osjälvisk, men han måste resa o rädda sig själv…  Dobby stannade mitt i meningen, utanför hörs steg, det är på väg folk hit.
- Dobby måste gå. Sen hördes ett knäpp o alfen var borta, jag kollar bort mot dörren. Stegen stannar utanför o dörren öppnades, in kommer Dumbledore i pyjamas bärande på något som ser ut som en staty, McGonagall bär i andra ändan. Vem bär runt på en staty mitt i natten? Men när de kommer närmare ser jag att det är Colin, han är förstelnad. De lägger honom på en säng.
- Hämta Pomefrey. säger Dumbledore till vår elevhemsföreståndare, under de orden vaknar Draco jag kollar på honom o han ser orolig ut, jag tar hans hand o han bli lugnare. Sen visar jag honom att han ska vara tyst. McGonagall var snart tillbaka med Pomfrey
- Vad har hänt? Frågade hon medans hon böjde sig över honom för att undersöka honom.
- Ett nytt överfall är jag rädd, Minerva hittade honom. Sa Dumbledore o McGonagall fortsatte
- Det låg en klase druvor bredvid honom, jag tror han var på väg för att hälsa på Potter. Draco kollade förvirrat på mig men jag skakade på huvudet o han förblev tyst. Lärarna kollade på första årseleven
- Förstelnad!? Sa Pomfrey som en fråga o samtidigt bekräftade det
- Ja o tack o lov var Albus på väg ner efter en kopp choklad o kunde hjälpa mig. Sa Minerva de kollade på eleven o rektorn böjde sig efter kameran o lossade den ur pojkens grepp
- Tror du han fick en bild? Frågade Pomfrey, hon fick inget svar av honom. Han vände på kameran o öppnade den, ur kom ett ångmoln som luktade smält plast.
- Jösses. Var allt läkaren fick fram.
- Smält. Konstaterade McGonagall
- Ja. Svarade rektorn
- Vad betyder det här, Albus? Frågade professorn förvirrat
- Det kan bara betyda en sak! Hemligheternas kammare faktiskt har öppnats igen. Svarade han nerstämt, Pomfrey hoppade förvånat till o slog handen för munnen, medans McGonagall bara stirrade skockat på rektorn.
- Är du säker Albus?  Frågade McGonagall rektorn måste ha nickat för hon ställde inte om frågan
- Tror du de kan vara miss Riddle? frågade Pomfrey
- Jag tror…

- Ja om han tror jag är skyldig berättar jag inte nu. o jag säger inte heller hur de gick med Draco, ni får vänta o se. Nu ska jag sätt skräck i folk på Londons gator

*Kash*


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0