Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 23

- Ja så nu sitter vi här och jag tänkte att ni ville höra slutet? Utanför regnar det och det är helt underbart. Men om ni vill veta vad som hände, så får ni faktiskt trycka på knappen.

 

 Lärarna såg chockat på varandra. Jag såg hur Severus blev orolig och hur han tog stöd med hjälp av en stol
- Hur vet du det? De andra eleverna såg frågande på sin kollega i grönt, som var likblek.
- Arvtagaren skrev det på väggen. Han skrev Hennes skelett kommer vila i kammaren i evig tid. Nu bröt lärarna ihop totalt. Flitwick brast i gråt, Severus satte sig trött ner i en stol och lika så gjorde Sprout. Hooch frågade med darrande röst.
- Vem är det? vilken elev har monstret tagit? De såg alla på Minerva
- Ginny Weasley. Flera av lärarna skrek eller flämtade till. Vi kände hur Ron tyst gled ner på golvet och jag la tröstande en hand på hans axel men han märkte det inte.
- Det här är slutet för skolan. Vi skickar hem alla elever i morgon. Skolan måste stängas. Dumbledore sa alltid… längre kom hon inte innan dörren flög upp, det var nästan så vi väntade oss att det skulle vara Dumbledore men i stället var det Lockman. Han verkade inte märka den dystra stämningen utan sa i stället.
- Jag slumrade till, vad för spännande har jag missat? Han kollegor såg på honom nästan med hat i blickarna. Severus klev fram och sa med iskallt tonfall
- Precis den mannen vi söker. En flicka har blivit kidnappad och förd till kammaren. Ditt stora ögonblick är här. men Lockman verkade inte hålla med utan bleknade. Sprout tog till orda och sa
- Det är riktigt. Och om jag vill minnas rätt sa du igår att du hela tiden vetat vad ingången till kammaren är. Flera nickade instämmande, och Lockman själv stammade fram
- Jag… öh… jag…
- Och till mig sa du att du var helt säker på vad som finns inuti kammaren. Pep Flitwick och gav honom en sträng blick
- Gjorde jag? Det minns jag inte… För svar mot svartkonst läraren såg inte lika självsäker ut.
- Jag minns i alla fall att du var ledsen över att du inte fick ta hand om monstret. Jag minns även att du tyckte att allt var dåligt skött och om du hade fått fria tyglar från början hade problemet varit löst! Sade Severus bestämt och han tänkte inte ge sig. Lärarna stirrade på honom när han åter tog till orda.
- Jag minns inget av det här. ni måste ha missförstått det hela…
- Nej då! Vi lämnar det hela till dig. ikväll blir ett utmärkt tillfälle att rädda flickan, vi ska se till att ingen är i vägen för dig. sa McGonagall bestämt och de andra lärarna nickade.
- J- ja men d-då säger vi v-väll det då. Jag g-går in på mitt k-kontor och g-gör mig k-klar. Läraren såg plötsligt väldigt liten ut när han skyndade iväg från sina kollegors blickar.
- Vi blev i alla fall av med honom. Föreståndarna till varje elevhem bör tala om för sina elever hur situationen är och att Hogwartsexpressen avgår i morgon bitti. Ni andra bör se till att det inte är några andra elever kvar i korridorerna. McGonagall reste sig trött och de andra lärarna nickade. En efter en lämnade de rummet. Vi gick ut och satte oss i fåtöljerna. Ginny, varför har pappa fört bort henne. Hur ska jag göra, hon är min vän men om vi räddar henne kanske vi förstör pappas plan. Var rörigt allt blev. Men vi måste rädda henne. Pappa klarar sig säkert ändå. Jag vet inte hur länge vi satt där. Längs Rons kinder rann tårar och jag slog armarna runt honom, då brast det totalt för honom. Harry så lika orolig ut, efter ett tag samlade Ron sig och sa med darrande röst.
- Hon måste ha vetat något om kammaren! Det är enda förklaringen till att hon blev tagen. Jag menar hon är ju från en äkta trollkarlsläkt. Det finns väll ingen annan förklaring? Ron satt fortfarande lutad mot mig och jag lät honom vara. Jo Ginny vet definitivt något, och inte bara något utan hela sanningen. Hon hade försökt berätta för oss i julas. Jag såg ut genom fönstret och där solen som var blodröd sjönk ner. Det var som om den ville tala om för oss att Ginny antagligen var…
- Tror ni… Tror ni att det finns en chans att hon fortfarande är vid liv? Vi såg på Ron men svarade inte. Vi viste helt enkelt inte. Jag har svårt att tro att pappa tar med henne ner till kammaren för att sedan låta henne leva. Vi satt där tysta och åter var det Ron som bröt tystnaden.
- Vet ni vad? Jag tycker vi ska gå till Lockman och berätta vad vi vet! Han må vara en idiot, men han ska i alla fall försöka rädda min syster. Vi kan berätta vad vi vet och att monstret är en basilisk.
Vi nickade. Det kan ju knappast skada, och något måste vi ju göra. Vi gick ut ur rummet. Korridoren var nästan helt svart och öde. Men det var inte en trevlig stillsamhet, utan den var mer obehaglig. Vi kom fram till professorns kontor. Han var i alla fall där, eftersom det lär som om han hade en hel armé elefanter där inne.  Vi knackade på och det blev tyst. Sen öppnades dörren lite.
- Å… Potter… Weasley… och så Riddle. Jag är upptagen för tillfället, så det får gå fort. Han öppnade dörren ytterst lite och såg på oss. Varför är han så nervös?
- Vi har information om kammaren som du kan behöva, professorn. Förklarade Harry och pressade fram ett leende. Lockman såg bekymrad ut men svarade sedan.
- Nja det är inte det bästa tillfället… Jag menare… Nåja, kom in då. Han öppnade dörren och vi klev in. Kontoret var nästan tomt. Alla professorns saker låg ner packade i koffertar, och på väggarna fanns inte ett ända kort. Vi såg undrande på varandra och sedan på vår lärare. Harry var tillslut den som tog till orda.
- Ska du resa någon stans? Lockman såg lite oroligt på oss och plockade ner en affisch av sig själv och började rulla ihop den.
- Öh… jag fick ett telefonsamtal… mycket viktigt… väldigt brådskande… måste resa redan i kväll.. hans blick flackade fram och tillbaka och Ron steg argt fram
- Men hur blir det med min syster då? Lockman såg inte på honom utan plockade ner fler saker i en annan väska.
- Det är väldigt beklagligt. Och jag är hemskt ledsen för det. Han skruvade på sig och vi stirrade argt på honom.
- Men ni är ju lärare i för svar mot svart konst.  Ni kan inte bara lämna oss när skolan är full av mörka krafter. Protesterade Harry och viftade med armen, nu stannade Lockman äntligen upp och såg på oss.
- När jag tog det här jobbet… stod det inget om några monster… det ingår inte…
- Ni tar alltså till flykten. Efter alla dina stora bedrifter.  Just en snygg lärare du är. Sa jag och såg argt på honom, och han backade ett steg.
- Böcker kan vara vilseledande. Lockman mumlade fram orden och nu började vi bli riktigt arg på honom.
- Men du skrev ju böckerna själv! Skrek Ron som nu blev arg, han ville inget annat än att rädda sin syster.
- Mina kära elever, använd sunt för nuft! Mina böcker hade aldrig sålt så bra om inte folk trodde att jag hade gjort allt det där. Ingen vill väll läsa om gamla gubbar och gummor. De skulle inte ens se bra ut på framsidan. Ni förstår väll… Vi kollade chockat på honom. Jag var inte beredd på att han faktiskt hade ljugit i sina böcker.
- Så du har bara tagit åt dig äran för vad andra gjort? Harry såg argt på honom och Lockman skyndade sig med att svara.
- Harry, Harry. Det är inte så lätt som det låter. Det innebar långa resor för mig, en massa anteckningar, och sedan slänga glömskeförtrollningar över dem, och även om jag är bra på det så är det jobbigt.  Sen kom alla boksingeringar och alla fotograferingar. Och det är jobbigt i sig. Harry om du vill bli känd måste du arbeta hårt. Vi såg på honom, han är värre än vad vi trott. Han stängde kofferten och drog sin stav.
- Nu återstår bara en enda sak. Jag är ledsen över detta men jag kan inte låta er berätta sanningen för folk, då säljer inga fler böcker. Han riktade staven mot oss men jag var snabbare innan Lockman hann uttala formeln, skrek jag
- Expelliarmus! Lockman flög bakåt och landade på en koffert. Ron fångade staven när den kom flygande och slängde ut den genom fönstret.  Harry drog sin stav och gick fram till professorn, som satt på sin koffert. Harry sparkade undan den, men riktade fortfarande staven mot honom.
- Vad vill ni att jag ska göra då? Jag vet inte var kammaren finns. Jag kan inte hjälp er. Lockman såg ut som ett litet barn som precis fått skäll av sina föräldrar.
- Vilken tur att vi är här då. För vi tror vi vet, och vad för monster som finns inuti. Kom nu så går vi. Sa Harry och tvingade upp Lockman på fötter. Vi gick ut ur kontoret mot Myrtles toalett. Harry hade Lockman framför sig, hans stav var riktad mot kändisens rygg. Vi kom fram till Myrtles toalett och skickade in Lockman först. Han darrade av skräck och vi log lite. I alla fall något bra. Myrtle satt ovanför sitt bås och såg upp när vi kom in.
- Oh det är du. Vad vill du den här gången då? Myrtle kollade på Harry och hon hade en konstig blick och Harry svarade på frågan.
- Jag undrar hur du dog? Myrtle log lite som om någon hade gett henne en smickrande fråga. Jag gav henne en undrande blick, och fick en nästan hatisk blick tillbaka. Sen vände hon sig mot Harry och log.
- Det  hände här inne. Det var jätte hemskt. Jag gömde mig för Olive Hornby, eftersom hon retade mig. Jag satt och grät här i båset, när jag hörde hur någon kom in. Det var en pojke och han verkade tala ett anats språk. Jag låste upp för att be honom använda sin egen toalett, och så dog jag.
Vi såg undrande på varandra, och förstå att hon måste ha sätt ormen.
- Men hur? Frågade Harry som ville ha mer svar än så.
- Jag vet faktiskt inte. Jag minns bara ett par stora gula ögon, sen lämnade jag min kropp. Jag blev ett spöke för att kunna hämnas på Olive, gissas om hon ångrade att hon hade retat mig. Det var där borta. Sa hon och pekade på handfatet mitt i mot hennes bås. Vi gick fram och granskade det, på ena sidan fanns en orm. Det här är ingången till kammaren.
- Säg något Harry, säg något på ormspråket. Sa Ron och Potter vände sin blick mot handfatet. Jag undrar om han skulle lyckas? I värsta fall får väll jag rycka in. Frågan är bara hur jag skulle lyckas med det, utan att avslöja mig? Men Harry lyckades och plötsligt öppnades ingången till kammaren, det var ett rör rakt ner. Vi såg på det och sedan på varandra.
- Vi har kommit så här långt lika bra att fortsätta. Sa jag och de andra två nickade, Lockman däremot började gå mot dörren.
- Det verkar som ni inte behöver mig så jag lämnar er nu. Men killarna stoppade honom
- Du kan få åka ner först! De gör inget om monstret tar dig. sa Ron och puttade ner honom i röret, sedan åkte killarna efter, jag såg på mörkret i tunneln, det här kommer inte bli kul. Jag hoppade ner, det var som en stor rutschkana som sluttade brant ner för. Det kändes som om väggarna kom närmare och närmare. Men de kom aldrig närmare och tillslut planade röret ut och jag flög ut i ett mörkt rum. Jag landade på fötterna och såg på de andra. Lockman var likblek men killarna såg ut att må bra.
- Vi måste vara flera tusen meter under skolan. Sa Harry och såg sig omkring, orden ekade mellan väggarna.
- Vi är nog under sjön. Sa jag och såg på de slamtäckta väggarna. Det är inget dåligt bygge. Jag måste berömma Salazar. Harry viskade Lumos och började sedan gå långsamt framåt, vi följde efter och såg oss omkring.
- Kom ihåg och blunda så fort ni ser minsta rörelse. Viskade Harry, jag såg mig runt. Våra skuggor såg ut som dansande demoner på väggarna. På golvet låg olika djurskelett, och jag försökte undvika att kliva på dem. Plötsligt grep Ron tag i oss och pekade på en stor kontur, som låg stilla på marken. Vi blundade snabbt, men inget hördes.
- Den kanske sover. Föreslog Harry viskande. Men det kändes inte rätt, vi smög närmare och såg att det var ett gigantiskt ormskinn på 6 meter. Bakom oss hördes en duns, Lockman ramlade ihop. Ron gick fram och sparkade lite på honom och riktade sedan staven mot honom, men i stället för att ställa sig upp hoppade han på Ron och slog honom till golvet. Han fick tag på Rons trollstav. Expelliarmus sa han och min stav for ur handen på mig, och professorn log. Harry var på väg mot oss men stannade då Gyllenroy riktade staven mot honom.
- Här tar det roliga slut. Jag tar med mig en bit skin från ormen som bevis och talar sedan om för de andra hur jag kom försent för att rädda flickan och hur ni miste förståndet av synen. Säg adjö till era minnen. Han hånlog och riktade staven mot mig, jag var beredd på det värsta när han skrek.
- Obliviate. Men istället för att radera mina minnen, exploderade Rons stav som en lite bomb. Lockman flög bakåt in i väggen och taket började rasa in, jag kastade mig bakåt och drog med mig Ron som var omtumlad. När vi såg upp, hade taket rasat in och vi såg inte Harry.
- Harry? Sa jag oroligt och var rädd att han kanske hamnat under stenarna, men han svarade snart.
- Jag mår bra hur är det med er? Svaret lät avlägset, men han mådde bra i alla fall.
- Jag mår bra, Ron klarar sig men Lockman mår inte så bra.  Men vad ska vi göra? Det kommer ta en evighet att ta sig igenom. Jag såg på stenhögen framför mig. Det blev först tyst en stund sen svarade Harry
- Vänta här med de andra två. Jag fortsätter själv. Om jag inte är tillbaka om en timme så… han tystnade och jag visste vad han tänkte på. Vad skulle jag göra om han inte kom tillbaka efter en timme?
- Vi försöker flytta lite stenar, kompis. Hitta Ginny bara. Svarade Ron tillslut nedstämt.
- Var försiktigt Harry. Sa jag oroligt. Jag var på väg att säga att han skulle se upp för pappa men kunde inte. Harry svarade inte, han hade gått vidare. Jag gick fram till Lockman och tog tillbaka min stav.
- Du verkar vara en lustig figur. Bor du här? jag såg på honom, det verkar som om han har tappat minnet, toppen.
- Nej. Svarade jag honom och puttade bort honom, sen gick jag fram till Ron.
- Låt mig se. Du fick en ordentlig bula. Jag undersökte Ron som grymtade till av smärta. Jag log lite ursäktande. Tog fram spöet och mumlade några ord. Rons bula försvann
- Vad skulle jag göra utan dig Cara? Han satte sig trött på en sten och jag satt mig bredvid.
- Antagligen misslyckas totalt. Sa jag och skrattade lite, Ron log svagt tillbaka. Jag såg på sten högen framför oss.
- Om vi jobbar tillsammans så borde vi kunna få bort stenarna. Sa jag och log lite. Vi började lyfta bort stenarna försiktigt rädda för att taket skulle rasa in mer.
- Men Cara varför trollar du bara inte bort dem? Ron såg på mig, han tror verkligen jag kan allt.
- För att jag är rädd att taket ska rasa in mer då. Han nickade förstående. Vi tog sten för sten.
- Cara jag har tänkte på en sak. Jag vände mig mot Ron som lät allvarlig, och jag nickade o ville att han skulle fortsätta
- Du och jag har aldrig pratat på det sättet som de andra. Det känns nästan som vi umgås med varandra för att de andra umgås. Jag såg på honom, han faktiskt rätt. Jag flyttade försiktigt en sten men stannade när det lät lite. När taket inte rasade tog jag bort den.
- Jag förstår vad du menar. Men vi kan ju prata nu. Vi har ju gott om tid. Skrattade jag och pekade på stenhögen.
- Ja verkligen. Men vad ska vi prata om då? Ron låssade små stenar och såg lite undrande ut, jag skrattade lite åt hans ansiktsuttryck.
- Ja vad som helst antar jag. Jag ryckte på axlarna och sneglade på Lockman som satt en bit bort och byggde med stenar.
- Öh ok… hur är det där bodde med din pappa. Frågade han försiktigt, och jag log.
- Staden eller byn heter Little Hangleton, och den är inte särskild stor. Jag och pappa var de ända magikerna där så de andra undvek oss. Det var lite tråkigt eftersom jag då inte hade några andra barn och leka med. Förklarade jag Ron såg in i mina ögon och frågade sedan
- Hur klarade du dig? ja jag menar jag har ju alltid haft någon att leka med. Han tänkte på sina syskon och jag log.
- Jag förstår vad du menar, jag är lite avundsjuk på dig ibland. Det måste vara underbart att ha syskon man kan leka med. Men jag gjorde annat. Jag fick ju all pappas uppmärksam het och de är jag glad för, sen fick jag ju en häst som jag tog hand om. Och sen studerade jag en massa. Min privatlärare lärde mig en massa och han blev en nära vän. Så jag har aldrig lekt som andra barn men det gick bra ändå. Förklarade jag.
- Hur kan du vara avundsjuk på mig? Jag menar jag har en massa syskon som jag måste dela med, jag har typ inga pengar och bor inte i ett fint hus. Ron såg lite nerstämd ut.
- Ron pengar är inte allt. Visst jag har pengar, men jag skulle ge bort allt ihop bara för att få min pappa tillbaka, för att kunna ha en familj igen. Jag saknade att ha syskon när jag var liten, att ha någon och dela en massa saker med verkar underbart. Förklarade jag och Ron förstod vad jag menade.
- Du kan få tvillingarna, en dag med dem och du ångrar allt du sagt. Han skrattade och jag med. Även om tvillingarna kan vara jobbiga vet jag att Ron älskar sina bröder.
- Din gudfar då? Förresten vem är han? Jag mötte stadigt Rons blick. Ska jag berätta? Nej det får bli en annan dag.
- Han är underbar. Och jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag ska berätta vem han är en dag när jag är redo att berätta hela min historia. Det är en massa som du inte vet som jag inte har en aning om hur jag ska berätta för er. Jag tog bort några stenar och såg förvånat att vi hade kommit igenom. På andra sidan lyste ett svagt ljus. Jag och Ron flyttade de sista stenarna och snart fanns det ett hål stort nog att krypa igenom. Vi såg på varandra
- Ska vi följa efter? Ron såg på mig, han visste inte heller.
- Harry kanske behöver hjälp, men vad ska vi göra med honom? Ron pekade på Lockman som nu satt och räknade stenarna. Vi skakade på huvudet.
- Jag tycker vi följer efter. Vi får väll helt enkelt ta honom med oss. Svarade jag och var på väg att krypa igenom, när jag såg dem. Harry och Ginny kom gående mot oss, jag vinkade till Harry som vinkade tillbaka. Jag stannade och vände mig om till Ron
- De är tillbaka. Jag hoppade upp och ner av glädje, men slutade snart. Om Harry och Ginny är tillbaka betyder det att pappas plan misslyckades. Vilket betyder att jag inte kommer få träffa honom. Jag såg lite nerstämd ut, men sen log jag. Pappa kommer alltid på en ny plan, Ginny är i säkerhet nu, de är det viktigaste.
- Ginny. Ropade Ron glatt, och drog över henne till vår sida av stenhögen.
- Du lever. Jag kan knappt tro det. Vad hände? Ron försökte krama sin lillasyster, men hon drog sig undan. Nu såg jag en välbekant varelse komma ut ur hålet Fawkes och sedan kom Harry.
- Fawkes. Sa jag glatt, fågeln kollade på mig och landade sen på min axel. Jag klappade honom lätt och han såg ganska nöjd ut.
- Men du är oskadd? Det är över nu Ginny… och vart kommer fågeln ifrån? Ron såg förvirrat på Fawkes, medans han log mot Ginny.
- Han tillhör Dumbledore. Sa Harry när han stod upprätt igen. Jag såg på honom, han var blodig och höll ett svärd. Vad hände egentligen?
- Vart fick du svärdet ifrån? Och varför har du sorteringshatten med dig? Ron såg förvirrat på Harry som svarade.
- Jag förklarar när vi kommer här ifrån. Vart är Lockman? Han gav Ron en blick som sa att han ville ta det när Ginny inte var med.
- Där borta. Sa Ron och log mot Ginny och la armen runt henne när vi började gå mot Lockman som nu satt vid tunneln där vi först kommit in.
- Förtrollningen slog slint, hans minne är borta. Sa jag till Harry som såg på mannen.
- Folksamling. Är det här ett party? Frågade mannen och kollade på oss, jag gjorde coco tecknet till Harry som skrattade lite.
- Hur ska vi ta oss här ifrån? Ron såg på oss båda, Harry ryckte på axlarna men jag for upp.
- Fawkes så klart. De såg skeptiskt på mig och jag förklarade
- Han är ingen vanlig fågel ju, han är en Fenix. Han kan lyfta stora tyngder utan problem, eller hur killen? Jag såg på honom och han nickade, de andra såg undrande ut i två sekunder, sen ryckte de på axlarna. Jag tog tag i Fawkes stjärtfjädrar och räckte min hand till Harry som tog den, Ron höll hårt i Ginny när han tog Harrys hand, och vi tog motvilligt med oss Lockman. När alla höll i varandra flaxade Fawkes och vi lyfte. Det var en underbar känsla. En underlig värme spred sig i kroppen och jag log. Innan jag han blinka var vi uppe igen. Vi landade på Myrtles golv och jag strök Fawkes över fjädrarna, han verkade nöjd. Men Myrtle verkade inte lika nöjd när hon utbrast
- Du lever. Vi såg konstigt på henne och Harry svarade
- Du behöver inte låts så besviken över det! Harry såg lite argt på henne, när han torkade glasögonen.
- Men jag tänkte om du hade dött, hade du kunnat bo här med mig. Vi hade kunnat dela bås. Svarade spöket och rodnade. Vi kollade undrande på henne och steg snabbt ut i korridoren.
- Jag tror hon är kär i dig, Harry. Äckligt. Och det verkar som du fått en rival Ginny. Skojade Ron, men när han såg sin systers tårar blev han orolig och frågade.
- Vart ska vi ta vägen? Fawkes flaxade framför oss och verkade veta.
- Vi följer honom. Sa Harry och vi gjorde så, i nästa stund stod vi utanför McGonagalls kontor. Harry knackade och vi gick in. Vi stod först som förstelnade i dörröppningen, täckta av slam och sörja, Harry hade även blod på sig, innan Ginnys föräldrar rusade upp och omfamnade henne. Vid spisen stod Dumbledore och log som en sol, Fawkes fick syn på honom och flög fram till mannen och satte sig på hans axel, bredvid honom stod McGonagall och såg lättad ut. Innan jag han blinka kramade en okänd kvinna mig, jag visste så klart att det var Mrs. Weasley.
- Ni räddade henne. Ni räddade henne. Och vem har vi här? sa hon när hon släppte oss, hon såg på mig där jag stod blöt, flätorna i oordning och ganska trött.
- Cara. Svarade jag, jag undvek efternamnet när jag presenterade mig just för att jag vet att Voldemort har det efternamnet, och just nu vill jag inte på minna alla om det. Hon nickade och log strålande.
- Men hur bar ni er åt? Vi vände oss mot McGonagall, och såg sedan på varandra innan Harry började berätta efter att han lagt hatten och svärdet på skrivbordet. Han berättade om rösten och hur Mioni hade listat ut att det var en basilisk och att den förflyttades i rören. Hur de hade följt efter spindlarna in i skogen, hur vi hade listat ut att flickan som dog var Myrtle och att ingången var på toaletten. Harry höll på i en kvart. Jag såg mig runt i rummet. Ginny stod gråtande tryckt mot sin far, och jag visste att jag själv snart skulle få ha ett samtal med rektorn om min far. Allt detta beror på min pappa. Varför gör han allt det här? McGonagall avbröt mitt tänkande
- Jag må säga det. Ni upptäckte vart ingången till kammaren fanns och bröt säkert mot hundra skolregler. Men hur i helsike kom ni därifrån levande? Jag vände mig nu mot Harry, den här biten har jag inte hört.
- Jo ett sten ras gjorde att jag fick fortsätta ensam. Jag kom fram till kammaren och såg Ginny ligga på golvet. Jag skyndade mig fram till henne och mötte då Tom Riddle, eller Voldemort. De andra drog efter andan när han berättade det, jag tittade ner i golvet. Jag ville inte möta lärarnas blickar. Harry fortsatte.
- Han berättade att han var arvtagaren, sen kallade han på basilisken. Och Fawkes kom till min räddning i sista stunden, han klöste ur ögonen på basilisken. Tillslut drog jag svärdet ur hatten och dödade ormen. Jag tog med mig Ginny därifrån och mötte de andra där jag lämnat dem, sen flög Fawkes upp oss. Harry slutade prata. Han hade inte nämnt dagboken i rädslan för att Ginny skulle råka illa ut. Nog tog Dumbledore till orda för första gången.
- Jag är mest intresserad över hur Voldemort lyckades förhäxa Ginny och kontrollera henne, när mina källor säger att han gömmer sig i Albaniens skogar. Jag såg på rektorn som log svagt mot oss. Just nu ville jag bara rusa fram och be honom berätta allt han vet, men givetvis gjorde jag inte det utan stod kvar och lyssnade när de började prata igen.
- V-vad säger du? Skulle Ni-vet-vem ha förhäxat Ginny?  Men Ginny är väll inte… har väll inte… har hon? Mr. Weasley såg förstå på Ginny sen på Dumbledore, Harry tog fram dagboken och sa
- Det var den här dagboken, Riddle skrev i den när han var 16. Han gav boken till rektorn. Jag såg att den hade ett hål i sig och undrade vad som hänt med den.
- Genialt. Men jag är inte förvånad. Han är nog den mest begåvade mannen som gått på Hogwarts. Han sa det stilla och vände sig sedan mot Mr. Och Mrs. Weasley som såg helt förvirrade ut.
- Det är inte många som vet att Voldemorts riktiga namn är Tom Riddle. Jag undervisade honom själv när han gick på skolan. En lysande ung pojke som tyvärr hamnade på fel spår. Han lämnade Hogwarts och började umgås med de värsta svartkonstnärerna. Han lärde sig en massa mörk magi och när han kom tillbaka som Lord Voldemort, var det ingen som kopplade honom till Tom Riddle, den lysande eleven med toppbetyg. Förklarade Dumbledore och såg lite olycklig ut.
- Men vad har Ginny med honom och göra? Mrs. Weasley såg undrande ut, Ginny sades sedan tyst och snyftande
- Jag h-har s-skrivit i den, och h-han skrev t-tillback till m-mig under h-hela året…
- Ginny! Har du inte lärt dig någonting alls? Jag har ju sagt till dig att inte använda något som tänker på egen hand! Varför visade du inte dagboken för mig eller din mamma. Du förstår väll att något så mystiskt innehåller svartmagi! Mr. Weasley kollade på sin dotter som ursäktande svarade
- J-jag visste inte. Jag hittade den i en av de gamla böckerna du köpte, jag trodde bara någon hade glömt den…
Dumbledore avbröt och sa sedan med vuxen röst
- Miss Weasley bör tas till sjukhusflygeln, Pomfrey är vaken nu. Hon håller på att med mandragorasaften. Och den bästa medicinen för miss Weasley är vila och kanske en stor kopp choklad, det hjälper alltid mig. Nån bestraffning blir det inte tal om, Voldemort har lurat många skickliga trollkarlar och häxor.
- Så Mioni kommer bli ok. Sa jag glatt och rektorn mötte nu min blick
- Ingen kommer lida av några efterverkningar. Han nickade och log lite. Mrs. Weasley ledde ut Ginny och hennes man följde chockat efter. Nu vände sig Dumbledore till McGonagall
- Minerva, jag tycker det här bör firas med en festmåltid. Skulle du kunna gå ner till köket och förbereda dem? Hon log och svarade
- Självklart. Jag lämnar dem i dina händer att ge den vad de förtjänar. Vi såg oroligt på varandra ska de bestraffa oss? McGonagall stängde dörren och rektorn log mot oss.
- Jag minns att jag sa till dig Mr. Potter och dig Mr. Weasley att jag skulle relegera er på fläcken om ni bröt mot några fler regler. Ron tappade hackan och jag var på vippen att försvara dem när rektorn fortsatte.
- Vilket visar att alla kan få äta upp sina ord. Ni kommer alla tre att få motta var sitt pris för särskilda insatser för skolan- och jag tycker Gryffindor ska få två hundra poäng för var och en av er.  Vi såg förvånat på rektorn. De andra två rodnade lite men jag slog ner blicken. Det kändes fel att få ett pris för att jag har stoppat pappa och egentligen gjorde jag ju inget. Dumbledore kollade lite på mig innan han sa
- Men hur kommer det sig att du, Gyllenroy är så tyst om detta äventyr? Vi hajade till, vi hade ju inte berättat för dem om Lockmans olycka.
- Jo han råkade ut för en liten olycka. Professor Lockman… började Ron, men Lockman avbröt honom
- Är jag verkligen professor, jag måste vara en hopplös professor.
- Jag kan inte annat än hålla med. Sa jag och de andra log lite.
- Han försökte kasta en glömskeförtrollning över oss, men min stav gick i baklås och den träffade honom själv. Förklarade Ron och såg lite oskyldig ut
- Så du föll på ditt eget svärd, Gyllenroy? Dumbledore skakade lite på huvudet och Lockman sa förvirrat.
- Jag har inget svärd, men den där pojken har. Han lånar säkert ut det.
- Ron skulle du kunna vara vänlig och ta med professor Lockman till madame Pomfrey? Jag behöver prata med dina kamrater. Ron ryckte på axlarna och gick lite nyfiket där ifrån. Han satte sig framför brasan
- Sätt er ner. Han log mot oss. Harry satte sig ner i fåtöljen, själv sjunk jag ner i ett hörn och ville bara försvinna. Harry såg undrande på mig där jag satt i mörkret, medans Dumbledore gav mig en medlidande blick.
- Oroa dig inte för Cara. Jag ska hjälpa henne med hennes problem snart. Men först vill jag tacka dig. Du måste ha visat mig verklig lojalitet nere i kammaren, det är de ända som kunde tillkallat Fawkes. Jag såg på de båda där de satt framför brasan. jag vet inte om jag ska vara glad över att få prata med Dumbledore eller inte. Antagligen inte.
- Så du mötte Tom Riddle. Jag kan tänka mig att han var väldigt intresserad av dig. Dumbledore klappade Fawkes där han satt. Han lyfte sin klara ögon och såg på mig innan han verkade bestämma sig att jag behövde honom mer. Han flög bort till mig och jag log lite åt honom när han slog sig ner i mitt knä, och klappade honom. Harry såg på rektorn och det var knappt jag hörde vad han sa
- Professor Dumbledore… Riddle sa att jag var lik honom. Att det fanns en hel del likheter…
jag såg på Harry, jag har aldrig märkt några likheter mellan honom och pappa. Fast o andra sidan känner jag inte samma Voldemort som alla andra.
- Jaså det gjorde han? Vad tycker du då, Harry? Dumbledore såg med sina klocka ögon på honom. Harry svarade lite högre än vad han tänkte.
- Jag tycker inte alls jag är lik honom! Jag är en Gryffindorelev, jag är… sen tystnade han. Jag såg undrande på honom innan han fortsatte
- Sorteringshatten sa att jag hade passat bra i Slytherin… och ett tag trodde alla att jag var Slytherins arvtagare… därför att jag kan prata med ormar…
- Du kan prata med ormar därför att Voldemort- som är Salazars ända levande släkting kan det. Om jag inte har helt fel överförde han en del av sina krafter till dig den natten då han försökte döda dig,

Även om det inte var med avsikt.
- Överförde han en del av sig själv till mig? Harry stirrade lamslaget på professorn. Jag såg förvånat på dem, jag var lika förvånad som Harry.
- Det verkar faktiskt så. Sa Dumbledore lika lätt som om han pratade om vädret.
- Så jag borde kanske vara i Slytherin. Men jag träffade ju inte Voldemort fören efter att jag börjat på skolan. Harry såg lite förvirrad och jag förstod hur han kände sig.
- Det är sant att du har många av de egenskaper som Salazar Slytherin eftersträvade hos sina elever. Du är kvicktänkt, beslutsam, du har viss brist på respekt för reglerna, när dy tycker det behövs och nu pratar du ormspråket. Men ändå placerade hatten di i Gryffindor. Varför? Dumbledore väntade tålmodigt på ett svar.
- Jag hamnade i Gryffindor bara för att jag bad hatten att inte placera mig i Slytherin. Svarade Harry lite nedslaget, men Albus sken som en sol.

- Just det! och det är de som gör dig olik Tom Riddle. Det är våra val i livet som visar vilka vi är, inte egenskaper som vi föds med. Och vill du ha bevis på att du är en äkta Gryffindorelev, så tycker jag att du ska kolla närmare på svärdet. De båda reste sig, men jag orkade inte lyssna längre. För mig kändes det som jag inte hör hemma någon stans. Jag tycker inte jag passar in i Gryffindor, eller i nån av de andra elevhemmen. Jag tror inte att hatten placerade mig i Gryffindor för att Dumbledore bad honom, jag tror att han kände att jag inte passade in i Slytherin. Jag hörde hur Harry ställde den fråga som jag bävat för hela tiden.
- Professor Dumbledore? Hur kommer det sig att Tom och Cara har samma efternamn. Jag kände hur panikslagen jag blev, rektorn sneglade på mig och jag skakade diskret på huvudet. Bara han inte berättar. Men han förstod vad jag menade
- Det finns nog fler med efternamnet Riddle. Det är nog bara en slump. Dessutom vet Cara inte vilka hennes riktiga föräldrar är, och jag tvivlar på att det är Tom som är hennes pappa. Jag log tacksamt mot honom. Harry skulle aldrig förstå.
- Men nu behöver du lite vila och lite mat. Jag tycker att du går ner till stora salen och firar med de andra. Jag ska bara prata en stund med Cara sen kommer vi med. Harry nickade och styrde sina steg mot dörren, men innan han hann öppna den slogs den upp. På tröskeln stod Lucius och en husalf. Jag såg på dem från mitt hörn, men de märkte mig inte. Lucius var full koncentrerad på Dumbledore.
- God kväll Lucius. Sa Dumbledore vänligt, Lucius såg inte de minsta vänlig ut. Hans blick var iskall och han puttade nästan om kull Harry när han kom in.
- Jaså! Du kom tillbaka, styrelsen avsatte dig och trotts det kom du tillbaka!
- Jo du förstår Lucius, att de andra elva styrelsemedlemmarna kontaktade mig när de fick höra att Weasleys dotter hade blivit bortförd. De bad mig komma tillbaka eftersom de ansåg att jag var den bästa mannen för jobbet.  Och åtskilliga av dem påstod att du hade hottat med att förbanna deras familjer, om de inte gick med på att avsäga mig. Dumbledore lät fortfarande vänlig. Lucius log stelt men i ögonen såg man raseriet.
- Och har du satt stopp för överfallen? Fick du fast den skyldige?
- Ja det fick vi. Rektorn log mot mannen, och jag såg roat på dem. Innan jag bestämde mig för att resa mig upp. Jag steg ut från hörnet och samlade mig. Men de la inte märke till mig, vilket inte gjorde så mycket.
- Nå vem var det då? Lucius såg på Albus.
- Precis som förra gången var det Voldemort. Fast den här gången verkade han genom någon annan. Med hjälp av den här dagboken. De båda männen såg på varandra, men jag och Harry såg på alfen. Han pekade först på dagboken och sedan på sin herre, för att sedan bestraffa sig själv. Just det ja, Lucius hade smusslat ner dagboken i Ginnys kittel för nästan ett år sedan. Hur fick han tag på den? Nu hade jag lust att gripa tag i honom och be han berätta. Men även den här gången stod jag stilla och gjorde inget.

- Jag förstår… sa Lucius tillslut. Dumbledore svarade utan att bryta ögonkontakten med den blonde mannen.
- En listig plan. Och om Harry och Cara här… det var första gången Lucius la märke till oss. Han såg hånfullt på Harry men gav mig ett snabbt leende innan han åter vände ögonen mot Dumbledore.
- Och deras vän Ron hade upptäckt den här boken i tid, skulle säkert Ginny fått hela skulden eftersom ingen skulle kunna bevisa att hon inte handlade av egen fri vilja. Jag såg hur Malfoy stelnade till. Jag stod intresserad och såg på honom. Jag vill veta hur han ska ta sig ur det här? men han svarade inte och Dumbledore fortsatte.
- Och tänk bara om hur det skulle påverka familjen Weasley, en av våra mest framstående trollkarlssläkten. Tänk hur det skulle påverka Arthur Weasley och hans nya mugglarskyddslag om hans egen dotter hade kommits på att överfalla mugglare. Så det är verkligen tur att det hittade och förstörde dagboken.  Vem vet vad som annars hade hänt…
- Ja, det var verkligen tur. Sa Lucius som nu samlat sig lite, och när Harry kollade på alfen förstod han tillslut vad han menade och tog till orda.
- Vill du inte veta hur Ginny fick tag på dagboken? Lucius vände sig åt hans håll och stirrade på honom.
- Hur ska jag veta hur den dumma flickan fick tag på den?
- Därför att det var ni som gav den till henne. Ni stoppade ner den i hennes gamla bok inne på Flourish & Blotts. Visst gjorde ni? Harry mötte hans blick och Lucius knöt nävarna och sa sedan lugnt
- Bevisa det.
- Det kan vi inte. Inte nu när Riddle har lämnat dagboken. Men jag råder dig från att dela ut fler av Voldemorts gamla skolsaker, för då kan jag lova dig att Arthur kommer göra allt för att spåra dem tillbaka till dig…
Först trodde jag Lucius skulle dra sin stav men han bara vändes sig om gav mig en kort nickning, jag bugade graciöst för honom. Sedan sparkade han ut alfen genom dörren och försvann. Harry såg efter dem innan han frågade om han kunde få boken av Dumbledore och försvann. Tillslut var jag och rektorn ensamma i rummet. Jag satte mig försiktigt ner i en av fåtöljerna och suckade.
- Hur mycket av det här visste du om? Rektorn satte sig lugnt ner i fåtöljen, det hade varit bättre om han skrek på mig.
- En del. Jag visste att pappa öppnade kammaren för 50 år sedan. Jag visste att monstret ner i kammaren var en basilisk, och jag visste att dagboken tillhörde pappa. Sen misstänkte jag att Ginny låg bakom allt ihop. Men jag gjorde inget för att stoppa det. Så jag förtjänar värken utmärkelsen eller poängen. Jag mötte oroligt rektorns blick som reste sig upp och gick fram till mig, han satte sig framför mig och tog mina händer.
- Kära Cara, vad vill du att jag ska göra? Visst du kunde ha berättat för någon men jag vet också hur svårt det är för dig att stå mitt i mellan båda sidor, och jag vet att du försöker göra det som är bäst. Men i slutändan gjorde du precis som förra året. Du satte dina vänners säkerhet framför din egen lycka. Han såg nästan lite olyckligt på mig, det är konstigt hur mycket jag har förändrats på två år. Förr hade jag inte stått ut med honom.
- Jag vet, men allt detta hade inte behövt hända om jag sagt något tidigare. Tänk om Ginny hade dött. Jag såg in i de klarblåa ögonen.
- Men nu gjorde hon inte det. Och du ska inte straffa dig själv. Du är en utmärkt vän och du gjorde som sagt det rätta. Han släppte mina händer och jag reste mig upp. Han har kanske rätt. Vad är det som har hänt med mig? Hur blev jag så här snäll? Jag såg ut genom fönstret. Stjärnorna lyste och jag log lite.
- Tack. Sa jag och vände mig om mot mannen.
- Ingen fara och vem vet en dag kommer Voldemort tillbaka och då kanske du kan få honom på bättre tankar. Albus visste att det inte var sant men log ändå lite. Rektorn gick fram till skrivbordet och tog fram en bit pergament och en penna.
- Ne nu har jag två viktiga brev och skriva, ett till Azkaban och till The Daily Prophet. Vi behöver en ny försvar mot svart konstlärare. Vi verkar slita ut dem här, eller vad säger du. Jag ryckte på axlarna och gick ut genom dörren. Korridoren låg helt öde. Jag visste att alla var i stora salen. Jag gick ner dit och såg en mycket underhållande syn. Eleverna satt i pyjamas, jag log och slog mig ner hos killarna och såg
- Mioni. Sa jag glatt och gav min bästa vän en kram, hon kramade mig glatt tillbaka.
- Vad kul det är att se dig Cara. Jag trodde först något hade hänt när du inte satt med killarna. Hon släppte mig och jag slog mig ner hos dem.
- Nej jag pratade med Dumbledore. Sen tog jag för mig av festmaten, och jag var faktiskt hungrig. Jag åt så mycket att det kändes som om jag skulle vara mätt i flera veckor. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag var bara glad över att mina vänner vad vid liv och att allt hade ordnat sig. Efter en stund kom Justin fram till oss och bad Harry om ursäkt. Harry sken som en sol och var glad över att ingen längre misstänkte honom. Runt klockan halv fyra kom Hagrid in, vi sprang fram till honom och gav han en kram, han log glatt mot oss. Severus granskade mig från sin plats vid bordet. Och jag hade lust att vinka till honom, men han fick nöja sig med ett leende. Tidigt på morgonen förklarade McGonagall för oss att examensproven var inställda.
- Nej. Sa Mioni lite ledsamt och vi skrattade åt henne.
- Cara jag kom och tänka på en sak. Jag vände mig åt min vän, hon såg plötsligt inte lika glad ut.

- Jag kan inte åka hem? Jag vågar inte det. Mioni viskade skrämt till mig och jag förstod henne. Bilden av hur hon hade sätt ut när hon kom från sin familj förra sommaren kom upp i mitt huvud.
- Jag kan prata med min gudfar. Du kan kanske bo hos oss? Jag log mot henne, hon log svagt tillbaka.

- Tror du han går med på det då?
- Annars kan vi bo i mitt andra hus. Sa jag och log lite, men jag tror inte Severus skulle lämna oss ensamma i huset. På morgonen tömdes salen. Eleverna gick upp till sina sovsalar och jag fick tag på Severus.
- Tack och lov att du mår bra. Sa han oroligt och jag log lite åt honom.
- Det är ingen fara. Ormen eller Tom skulle ju aldrig ha skadat mig. Det största hotet var faktiskt Lockman. Skrattade jag, och Snape kunde inte låta bli och dra på smilbanden. Han rufsade mig i håret och sa sedan
- Men jag antar att det var något du ville?
- Kan Hermione bo hemma hos oss i sommar? Jag kan inte låta henne åka hem. Jag mötte bedjande min gudfars ögon och han visste vad jag tänkte på.
- Jag antar det… längre kom han inte jag slängde mig runt halsen på honom och tackade han. Han skrattade lite och sa sedan god natt till mig eller vi ska kanske säga god morgon. Jag styrde mina steg upp till mitt sovrum. På vägen mötte jag Mioni och berättade att det gick bra.
- Snape är riktigt snäll. Jag såg på henne när vi satt i mitt rum.
- Ja det är han. Och vi kommer få så kul i sommar.  Sen gick vi och la oss.

 

Vi vaknade nästa dag och log. Fast samtidigt kände vi oss lite ledsna. I morgon skulle vi lämna Hogwarts. Vi klädde på oss och gick ner till stora salen för att äta frukost/lunch. Alla på skolan var glada och lättade. Gladast var nog Ginny. Draco var däremot inte lika glad. Hans pappa hade fått sparken från styrelsen. Men jag gav honom ett leende och han bestämde sig för att det inte var något att vara ledsen över. Vi spenderade hela dagen med att inte göra någonting. Vi bara var i nuet och njöt. När vi mötte rektorn i korridoren log han mot oss och de andra eleverna tackade mig och killarna för att vi hade räddat skolan. Egentligen var det bara Harry som förtjänade det eftersom han gjort allt farliga. På kvällen satt vi och umgicks vid brasan i tornet. Vi spelade kort, skrattade, pratade och hade trevligt innan vi skulle behöva skiljas åt under sommaren. Jag var glad över att Mioni skulle bo hos mig.
- Tänk så har det gått ett år till. Sa Fred och la några knallkort vi kollade på honom och nickade.
- Ja och det blev inte mindre händelse löst än det förra. Skrattade jag och de andra stämde in. När klockan slog tolv gick jag och Mioni och packade. Hon hade berättat för de andra att hon skulle bo hos mig i sommar på grund av det som hänt hemma, de hade förstått.
- Cara vad behöver jag ha med mig? Jag såg på min vän som stod i dörr öppningen.
- Inget särskilt. Ta med dig det du vill ha med dig. Vi får säkert plats med allt i mitt rum på något sätt. Hon nickade och gick för att packa. Jag tog fram min koffert och la ner kläderna, böckerna, sen vände jag mig mot fotografierna.
- Nej de kan lika väl vara kvar här. Sa jag till mig själv och slängde i de sista grejorna i kofferten innan jag stängde och gick till sängs.

 

På morgonen vaknade jag av en blandad känsla mellan lycka och sorg. Jag gick och släppte ut Merlin.
- Jag åker hem till Severus idag, så du kan komma dit när du vill. Han hoade till svar och flög sedan ut genom fönstret. Sen vände jag mig om till Kira
- Du får resa med mig. Jag plockade upp hennes bur och hon nickade. Sedan tog jag min koffert och steg ut ur rummet. Det skulle kännas konstigt att inte vakna här i morgon. Jag låste efter mig och gick ner till sällskapsrummet där de andra väntade.
- När fick du en orm? Ron såg ogillande på den och jag skrattade lite. Han hade väll fått nog av dem.
- I julas, hon heter Kira. Förklarade jag Harry hälsade på henne och hon såg förvånad ut och såg på mig, jag skakade lätt på huvudet och hon svarade men sa inget om mig. Vi gick ner tillsammans till entréhallen. De andra eleverna stod där och väntade på vagnarna.
- Ja jag antar att det är dags och säga hejdå. Sa jag till Harry och Weasley familjen. De nickade och vi såg lite nerstämda ut.
- Men se inte så ledsna ut nu. Vi syns snart. Sa Fred och gav oss varsin kram. De andra följde hans exempel och det blev ett stort kramkalas.
- Ni är välkomna hem till mig i sommar. Sa Ron och log, vi nickade.
- Vi ska försöka. Sa Hermione glatt, de nickade och gick sedan till sina vagnar. Plötsligt ryckte någon tag i oss bakifrån, vi vände oss om och såg Draco, Blaise och Simon.
- Vi ville bara säga hejdå. Sa Simon och log mot oss.
- Vad trevligt. Sa jag och log tillbaka innan jag gav honom en kram, han var först lite förvånad och besvarade den sen. Sen gav jag de andra två varsin kram och lika så gjorde Mioni.
- Vi måste ses i sommar! Ni får komma hem till oss. Sa jag och de log, Severus kommer bli irriterad på mig som bjuder hem en massa människor. Jag log lite.
- Ja och så får ni komma hem till mig med. Sa Draco han log och vi nickade sen såg vi efter dem när de hoppade på sin vagn. Tillslut var det bara vi två kvar i hallen. Severus kom upp från fängelsehålorna och log.
- Ja det verkar som det är dags att åka?
- Ja det är det. Svarade jag.
- Jag minns somrarna då jag hade lugn och ro. Mumlade han, Mioni såg lite orolig ut först, hon har fortfarande stor respekt för Snape, men jag skrattade bara. Jag visste att Severus gillade sällskapet. Jag log mot dem båda och transfererade oss där ifrån.

 

- Så det var mitt andra år. Det var mycket som hände det året och jag vet inte hur vi klarade av allt. Jag minns hur många frågor som snurrade i mitt huvud, jag minns hur glad jag blev när jag fick Simon och Salazar som vän och hur oroad jag blev när jag fick reda på att någon försökte döda mig. Det är så många år sedan nu. Nån dag när jag orkar med er ska jag fortsätta med mitt tredje år, nu är jag uttråkad så jag ska gå och skälla lite på husalferna.

 

*Kash*


Kommentarer
Postat av: Ida

Grym design du har på din sida. Har du gjort den själv? Riktigt snyggt i alla fall!

2011-07-13 @ 03:11:15
URL: http://djurförsäkring.net

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0