Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 21

 

- Åter sitter vi här, jag, Severus och så du, och jag är grymt uttråkad så tryck på knappen innan jag ångrar mig och gör något annat.

 

Killen tvekade och jag rykte tag i honom.
-Därför att? Jag borrade in mina svarta ögon i hans och han försökte komma loss, men jag släppte inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder min blick bort från pojken för att kolla in i Albus blåa ögon, de är medlidande men bestämde. Jag släpper pojken och han backar några steg, men stöter ihop med Salazar. Jack ser sig panikartat runt i rummet. Vi väntar på ett svar.
- Jag fick betalt, och jag tänkte varför inte. Och dessutom är hon en snobb. Sa han och blängde på flickan i sängen. Att jag inte exploderade är ett under. Jack såg sig runt i rummet och såg både min och Salazars mordiska blickar, han försökte söka tröst hos Dumbledore, men även han såg kall ut.

- Det här är mycket allvarligt Mr. Howeerd! Vem var det som betalade dig? Albus väntade på ett svar och, pojken skruvade på sig, och fingrade på kappan.
- Jag vet inte, jag mötte honom i Diagongränden, han gav mig pengarna och berättade vad jag skulle göra. Jag trodde inte hon skulle bli sjuk, jag trodde bara han ville att hon skulle försvinna och börja om nån annan stans. Sa han och kollade ner på sina skor.
- Hur dum får man vara? Muttrade Salazar. Jag ryckte på axlarna och stirrade sedan på Jack.
- Jag tror det blir bäst om vi tar resten på mitt kontor Mr. Howeerd innan de här två herrarna bokstavligt sliter dig i stycken. Sa Albus hon försvann ut ur sjukhusflygeln med Jack. Vad som händer med honom bryr jag mig inte de minsta om, för mig kan han ruttna i en håla för all evighet!
- Ja de var inte mycket till hjälp. Sa Slytherin, jag kollade på honom. Jag hade bott på skolan nästan hela mitt liv, men aldrig pratat med honom.
- Nej vi vet inte mer än vad vi gjorde första gången någon försökte döda henne. Svarade jag honom och satte mig ner på en stol jämte sängen, grundaren följde mitt exempel. Jag såg på Cara där hon låg i sängen, vit som ett spöke. Det är skrämmande hon som alltid brukar vara full av liv och skratt. Hade jag mött henne någon stans hade jag aldrig trott att hennes far var mörkrets herre. hon är för olik honom, fast å andra sidan kan hon bli lika grym som honom i vissa stunder.
- Hon är olik honom. Sa Salazar, och jag visste vem hon menade.
- Ja jag tänkte precis på det, men hon kan bli lika grym som honom om inte värre. Jag är verkligen glad att jag står på samma sida som henne.
- Ja, hon är en fantastik häxa. Han log mot henne, även om hon inte kunde se det. Plötsligt för dörren upp med en smäll, och in kom en lång smal man, med långt kritvitt hår och en svart blå kappa. Jag mötte mannens blick och såg direkt Caras blåa ögon, jag ryggade nästan tillbaka lite, jag trodde att hon var den enda i världen som hade såna, men med tanke på vem mannen var så är det kanske inte så konstigt. Salazar såg undrande på mannen och jag bestämde mig för att presentera honom.
- Salazar, det här är Merlin, Caras morfar. De båda männen mötte varandras blickar och såg respektfullt på varandra, innan Merlin satte sig ner.
- Vad hände? Han såg oroligt på sitt barnbarn och vi berättade kort vad som hänt. Han nickade och tog sedan hennes hand och mumlade några konstiga ord. Cara började få tillbaka sin färg, och slog tillslut upp sina ögon. Vi drog en lättnad suck.

 

- här ifrån kan jag berätta igen Severus. Men tack för hjälpen. Och du hade inte behövt oroa dig så mycket. Jag är en Riddle och jag klarar mig alltid.
- En dag kommer de där orden bli din död. Skrattade Severus.

 

- Jag slog upp ögonen och tog mig för huvudet. Aj en bula. Och vart är jag nu då? Högt i tak, stora fönster, mjuka sängar med vita laken, sjukhusflygeln. Men hur kom jag hit? Jag vänder mig till vänster och ser Severus oroliga blick. Självklart, han måste ha hittat mig på nått sätt, och bredvid honom sitter Salazar, han ser nästan lika orolig ut. Undra vad dem andra skulle säga om de såg honom? Jag satta mig upp och tryckte deras händer, innan jag vände mig till höger där, morfar satt.
- Morfar. Sa jag glatt och slängde mig runt hans hals. Han blev lite överraskad men besvarade kramen.
- Men vad gör du här? de där två oroliga gubbarna kunde jag vänta mig men du? Jag log lite åt mina två beskyddare på andra sidan och de log.
- Två gubbar hörde du det?  Sa Salazar och såg arg ut.
- Ja jag hörde. Fast Salazar du är egentligen över tusen år, och samma med herrn där borta, så är det någon som ska bli förolämpad är de jag. Skrattade Severus, men jag bara skakade på huvudet och vände mig mot morfar.
- Jo när mitt enda barnbarn blir kidnappat och nästan fryser till döds, ansåg jag mig att ha rätt att besöka dig. Sa han och slog sitt finger mot min näsa, precis som man gör med ett litet barn, men jag hade faktiskt inte något i mot det.
- Jag tror att du har rätt att besöka mig i såna här fall. Sa jag och log sen la jag trött huvudet mot kudden, det hade varit en lång natt.
- Cara vad hände egentligen? Jag vände mig mot Salazar som såg frågande ut.
- Jag vet faktiskt inte, jag var på väg från Snape för att äta, men när jag kom till entréhallen slog någon ner mig bakifrån, och när jag vaknade var jag i den där kalla grottan bakbunden. Jag fick loss repen och försökte transferera mig där ifrån men kunde inte. Efter det blev allt svart. Sa jag och skakade på huvudet.
- Vi hittade dig i sista stunden. Sa Severus och la sin hand oroligt på min arm, och jag log mot honom för att vissa att jag mådde bra.
- Vem  var det som gjorde det? frågade jag och det berättade hela historian om Jack, jag bara skakade på huvudet och suckade.
- Jag börjar bli riktigt trött på det här! åter slogs dörren upp och in rusande kom Mioni, Blaise, Simon och Draco, men de stannade ganska snart och kollade undrande på människorna runt min säng.
- Cara vart hittar du allt folk? Sa Simon förvånat, jag skrattade lite åt dem.
- Ja du vet lite här lite där. Men kom och sätt er så ska jag presentera er. De såg lite tveksamma ut först, men ryckte sen på axlarna och satte sig hos oss.
- Det här är Salazar, men de vet ni nog. Sa jag och pekade på grundarna, de nickade lite nervöst eftersom han inte var känd för att vara snäll.
- De är ingen fara, om ni är Caras vänner så är ni mina vänner. Sa han och sträckte fram handen. Han var lite tveksam till Mioni eftersom hon är mugglare, men jag gav honom en blick och han ryckte på axlarna och skakade sedan hennes hand. Jag log mot dem.
- Och det här är Merlin, min morfar. Sa jag glatt och de såg skockat på mannen, de väntade sig inte att träffa en levande legend här. De skakade försiktigt hans hand.
- Dina vänner är väldigt tystlåtna. Skrattade morfar.
- Vanligt vis inte, så ni måste slängt nån förtrollning över dem. Sa jag och skrattade lite. Jag såg på mina vänner och familj runt mig och log, den ända som saknas nu är pappa.

 

-Vi hoppar fram lite tills jag blir frisk igen. De händer nämligen inte så mycket. De andra eleverna kommer tillbaka och tror först att jag blivit överfallen, men när jag inte har det utan bara är borta flera veckor börjar folk spekulera istället över vad som är fel. Människor alltså. Sen så får jag så klart en massa läxor. Och jag fick till och med ett krya på dig kort från Lockman, Hermione satta eld på det. när jag kommer ut har de inte hänt så mycket. Vi är i Gryffindortornet

 

- Harry har du inte slängt den där dagboken än? Frågade Ron, efter att Harry för typ femtioelfte gången bläddrade i den.
- Nej, jag kan inte jag är helt säker på att det är något speciellt med den. Svarade han
- Men vad? Den är tom! Vi har slängt en massa trollformler över den och inget har hänt. Glöm den bara! Sa Mioni.
- Det är synd att det inte står något i den. Sa jag och de såg frågande på mig som om de ville att jag skulle fortsätta.
- Ja vakna lite nu. Tom gick på skolan för 50 år sedan när kammaren öppnades och han fick en belöning för särskilda insatser på skolan…
- Tänk om han fångade Slytherins arvtagare! Fyllde Mioni i och jag nickade.
- Nu är det bara ett problem, han skrev aldrig i den, inte ens om den där eleven som blev relegerad. Men det är synd för annars hade han kanske kunnat berätta vart kammaren ligger, hur man öppnar den och hur man dödar varelsen i kammaren. Sa Harry och de andra nickade. Jag kollade in i elden, pappa skrev nog inte i den av en anledning. Antagligen för att man inte brukar skriva.

Kära dagbok, idag upptäckte jag att jag är Slytherins arvtagare, jag var i kammaren och snackade med Basilisken, vi hade jätte kul.

Ne jag tror inte pappa skulle skriva så ens om han faktiskt hade använt den.

- Kan vi inte gå och kolla på det där priset han fick? Hörde jag Harry fråga, Ron mumlade något men vi reste oss och gick mot troférummet. Väl där inne hittade vi hans sköld, men de stod inget om varför han fått priset.
- Och tur är väll det, för då hade den varit ännu större och jag hade väll varit kvar här inne. Klagade Ron.
- Va lite mer positiv Ron. Sa jag och log mot honom, han kunde faktiskt inte åta bli och le tillbaka.
- Kolla här, han har fått fler utmärkelser. Här är en medalj och han var tydligen förste ordningsman. Sa Mioni.
- Han låter som Percy! Han var säkert bäst i alla ämnen med! Mumlade ron surt, jaha så länge varade positiviteten.
- Du får det och låta som om de vore något dåligt! Sa Mioni sårat.
- Jag hade velat prata med den där Riddle. Sa Harry, och jag granskade honom, de vill du nog inte om du får reda på vem han är. Vad ska jag säga om de får reda på vem Tom är? vi får lösa det där sen.
- Bäst att vi går tillbaka. Sa jag och såg på mina vänner.
- Sen när blev du rädd att bryta reglerna? Sa Ron och fnissade lite.
- Det är jag inte, men jag är väldigt trött. Jag mår nog fortfarande inte helt bra. Sa jag och gäspade, mina vänner nickade förstående och vi styrde våra steg tillbaka mot tornet och våra sängar. Jag kom in på rummet släppte ut Merlin och somnade bums.

 

Jag vaknade av att de knackade på dörren.
- Kom in. Ropade jag samtidigt som jag steg upp och valde kläder. Ett par jeans och ett rosa linne till, och i stället för att ha en fläta blev det två tofsar sen slängde jag på mig kappan. Hermione som kom in genom dörren kollade undrande på mig men log sen.
- Ja det är ju inte riktigt vad du brukar ha, men jag gillar det. jag kollade i spegel, drog sen på mig mina svarta stövlar med klack och gick ner med henne mot matsalen.
- Det är positivt att de inte hänt några fler överfall. Sa min bästa vän glatt.
- Jag, fast Lockman säger att det beror på att de bara var en tidsfråga innan han skulle ta dem. Han är en sån idiot. Sa jag och vi skrattade.  Vi stannade vid ingången till stora salen och kollade på varandra.
- Har vi verkligen kommit rätt? Sa jag och såg på vad som brukade vara stora salen men nu såg ut som ett gigantiskt rött och rosa slott. Vi såg på väggarna som var täckta med rosa blommor, och på hjärtana som kom ”snöande” från taket. Vi gick fram till killarna som såg ut att få upp maten igen.
- Vi behöver väll knappast fråga vems ide de var. Sa Mioni och vi såg på vår försvar mot svartkonst lärare som bar matchande kläder till rummets färger. Han ställde sig upp och inväntade tystnad. Jag såg på de andra lärarna, McGonagall såg ut som hon vill smyga iväg, Severus som om han vill mörda Lockman, Dumbledore ville nog helst bara ställa sig upp och ursäkta allt ihop. I salen blev det tyst, tjejerna såg drömmande på vår lärare och killarna som om de ville spy på honom.
- Glad alla hjärtans dag. Jag vill tacka alla som har skickat mig kort. Och jag tog mig friheten att ordna denna  överraskning för att muntra upp er. Och inte nog med det. sa han och klappade händerna, vi kollade oroligt på varandra. En dörr öppnades och in kom det ett dussin dvärgar iklädda vingar och harpa, och de såg inte direkt glada ut.
- Mina kära vänner där, kommer dela ut kort hela dagen till alla elever. Och så en sak till, jag är säker på att mina kära kollegor kommer hjälpa mig att sprida glädjen. Snape kan säkert lära er hur man gör kärleksdrycker och Flitwick kan säkert undervisa er i kärleksförtrollningar, vilket jag vet att han är en mästare på. Lockman sken som en sol medans de andra lärarna såg ut att vilja försvinna på fläcken.
- Jag tror inte de är någon bra idé att be Snape att undervisa i hur man gör kärleksdrycker. Sa Ron
- Nej jag tror han skulle förgifta den personen. Sa Harry o vi skrattade lite. Vi reste oss upp och gick ut genom dörren
- miss Riddle. Jag tvärstannade och vände mig om och såg en dvärg. Jag kollade mystiskt på kortet han hade i handen. Jag tog det innan han började sjunga.
- Ge tillbaka det! Det är faktiskt meningen att jag ska sjunga det! sa han surt.
- Du skulle bara våga. Sa jag och viftade med staven mot honom. Sen vände jag mig om och gick. Jag öppnade kortet och läste

 

Två gånger har du lyckats undkomma mig och ditt öde. Ska vi säga tredje gången gillt? Nån gång måste du ge upp andan och somna in.

 

Din trogne tjänare

 

Jag vände mig om för att fråga dvärgen vem som hade gett honom kortet men han var borta. Hermione tog kortet och läste.
- Du måste berätta för någon. Sa hon förskräckt.
- ja men inte nu. Och jag börjar bli trött på den här idioten. När jag får tag på honom eller henne är personen död. Sa jag argt, Mioni la en arm runt mina axlar och sa.
- Du får nog ställa dig i kö. Först tror jag Severus, Salazar, din morfar och din pappa om han kommer tillbaka innan dess vill ”prata” med den personen. Hon skrattade lite och jag stämde in. Hela dagen störde dvärgarna oss, kom in på lektionerna och lärarna var inte direkt glada. på eftermiddagen kom en av dvärgarna i kapp Harry.
- Mr. Potter jag har en hälsning till er. Vi stannade och kollade på dvärgen.
- Inte här. sa Harry väste han o försökte smita, men dvärgen tänkte inte ge sig, han tog tag i Harrys väska som gick sönder. Alla sakerna föll ur och bläckflaskan som gick sönder gjorde att alla böcker blev täckta med bläck. Harry försökte samla ihop sina saker och Ron hjälpte honom, från ingen stans kom Draco.
- Vad håller ni på med då? Han kollade på de två figurerna som kravlade runt och samlade ihop saker på marken. Nu kom även Percy och undrade vad som stod på. Harry försökte fly men dvärgen stoppade honom genom att slänga sig runt benen på honom. Jag skrattade lite och så gjorde även andra runt oss, sen började dvärgen sjunga

 

Hans ögon är gröna som grodor på burk,
 hans hår mörkt som kol, ja, svartare värre.
 O, vore han min, för han är ju så fin,
Min hjälpte som slog Mörkrets herre.

 

Nu bröt skrattet ut på riktigt. Harry försökte resa sig upp och jag gav honom en hand. Percy skingrade eleverna och påminde dem att de var sena, vilket gjorde att de flesta rusade iväg.
- Du med Malfoy. Sa han och kollade strängt på honom. Men Draco gick inte utan plockade istället upp dagboken som låg kvar på golvet.
- Undra vad Potter har skrivit i den här? sa han och log retsamt samtidigt som han visade den för Blaise och Simon som hade kommit fram. De få som var kvar lyssnade ivrigt. Jag sneglade åt Ginnys håll och såg att hon såg med en skräckslagen min på boken. Varför är hon rädd för den, om inte, om inte de var hon som slängde den på golvet. Kan det vara hon som…
- Lämna tillbaka den, Malfoy. Röt Percy, de var till och så med att jag nästan ryckte till. Vi får tänka senare.
- Visst, så fort jag har kollat i den. Sa han roat och viftade med den framför Harry. Percy tog åter till ord
- Som prefekt beordrar…
Jag visste att han inte skulle kunna göra något och, jag såg att Harry hade dragit sin stav, så jag tog boken från Draco som kollade förvånat på mig. Jag ryckte på axlarna.
- Här Harry. Lägg undan staven nu! Sa jag och gav honom boken. Han log tacksamt tillbaka. Jag la handen på Dracos axlar och såg in i hans ögon och sa sedan.
- Vissa saker rör man inte Draco. Han såg undrande på mig och så gjorde de andra eleverna. De var nu allmänt känt att jag umgicks med Slytherinarna men ingen trodde att jag vågade säga i mot dem. Jag viskade sedan till honom
- Jag förklarar mer senare ok? Han nickade och jag log, mina ”onda” vänner vände sig om och började gå från platsen, när de gick förbi Ginny sa Blaise
- Jag tror inte Potter gillade din hälsning. De skrattade och jag skakade på huvudet, Ginny slog händerna för ansiktet och sprang in i ett tomt klassrum. Ron drog sin stav och riktade den mot den blonda. Jag ställde mig i vägen och skakade på huvudet. Harry drog iväg Ron och Hermione följde efter dem mot vår lektion. Hon kollade på mig och jag skakade på huvudet och sneglade mot dörren dit Ginny hade gått, Mioni nickade och sprang efter killarna. Jag gick försiktigt in till rummet där Ginny gömde sig. Hon satt gråtande i fönstret och jag fick gå slalom mellan alla bänkar för att komma fram till henne.
- Ginny är du ok? Sa jag och slog mig ner jämte henne.
- O det är du. Sa hon och log faktiskt lite.
- Det som hände där ute är ingen fara, Harry är inte arg på dig, och Blaise ja han är som han är. Sa jag och skrattade lite.
- Men alla kommer reta mig så för det. sa hon och snyftade lite, jag skakade på huvudet.
- De kommer snart att ha glömt det och om du inte bryr dig om det kommer de snart att tycka att det är tråkigt. Dessutom så kommer de säkert hända något annat som folk tycker är mer spännande. Svarade jag och ryckte på axlarna.
- Något som rör dig? Frågade Ginny undrande, jag såg förvånat på henne.
- Och vad menar fröken med det?
- Det händer ju alltid något med dig. Sa hon och skrattade och jag ryckte åter på axlarna. Jag kunde ju knappast förneka det, jag reste mig upp och drog med Ginny ut ur klassrummet, sen följde jag henne till sin lektion och sa hejdå till henne.  Sen gick jag till tornet och satte mig framför brasan och gjorde läxor. Jag tyckte inte det var nån mening att gå på den sista lektionen. Kvällen smög sig fram, vi satt allihop framför brasan, Fred och George retade Harry för sången, men Ginny tog i alla fall inte åt sig och jag log mot henne. Harry försvann irriterat upp till sitt rum, och efter en stund följde vi hans exempel och gick och la oss.

 

Jag vaknade av ett dovt mullrande, åska. Jag satte mig upp och log. Det kommer bli en underbar lördag. Jag drog på mig en svart, vit randig klänning och gick ner till sällskapsrummet där mina kompisar befann sig. De satt djupt koncentrerade och pratade lågmält, jag smög mig upp bakom dem och sa sedan
- Vad håller ni på med för fuffens. Jag har nog aldrig sätt dem hoppa så högt upp i luften
- Skräms inte sådär Cara! Sa Ron lite argt.
- Förlåt då. Sa jag och försökte dölja ett leende när jag slängde mig i en fåtölj.
- Harry kom på hur dagboken funkade, och han skulle precis berätta för oss vem som öppnade kammaren. Sa Mioni intresserat. Knappats att pappa sa till Harry att han öppnade kammaren. Jag såg undrande på Harry.
- Det var Hagrid! Han öppnade kammaren för 50 år sedan.  Vi kollade förvånat på honom. Hur fick pappa det att se ut som att Hagrid hade öppnat kammaren?
- Hagrid. Sa Mioni tveksamt.
- Visst han gillar konstiga och läskiga djur, men Hagrid? Sa Ron undrande.
- De kan ju fått faste fel person! Kanske var det ett annat monster som angrepp folk. Sa Hermione försiktigt
- Hur många monster tror du det finns som dödar folk på den här skolan, Hermione? Sa Ron irriterat
- Vi vet att Hagrid blev avstängd och bortvisad från skolan, vi visste inte bara varför. Och eftersom Riddle fick sin belöning måste attackerna ha slutat efter att de tog Hagrid.
- Förresten vem bad den där Riddle skvallra på Hagrid? Frågade Ron
- Men Ron, monstret dödade en elev. Vad skulle han göra, strunta i det? protesterade Mioni. Jag granskade mina vänner. Om de bara visste hur långt bort från sanningen de är. De satt tysta en stund, sen såg de frågande på mig. Jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag svara?

- Jo det är så här att min pappa är Voldemort, alltså samma person som Tom Riddle. Han öppnade kammaren när han gick på skolan, släppte ut basilisken. Sen lät han Hagrid ta smällen när nån blev dödad eftersom han själv inte ville åka fast, och nu tror jag att de är Ginny som öppnar kammaren med hjälp av pappa, genom dagboken. Ne jag tror inte det är något vidare bra svar.
- Ska vi fråga Hagrid om allt ihop? Vi vände oss mot Harry som hade ställt frågan.
- Jo men de blir nog ett kul besök. Hej Hagrid har du släppt ut ett hårigt och livsfarligt monster i slottet på sistone? Sa Ron lite ironiskt, vi andra nickade och vände oss åter mot elden. Utanför hördes åskan igen.

 

Jag hoppar fram några veckor, till påsklovet. Det händer inget på veckorna nämligen. Inga nya överfall, inte på fyra månader så vi har inte pratat med Hagrid. Eleverna är inte lika misstänksamma mot Harry. Mandragororna är snart klara. När vi börjar igen sitter vi åter i tornet och ska välja ämnen till nästa år.

- Kan vi inte få sluta med trolldryckskonst? Klagade Ron och sköt ifrån sig sitt papper.
- De kan vi inte. Sa Mioni och kollade på sitt papper.
- Vi vet! Och jag lovar hade de varit valbart, hade Snape inte haft en elev kvar! Med undantag dig Cara som faktiskt verkar gilla ämnet, o så du då Mioni som vill läsa vartenda ämne. Sa Ron och skrattade lite
- Men om vi hade kunnat hoppa ämnen skulle jag hoppa av försvar mot svart konst. Svarade Harry dystert.
- Men det är ju ett jätte viktigt ämne. Hermione lät chockad.
- Inte när vi har Lockman. Jag har inte lärt mig någonting alls under året. Svarade jag henne och skakade på huvudet.
- Där har du fel Cara. Vi lärde oss att aldrig, jag menar aldrig ska släppa lös pixi-gnomer. Svarade Ron och flinade och vi började skratta.
- Ne men seriöst. Vilka ämnen ska vi välja? Sa Ron och hämtade sitt papper och började åter blänga på det, som om svaret skulle komma upp då.
- Jag hörde att Neville fåt brev från en massa släktingar som säger vad han ska välja. Och i morse gav Percy oss en föreläsning om vilka ämnen man ska välja. Sa Harry frustrerat.
- Vi bör kanske göra som Dean. Pecka med staven upp och ner på pappret och välja det som staven hamnar på. Föreslog Ron. Mioni kollade skeptiskt på dem innan hon vände sig åt mitt håll.
- Vad ska du välja Cara? Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag funderar på vård och skötsel med magiska djur, runskrift, eftersom morfar kan det. Sen funderar jag på talmagi men jag vet inte.
- Mugglarstudier då? Eller spådomskonst? Frågade Harry som själv funderade på vad han skulle läsa.
- Jag tror inte min pappa hade velat att jag läste mugglarstudier och spådomskonst är lite väl flummigt för min smak. Svarade jag och ryckte på axlarna. Mioni log lite när hon försökte föreställa sig hur jag skulle tala om för pappa att jag läste mugglarstudier, jag slutade läsa hennes tänkar och vände åter blicken mot pappret.
- Vi ska ju läsa spådomskonst kan du inte läsa det med oss? Frågade Ron och log.
- Så jag kan göra era läxor? Svarade jag och skrattade lite, Ron skruvade lite på sig och mumlade.
- Ja ok då. I värsta fall kan jag väll hoppa av. Svarade jag och kryssade i rutan för spådomskonst.
- Förresten hur känns det inför matchen i mon? Sa Ron och kollade på Harry. Jag hörde dem knappt utan slöt mina ögon och försökte rensa tankarna. Hur kan Ginny lyckas öppna kammaren. Det har något att göra med pappas dagbok det vet jag, men hon kan väll knappast bara vifta med den framför ingången och så öppnas kammaren. Jag hörde hur nån reste sig, plötsligt hör jag att någon ropar, jag vaknar ur tankarna. Vi springer mot rösten som tillhör Harry. När vi kommer fram till pojkarnas sovsal såg det ut som ett krig hade pågått bland Harrys saker.  Allt var ut rivet ur sina låder, madrassen var upp och ner vänd och låg på golvet alla fickor var vända ut och in.
- Jag hittade det så här, Harry jag vet inte vem som gjort det. förklarade Neville. Vem kan ha gjort något sådant? Sen slog det mig, Ginny! Hon måste ha varit på jakt efter dagboken, frågan är om hon hittade den.
- De har uppenbarligen letat efter något Harry. Saknar du något? Frågade Mioni vänligt? Harry började genast se efter. Plötsligt vände han sig om till oss o sa
- Dagboken är borta! Vi såg chockat på honom. Så Ginny hittade den, bäst och inte säga att hon har tagit den.  Vi gick fram till Harry och började hjälpa honom att fixa ordning allt.
- Men… bara en Gryffindorelev kan ha tagit den, ingen annan kan vårt lösenord. Sa Mioni lite oroligt
- Precis. Svarade Harry och såg sig misstänksamt runt i rummet, men de var bara vi och Neville där. Vi kollade på varandra. Sen reste jag mig och log mot dem.
- Det finns inget vi kan göra nu ändå, så jag går och läger mig. Sova så gott. Sen gick jag ut genom dörren och bort mot mitt rum. Någon tog tag i min hand och jag vände mig om för att möte ett par bruna ögon, Mioni.
- Får jag sova inne hos dig? Frågade hon och log lite.
- Klart du får. Det vet du. Sa jag och öppnade dörren. Jag tände en brasa. Sen tog jag en dusch och när jag kom tillbaka satt Mioni med en kopp varmchoklad framför brasan. Jag kollade misstänksamt på den andra koppen som stod där. Jag hade inte druckit choklad sen min födelsedag. Jag slog mig ner mitt i mot henne.
- Du måste ju börja dricka choklad nån gång. Du kan inte sluta bara för att du är rädd för att någon kan ha förgiftat den. Sa hon och log förstående mot mig, jag tog koppen i handen och kollade ner på den bruna drycken.
- Nej, jag vet. Men jag är bara orolig. Men lika bra o ta tjuren vid hornen, skål! Sa jag och förde koppen mot munnen. Jag hade glömt hur gott choklad var, jag ställde ner koppen på bordet bredvid. Jag log och slöt ögonen.

 

Jag måste ha somnat i fåtöljen, för när Mioni väckte mig var det ljust ute.
- Hur lyckas du sova i en fåtölj hela natten? Jag försökte väcka dig igår men du vägrade vakna. Sa hon och skrattade, jag bara ryckte på axlarna. Det verkar vara en vana som jag börjat med. Jag gick fram till fönstret och släppte ut Merlin. Värmen slog mot mig jag trollade fram frukost till mig och Mioni eftersom vi inte orkade äta i stora salen. Sen vänder vi oss mot garderoben, nu ska vi se. Vad ska vi ha på oss idag? Vi tar ett par svarta jeans, ett svart linne och en gul midjetröja och så klart ett par svarta stövlar. Sen flätar vi håret i två flätor. När jag är klar vänder jag mig mot Mioni.
- Ska vi gå? Jag ler mot henne och hon nickar. På väg ner mot quidditchplanen han vi ikapp killarna i trappan.
- God morgon. Sa Ron glatt, men Harry hade stannat.
- Döda den här gången. Låt mig sarga, låt mig smaka blod.
Basilisken den är lös igen. Men hur tar den sig runt? Den kan ju knappast krypa runt i korridorerna.
- Rösten. Jag hörde den precis. Gjorde inte ni? Vi skakade på huvudet, även jag trotts att jag hade hört den.
- Jag kom precis på en sak. Sa Mioni och vände sig om och började springa upp för trapporna igen.
- Vart ska du? Ropade jag och hon vände sig om och log.
- Till biblioteket. Sen var hon borta. Jag log, Hermione har äntligen förstått att det är en orm som är monstret i kammaren.
- Vad är det hon har förstått? Sa Harry förvånat och såg sig om kring och letade efter ägaren till rösten.
- Jag vet inte jag fattar verkligen ingenting. Och vad ska hon göra i biblioteket? Ron såg undrande på mig, och jag log samtidigt som jag svarade.
- Därför att det är mitt och Mionis sätt och göra saker. När vi vill få reda på något går vi till biblioteket och slår upp det i någon bok. Vi började gå ner mot planen, eftersom klockan började närma sig elva. Vi önskade vår vän lycka till och gick mot resten av Gryffindorarna. Det var en underbar varm dag, jag och Ron log mot varandra.
- Jag tror vi kommer vinna pokalen i år. Sa han glatt, jag nickade glatt mot honom, samtidigt som lagen kom in på planen. Hooch skulle just släppa lös bollarna när McGonagall kom in rusande på planen.
- Vad gör hon här? hörde jag Ginny bakom mig, vi såg oförstående på varandra. Vår föreståndarinna tog fram en mikrofon och sa sedan.

- Den här matchen är inställd. Ett sorl av missnöje utbröt bland publiken, men hon tog ingen notis vid detta utan fortsatte.
- Alla elever ska genast återvända till era sällskapsrum där era föreståndare kommer ge er ytterligare information. Skynda er iväg nu. Sen vinkade hon till sig Harry. Jag mötte Rons blick och vi skyndade oss ner till vår väns sida. Vi väntade oss nästan att professorn skulle protestera men hon bara nickade och förde oss till sjukhusflygeln. Vi såg undrande på henne.
- Det har skett ett nytt dubbel överfall. Vi såg oroligt på varandra. Inte tror de att det är vi som ligger bakom det? McGonagall fortsatte
- En femte års elev och…

 

- Ne nu har jag suttit här länge nog. Vem det var får ni reda på nästa gång. Och vi börjar faktiskt närma oss slutet på berättelsen. Men nu ska jag ut och roa mig.

 

*Kash*


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0