Voldemorts dotter lr sanningen bakom hp 2 del 22

- Tänk vad vänlig jag är som sätter mig här idag med. Men jag har faktiskt inget bättre för mig idag. Har ingen o tortera, barnen är sin hos farmor o farfar, och nu när jag är gravid i 6 månaden är jag inte riktigt på humör för vissa saker. Men berätta kan jag alltid göra. Så tryck på knappen!

 

Vi väntade på att McGonagall skulle fortsätta, men i stället puttade hon upp dörren och vi såg vem det andra offret var, Hermione. Vi såg ledsamt på varandra och gick sedan fram till vår vän. Det såg så konstigt ut, hon bara låg där helt stel med öppna ögon. Killarna tog mina händer och jag kramade dem tillbaka.
- Vi hittade henne vid biblioteket. Kan nån av er förklara den här? frågade föreståndarinnan och höll upp en liten rund spegel. Hon måste ha haft den för att kolla runt hörnet efter ormen. Vilken tur att hon inte dog! Men jag gjorde lika dant som mina vänner, skakade på huvudet.
- Jag följer med er tillbaka till Gryffindortornet, jag måste informera de andra eleverna. Professorn suckade och såg väldigt trött. Vi gick till tornet under tystnad. Killarna hade fortfarande inte släppt mina händer och jag tänkte att de lika väl kunde hålla i dem. Hur kunde Ginny? Varför Mioni? Om inte, om inte hon vet vad hon gör. Jag är inte helt säker på att man kan kontrollera en person på det sättet, genom en dagbok men de är nog inte omöjligt. Vi kom fram till porträtthålet och klev in, de andra eleverna såg undrande på oss, vi slog ner blicken och satte oss på trappan. McGonagall tog fram ett pergament och började läsa
- Från och med nu ska alla elever befinna sig i sina elevhem senast klockan 6 på kvällen. Och ingen får lämna sovsalen efter det! En lärare kommer följa er överallt, ingen får gå på toaletterna utan att en lärare följer er. Alla quidditchmatcher och träningar är inställda tills vidare. Och alla kvällsaktiviteter är inställda. Hon såg ledsamt på oss innan hon fortsatte.
- Jag behöver väll knappast berätta att jag sällan har varit så här bekymrad.  Och om den som ligger bakom överfallen inte blir fast, kommer skolan troligtvis få stängas. Alla som vet något om saken träd fram och berätta det. Nu önskar jag er god natt. Sen klev hon ut ur porträtthålet och försvann. Eleverna började genast prata i mun på varandra och ett sorl bröt ut. Plötsligt tog Lee till orda
- Det var den andra eleven från Gryffindor om vi inte räknar nick då, en från Ravenclaw och en från Hufflepuff. Lärarna måste ju ha lagt märke till att ingen från Slytherin har drabbats! Det är ju deras arvtagare, deras monster, så varför slänger de bara inte ut alla Slytherin elever. Vrålade han och flera nickade instämmande. Men nu ställde jag mig upp och tog jag till orda.
- Det skulle inte vara någon bra ide. Och börja inte med det där att jag älskar Slytherin. Nej i det här fallet är risken stor att om vi slänger ut Slytherin eleverna så kanske överfallen slutar, men när de kommer tillbaka kan de mycket väl börja igen. Vi måste helt enkelt ta fast arvtagaren när han eller hon är på skolan! Förklarade jag enkelt och flera viskade nickade den här gången med, fast mera motvilligt.
- Men Cara om du nu är så bra vän med dem och professor Snape, kan du inte bara be dem sluta? Frågade Wood och skrattade lite, jag gav dem lite trötta blickar.
- Jo men självklart. Hej skulle inte ni kunna sluta förstelna folk! Tack så mycket. Nej jag tror inte det skulle funka. Dessutom är det inte någon av mina vänner som är arvtagaren. Förklarade jag.
- Och hur vet du det? jag lovar att det är det där kräket Malfoy. Protesterade Fred och jag suckade.
- Ja för de skulle säkert förstelna Hermione, deras egna kompis? Den andra hade precis fått nyheten om Mioni och de förstod hur orimligt det lät. Eftersom de var fullt uppmärksamma på att försöka lista ut vem arvtagaren var, gick jag tillbaka till mina vänner.
- Vi smyger dit i kväll. Viskade Harry och Ron log skeptiskt. Jag såg på dem båda
- Harry, McGonagall sa att vi var tvungna att vara i tornet när vi inte har lektioner! Sa Ron och lutade sig mot väggen för att släppa förbi lite folk som ville upp och sova.
- Vi tar fram pappas mantel. Sa Harry med dämpad röst och kollade på sin vän mitt i mot och sedan på mig.
- Jag följer med! Försök inte stoppa mig, Mioni är min bästa kompis! Harry gick och hämtade sin mantel och vi satte oss i mitt rum och väntade på att tiden skulle gå. Jag hade så lust att berätta för dem om Ginny, men jag tror inte de skulle tro mig, och det finns bitar i berättelsen som jag inte vill att de ska veta, så som att Voldemort är min pappa! Vi ryckte till när klockan slog sina 12 slag.
- Lika bra att gå. Sa jag och vi reste oss upp, smög ner för trappan och slängde manteln runt oss. Vi gick genom korridoren under tystnad. Det var fler lärare, prefekter, och spöken i korridoren än någon sin. Jag var förvånad över att vi inte blev upptäckta. Särskilt när Ron slog i en röstning. Men på något sätt lyckades vi komma ut ur slottet. Jag kollade upp och såg att stjärnorna lös och jag log. De andra två såg frågande på mig men jag bara ryckte på axlarna. Först när vi stod framför dörren till Hagrids stuga tog vi av manteln. När halvjätten öppnade dörren höll han i ett armborst, vi såg oroligt på honom och han sänkte det, innan han sa
- Vad gör ni här? men han släppte ändå in oss i stugan, Fang hoppade nästan på mig.
- Hej gubben. Viskade jag och klappade honom på huvudet.
- Vad ska du med det där till? Ron såg skeptiskt på armborstet och Hagrid ryckte till
- Ingenting… jag väntade mig… är strunt samma. Te? Vi nickade men Hagrid verkade vara långt borta. Han verkade inte ha en aning om vad han gjorde.  När han tillslut hällde upp ”te” var det bara varmt vatten. Han såg sig hela tiden oroligt över axeln, och till o med Fang verkade nervös
- Hagrid mår du bra? Frågade jag honom och synade den stora mannen. Han nickade lite och började plocka fram en kaka.
- Har du hört om Hermione? Frågade Ron nedstämt, och vi allihop såg lite ledsamma ut.
- Ja det har jag. Fruktansvärt. Mumlade han till svar. Vi avbröts av en knackning, och Fang började skälla. Vi såg på varandra och slängde sedan manteln runt oss och ställde oss i ett hörn. Hagrid grep tag i armborstet och gick försiktigt mot dörren. Utanför stod Dumbledore.
- God afton Hagrid. Sa han allvarligt och steg in i stugan, men han var inte ensam utan bakom honom kom en tjock liten man med grått hår, men konstiga kläder. En randig kostym, mörkröd slips, lila stövlar, en svart mantel och som om det inte vore nog så hade han ett konstigt grönt plommonstop. Jag undrar vad han tänkte när han valde kläder?
- Det är pappas chef. Cornelius Fudge, trolldomsministern.  Viskade Ron. Men vi satte varsin armbåge i honom för att tysta han. Vad gör trolldomsministern här? Hagrid såg ut som ett spöke, och satte sig likblek i en av stolarna.
- Det är en tråkig historia Hagrid. Vi var tvungna att ingripa. 4 attacker på mugglarfödda. Det har gått för långt! Sa ministern korthugget och Hagrid mötte panikartat Albus blick.
- Jag har inte gjort något, de vet du professorn. Dumbledore la en arm på Hagrids axel och riktade sedan sin blick mot mannen framför honom.
- Jag vill tala om för dig, att Hagrid har mitt fulla förtroende! Ministern så plötsligt inte lika säker ut.
 - Albus lyssna nu. Hagrid har sitt förflutna i mot sig. Vi måste vidta försiktighetsåtgärder. Den lille mannen skruvade på sig när rektorn mötte hans blick. Det var en blick som jag aldrig sätt förut. Den var bestämd och det såg nästan ut som om ögonen flammade.
- Trotts det gör du ett misstag. Hagrid har inte överfallit någon och att visa bort honom kommer inte att hjälpa det minsta!
- Försök att se det ur mitt perspektiv. Jag är under hård press och måste göra något. Därför måste jag ta med mig Hagrid och om det visar sig att han är oskyldig kommer han släppas utan tvekan. Men jag måste ta med honom nu, det är min plikt. Cornelius hade plötsligt blivit väldigt intresserad av sin hatt.
- Ta med mig vart? Inte Azkaban? Frågade halvjätten med darrande röst. Men han fick inget svar, för Fudge avbröts av en knackning på dörren. Vi kollade förvånat på varandra. Vem kan komma nu? Rektorn gick och öppnade trädörren. Utanför stod Dracos pappa, Lucius. Han svepte lätt in i stugan med den svarta manteln runt sig, och log kyligt. Det är konstigt att se den här sidan av honom, han är precis som Draco, de växlar sätt hur lätt som helst. Eller så är det bara jag som får folk att göra saker annorlunda.
- vad bra att du är här Fudge. Sa han och log ett kallt leende.
- Ut ur mitt hus! Vrålade Hagrid ursinnigt mot Mr. Malfoy som kyligt mötte hans blick.
- Jag finner inget nöja av att befinna mig i… var det hus du kallade det? Han hån log mot mannen innan han fortsatte
- Nej jag tittade bara in för att jag fick reda på att rektorn var har.
- Och vad vill du mig då? Albus talade artigt men kollade man noga såg man att hans ögon sköt blixtrar, jag förstå nu vad pappa menar med att jag ska se upp för Dumbledore. Lucius log åter ett kallt leende och tog fram en pergament rulle som han gav till Albus.
- Det är en mycket tråkig affär det här. Styrelsemedlemmarna har därför bestämt att det är dags för dig att lämna din plats som rektor. Du kan se att alla medlemmar har skrivit under. Vi tycker att du håller på och tappa greppet! Så många överfall och du har inte lyckats fånga den skyldiga en, i den här takten kommer det inte finnas några mugglare kvar på skolan, och det vore ju en förfärlig tragedi för skolan.  Sa han överlägset.
- Nej men hör här Lucius. Du kan inte avskeda Dumbledore. Det är verkligen det sista vi vill. Protesterade Fudge men Mr. Malfoy vände sig åt hans håll och svarade bestämt den lilla mannen.
- Nej hör här själv Fudge. Uppsägningen av rektorer är styrelsens sake och det vet du! Och eftersom Dumbledore inte har lyckats särskilt bra med att stoppa över fallen så…
- Men Lucius, du måste se klart här. Om inte Dumbledore kan stoppa dem, vem kan då göra det?  Trolldomsministern så nervös ut. Hur lyckades han bli minister?
- Det vet vi inte än. Men eftersom alla tolv har röstat för att… men Lucius blev avbruten för andra gången, men den här gången av Hagrid som for upp rasande ur stolen.
- Och hur många av dem hotade du för att få din vilja igenom, Malfoy? Skrek han av raseri, Malfoy den äldre vände sig lugnt åt den högreste mannens håll och svarade hånfullt.
- Vilket temperament du har.  Jag hoppas du kan hålla det i styr i Azkaban. Dementorerna gillar inte att man skriker åt dem vet du.
- Men ni kan inte ta bort Dumbledore från skolan! Eleverna kommer inte ha en chans! Han skrek så högt att till och med Fang blev rädd och kröp in i ett hörn.
- Hagrid lugna dig. Sa Albus milt och vände sedan sina kalla ögon mot Lucius.
- Om nu styrelsemedlemmarna vill att jag ska lämna skolan, kommer jag givetvis göra så.
- Nej Dumbledore det kan ni inte göra! Protesterade ministern, trotsa att han egentligen inte kunde göra något. Men rektorn tog ingen notis om honom utan såg fortfarande på Lucius och sa sedan med klar tydlig röst, så att ingen av dem kunde gå miste om ett ord.
- Men det ska du veta att jag först kommer på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet. Och dessutom kommer det finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts ska då det. För en sekund riktades de klara blåa ögonen mot oss.
- Beundransvärt. Vi kommer sakna ditt sätt att sköta saker och ting på. Hoppas bara din efterträdare kan förhindra ett dödsfall. Sa den blonde manen och bugade sig när han lät den före detta rektorn lämna stugan före honom, Fudge kollade efter dem och väntade sedan på att Hagrid skulle gå ut, men han stannade och sa sedan
- Om någon vill få reda på något är det bara och följa spindlarna! Och jag hoppas nån kommer mata Fang! Ministern kollade undrande på honom innan han följde efter ut i natten. När de stängde dörren började Fang genast gnälla. Vi kollade på honom och tog av manteln.
- Det kommer bli bra pojken. Sa jag och klappade honom.
- Bra! Bra? Dumbledore är borta! Vi kan lika väl stänga skolan nu. Vi kommer ha nya över fall varje dag! Sa Ron hest. Jag började rota i skåpen tills jag hittade Fangs mat. Jag hällde upp. Sa hejdå till honom och gick sedan tillbaka mot min säng med killarna.

 

- Vi hoppar åter några dagar. Ja jag vet jag har hoppat mycket det senaste, men det blir så segt om jag ska återberätta varje dag jag gick på skolan. Särskilt de tråkiga dagarna då det inte händer något. Det har gått några dagar sedan Hagrid och Dumbledore försvann, och Harry har grubblat över rektorns ord. Och när han är borta är skolan på helspänn. Det är faktiskt lite tomt utan Hagrid. Jag fick gå ner och hälsa på Fang. Severus var med mig och han log lite när han såg hur glad jag blev av hundens sällskap. Vi får inte längre komma in i sjukhusflygeln, tydligen tror de att den skyldige kanske kommer tillbaka och avslutar jobbet. Vi har även letat efter spindlarna som Hagrid sa (mot Rons vilja) men vi har inte hittat dem. Vi följs fortfarande av lärarna till alla lektioner vilket är mycket frustrerande. När vi börjar har vi trolldryckskonst.

 

Jag satt i ett hörn själv faktiskt. Vi var ojämnt antal och jag hade inget i mot att arbeta själv. Den lilla drycken puttrade framför mig och jag rörde några gånger i den.
- Jag visste att pappa skulle lyckas få Dumbledore avstängd! Jag har ju sagt att han är den sämsta läraren vi haft på länge! Vi kanske kan få en bra lärare nu, för jag tvivlar att McGonagall blir långvarig. Jag behövde inte kolla upp för att se att det var Draco som pratade. Snape svepte förbi i klassrummet, han stannade inte vid mig men i farten räckte han mig en lapp. Jag såg efter honom och öppnade den.

 

Du vet att jag finns här i fall du behöver prata. Jag har tid i kväll, säg bara till så jag kan skaffa dig ett intyg.

 

Det är så typiskt honom, men det hade faktiskt varit skönt att prata med någon efter allt som hänt. Jag hör hur Draco åter tar till orda
- Professor Snape. Varför söker inte ni jobbet som rektor? Jag kollar upp för att se hur Severus ler lite innan han svarar.
- Tack för stödet Malfoy. Men professor Dumbledore har bara blivit avstängd tillfälligt. Han kommer snart tillbaka. Draco log mot honom och sa sedan hånfullt
- Jo säkert. Men jag vet att pappa skulle rösta på er om ni vill ha jobbet. Och jag ska tala om för honom att ni är den bästa läraren på skolan. Severus log. Jag hade svårt o se honom som rektor, det gick inte. Men sen vet jag också det som många andra inte det, att min gudfar är nära vän med rektorn. Severus började svepa runt i klassrummet, men han såg inte hur Seamus låtsades spy i sin kittel, jag skakade lite på huvudet och skrattade.
- Jag är förvånad över att alla smutsskallar inte har lämnat skolan. Och jag kan slå vad om att nästa elev kommer dö. Synd att det inte blev Collien bara. Sa Draco och Blaise skrattade. Ron reste sig ursinnigt, men som tur var så ringde klockan samtidigt. Jag såg hur Harry fick hålla i mot för att hindra honom  att hoppa på Draco.
- Skynda er nu. Jag måste följa er till er lektion i örtlära. Suckade Severus, vi samlade våra saker och började gå mot växthusen. Severus gick först med Draco och Blaise efter sig. De små pratade lite och jag gick i kapp dem. De log när jag kom.
- Och hur mår fröken Riddle idag? Frågade Blaise artigt och skrattade nästan lite.
- Jag mår förträffligt, trotts omständigheterna. Hur mås det själv Mr. Zabini och Mr. Malfoy? jag skrattade lite med mina vänner och Severus log svagt.
- Vi mår bra Cara. Det är kul o se dig. Svarade Draco och jag nickade.
- Ja det är svårt och ses när vi måste ha barnvakter med oss överallt. Skrattade Blaise nu vände sig Severus om.
- Barnvakt är det de ni ser mig som? I så fall ska jag kanske lämna er här och låta monstret ta er. Sa han lågmält, både killarna stelnade till ett tag. De trodde först att han menade allvar.
- Ta det lugnt jag beskyddar er. Och om ni dör så skyller jag på Snape. Sa jag och log, nu förstod de att han skojade. Severus var kanske inte alltid den snällaste, men han skulle inte lämna nån elev till ett monster, inte ens Harry. Severus lämnade oss Gryffindorare vid grönsakslandet. Innan han gick gav han mig en lapp med intyg, jag nickade och log. Sedan styrde han sina steg tillbaka mot skolan med Slytherineleverna efter sig. Nu släppte Harry och Dean som hjälpt honom, Ron. Vi steg tysta in i växthuset med Hufflepuffeleverna, och började genast beskära träd. Jag stod med killarna vid ett träd, vi sa typ inget utan ville bara bli klara så fort som möjligt. Helt utan förvarning kom Ernie Macmillan och Hannah Abbott fram till oss.
- Jag, eller vi är ledsna att vi misstänkte dig. Vi vet att du aldrig skulle förstelna Granger. Vi sitter ju trotts allt i samma båt nu. Sa han och sträckte fram handen. Harry skakade den faktiskt och jag åter gick till grenarna. Finns det något tråkigare? De båda andra stannade kvar vid trädet och hjälpte oss.
- Tycker ni inte att Malfoy är lite väl nöjd med allt det här? Jag tror faktiskt att han kan vara arvtagaren. Sa Ernie, han kollade lite mystiskt på mig som om han inte var säker på vems sida jag står, men jag orkade inte försvara Draco, de skulle tids nog inse att det inte är han.
- Vad smart man kan vara då. Sa Ron surt, han verkade inte förlåta dem lika lätt.
- Harry tror du det kan vara Malfoy? Eller misstänker du någon annan? Sa Hannah och kollade på mig, jag himlade med ögonen. De tror inte att det är Harry när Mioni bli överfallen men mig. Självklart.
- Nej! Och jag vet att det inte är Cara! Sa han bestämt. Jag log tacksamt mot honom och fick ett leende tillbaka. Men de andra två såg nyfiket på honom. Plötsligt knuffade Harry mig och smällde till Ron med trädgårdssaxen. Och vi blängde surt på honom, men han pekade mot flera stora spindlar som kröp på marken några meter bort. Hufflepuffarna bakom oss kollade intresserat men när de såg att de bara var spindlar ryckte de på axlarna.
- Underbart. Men vi kan inte följa efter dem nu ändå. Mumlade Ron förskräckt. De små 8 benade djuren sprang över golvet bort mot skogen. Vi kollade på varandra.
- De går tydligen in i skogen. Viskade jag till dem samtidigt som jag låtsades ta bort klippig vätska från saxen. Ron blev ännu blekare vid tanken på spindlarna i skogen. Sen hördes en ringsignal, och lektionen var slut. Sprout började följa oss upp till slottet, mot Lockmans lektion. 
- Vi får använda manteln igen. Och vi kan ta med oss Fang, han är van vid skogen. Sa Harry, vi gick in genom dörren till idiotens klassrum och satte oss längst bak.
- Men finns det inte varulvar i skogen? Rädslan hördes i Rons röst. Att de inte tänker på att varulvarna bara kommer fram när det är fullmåne. Men Harry svarade inte och vår lärare tog till orda. Jag hörde inte så mycket. De var något om att Hagrid självklart hade varit den skyldige, bla bla bla. Det är det ända jag hör när han öppnar munnen. Men Harry och Ron måste ha lyssnar, för Potter fick sparka Weasley på smalbenet för att hindra honom att säga något, och min vän med glasögon såg ut att vilja kasta boken på Lockman. Ron skjuter fram en lapp framför mig

 

Låt oss göra det i natt

 

Men jag ska till Severus och jag har ingen lust att springa runt i skogen och leta efter spindlar, när jag redan vet att de inte är monstret. Jag borde kanske berätta det för dem. Fast o andra sidan nej, de får klara sig själva. Jag skriver tillbaka

 

Jag kan inte, har en massa extra uppgifter från varje lärare, eftersom jag ligger före alla andra.

 

Ron fick tillbaka lappen och visade den för Harry som nickade förstående. De visste att jag fick extra uppgifter men inte att jag redan gjort dem. När klockan ringde lämnade vi lättat klassrummet och gick för att äta middag. Stämningen i salen var dämpad och man kunde känna rädslan i luften. Vi följdes upp till tornet som var fullt med folk. Killarna slog sig ner vid brasan medans jag styrde mina steg mot mitt rum. Där inne var det betydligt tystare och lugnare.
- Hej Kira. Sa jag till ormen som låg i sin bur, hon lyfte på huvudet och svarade
- Hej Cara. Du har besök. Jag kollade förvånat på henne, men fick snart svar på vad hon menade.
- Jag visste väll att du kunde prata med ormar. Sa en man och jag vände mig om. Bakom mig stod Salazar. Jag bara skakade på huvudet, ja nu vet han det i alla fall. Men eftersom jag betraktar honom som en vän antar jag att det är ok.
- Och vad förskaffar mig den äran? Sa jag och log mot honom. Han satte sig ner i en av fåtöljerna. Jag gick fram och gav Merlin en godis innan jag hämtade Kira och la henne i knät.
- Severus ville att jag följde dig ner. Egentligen tyckte jag att det var onödigt. Jag sa till honom att monstret inte kommer skada dig. Han log mystiskt, det var då det slog mig tänk om det inte alls är Ginny utan Salazar som öppnade kammaren. Nej det är inte möjligt. Jag tvivlar på att han skulle skada en av mina kompisar. Dessutom hade folk märkt om han smög omkring på skolan med en jätte orm.
-Ja, jag kan ju alltid prata med den. Svarade jag samtidigt som jag klappade min vän i knät.
- Men han svarade att det inte var monstret han var orolig över. Salazar mötte allvarligt min blick. Och jag förstod vad han syftade på, personen som vill mörda mig.
- Jaja då är det väll lika bra att du följer mig ner. Sa jag och satte tillbaka Kira i buren.
- Men hur ska jag komma ut? Percy lär stoppa mig. Jag mötte de gröna ögonen och Salazar log slugt.
- Transferera dig bara. Jag möter dig utanför porträttet. Sen försvann han. Jaha lika bra och följa efter. Jag kände hur allt snurrade, och när jag öppnade ögonen stod jag i korridoren utanför. Min följeslagare stod några meter bort. Jag gick mot honom och vi började färden neråt. Vi kom till fjärde våningen innan vi blev stoppade av, Lockman. Vi suckade båda två.

- Du vet att du inte får vara utan för ditt elev hem efter klockan 6 och den är faktiskt 8. Och du ska eskorteras överallt. Svarade han trött.
- Ett professorn, jag har eskort som du mycket väl ser, och jag tror inte det finns någon säkrare än Slytherins grundare! Två jag är på väg till professor Snape. Sa jag bryskt. Han såg granskande på mig, han verkade inte riktigt säker. Tydligen ansåg han inte att Salazar var beskydd nog.
- Jag tvivlar på att professor Snape tar i mot elever vid den här tiden, och definitivt Gryffindorelever. Jag räckte honom intyget men han verkade tro att det var förfalskat.
- Jag vet inte vad du har i kikaren miss Riddle, och den här mannen som låssats vara en av grundarna. De har varit döda i över tusen år. Så det blir raka vägen till McGonagalls kontor. Sa han och började fösa oss mot McGonagalls kontor. Bakom mig gick Salazar, han suckade lite och jag kunde inte låta blir och fnissa lite. Längst bak gick idioten, jag har märkt att jag kallor honom det ganska ofta. Vi knackade på och steg in. Hon satt bakom skrivbordet, och jag kom på att jag aldrig hade varit inne på hennes kontor. Jag visste så klart hur det såg ut eftersom Snape hade förklarat det. Det lila rummet var mysigt med brasan, skrivbordet, hyllorna och en massa tavlor på väggarna som föreställde landskap och främmande länder, de var faktiskt riktigt fina. Och så hade hon en dörr som jag antog ledde till hennes sovrum.
- Vad ska detta föreställa? Sa hon och lyfte blicken från pergamenten som låg framför henne på skrivbordet. Jag ställde mig med armarna i kors och suckade.
- Jag var på väg ner till Snape, när han där stoppade mig. Förklarade jag och pekade på Lockman, som genast tog till orda.
- Hon var ute efter klockan 6 och utan tillåtelse och eskort. Sa han överlägset och Minerva kollade på mig.
- Är det sant? Men sen vände hon blicken mot Salazar som stod bakom mig och såg lite irriterad ut.
- Nej jag har ett tillstånd från Snape som han där tror är falskt och Salazar följde mig. Sa jag själv lite irriterat och blängde på mannen i rosa.
- Kan jag få se tillståndet. Bad min föreståndare och Lockman räckte över det. Hon läste igenom det och log sedan.
- Det är äkta. Dessutom tror jag inte Cara skulle förfalska ett tillstånd från Snape, av alla lärare. Små log hon. Vilket var sant, hade jag inte känt Severus som jag gjort hade jag aldrig förfalskat ett tillstånd från honom, med tanke på hur hon är.
- Jag sa ju det. sa jag protesterande mot Gyllenroy. Han vande sig mot sin kollega.
- Kan må hända att tillståndet är äkta, men hon går fortfarande utan eskort. Att någon har klätt ut sig till Slytherin duger inte. Nu hade Salazar fått nog, han gick fram till min försvar mot svartkonst lärare och lyfte honom i kragen och röt sedan.
- Hör här nu din idiot! Jag är mycket värklig kan jag tala om för dig! Och jag kan tala om för dig att miss Riddle är mycket säkrare med mig än någon av er. Både jag och McGonagall små log mot varandra när vi såg hur Lockman nervöst skruvade på sig.
- Salazar, du kan släppa honom. Även om han är en värdelös lärare behöver vi honom. Sa jag och la en hand på mannens arm. Han släppte motvilligt ner honom på golvet, och färgen i mannens ansikte började komma tillbaka.
- Om ni ursäktar oss, går vi ner till Snape nu. Sa jag och log, vände mig mot dörren och gick ut i korridoren med min vän bakom mig. Han såg fortfarande irriterad ut.
- Tack. Sa jag och gav honom ett leende. Han ryckte på axlarna och snart stod vi framför Severus dörr, jag knackade på och gick in. Jag tog med mig Salazar in. Severus kollade upp när vi kom in och log.
- Jaså där är ni. Jag trodde nästan jag skulle behöva leta efter er. Jag skakade på huvudet och berättade kort vad som hänt och båda männen mumlade något om Lockman och jag små log. När jag var klar styrde Salazar sina steg mot dörren, men jag stoppade honom.
- Du kan ju stanna. Jag behöver någon som följer mig upp sen. Sa jag och blinkade lite med ögat. Han log lite och vi slog oss ner framför brasan i min gudfars rum. Han hällde upp nån dryck till sig själv och Salazar.
 - Nå Cara hur är det? frågade han när han satte sig ner. Jag såg på de båda männen, satte mig skräddare i stolen och tänkte.
- Jag vet inte riktigt. Jag blev jätte orolig när Hermione blev förstelnad, och jätte arg på… jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Ska jag berätta att Ginny ligger bakom allt, men då råkar kanske hon illa ut, och de stoppar kanske pappas plan. Det vill jag inte, jag vill att han ska komma tillbaka.
- Vem är du arg på? Salazar tog en klunk och såg sedan på mig. Lika bra att berätta eller i alla fall en del.
- Pappa. Han ligger bakom det här. det var han som öppnade kammaren för 50 år sedan, och nu så har han gjort det igen. Sa jag och väntade på deras reaktion.
- Så kammaren finns alltså på riktigt med monstret och allt. Frågade Severus och riktade blicken mot skaparen av kammaren som nickade till svar.
- Klart den gör. Och nej jag tänker inte berätta vart den är. Det är bara arvtagaren som ska veta. Hur visste du att din pappa är arvtagaren och att han ligger bakom det nu? Jag så en lång stund in i elden och svarade sedan.
- Ja att pappa var arvtagaren var den lätta biten. Sen jag fick medaljongen har jag vetat att han var släkt med dig och att han då var arvtagaren som kunde öppna kammaren sa ju sig själv. Att det är han nu vet jag för att Harry hittade en dagbok som tillhörde pappa, han visade Harry hur Hagrid blev relegerad och allt. Att han sedan kan styra folk som skriver i dagboken tillräckligt länge tvivlar jag inte en sekund på! De kom inte med invändningar, eftersom de själva visste att Voldemort med största sannolikhet kunde göra detta.
- Vet du vem han styr? Jag mötte Severus blick och sa sedan.
- Ja de gör jag, men jag tänker inte tala om det. du får säga vad du vill, men jag tänker först inte låta personen råka illa ut och sedan så vill jag inte att någon ska kunna stoppa pappa att komma tillbaka. De såg min bestämda blick och visste att de inte kunde ändra min åsikt.
- Men vad händer om monstret dödar någon? Severus lät allvarlig, men jag brydde mig inte, utan log innan jag svarade.
- Den ända mugglare som jag bryr mig om är Mioni och hon är redan förstelnad. Om nån annan dör så bryr jag mig inte. De ryckte på axlarna. Salazar brydde sig inte alls om mugglarna dög, det var ju hans mål från början och Severus, verkade inte ta det så hårt. Vi satt där hela kvällen tills klockan slog två. Jag sa god natt till Severus och sedan började jag och Salazar vandringen uppåt. När vi kom fram sade han god natt och försvann in i en tavla. Jag smög in i tornet och såg att Harry och Ron satt framför brasan. De hade tydligen kommit tillbaka från skogen. Jag satte mig hos dem och såg att de var likbleka.
- Vad hände egentligen i skogen? Jag såg på dem och Harry sa lite darrigt på rösten
- Vi mötte Hagrids ”husdjur” en gigantisk köttätande spindel vid namn Aragog. Han berättade att han inte dödat den där eleven utan något monster som spindlarna fruktar hade gjort det. Sen skulle de äta upp oss.
- Då kom pappas förtrollande bil från ingenstans och räddade oss. Inflikade Ron och jag såg lite skeptiskt på dem, lutade mig tillbaka i fåtöljen och blundade. Men väcktes snabbt igen av Harry utrop
- Herregud, Aragog sa att flickan dog på en toalett. Tänk om hon aldrig lämnade toaletten. Tänk om hon är kvar där. Jag och Ron såg på varandra och sa sedan i kör
- Missnöjda Myrtle. Harry nickade och sa sedan
- Vi måste fråga henne. Nu nickade vi. Jag hade aldrig tänkt på att Myrtle hade blivit döda av basilisken.
- Men det får bli i morgon nu måste vi sova.  Sa jag reste mig upp och gick mot trappan och in på mitt rum. Kira lyfte på huvudet när jag kom in och jag log, Merlin hoade för att bevisa att han också visste att jag kom in i rummet. Jag klappade honom lite och la mig sedan.

 

På morgonen vaknade jag av solens strålar, jag klev upp och slängde på mig mina skolkläder och gick ner för att tillsammans med alla andra äta frukost. Vid bordet satt jag och killarna och pratade lågmält.
- Alla gånger vi besökte henne och hon sa inget. Vi var bara tre bås från henne, och nu kan vi inte fråga henne. Viskade Ron. Vi visste att det hade varit svårt nog att leta efter spindlarna, men att smyga iväg till Myrtles toalett skulle vara omöjligt. Men vi fick snart annat att tänka på. Vi satt på McGonagalls lektion och skulle förvandla ett par kaniner till tofflor, jag fick i stället ett par möss, som jag först skulle förstora upp till en lagom storlek och sedan förvandla, det var faktiskt lite svårt med tanke på att om jag gjorde de för fort skulle mössen dö. Men vår lärare avbröt oss och talade om att vi skulle ha examensprov om en vecka. Genast började mina klasskompisar protestera. De var inte alls beredda på att ha provet som vanligt. Hon börjar genast förklara att skolan ska hållas öppen som vanligt, och en massa andra saker, men som vanligt orkar jag inte lyssna. Jag såg på mina vänner där de satt bredvid mig. Harry såg orolig ut och Ron ja han såg ut som om han skulle behöva bo med spindlarna i den förbjudna skogen.
- Kan ni tänka er hur det ska gå att göra prov med den här staven. Han såg ner på sin stav som för tillfället visslade.

 

- vi hoppar fyra dagar. Killarna försöker plugga och jag försöker hjälpa dem, men det går inte så bra. När vi börjar igen är vi i stora salen och McGonagall har just gett oss beskedet att mandragororna är klara och att de som har blivit förstelnade ska återupplivas i kväll. Och att de då kunde tala om vem den skyldiga är.

 

- Det är fantastiskt. Hermione kommer ge oss alla svaren och vi slipper prata med Myrtle. Fast Mioni skulle nog hellre ha velat att vi växten henne efter proven. Tänk vilken panik hon kommer få när vi berättar att vi har prov om tre dagar. Sa Ron och skrattade lite, jag log vid tanken och svarade Ron
- Fast hon klarar nog det bättre än dig. jag skrattade lätt och min rödhårige vän såg orolig ut, i stället tog Harry till orda.
- Men jag vill ändå prata med Myrtle om jag kan. Vi förstod vad han menade, även om de kunde berätta vad som hänt ville vi veta hennes del i det hela, så fort vi fick chansen skulle vi smita iväg till hennes toalett.
möjligheten kom snarare än väntat, nämligen när Lockman ledde oss till vår historia lektion. Han såg inte alls ut som sitt vanliga snofsiga jag. Han var trött och håret var i en enda röra. Och han förstod inte alls varför de andra lärarna envisades med alla säkerhets åtgärder, han var säker på att det var Hagrid och när han var borta var de ingen mening att fortsätta. Mitt i sitt klagande sa Harry
- Jag håller verkligen med dig, professorn. Ron tappade böckerna vi de orden och jag såg lite förvånad ut. Vad håller Harry på med?
- Tack, Harry. Jag tycker vi lärare har viktigare saker för oss än att föra elever till olika lektioner och gå vakt hela nätterna. Förklarade han trött. Nu förstår jag vad Harry håller på med, och det gjorde även Ron som sa
- Verkligen professorn. Varför låter ni oss inte gå den sista biten själva, det är inte långt. Lockman log lite och svarade sedan.

- Vet du vad de var ingen dålig ide Weasley. Jag måste ändå skynda mig och förbereda nästa lektion. Sedan lämnade han oss.
- Jag tror snarare han skulle fixa håret. Skrattade jag. Vi såg oss omkring och smög sedan iväg till en sidokorridor som skulle ta oss till Myrtles toalett, och just som vi trodde att vi kommit undan hörde vi en välbekant röst bakom oss.
- Och vart är ni tre på väg? Vi vände oss om och mötte McGonagalls bistra min, killarna var inte lika kvicktänkta och jag kände att det nu var min tur att lösa problemet.
- Vi tänkte smyga oss in i sjukhusflygeln och hälsa på Hermione. Vi saknar henne så himla mycket, och vi tänkte tala om för henne att mandragororna är klara och hon snart är frisk. Först trodde jag professorn skulle skälla på oss, men sen såg jag en tår som glänste till bakom glasögonen.
- Självklart. Jag förstår hur svårt det måste vara för er och för de andra som känner de som har blivit… jag förstår verkligen. Jag säger till Binns vad ni är och säg till Pomfrey att ni har min tillåtelse. Hon log lite och vi vandrade iväg. Jag hade fortfarande svårt och tro att hon gick på det där. Bakom oss hörde jag hur hon snöt sig.
- Det var den bästa historien du nånsin hittat på Cara. Sade Ron glatt. Jag ryckte på axlarna och log mot dem. Vi hade inte så mycket val, utan vi traskade upp till sjukhusflygeln där Pomfrey motvilligt släppte in oss. Vi slog oss ner hos vår vän, och precis som sjuksköterskan tyckte vi att det var meningslöst att prata med Mioni eftersom hon ändå inte kunde höra oss.
- Undra hur hon såg angriparen? För om han eller hon smög sig på henne och de andra bakifrån kommer de ju inte kunna tala om vem det är. Ron kollade på Hermiones stela ansikte. Jag såg ut genom fönstret. Jag kanske skulle tala om för dem hur det ligger till. Plötsligt ropade Harry till.
- Hermione hittade svaret. Kolla här. sa han och visade en boksida som han hade tagit från Hermiones stela hand. Jag såg på sidan det var samma text som jag hade läst för ett tag sedan. Så hon listade ut det.
- Monstret i kammaren är en basilisk, en orm. Det är därför jag har hört rösten överallt, och därför ingen annan har hört den.
- Men Harry om basilisken dödar genom att titta på folk varför har ingen dött? Ron såg på personerna som låg i salen.
- Därför att ingen har sett direkt på ormen. Colin såg den genom sin kamera, filmen brann upp men han blev bara förstenad. Justin… Justin måste ha sätt ormen genom nästan huvudlösa Nick. Han tog hela smällen, men han var ju redan död så han kan inte dö igen. Och Hermione och den andra flickan hade en spegel bredvid sig. Mioni räknade ut att det var en basilisk och hade väll spegeln för att kolla runt hörnen. Svarade jag och såg på mina vänner
- Men Mrs. Norris då? Hon hade ingen spegel eller kamera. Sa Ron och vi såg fundersamma ut.
- Vattnet. Det var ju vatten på golvet den kvällen. Hon såg säkert bara basiliskens spegel bild. Svarade Harry och vi nickade. Det verkar som att jag slipper berätta. Vad skulle jag göra utan Mioni?
- Tuppens gal är livshotande mot den. Och spindlar flyr från den. Allt stämmer. Någon dödade ju Hagrids tuppar. Antagligen arvtagaren för att förhindra att basilisken dog, och spindlarna flyr från den. Ni minns ju var Aragog sa. Harry såg på oss och vi tänkte en stund.
- Men hur tog den sig runt? Jag menare en gigantisk orm kan knappast smyga runt obemärkt. Jag ställde frågan trots att jag visste svaret och såg på de andra, Harry svarade då
- Hermione svarade på det med. Rören, den har använt avloppssystemet. Rösten verkade alltid komma inne från väggarna. Ron grep plötsligt tag i oss och sa
- Tänk om ingången finns på en toalett. Tänk om det är…
- Missnöjda Myrtles toalett. Svarade jag och Harry i kör och log mot varandra. Vi satt där tysta innan vi reste oss.
- Men det betyder att jag inte är den ända som kan ormspråket. Arvtagaren måste ju också kunna det för att kontrollera ormen. Sa Harry dämpat vi nickade, och Ron fortsatte.
- Vi måste berätta för McGonagall. Ska vi gå till hennes kontor? Jag skakade på huvudet
- Bättre att gå till lärarrummet, hon kommer dit om tio minuter. Vi skyndade ut genom dörren och bort mot korridoren och in till lärarrummet. Rummet var mysigt, de hade panel och stora välkommande möbler, men vi satte oss inte ner utan väntade otåligt på att klockan skulle ringa. Men den ringde aldrig utan i stället hördes den biträdande rektorns röst.
- Alla elever återvänd genast till era elevhem och lärarna återvänd snarast till lärarrummet. Vi såg oroligt på varandra. Det kan bara betyda en sak, ett nytt överfall.
- Ska vi återvända till tornet? Frågade Ron oroligt, men Harry svarade bestämt
- Nej. Vi gömmer oss här och hör vad det rör sig om. Sen kan vi berätta vad vi vet. Harry pekade på ett klädskåp som innehöll lärarnas mantlar, det var inte stort men vi fick utan problem plats alla tre. Ovanför oss rörde sig alla elever och snart strömmade oroliga lärare in i rummet. Vissa av dem så skräckslagna ut, tillslut anlände McGonagall, hon såg förkrossad ut.
- Nu har det värsta hänt. Monstret har fört bort en elev ner till kammaren.

 

- Jag tror  det räcker för nu. Jag behöver faktiskt sova, och jag orkar inte sitta veken hela natten med er.

 

*Kash*


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0